Att gillra bössor.
När förre skeppstimmermannen Petter Karlsson, som sköter om och tillser häradshövding Ekebergs sommarvilla, en morgon vid tiden för fruktskörden upptäckte, att det bästa röda-gyllenträdet föregående natt blivit skattat i betänklig grad, blev han stört förbannad. Inte för att han trodde, att någon skugga av misstanke skulle falla på honom, åtminstone ingen av djupare valör, men det var desto förargligare, som han i sin kort förut avgivna rapport till häradshövdingen framhållit just det trädets underbara fruktsamhet i överdrivna ordalag och väl avfattade sjömanstermer.
Emellertid skulle stölden icke upprepas, det svor både han och Petter Karlsson på.
En sjöman av gamla stammen, särskilt en skeppstimmerman, är van att greja tillsammans grunkor och pickla ihop prittlar, som det heter på hans språk. Som ägare av en gammal mynningsladdare av fruktansvärd kaliber och i besittning av erforderligt snille för dess uppgillring borde han lätt kunna avstyra det förnyade plundringsförsök, som nog icke skulle utebli, då det första lyckades så bra. Och då boven nästa gång var ute på tjuvstigen skulle han få ett så ordentligt saltskott i vattengången eller så högt som i hackbrädet, att han skulle lägga opp för så pass lång stund att det skulle bli en smal sak att suga honom i maten och kölhala honom ett slag, innan han befordrade honom till laga näpst; det svor både han och Petter Karlsson på en gång till, om så skulle va.
Den dagen höll Petter Karlsson till i sin snickarstuga en avsevärt lång stund. Han spetsade träpinnar och gjorde hål i dem för tråden, och bra och stark simpelkort hade han ett helt nystan av, och den löpte som om den vore smord. En liten ställning för bössan gjorde han också, och den skulle placeras i hörnet av matbodväggen och staketet, under slipstenshon.
När käringen kom med matbud, släppte han inte in henne, för det vet man väl hur det är med fruntimmer, och det skulle bara fattas, att det komme ut, vad han höll på med. Då komme den fan inte igen förstås, resonerade Karlsson med sig själv.
I villaköket skulle han hålla vakt natt efter natt, om så skulle behövas, för han skulle visa häradshövdingen, att han tjänade honom som en trogen tjänare och inte tog så mycket som en kappe äpplen för egen del. Och för att inte käringen skulle få reda på att han höll vakt, skulle han säga, att han hade lovat Stenberg att hjälpa honom med skötarna ute i sjöbon på Örskäret, men — jädringen! — — — Det skulle förstås komma ut det med och befinnas vara en kolsvart lögn! Därför skulle han tala med Stenberg, och Stenberg skulle säga åt sin käring, att han måste syssla med bragderna ute på Örskäret, men i stället skulle han komma och hjälpa Karlsson hålla vakt. Och om han bjöd på en liter nattbrännvin, så var Stenberg inte omöjlig, det visste han.
Detta räknade Petter Karlsson ut för sig själv i snickarstugan. Han tyckte själv att det var så mycket listigare, som alla då skulle få veta, att Karlsson inte var hemma, och detta faktum skulle väl om något locka den tjyvstrykern, vem han än var, att försöka komma åt mer äpplen.
På eftermiddagen gillrade Karlsson bössan med det största fullifanskap, som någon kristen människa i hela Roslagen kunde vara mäktig, och det är inte litet det. Det var för resten ingen lätt sak, ty alla möjligheter måste beräknas. Tjyven kunde komma från minst två håll, men Karlsson satte ner sina pinnar och slingrade sitt snöre mest så krångligt som riggen på ett barkskepp, så att om inte tjyven kom farandes som en guds ängel från himmelen, så måste han få sin laddning på rätt ställe.
Och när allt detta var fullbordat, stövlade han i väg till Stenberg.
Nej, för all del! Stenberg var inte ovillig, särskilt som natten med sin liter vinkade i ett ljuvligt och av käringar ostört perspektiv. Och gällde det förstås att ta en karl i hampan — vilken som helst — så var han varken ledsen eller lemmalytt. Saken var avgjord.
I skymningen meddelade Karlsson käringen sitt beslut att hjälpa Stenberg med skötarna ute på Örskäret, fick ett par smörgåsar i kavajfickan och gick ned i snickarstugan, där han hämtade den orörda av sina båda litrar uppe på brädhögen, som låg på tork i taket, varefter han stegade av till Stenberg, som varit färdig redan en lång stund.
De båda gubbarna knallade i väg.
— Varför tror du han kommer i kväll, när han kom i går? sade Stenberg. Så helsinges dåraktig kan han väl inte va, om d’ä något till tjyv!
— Låt’en komma eller inte komma, så är allt i ordning, både giller och den här! svarade Karlsson och drog litern till hälften ur fickan.
— Åja, vad dä anbelangar, så tog ja allt med lite, ja också, för säkerhets skull, lugnade Stenberg.
— Ja, dä må på guds makt bli hur dä vill. Men inte ska di få dä ordet på min bak, att jag inte har bevakat anförtrott gods, vad dä vara må, dä ska allt bli ljug dä.
De voro framme vid trädgården och togo en stor omväg för att undgå Karlssons snaror, dem han beskrev, och vilka Stenberg icke kunde annat än gilla.
— Vi har’n, Karlsson, vi har’n, som om han redan skulle sitta på cellerna. Men dä enda som ä tråkit ä att vi ska behöva sitta i mörk arrest själva. En sir ju inte dä en har för händer.
