Xylografen.
En grönmålad fisksump kommer från Fygströmshållet och lägger till vid Marvikens sjöbodar, rodd av en undersätsig, bortåt sextioårs man, som vi nu be läsaren titta litet närmare på. Dock icke så nära, att han känner sig observerad.
Hans ansikte är kopparrött med något högre färg på näsa och kinder. Hans kroknos prydes av ett par glasögon, och guldgula små mustascher framhäva en manlighet, som i sig själv är alldeles påtaglig. Händerna äro mörkbruna av sol och vind, samma krafter som förlänat ansiktet dess höga kulör. Vi accentuera detta sakförhållande gentemot dem, som i sin fåvitsko genast utan undersökning skulle vilja insinuera några backiska beståndsdelar i hans hudpigment. Nej, goda läsare, denna intensivt mörksköna patina fås endast genom en mångårig samlevnad med naturen utomhus.
På hans huvud sitter en panamahatt med ett cinnoberrött handsbrett ylleband omkring. Denna hatt är fodrad med svart filt, dels för att hålla sig kvar i alla väder, dels för värmens skull. Den knubbiga figuren är iförd en kostym av kommisskläde, som fordom varit blått, men nu antagit ålderdomens ærugo nobilis. Benkläderna äro de vidaste i Sverige. På fötterna bär han stövlar med tumstjocka sulor och fruktansvärda klackjärn. Härjämte två detaljer av vikt. Hans krage är nedvikt och bär numret 19½ och i den svarta halsduksrosetten sitter en nål med unionsflaggan i emalj. Det senare innebär intet ogillande av 1905, men intet gillande heller — inte ens likgiltighet. Det innebär en indifferentism för absolut att fattas av vanliga dödliga.
Vi se alltså mannen lägga två målmedvetna halvslag om en utskjutande stockända i Israels sjöbodvägg. Så går han akterut, kastar draggen, sträcker lagom och gör fast, sätter sig på sumpluckan och lägger ihop sina metspön med pedantisk noggrannhet. Om vi sutte i båten skulle vi kunna höra honom exekvera sin speciella musik, ett slags ytterst svaga, men dock uppfattbara drillar och underbara löpningar uppe i falsetten, lösryckta bitar ur operor, helst Wagnerska. Med dessa toner ackompanjerar han alltid det han har för händer.
Nu fattar han en liten håv med böjt enskaft, öppnar sumpluckan, griper en fiskkasse med vänstra handen och börjar gräva i sumpen, fyller i kassen allt under det han prövande beräknar dess växande tyngd och sätter den slutligen under ideligt drillande ifrån sig på durken, tar fram en nyckelknippa, utväljer den riktiga nyckeln bland ett tjog, låser sumpluckan under de vidunderligaste löpningar, fattar kassen och den oljerock han suttit på under rodden samt kliver i land för att i sakta mak följa den slingrande gångstigen genom skogen upp mot Byholma.
Där landsvägen tar vid kommer gamla Matts Jannes Johanna. Mannen lägger ifrån sig kasse och oljerock, breder ut armarna och säger: kom! Med ett blygt leende faller gumman till hans bröst — en liten omfamning, och mannen återtar sin vandring med kasse och oljerock. Vid Israels lagård kommer den dövstumma Kristin. Samma manöver upprepas. På samma sätt fortsätter han vägen med avmätta, betänksamma steg, ty livet behöver icke vara någon steeplechase, om man icke själv gör det till en sådan.
Men vid båtsman Koppars möter en nykommen sommargäst, en vräkig grosshandlare från Stockholm, en sådan där som i det vackra skärgårdslandskapet verkar fluga i kål. Han bryr sig ej om att närmare skärskåda mannen med kassen, innan han stör hans lugn. Han fäster sig uteslutande vid kassen och tänker på färska abborrar till middagen.
— Hör nu, min gode man ... börjar han nedlåtande — — —
— Min herre, lita inte för mycket på den mannens godhet! blir svaret, åtföljt av en blick ur ett par ögon, där grosshandlaren avläser så mycket humor, satir och verklig överlägsenhet, att fortsättningen antingen uteblir eller får en hövligare stilisering än början.
