Broder Karlsson.
Broder Karlsson skulle komma, gick budkavlen! Den gick med käringpost och snabbare än en skogseld, ty Karlsson var den styvaste kolportör, som någonsin förkunnat i Roslagen. Och därtill var han den vackraste.
Han var icke svartskäggig och långhårig som broder Lindsén och broder Magnusson, icke flintskallig som Lundgren från Fosterlandsstiftelsen eller enhänt som folksskollärare Apelquist. Nej, mine älsklige, han såg ut som en guds ängel, direkt nedstigen från himmelen för att avlyfta den förfärliga syndabörda, som nedtynger Väddö och Häverös skeppslags andliga skuldror. Han var rödlätt som en dockpojke, han var blond och hans hår var krulligt. Hans gula mustascher läto ana en lenhet, som icke var av denna världen, och talet, som utgick från hans röda mun med dess vackra löständer, var ljuvare än bröstsocker. Hans ögon sutto i skallen som ett par blåklintar och voro lätt beslöjade. Då han sänkte de tunga ögonlocken till hälften och fäste blicken på någon syster i Kristo, brann det en glöd under de gula ögonhåren, som lovade många slags extas. Det enda man kunde anmärka på hans yttre, var att näsan var litet röd, men han hade kylt den under en predikofärd ut till öarna vintertiden. Så hade djävulen sökt lägga hinder i hans väg som förkunnare, men han hade fått fy skam på lång stång, ty aldrig hade någon färd varken förr eller senare varit så välsignad.
Broder Karlsson skulle komma på söndagen. På förmiddagen skulle han tala hos skeppar Erikssons änka, ty hennes sal var den största i Storbyn. Och på eftermiddagen skulle han tala i Södersunda, en halvmil sydligare. Och efter allt att döma skulle det bli mässfall i kapellet, ty vem ville väl höra komministern, när Karlsson lät nådens honung drypa i församlingen?
På söndagsmorgonen var det liv på vägen, som förde till Storbyn. Det var skjutsar och cyklister och gående, friska, halta, blinda och förtvinade, som trängtade att höra och se. Och på ångbåtsbryggan blev det tjockt med folk, ty Karlsson skulle komma med Runar.
Nu syntes redan röken bakom Östernäs udde och de troende trängde sig fram i första ledet för att hälsa förkunnaren. Och de ivrigaste voro änkorna, ty Karlsson höll sig helst till änkor, luttrade som de voro i smärtans bad och således med hjärtan som stodo på vid gavel redo att låta herren tåga därin.
Men bakom kommissionärens magasin låg ett litet sällskap Djävulens barn i gräset och vanhelgade söndagsmorgonen med kortspel, och främst bland dem var Kalle Söderberg, ångbåtskarl på Nordstjärnan, hemma på permission och med vänstra armen i band, ty han hade fått två fingrar avklippta i en kink på kättingen vid lossning i Örnsköldsvik. Han var en baddare på alla slags kortspel från Durak och Sala Hybika till Bondtolva och Tjuguett, ty han hade varit rallare i Norrland under den goda tiden, då man tjänade pengar som gräs och drack champinjonvin som vatten. Nu lärde han hemmapojkarna sina konster mot ersättning ur en korg Norrtäljeöl, som stod bland hundkaksen i skuggan av den stora asken. Han vann förstås och byxfickorna började redan svälla av kopparslantar, tioöringar och tolvskillingar.
Men när Runar tutade, kastade han korten och sade: — Nej, pojkar, nu går vi ner till bryggan å tittar på den där gyckelbocken, som alla ränner galna efter. Jag som inte har sett’en måste slänga ett getöga på’n. Kopp å butäll!
Och Söderberg gurglade i sig sista slurken ur halvan, reste sig upp och vaggade ner mot bryggan, grävande bland metallen i högra byxfickan. Pojkarna följde honom.
Ångbåten lade till.
På fördäck stod broder Karlsson pionröd i ansiktet, ömsom torkande svetten ur pannan och ömsom viftande åt sina trogna med näsduken. Solen gassade i vindstillan.
— Nåd och frid! ropade Karlsson.
— Nåd och frid! svarade änkorna.
Landgången lades ut och aposteln debarkerade. Han var klädd i oklanderlig bonjour, vit halsduk och plommonstop. Efter att ha utbytt en serie varma handtryckningar med sitt folk skred han med värdiga steg genom massan, som vördnadsfullt gav plats. En genomträngande doft av eau-de-cologne utströmmade från honom.
Men uppkliven på en trave strömmingstunnor stod Kalle Söderberg med ögonen på skaft och gapade, bara gapade. Ideligen gapade.