— Å, nog hittar vi te brökvarn alltid, Stenberg, eller tror du inte dä?
Och de gingo in i villaköket, vars dörr låg bara några steg från det röda-gyllenträdet, letade sig i den redan djupa skymningen fram till ett bord och placerade sina smörgåsar och litrar.
— Nu gäller det att va tysta som möss, för dä här huset ä som utå papp, viskade Karlsson. Å såna där tjyvar har örona på skaft.
— Åja, om dä skvalpar lite iblann, så gör dä väl ingenting, skämtade Stenberg. Å nu tar vi väl slaktsupen mä däsamma, så ä dä teminstingens gjort. Skål, Karlsson!
— Ja, skål på dej, Stenberg! Men nu ska vi ta dä här pöompö å spara på dä fuktiga, för vi har kanske hela natten på oss. Men en bit ska vi ha, för tuggningen hörs väl knappt.
Snart hördes också bara tuggningen, avbruten av ett och annat ljud av välmåga av det slag, med vilket kineserna pläga visa sig artiga mot sina värdar.
Så klunkades det försiktigt ibland och så viskades det om fiske och sjöbragder och klunkades och tuggades. Timmarna gingo.
— Dä va en jäkel som inte vill komma och stjäla, sade Stenberg. Han kanske har blitt gudfruktig, den rackarn.
— Å nej, han kommer nog bara vi ger oss te tåls. Å någe fel kan dä då inte va mä varken krut eller knallhatt, å torrt som snus ä dä under slipstenshon. Men ja blir rent lurig på den här vaktningen. När en inte får sträcka på bena, så — —
— Vi tar oss väl en oppväckare då, Karlsson. Skål på halvan!
— Ja, skål på halvan, Stenberg!
Mellan träden stod redan gryningen svag och blott som en aning om färg.
— Men ja känner att ja måste ut och lätta på dä här, annars kan ja bli sjuk, sade Karlsson rätt som det var. Dä går rakt inte längre, dä må komma nåra tjyvar eller inte!
Och han reste sig upp, men raglade några steg åt sidan.
— Ta mej håle ä ja inte rent yr i huvet — si när en sitter å inte rör på sej, så blir en liksom yr.
— Jojomänsan, d’ä så rätt så, gäspade Stenberg. Gå då, men gå tyst!
Och Karlsson kryssade till dörren, for ut och nedför trappan, gjorde några snedsteg på gården och —
Ett fruktansvärt skott dånade i nattens stillhet, ekade mot Onsberget på andra sidan viken och liksom låg och rörde om i luften mellan stugorna och sjöbodarna.
Men även ett sakta kvidande hördes under det röda-gyllenträdet. Där låg Karlsson, då Stenberg omsider tagit sig ut ur köket fram till olycksstället.
— Åj åj åj — — — åj åj åj — — —
— Ä du skjuten, Karlsson? D’ä väl inte te döds?
— Åj åj åj — dä vet ja inte, men åj åj åj — — —
— Har dä tagit på rätt ställe, så ä dä väl inte så farlit. Men nu ska ja hjälpa dej, Karlsson, som den barmhärtige samariten å få dej hem te käringen, för nu kan ho va bra å ha — men hoja inte så förbannat — du väcker ju opp hela byn — lite salt ska väl en sjöman tåla — siså, skrik inte, hör va ja säjer! Nykter ä ja inte men nog ska ja kunna baxa hem dej — res på dej nu, Karlsson, å skriker du ett skrik till så laddar ja om och skjuter mä riktiga hagel — ä du oppe nu din stackare, nej, känn inte efter, för då kan du bli ändå räddare, utan kom nu så går vi. — Tyst nu bara! Ja, si d’ä va ja allti har sagt: Den som gräver en grop åt andra, faller själv därutinnan, å en ogudaktig människa går på ändalykten illa. Si du! Du kan ju gå, du går ju som den värste soldat!
Mödosamt släpade båda gubbarna sig ned till landsvägen.
— Va nu inte dåraktig, Karlsson, utan gå hem å lägg dej, så går ja å plockar bort gillergrejerna å litrarna å låser å styr å ställer. Försök å gå själv — si du, dä går ju som de vore taljat. Ajöss mä dej å gå å tvätta dej ve brunnen å tvätta dej i hundra vatten å hundra igen, dä god tid te morron. Å så smörjer du på svinister för de hjälper emot ryggskott, å då måtte dä väl hjälpa för detta mä. Ajöss mä dej, din stackare!
Det var inte så farligt med saltskottet. Det satt bara i ytan, men byxorna voro totalt slut. Och Karlsson fick lägga sej på magen i kammaren och käringen kunde rakt inte förstå vad som kommit åt honom. Men snäll var hon och pysslade om honom så gott hon kunde, med god mat och sådant, ty det är det enda som hjälper mot sjukdomar av alla slag, nota bene, om en kan få ner maten. Och det kunde Karlsson.
Till middagen gav hon honom en äppelkaka, som var så god att den rakt smälte i munnen.
Men efter första tuggan for en hemsk misstanke genom Karlssons hjärna. Han frågade:
— Var har du fått äpplena ifrån, Lotta?
— Äsch! svarade Lotta.
Vem som utspritt historien trots alla försiktighetsmått? Det måtte vara Stenbergs käring som anförtrott den åt gumman Sjölund och hon är byns levande postkärra. Men Karlsson åt äppelkaka under hela tiden sjukdomen varade. Lotta är särskilt styv med den rätten.