En kask på Harön.
Förra veckan red jag över fjärdarna till Harön. Solen sken, snön gnistrade och på de barblåsta fläckarna var det som att rida över svarta speglar, där broddarna slogo silverstjärnor. Hästen, som stått inne några dagar, var yr och sträckte ut. Det var som på en kapplöpningsbana, bättre och jämnare än någon annan.
Vid Treskärssundet steg jag av för att låta hästen pusta och glädja honom med en kaka bröd. Men han ville bara vidare, frustade och nafsade. Och innan jag fått foten i styrbords stigbygel, var han inne i galoppen igen.
Genom sundet såg jag havet gå öppet, mörkblått med skumtoppar. När jag fått kumlet på Lågskär ens med tallen på Furuholmen, styrde jag två streck åt babord, alldeles som under segling, och höll ned på gattet mellan Orrskären, och om en kvart såg jag Harön framför mig lysande som en hög snödriva med röda stänk här och där — de små stugorna och skolhuset och kapellet. Vid Ettöringen gjorde jag en lov för ett par ruskor — det kunde vara Mattsons lakryssjor — men sen var vägen klar, och om en stund red jag upp bredvid ångbåtsbryggan och höll utanför Tulianders speceri- och diversehandel, öppnade och frågade: — Får jag komma in? Men jag är inte ensam!
— Koss i Jössu namn, rider redaktörn! sade Tuliander. Visst får han komma in, men vem har han med sej? Jag ser ingen.
— Ser inte herr Tuliander hästen?
— Ja, men han kan väl inte — — —
— När han är inne i barnkammaren hemma hos mig var dag och hälsar på min pojke och är lika välkommen hos Kalle Andersson, så kan han väl få sin brödkaka här inne också?
— Ja, si det var då nymodigt, men om redaktörn ansvarar för honom att han inte slår sönder det som finns, så var så god! För resten har redaktörn bekanta här — Mattson är just inne i bodkammarn.
— Det är just honom jag söker.
Och jag klev in med hästen. Tuliander tog fram sitt bästa knäckebröd och om några sekunder var hästen favorit.
— Ja, det får jag säga, att bråkigare kunder har jag haft — som för exempel när Tallskärspojkarna har kommit hit fulla, har de slagit sönder för många riksdaler ibland, men den här är spik nykter, det ser jag det! Mattson! ropade han. Det är främmat här! — — Jaså, han är ute i lagret och tar reda på spik — han håller på och bygger en eka — han är som barn i huset och går var han vill, tar inte så mycket som en nubb eller en nypa snus — men här kommer han! Mattson, ohoj! — han har fått främmat!
Och Mattson klev ut genom bodkammardörren, krokig och grå och med ett stort leende över det väderbitna ansiktet. Snuset rann som vanligt i mungiporna och toppmössan satt på trekvart. De små fiskögonen glindrade.
— Goddag, Mattson! Jag hör att han håller på att bygga en båt. Är det en F-båt.
— Godagen, reaktörn, godagen! Ska han börja mä politiken mä samma? Han har gett sej te husar, kan jag förstå. Ja, förr i världen, när ja seglade, då va ja en jävel i politiken, men nu ä ja för gammal, för en blir gamlare för vart år, d’ä dumt uträknat, dä borde va tvärtom — nu ville ja komma te världen, men dä kanske behövdes andra mojänger hos fruntimmerna då! Nä, ja bygger ingen F-båt, utan dä här ska bli en Ö-båt å en V-båt på samma gång. Ö-båt, för att ja ska ha’n, när ja ror ut te Marön å skjuter kniper å V-båt, när ja ror te Kvarnviken å hämtar stubbve. Han har välan inte lagt bort å dricka kaffekask? Nänämänsan, har en fått smaken på kask en gång, så sitter han i — goodtemplarna å blåbanditerna ä de värsta. Här ä spiken, Tuliander! Hur länge stannar redaktörn? Jasså — men en kask hinner vi mä — då kan Tuliander räkna spiken mens vi gör kalas, så hämtar ja’n sen. Dä va en bra häst, dä sir ja, dä! Å svansen har han inte klippt — någe styre ska di ha, å så för flugerna förstås, naturen ska ha sin gång, sa skeppar Söderbom, söp natten lång. Ja, ajöss nu, Tuliander — den här hästen vänder välan på tolvskillingen, för här inne finns inte plats för kryssning — si, dä går ju bra — jaha, dä va dä, ja!
— Ja, adjö, herr Tuliander, brödet betalar jag, då Mattson hämtar spiken!
Och vi knogade uppför backen till Mattsons stuga.
— Hästen tar vi in te kon, ho kan behöva lite karlsällskap, å så bidrar han välan alltid mä lite gödning som betalning för gott logi — ja tänker på potatislandet, ja, å vi rospiggar har alltid varit om oss.
Snart sutto vi bänkade i Mattsons trevliga stuga och väntade på gummans kaffetillrustning. Solen sken in genom fönstret och myrten och pelargonier kastade skugga på den vita bordduken.
— Nå, hur trivs Mattson så nära kapellet?