Men så brast det löst:
— Nej, gå nu förbi faen! Jäklar i min själ å flickan på min arm å tre kroner i mitt svenska hjärta ä dä inte Smålands-Karlsson! Dä va mej ett as te ha blivi fin! Schangdobel som den värste grosshandlare. Hör du, Smålands-Karlsson!! Smålands-Karlsson!!!
Kalle Söderberg hoppade ned från sin piedestal och närmade sig profeten, som förvånad stirrade på den ankomne och blev ömsom vit, ömsom röd i ansiktet. — Jag känner verkligen inte igen — — måtte vara något misstag — —
— Misstag! Å hörru håll i dej, Karlsson! Ä du högfärdig, va? Känner du inte igen Kalle Söderberg, Abiskolaget, va? Hos vilken jude har du bytt dej till den där lumpen, du ä ju nattvardsklädd, din skojare! Men åderkålång osar du än som en riktig rallare, fast här har du väl inte svårt å komma åt brännvin, din skojare!
— Mannen yrar! sade Karlsson och såg ut som ett lik i ansiktet. Låt oss gå härifrån!
— Mannen! Mannen, för dej! ropade Söderberg. Ä du så högfärdig, så du inte vill kännas vid en gammal rallarekamrat, så får du stå ditt kast, din hundra attan! Ge mej igen di tjugufem kronorna du lånte av mej, när du fick katten från laget vid Björkliden! Å allt som du lurade ifrån mej på tjugeett, din jäkla kortoxe! Nej, försök inte å smit, för då nystar ja te dej så skjortan blir tom! Hör på här, Storbybor å Södersundabor å allihop för resten! Känn så han stinker åderkålång; litern har han i handväskan bredvid testamentet, ja känner faen grå! Han var den störste åderkålångsmugglarn vid hela järnvägsbygget, när dä var spritförbud! Minns du, när du fyllde hela laget mä dekokt på vademekum å snus, din jäkla abetekare!
— Mannen är galen! Kan inte någon taga hand om den stackars människan? frågade Karlsson, under det kallsvetten strömmade utför kinderna.
— Mannen! Galen för dej! Egentligen skulle du ha på plytet, å du vet att ja har klått dej förut, men ja har fått fel på norra kardan, fast nog kunde ja reda opp dej mä bara södra, om dä kniper, Jävelberg där!
— Kan då ingen befria mig från den stackars mannen? klagade aposteln. I hören ju, hur han yrar — han är besatt av den onde — — ja, detta var sannerligen ett oväntat mottagande i Storbyn! Men gud tillstädjer stundom det onda, sina tjänare till prövning, på det att nåden dädanefter må komma så mycket rikare — —
— Siså, Söderberg, lugna dej! sade tullvaktmästare Norberg.
— Ja, jag ska lugna mej, dä ska ja, men först — —
Och vig som en katt tog Kalle Söderberg ett jättesprång och sparkade till Karlssons handväska. Krasandet av krossat glas hördes, väskan flög ur Karlssons hand, låset gick upp och innehållet låg öppet för allas ögon. Mycket riktigt! Nya testamentet simmade i eau-de-cologne bland spillrorna av en literbutelj.
Kvinnorna gräto. Männen stodo villrådiga.
— Jag tar er alla till vittne på övervåldet, kära bröder och systrar, sade Karlsson, och hans ögon glödde hemskt.
— Ja, jag har också ärende te länsman, din jäkla skojare! sade Söderberg.
Mitt i alltsammans ljöd Runars skärande avgångssignal.
Karlsson knäppte ihop sin drypande väska och gick med värdiga steg upp mot bönelokalen, följd av sina änkor, medan manfolket intresserat slog ring omkring Kalle Söderberg, som började berätta om Smålands-Karlsson, och det ämnet var rikt nog.
Karlsson var för altererad att tala hos änkan Eriksson. Efter en kopp kaffe och en fem minuters bön för de få trogna, som följt med, satte han sig i sin värdinnas bästa vagn och körde till Häverösunds järnvägsstation utan att stanna vid Södersunda. Gud vet, om han någonsin kommer tillbaka.
För de intresserade meddelas här receptet på Smålands-Karlssons omtyckta vademekumnubbe, som på sin tid var mycket guterad av rallarna vid Norrlandsbanan och var mer än fullgod ersättning för det förbjudna brännvinet och konjaken:
Utbred ett tumstjockt lager Hellgrens snus på en näsduk, passera därigenom en flaska vademekum, och drycken är färdig. Den verkar ögonblickligen.