En bokmal.
Jag var informator hos kyrkoherden i en socken i det mörkaste Småland och vantrivdes, ty han hade inga böcker. D. v. s. han hade ju en liten bokhylla, men i den fanns bara postillor, predikosamlingar och några solkiga teologiska läroböcker från hans studenttid.
Men ville jag ha lektyr kunde jag nog få låna av baron.
Vem var baron?
Jo, han var ett gammalt original, en bokmal som ägde en liten gård en halv mil från prästgården. Lantbruket brydde han sig inte om något vidare, fast han sades vara ett orakel i allt som hörde till lanthushållning. Han hade gården utarrenderad till en bonde. Själv låg han inne hela dagarna och bara läste. Han tyckte om att man kom och hälsade på. Vi kunde ju gå dit någon eftermiddag och dricka toddy, sade kyrkoherden och blåste ut ett stinkande moln Chandeloupe.
Vad för slags böcker hade baron?
Ja — det visste inte kyrkoherden, men baronen hade ett stort rum, där väggarna från golv till tak voro klädda med bokskåp, och de voro fyllda med böcker i dyrbara band.
Men då kanske han inte ville låna ut dem — —
Åjo, på kyrkoherdens rekommendation skulle det nog låta sig göra.
En eftermiddag kuskade vi alltså i väg till baronens gård. Vi körde upp genom en allé av gamla vanskötta träd och höllo utanför corps de logiet, en vitmålad, något ryggbruten byggnad i herrskapsstil. En pojke tog hand om hästen och vi gingo uppför den nötta förstutrappan. I dörren möttes vi av baronens hushållerska, som bad oss stiga in. Baronen skulle snart vara färdig.
Han ligger i sängen och läser hela dagarna ibland, viskade kyrkoherden, när vi kommit in i vardagsrummet.
Jag såg mig omkring. Det hela såg ej vidare förnämt ut. Ett nött skrivbord av björk, ett runt bord mitt på golvet, en gammal skinnsoffa och några stolar av olika åldrar och konstruktioner voro möblemanget. Bläckhornet på skrivbordet var ett sådant där resdito i miniatyr av den gamla sorten med fjäder att trycka på. Bredvid stod en sanddosa av täljsten.
— Han måtte inte skriva mycket, viskade jag till kyrkoherden.
— Han bara läser, bara studerar, viskade denne tillbaka. Men tyst, nu kommer han!
Dörrarna till ett närgränsande rum slogos upp på vid gavel av den gamla hushållerskan. Ah, därinne var ju biblioteket! Böcker från golv till tak. Jag frossade redan i tankarna.
Men nu närmade sig tunga steg ackompanjerade av stånkningar, och en oformligt tjock gammal herre klev icke utan möda över den höga tröskeln. Han var iklädd en grå nattrock med snören och tofsar.
— Ursäkta, bästa bror, att jag lät vänta på mig, men jag måste ju göra litet toalett — detta är den nye informatorn kan jag förstå — välkomna, välkomna! Kandidaten dricker väl toddy? Eller har ungdomen vansläktats sen min tid?
Jo då, jag drack toddy.
— Mycket klokt, mycket klokt och förutseende! Non scolæ sed vitæ discimus, sade de gamla romarna.
Baronen talade i näsan, ty han snusade. Näsan var överdrivet aristokratisk för resten, en riktig rasnäsa, fast snuset gjort den litet svampig. De vita mustascherna voro bruna mitt på av snus. Underläppen hängde, som sig bör.
— Toddyn kommer strax, återtog han. Nå, vad roar kandidaten sig med om dagarna? Tunt om flickor är det i trakten — det är som om könet skulle dö ut. Annat var det på min tid.
— Ack, kandidaten tänker visst inte på flickor, kära bror, sade kyrkoherden. Han bara läser och läser.
— Jaha ser kandidaten, bildning är något som ingen kan ta ifrån en. Vad vore livet utan böcker! Nå, då har kandidaten en själsfrände i mig. Vad har jag gjort under fyrtio långa år? Läst och studerat, studerat och läst. Vad har en gammal ungkarl som jag annat än sina böcker?
