Sjöholm.
»Människan måste genomgå mycket, innan hon blir luttrad.»
Detta visdomsord hörde jag redan då jag var sju år och jag har verkligen haft anledning att konstatera faktum under de fyrtiotvå år jag tillbragt här på jorden.
Han som gav mig denna visdom med på vägen genom livet var en mycket originell man. En bland de egendomligaste människor jag träffat. Jag har mycket gott minne. Han hette Sjöholm och var en sjuttioårs gubbe som genom att processa hade förlorat en rätt avsevärd förmögenhet. Jag inackorderades hos honom eller rättare hos hans fru, en lång, torr, gulblek människa som kunde laga mat och var styv i allt som den tidens kvinnor satte ära i att kunna — göra ost, väva, spinna, göra kalas och dricka kaffe.
Jag gick i skola. Jag bodde hos Sjöholm och hade kamrater som bodde där också, rackarpojkar som lärde mig djävulstyg och sedan blevo skeppsgossar, ty Oskarshamn låg i närheten.
Gubben Sjöholm hade någon särskild faiblesse för mig. Om kvällarna satt han och skrev inlagor till häradsrätten och bläddrade i lagboken och svor för sig själv, och ibland kommo skäggiga människor som lutade sina huvuden emot Sjöholms och talade hemska ord. Jag kunde trots min ungdom skriva en vacker stil och fick skriva rent allt det dessa gubbar hittade på. Jag vill inte precis säga att jag blev lagklok, men jag fick en riktning. Jag lärde mig att lagen var till för att kringgås.
På den tiden var det inte så noga med skolgången. Sjöholm var god vän med folkskolläraren, en bigott lymmel, som jag har talat om förut. Jag fick stundom skollov för att skriva åt Sjöholm. Tänk er en sjuåring som sitter och skriver åt en gammal processmakare.
Sjöholm söp. Han söp ohyggligt under det att hans fru gjorde ost och spann och vävde. Då Sjöholm hade supit ett par dar, måste han vila sig. Då låg han som ett kolly på en soffa, med öppen mun och en blå näsa som jag beundrade. Jag tyckte redan då om färg.
Då Sjöholm låg för ankar firade vi pojkar orgier. Jag som var yngst fick i uppdrag att måla gubben. Han låg på sin soffa och var på andra sidan och jag målade hans ansikte med sot och lingonsaft och krita. Han såg verkligen hemsk ut. Men efter varje sådan målning var det klokast för oss att ge oss ut i naturen. Ty fru Sjöholm, som kanske inte älskade sin man, kände det ändå som en förolämpning att vi ändrade om gubbens utseende.
En gång vaknade han då jag höll på att måla honom. Jag skall aldrig glömma hans synpunkt på saken. Han sade: — När du blir så gammal som jag, kommer det alltid någon lymmel och skojar med din ålderdom. Kan du då ta det lika lätt som jag, så är du min pojke. Tycker du nu att du har burit dej fint åt?
Jag grät. Gubben Sjöholm blev min man.
Vi levde i rätt små förhållanden. Till varje kaffekopp fingo vi två små sockerbitar och en veteskorpa. Jag var en klok pojke och gömde mina sockerbitar och skorpor.
På gården fanns en gammal badstuga och i den krossade jag mina sockerbitar och mina skorpor och blandade dem; att äta denna blandning var en njutning som var så storartad, att alla de njutningar jag sedermera vid äldre år blivit delaktig av bli små och lumpna i jämförelse med denna min ungdoms njutning.
Mina kamrater upptäckte det gömställe där jag förvarade min strut med socker och skorpor. De stulo mitt förråd. Sedan dess tror jag inte på någon människa. Jag var nog lumpen att berätta om mina kamraters bovstreck för farbror Sjöholm. Han bara skrattade och sade att jag inte gömt min blandning nog säkert. Man får skylla sig själv. Ha ha!
Jag förkovrade mig i skrivning och ju styvare jag blev, desto mera exploaterade gubben Sjöholm min förmåga. Jag fick skriva fruktansvärt långa inlagor. Jag skulle vilja läsa dem nu. Gubben kunde inte stava, men jag kunde (efter C. J. L. Almquists rättstavningslära).
Och en dag fick jag klart för mig att jag var en viktig faktor i gubben Sjöholms liv. Han måste gå till Långemåla för att träffa en av sina bondadvokater. Han ville ha mig med sig och jag fick lov av skolmästaren och min far att följa med.
Jag ser oss båda gå över bergen, berg med insprängd kvarts — nu skulle jag söka efter guld därnere.
Plötsligt lägger sig gubben Sjöholm. Han lägger sig på rygg och stirrar upp i rymden.
Jag frågar: — Vad är det med farbror?
— Det är mitt gamla bråck — det kommer alltid då jag blir arg.
Vi voro mitt uppe i en fälla med hallon och blåbär. Jag kände mig ensam och samtidigt ansvarig för gubben. Men min sjuåriga ungdom tvang mig att föreslå: — Ska ja inte gå tebaks te Jonstorpet å få hjälp?
— Nä, gosse lille, men dä ä bäst att du går hem!
Om det hade varit nu, år 1911, hade jag nog inte gått hem. Men sjuåringen lämnade år 1876 den gamle mannen ensam i skogen. Sedan fick jag veta att gubben Sjöholms bråck skulle ha kunnat botas, men då måste han ligga på sjukhus, och där kunde han inte sköta sina processer. Bland mina starkaste minnen står fortfarande kvar gubben Sjöholm, då vi tillsammans gingo över det småländska landet och han plötsligt måste lägga sig på en bergknalle med huvudet lägre än underlivet.
Sjöholm är död sedan många år. Kanske finns det flera Sjöholmar, men knappast någon så stark som han. Han förlorade alla sina processer. Han var svensk. Skål för Sverige!