Den vita hatten med det röda bandet fortsätter sin bana i landskapet lugnt, obevekligt, enligt lagar, som förefalla astronomiska som en planets.
— Vad kostar abborrarna? ropas det ur en berså, där några stockholmsfruar syssla med sitt elvakaffe.
Den vita hatten fortsätter sin av evighet bestämda bana.
— Hör ni inte? Stanna, får jag se på fisken!
De kosmiska lagarna kullkastas icke så lätt.
En medelålders stockholmsfru med band och spetsar på sin badortsklänning och jättehatt med urr och burr och plymer vaggar efter den bortgående, hinner honom och frågar: — Hörde ni inte att jag frågade, vad fisken kostar?
— Min nådiga, den kostar ingenting. Vore ni ung och vacker, skulle ni få den, ja, till och med om ni bara vore ung, men nu — omöjligt!
Vem är nu denne man? Efter gammaldags novellistiskt recept har jag sökt hålla läsaren i spänning genom att förtiga hjältens namn intill det ögonblick intrigen börjar på allvar.
Men här finns ingen intrig — och för att vidmakthålla den möjligen befintliga spänningen, kommer jag att förtiga namnet allt framgent.
Mannen är Xylografen. Han bor här i Grisslehamn och är ensam i sitt slag. Mina vänner känna honom sedan många år. Jag tror för resten att hela Sverige känner honom. Tänk efter!
Ordet xylograf är för svårt för rospiggarna. De kalla honom också helst yxlografen, kilografen eller rätt och slätt sylen och om arten och innebörden av hans arbete veta de litet eller intet. Hans yrke är statt i utdöende i vårt land — sorgligt nog. Nya reproduktionsmetoder ha uppstått och konsthantverket är på retur. Med denna uppsats har jag velat rista en runa åt vårt lands och en av världens skickligaste xylografer. Det ser kanske lite ruskigt ut att göra det under hans livstid, men jag har hans tillåtelse. Det är ju ingen dödsruna över honom — snarare tvärtom, men litet vemod från vemodet över yrkets tillbakagång faller ju alltid över utövaren.
Torkom emellertid våra tårar och låtom oss åter ge oss in på beskrivningen av Xylografens originella personlighet. Jag har sökt ge en typisk bild av hans intågande i fiskläget efter ett av hans obligatoriska abborrmeten, och läsaren bör redan förstå att han icke är en vanlig jämnstruken medborgare. De teckningar, som illustrera denna uppsats, avse att symbolisera det kontemplativa tillstånd, i vilket han vanligen befinner sig.
Han kom hit en vacker sommardag för elva år sen. Hans läkare hade ordinerat honom havsluft för bröstet. Han kom — och stannade här åtta år utan att lämna platsen. En vacker dag blev jag ägare av en kutter. Xylografen är seglare, sitter ogenerat ett dygn till rors, om man bara breder smörgåsar åt honom och presenterar en sejdel lageröl då och då. Jag frågade: — Är du inte livad för en tripp till Stockholm via Furusund?
— Gosse, jag har bott i Stockholm i fyrtiofem år, vad har jag där att göra?
— Ja, men mycket har förändrat sig sen du lämnade stan. Där finns automobiler, skall du tro — elektriska spårvagnar — och underbara drycker på barerna, och så har där växt upp nya stadsdelar — — —
— Nå, jag kan ju följa med. Men tror du inte att dom sitter på krogarna och talar om detsamma som de gjorde den kväll jag reste därifrån?
— Å, du skall se att Stockholm har gått framåt på åtta år!
Vi reste. Xylografen satt till rors sexton timmar i sträck och vi lade till vid Kastellholmen. Redan vid Furusund hade han konstaterat instängd luft och vid Vaxholm fann han att luften var impregnerad med biffstekssås och köksdofter. Jag kunde endast med svårighet förmå honom att inse att jag var redare och chef på skutan. Han hade helst vänt.
Jag hade telefonerat samman en hel hop skalder och konstnärer till operaterrassen. Med trygga steg vandrade Xylografen uppför trapporna, iklädd sin kommisskostym och stövlarna med de fruktansvärda klackjärnen. Han mottogs med jubel av skalderna. Det blev en förbrödringsfest. Frid och fröjd, som det skulle vara.