— Kapellet, ja! Dä har vi fått för våra synders skull. När di tiggde ihop pengar te’et så sa di åt herrskaperna, att dä skulle bli föreläsningslokal också, men fan har inte hört nåra föreläsningar. När doktorn å direktören släppte te mark, så gjorde di’et på dä villkoret, att dä skulle få komma ut folk, såna där lärda, ifrån stan å läsa, men di tog inte skriftligt åv prästen å nu ä dä som en vanli kyrka, å nu ä dä skräddarn som bestämmer vem som ska få föreläsa, om dä skulle komma på frågan. För skräddarn hör te fårahuset, si! Å notarien som också hade haft del i marken, frågade prästen efteråt, om han fick skaffa dit en sån där astronom som kunde stjärnor å planeter, så skulle han hålla föreläsning. Å då sa prästen: — Jae, dä får han, om föreläsningen överensstämmer mä mitt gudsbegrepp, sa han. — Jasså, sa notarien, men den astronomen ä också statens ämbetsman, sa han, å då måtte han väl duga här också, sa han. Å han har gett ut stora böcker å föreläst i skoler å kapell å dä har varit biskopar å hört på honom. — Dä bryr ja mej inte om, sa prästen, dä ska överensstämma mä mitt gudsbegrepp, sa han. — Har pastorn läst på astronomi? frågade notarien. — Ja har läst i guds ord om skapelsen, sa prästen, å dä står i alla tider. — Men pastorn får stå å prata va som helst utan att nån tar reda på va pastorn ska säja? — Dä får ja, för ja går ätter ordet, sa han. Då körde notarien ut prästen å sa: — vi ä lurade, sa han, men kom inte in på min gård mer, för då får pastorn däng, sa han. Jo, dä ä ett skojarbyke, dä där! Å faen tar dom te sist. Tänk, te å gå å lura folk, som va så hyggliga så dom skänkte mark! Å nu kommer dä hit präster å fosterlandsstiftare å kallpittörer å skomakare å predikar så elden står om truten på dom. Ja, dä förstås, skomakarn får inte stå i predikstolen, utan får hålls i dä lilla rummet breve salen. Han ä välan inte nog helig, kan jag tro. Å kallpittörerna får inte gå inom altarringen; d’ä bara prästen som får. Å olika ringningar ska di ha. Ja tänkte annars att dä skulle va liksom ett fårahus å en herde, men när de nu ä flera herdar, så kunde dom väl smälla lika högt. Å bagarn, som ä heli han me, han får inte predika alls i kapellet. Men kanske gud har någe särskilt emot bagare — inte vet ja! Fy fasen! Hör du mor, raska på mä kaffet, dä här får vi allt ta en dubbelkask på!
Gamle, hederlige Mattson! Ja, jag menar inte för det vidgade kaskperspektivets skull, utan för hans friska och sunda syn på lymlar av alla slag.
Genom de små gröna fönsterrutorna ser jag Hakfjärden vidga sig ända ut mot Knuförarna och mellan dem ser jag det blå havet. Brisen går frisk därute. Trutklippans fyrs röda tvärband ser ut som ett knivhugg i det blå och vita. Och över isen krypa två slädar. Det är folk, som skall in till staden med fisk. Jag känner igen Karlsons röda märr och den röda rackan som skojar omkring spåret.
— Nå, annars brukar dä inte gå så långsamt när dä ä frågan om kaffe, men dä tar väl mera tid, när de ska bli starkare — nää, ta bort kakerna å ta hit flaskan, mor! Såvida inte redaktörn vill doppa, men dä har ja aldrig sett förut. Annars ha vi mat, om dä exmeras, lake, fast han börjar på å inte bli så bra nu, men han har ju bråttom, sa han.
— Ja, jag är bara ute för att motionera hästen och mig själv och måste vara hemma, innan telefonen stängs.
— Ja, då schålar vi! Schål! Dä ä mums killebabba, dä mat för en paschänt. Kommer han ihåg, när ekan drev ifrån honom ve Lejet? Då kunde han ha fått sej en trevlig natt i skåren mä nordlig storm, om inte ja å en som heter Mattson hade fått korn på’n! Han tittar på den där mörten i fönstret — den skulle ha blitt brudkrona åt doter min, men ho dog, jaha, di dör härute mä! Men nu fyller vi på ett tag. Schål! Hör nu, säj, ja läste i tidningen om den här F-båten — dä va en student som hade skrivet en sån där vers om att vi skulle fylla opp hela havet mä F-båtar. Men dä blir väl lite för mycke. Di får väl åtminstingen hålla nåra rännor klara för seglationen på Ryssland, för dä handlas ju mer å mer på Ryssland, tror han inte ja följer mä politiken, va? Dä ska väl va rum för segling, va? Ska han gå? Men en påfyllning tar vi välan ändå? Schål! Schål! Nu när han har häst kan han välan ta å titta hit ibland. Inte kan dä välan vara farligt mä kriget, vi hinner väl ta på oss lite rent åtminstone, innan dä brakar sta? Å så ska di väl veta hut, när vi ha gift oss med den hära Palona, eller va ho heter. Jaja, en vet ju aldrig i alla fall — ja, ja följer mä ner te Tuliander å hämtar spiken, tack ska han ha, Engström — ja, d’ä inte så noga mä käringen, ho sitter å lapar kaffe — jasså, kom ut, mor, hästen vill hem. Ska dä va en snuverus, ja lägger ve tand, mens han påtar i näsan, d’ä skillnaden på folk, dä här ä bara Hellgrens tvåa, Ljunglövens ä för skarpt i halsen. Ja, då kastar vi loss.
Jag tog avsked av gumman Mattson och vi hämtade hästen.
— Dä ble ju inte mycke, men någe ble de ju allti! Tack för förningen! sade Mattson efter inspektionen i lagården.
Och så gingo vi utför backen till Tuliander. Jag betalade knäckebrödet och Mattson sin spik.
— Får det vara en rökcigarr, stark eller svag? frågade Tuliander.
— Stark i så fall! sade Mattson.
— Tack, jag skall inte röka, sade jag.
— Här har Mattson en cigarr, men var snäll och tänd den ute! bad Tuliander.
Adjö, Harö!
Och om några minuter var jag bara en prick i det vita för gubben Mattson, som stod och såg efter mig nere på bryggan.