Begravningshatten.
När ogifte major Adamson vaknade morgonen den andra maj vid att solen sken honom mitt i ansiktet, behövde han icke övertyga sig om sin existens genom att nypa sig i skinnet, ty en våldsam huvudvärk och en nästan olidlig törst satte honom genast in i förhållandena. Han tömde vattenkaraffen och erinrade sig efter en stunds grubblande att han varit på Hasselbacken och förtärt jästa och destillerade drycker i något sällskap. Men vilket?
Som vanligt började han genomgå sin bekantskapskrets i alfabetisk ordning och hade just hunnit till det obekanta X, då jag enligt löfte från föregående kväll ringde upp hans nummer för att väcka honom. Han svarade med ett stilla kvidande. Kommandotonen var absolut borta.
Så småningom lyckades han framviska en ytterst lakonisk men icke desto mindre fullt tillfredsställande beskrivning på sitt tillstånd.
Jag föreslog: — Jag reser i dag med Vaxholmsbåten för att titta på mitt sommarnöje och du följer med, ty du behöver luft. Frukost äter vi på båten. Kläd på dig ögonblickligen. Du har bara tre kvarts timme på dig. Kvid inte så där omanligt. Nu har jag väckt dig, som jag lovade. Jag väntar dig vid båten. Adjö.
En blek vålnad, en skugga av en smärtfylld dröm, skred Adamson verkligen i sista ögonblicket över landgången. Sedan jag kondolerat honom och båten vänt stäven utåt Fjäderholmarna, ledde jag ned honom i försalongen, och inom en kvart började hans drag bli mänskliga, fast skakningen från propellern stundom kom honom att lägga sitt ansikte i Laokoonveck. När han fått litet koffein införlivat med sin organism, var han åter Wilhelm Tell. Kanske ett par Hennessy också gjorde verkan.
Han började tala.
— Tror du att jag får flugan?
— Det beror på dig själv.
— Så svårt som i dag har jag aldrig känt det.
— Det blir allt svårare med åren.
— Nu behöver jag minst en vecka att reparera en sån här hippa fullständigt.
— Tag dem inte så ofta då.
— Men det är farligt att sluta upp för hastigt.
— Du menar alltså whiskygrogg?
— Ja.
Jag varnade honom, men var och en vet ju bäst var skon klämmer och hur ens sjukdomar lämpligast botas.
Då vi lade till vid min brygga, var Adamson åter major Adamson, stram och militärisk. Han hade till och med klämt fast en monokel och börjat mönstra de få kvinnliga passagerarna.
Men i samma ögonblick vi skulle dyka ner i trappan till mellandäck kom en vindstöt och förpassade hans hatt långt ut i fjärden.
— Du kan nog få låna någon mössa av Jan Mattson, tröstade jag. Tills vi komma till Skeppsbron igen i eftermiddag!
Ångbåten gick, vid bryggan fanns ingen eka och snart var hatten försvunnen bland de dansande småvågorna.
Vi gingo upp till Jan Mattson, min värd. Nej, han hade ingen mössa.
— Nå, men en hatt, då! Vad som helst. Majoren kan förkyla sin flintskalle.
Nej, Mattson hade ingenting i den vägen annat än den fruktansvärda ruin av en hatt som han gick med för tillfället.
— Något måste väl finnas i alla fall! Sök i något klädskåp eller på vinden! Annars får du ta på dig en av gumman Mattsons schaletter!
— Ja, nog ’ar jag en ’att på vinn men dä ä min begravnings’att, sade Mattson efter något funderande.
— Det gör fan detsamma, sade Adamson, ta hit’en, annars går jag och förkyler mig! Men fort!
Det var verkligen inte sommar riktigt än i luften. Under bergknallen bakom hasselbuskarna låg en stor smutsig snödriva.
Jan Mattson knogade upp på vinden och kom ner med en storm av det slag våra farföräldrar använde. Den var hög som ett torn, lurvig som en pudel och hade raka brätten. Men till all lycka satt den som gjuten på Adamsons huvud.
— Du kan ju ha den tills båten kommer, sen kan du nog få låna något av kapten eller styrman.
Adamson såg ut som en maskeradfigur och verkade helt makaber i landskapet. Vi gingo upp till min stuga, öppnade och inspekterade. Allt var i ordning, överdrag på möblerna, skåpen ordentligt stängda.
— Fy fan, vad här ser trist och obebott ut. Det är som att gå i likrum. Tror du att du har någon konjak kvar sen förra sommarn?
— Det tror jag inte, men jag skall undersöka.
Det enda jag fann var en flaska vermut.
— Ro hit med den, sade Adamson.
Jag letade reda på ett köksdricksglas och fyllde det. Adamson förde glaset till sina läppar med ett uttryck av lycklig förväntan.
Men knappt hade han tömt det till hälften, förrän han blev kritvit i ansiktet och satte glaset ifrån sig.
— Vad går åt dig? Var det inte vermut? För guds skull säg ifrån vad det är med dig!
Jag luktade i flaskan. Visst var det vermut.
— Vad är det åt dig? Nog är det ordentlig vermut?
— Det är vermut — men jag dricker inte mer!
Svettdropparna runno utför Adamsons panna och något som liknade vansinne lyste i hans blick.
— Jag visste att det skulle gå så, sade han. Nu är det slut med mig. Men blir jag människa efter det här, så har jag åtminstone fått en läxa. När kan vi komma till stan?
— Nå, men så säg då fort, vad det är! Du kan göra en människa förtvivlad på det där viset. Du är ju vit som kalk i ansiktet.
— Det är härinne, sade Adamson och pekade på pannan. Det är flugan, flugan, skrek han, som jag fått. Flugan förstår du! Det surrar inne i huvudet som i ett getingbo. Kan man inte få tag i en läkare någonstans? Vet du något om delirium? Kommer det på en gång? Eller är det bara en varning? Å — det är slut med mig! Slut, slut!
— Jag har hört sägas, att det skall vara bra med konjak när de första anfallen komma — men skulle du inte försöka att badda huvudet med vatten — svimma inte, människa, vänta åtminstone tills jag kommer med vatten!
Jag störtade ut och till pumpen. Inom några sekunder kom jag tillbaka med en hink vatten. Adamson satt i en stol, en bild av förtvivlan och fasa.
— Så ta av dig den där skorstenspipan! Du sitter bara och blir varm i den.
Jag lyfte av Adamson begravningshatten.
En svärm av flugor störtade surrande ur den.
— Va faen nu då?
Vi gapade på varandra.
— Det var verkligen flugan, min bror, sade jag. Det är gubben Jan Mattsons vinterflugor som legat avdåsade i hatten och kvicknat till av värmen från din flintskalle. Känner du fortfarande något surrande i skallen?
— Nej, det gör jag inte, svarade Adamson och strök svetten ur sin panna under det färgen återvände i hans kinder, kanske inte så högröd som förut, men nog frisk att verka levande. Men nu tycker jag att jag kan ha förtjänat en grogg!
Major Adamson fick mössa av kaptenen och grogg i röksalongen.
Men hans glättighet under hemfärden tycktes mig väl nervös för att vara fullt naturlig.