Men då vi senare på natten tågade hem till kuttern, sade han plötsligt: — Satt inte dom jäklarna och talade om samma sak de gjorde sista kvällen jag var i stan för åtta år sen! Det där reder dom aldrig ut, förrän de kommer på landet.
Inte hade dryckerna blivit bättre heller. Stockholm är i tillbakagång. Och automobilerna äro till bara för att det skall bli litet hastigare omsättning på folk. Blev man överkörd av en droska förr i världen, fick man på sin höjd en liten hjärnskakning, men nu dör man. Visserligen har stan råd att låta folk dö mer än förr därför att folkmängden ökas hastigare, men inte har du visat mig något nytt för det. Samma metoder användas ju nu som för åtta år sen — alkohol och kärlek — nej, hör du, jag tror vi dröjer! Var ha vi det nya, de nya metoderna, utvecklingen? Vi, Xylografen, dröjer!
Och vi seglade hem. Sen dess har Xylografen icke varit i Stockholm, och det torde bli ganska krångligt att få honom dit.
Från mitt sängkammarfönster kan jag studera Xylografens liv ganska detaljerat. Varje morgon klockan sex stegar han i paradiskostym ut på sin gård, som han till hälften täckt med decimetertjocka ekplankor från ett vrak — en amerikanare som drev på grund i hamnen. Där häller han en hink vatten över sig, innan han iskrudar sig kommisskostymen, vars byxor regelbundet sys av hushållerskan. Han gillar nämligen inga skräddare för byxorna. De göra dem för trånga. Den med plankor betäckta delen av gården kallar han Grevbron, och på den kan man mellan hans måltider se honom promenera från solens uppgång allt intill nedergången. Sina ekonomibyggnader har han försett med namnbräden från vrak. Det viktigaste huset ståtar med namnet Ulrika, vedboden med Bastant och matboden med Lina. Och ett friluftskök på Grevbron, skönt bemålat med alla sorters matnyttiga djur och på taket försett med en gammal skeppsklocka, i vilken han ringer till storms då det faller honom in, har till överskrift det mystiska ordet »Här».
Runt omkring är mat utlagd åt fåglarna. Där hänga talgljus åt talgoxarna och frön åt de andra — och i solen gassar sig katten Johansson, en flykting från en tysk skonare, som förlist i trakten. Johansson är traktens störste Don Juan — åtminstone bland kattor, och Xylografen pekar med stolthet på hans med varje vår allt trasigare öron. Det är en gammal otäck skorvig och ilsken katt, och märkena i hans öron äro ju bevis på att han fått stryk, men Xylografen håller på honom i hans egenskap av ihärdig och oförfärad Frauenfresser. Rör inte vid Johansson!
I tamburen står en stor plåtburk full med karameller, och traktens barn ha rättighet att ta så mycket de vilja ur den. Om det är nyttigt för deras magar, blir en senare fråga. Hemmet är ett museum. Där finns gamla bondskåp, empirebyråar och tavlor! Tavlor först och främst, ty Xylografen har varit kamrat med åttitalets viktigaste färgkonstnärer.
Det är hans stora minne i livet, de månader han var i Paris! Då var C. L. där, Pauli, Hagborg, Marin-Johansson, Gusten Lindberg. Xylografen minns kartan över Paris från den tiden, och kan i minnet leta sig fram från höjden av Montmartre till höjden av Montparnasse. Rör vid Paris — och historierna komma. När han tvang krokodilen i Jardin des Plantes gå i bassängen eller när C. L. och Trägårdh köpte hästar i ett ridhus! Eller när den store författaren Lejonsköld-Oxenstierna höll på att få en duell på halsen på Operan — och hundra minnen från den underbara stad som heter Paris.
— Paris! Nog är det en stad man kan leva i! Säg, gosse!
— Accepteras!
En vacker dag flög det i Xylografen, att han borde göra något. Xylografien går inte längre, och man kan ju inte irra omkring på Grevbron i oändlighet trots sol och allt. Han skaffade sig färg och duk och började måla. Gamla minnen från principskolan på akademien — åkademien, säger han med lätt ironi — började vakna.