— Baronen måtte ha ett mycket stort bibliotek, sade jag. Får man se, kanske?
— Jag kan verkligen inte visa det i dag, det är ostädat därinne, allting står huller om buller på hyllorna. Jag satt uppe långt in på natten och fördjupade mig i de kära gamla och —
Baronen gick och stängde dörrarna till helgedomen.
— och ett bibliotek är en kyrka, där skall vara putsat och i ordning, när de troende gå in där. D. v. s. en viss ordning finns där ju, men den är endast känd av mig själv, och en rubbning av en bok skulle kunna störa mig för veckor i mina studier. Ni vet själv — det kan se oordnat ut på ett skrivbord, ett virrvarr av papper men den som arbetat där har sin egen ordning, och en städerska skulle kunna göra oberäknelig skada genom att lägga allt i en hög med en press ordentligt på. Men det där förstår kandidaten själv!
— Fullkomligt!
Kyrkoherden talade: — Kandidaten har verkligen kommit hit för att framställa en bön till dig, bästa bror, och jag har åtagit mig att framföra den, viss om att min rekommendation skulle gälla något. Kandidaten som är mycket rädd om böcker, skulle vilja låna — — —
— Låna! Låna!! Av mig? Böcker?? Kommer aldrig på frågan! Nehej!! Jag förstår verkligen inte hur — — — va faen? Låna böcker — — —
Baronen betraktade oss båda med ett uttryck av fasa och indignation. Hans ögonbryn rynkades hotfullt och underläppen hängde långt ner på hakan. Han snusade frenetiskt.
— Lugna dig, kära bror, sade kyrkoherden. Frågan är ju fri, naturligtvis är den förfallen från och med nu. Aldrig trodde jag du skulle ta det så — låt mig säga så — så — —
— Allvarligt, menar bror, snusade baronen. Ursäkta att jag blev litet häftig. Jag menar inte så illa. Men jag har en princip, och den är att aldrig låna ut en bok. Icke för att jag tror att kandidaten skulle misshandla den på något sätt, men hur — jag frågar hur kan en människa som sätter värde på en bok låna ut den. Lånar man ut sin fästmö, kandidaten? Lånar man ut sin hustru, bästa bror? Nå! En bok är för mig ett heligt ting, så heligt att jag skulle anse mig begå en dödssynd, förråda min bästa vän, om jag tilläte någon annan ens röra vid den.
— Baronen har alldeles rätt, sade jag, och jag är ledsen att ha varit obetänksam nog att — —
— Tja, nu glömmer vi den här lilla tråkigheten! Förlåt min häftighet, men kandidaten förstår mig och det gläder mig. Men här kommer toddyn. Får det vara en cigarr? — Nej, böcker, mina herrar, böcker — men vi lämnar ämnet. Herrarna förstår nog en gammal bokmal som mig! Nu brygger vi oss en ebenholtstoddy — låt mig slå i — så där. Nej, mina herrar, böcker, böcker, böcker, ömtåliga människosjälar i guldsnitt, brukade gubben Ehrensvärd säga till min salig far.
Vi drucko toddy. Böckerna nämndes icke mera. Men baronen talade lantbruk med kyrkoherden ända till supén, under supén talade han om mat och flickor med mig och efter supén övergick han till lantbruket. Jag hade skäligen tråkigt och dränkte min desillusion i toddar. Tänk om det varit spritförbud!
Vi kuskade hem. Baronen återtog förmodligen sina avbrutna studier.
Något år efteråt såg jag i en tidning att baronen dött.
Jag skrev till kyrkoherden och frågade om det skulle bli auktion. I så fall ville jag passa på och skaffa mig några böcker.
Efter någon tid ingick följande svar:
Bäste broder!
— — — varvid det visade sig, att det stora biblioteket endast bestod av bokryggar i guldsnitt, fastsatta på träställningar. Det var därför han var så rädd att visa sina skatter. Han efterlämnade endast tre böcker: Adelskalendern, Gödsellära av Svanberg och Husdjurens vanligaste sjukdomar, och på någon av dessa är du väl ej spekulant.
Ja, han var ett stort original, frid över hans stoft! Hälsningar!