En vacker dag var han målare. Han tycker illa om mina breda penslar, men han gillar japanska, spetsiga sådana. Han preparerar själv sin duk och listar ut det av naturen han ser — målar som hans kamrater från åttitalet — medan han samtidigt brister ut i entusiasm över de modernas prestationer. Han läser litteratur av alla slag, gillar det modernaste, men jag misstänker att han innerst håller mest på sin barndoms skalder.
Som vi alla göra.
När jag läste upp för honom den vers av Tegnér, som Strindberg anser vara den skönaste svenska dito:
»Där red Valfader så högväxt som stjärnströdd natt,
som ljuset enögd, på åttafotade springarn;
den vise korpen på milsbreda skuldran satt,
och allting visste den vingade tidningsbringarn.»
så sade han: — Ja, dom är egentligen småbarn allihop mot den. För resten är vetenskap det enda som duger för oss gamla karlar! Rim och meter hindrar ju tankegången. Men för övrigt har Strindberg rätt. De andra skriver ju bara kupletter.
Xylografen har läst all under det sista årtiondet utkommen modern litteratur, men han har ett ankare fast och kvar i det gamla, sin ungdoms ideal.
En vacker dag blevo vi, han och jag bjudna att segla ner till Liljefors’ Bullerö för att jaga hare. Vi seglade tillsammans med Zorn, som också blivit jägare på samma sätt som Xylografen.
Zorn överträffade betydligt Xylografen. Men den tystnad med vilken Xylografen överträffade Zorn efter avdagatagandet av en hare, var storartad. Zorn, lyckoynglingen, sköt fem, vill jag minnas. Xylografen sköt en — och han visste icke att man efter ett lyckat skott bör skrika allstot. Han stod lugn som en staty efter skottet, och vi andra visste inte var haren fanns. Vi sprungo åt det håll varifrån skottet hörts och träffade på Xylografen just där han blivit posterad.
— Där ligger han! sade Xylografen och pekade ner mot en dal under sina fötter.
— Nå, men varför kan du inte tala om det då?
— Huvudsaken är att han är död, och det var väl meningen att han skulle dö? Här kommer en hare. Jag upptäcker honom och lägger an och skjuter. Jag träffar, haren dör, det är väl så förbannat enkelt. Det är väl ingenting att skräna allstot om.
Det var Xylografens första hare.
Jag vet verkligen inte, om jag lyckats giva läsaren en klar bild av Xylografen. De teckningar jag gjort av honom äro emellertid mycket allvarligt gjorda, och jag håller styvt på dem själv. Det absoluta lugn som de symbolisera bör vara samma lugn han själv känner. Han har ju intet att göra. Xylografien är död, och Xylografen själv har måst ägna sig åt den s. k. peinturen för att kunna leva. Måtte det lyckas honom!
Då han reste ut hit till Grisslehamn första gången, frågade skepparn på båten, vart han skulle och vad han tänkte ägna sig åt i denna fjärran bygd.
— Jag skall till Grisslehamn och tänker fortfarande ägna mig åt xylografi.
— Xylografi? Vaffan ä dä för nånting?
— Jo, det är ett slags träsnideri — man skär gubbar och landskap och vad som helst — man skär ut det i trä och sedan trycker man det.
— Trycker man det?
— Ja, alla illustrationer kapten ser i tidningarna äro xylografi.
— Hör nu, kan herrn leva på det?
— Neej, men jag har årsunderstöd från Danviken.
Xylografen slapp vidare frågor och betraktades antagligen som vansinnig under återstoden av resan.
Emellertid har Xylografen icke blivit vansinnig. Vi segla tillsammans och avvakta varje år den dag i augusti, då vi med Zorn få segla ner till Liljefors för att decimera antalet av hans harar.
På en slät berghäll står Liljefors’ ateljé vänd åt öster. Skulle man kunna se någon avund i Xylografens ögon, så är den ateljén orsaken. Utifrån kommer hela Östersjön med färg och fågel, vågor och vind. Och när vi segla ut från Sandhamn och runda den svarta ballongpricken, och jag sätter rak sydväst kurs, då säger Xylografen:
— Herre gud! Det finns folk som har det bra!