Ett Londonminne.
När man ger ut en tidning, får man inte vara ensidig. Kanske skriver jag för mycket om Roslagen och om bönder — jag har en känsla av det. Men man skriver ju helst om saker som man känner till.
Det är rätt underligt med ens minnen för resten. Man kommer bättre ihåg det som hände för 20 år sen än det som hände för 5 år sen. Åtminstone är det så med mig. För att kunna skriva om gårdagens upplevelser måste jag bli minst tio år äldre, men då ser jag händelserna och personerna nästan kinematografiskt.
Nu skall jag berätta något som varken rör Roslagen eller bönder.
För många år sedan var jag i London. Genom en medlem av svenska legationen blev jag bekant med en indisk prins, en son till maharadjan av X. Han påstod sig vara lika gammal som jag och sysslade bland annat med målning. Samtidigt fanns något i stan, som hette The great Indian Exhibition — i Earls Court. Där vävde indier, där fanns elefanter, där sutto bruna män med sticklar och graverade vackra ornamenter i mässing, och där fanns fakirer. Där fanns ormtjusare och trollkarlar, danserskor, som rörde sina kroppar efter gamla ritualer och gjorde västerlänningar tokiga. Där fanns humbug också, det skall gud veta. Emellertid kom jag en dag till The Indian Exhibition med min indiske prins. Nu är att märka, att jag talar dålig engelska, och det beror på en felaktig uppfostran. Jag har sysselsatt mig mera med latin, grekiska och hebreiska än det viktigaste språket, men i min skola fanns ingen lärare som verkligen kunde engelska. Jag förstod detta snart nog och försökte så gott jag kunde reparera systemets fel. Jag översatte en roman från engelska och lärde mig på det så mycket att jag redde mig.
Bon! Indiern och jag gingo till utställningen för att se på ormtjusarna. Han försäkrade att deras kobras hade gifttänderna kvar och han ville förklara några tricks, som jag hittills ansett humbugsmässiga.
Vi placerade oss på första bänk och föreställningen började. Mitt på scenen stod en korg med kobras. Vid ena kulissen voro några mungos fastkedjade, dessa underliga djur, som äro särskilt ägnade att slåss med giftiga ormar.
Två hinduer började blåsa flöjt, några kobras runno ur korgen och med väl en halv meter över golvet höjda huvuden rörde de sig fascinerade av musiken. Halsen sväller ut till en skiva. Det är de översta revbensparen, som äro rörliga och som de spänna ut vid känsla av fara eller intresse.
Musiken gick i moll och hinduerna rörde överkropparna rytmiskt medan ormarna stödda på den hopringlade stjärten tycktes vagga i takt med musiken.
Emellertid flyttade sig en kobra allt närmare hörnet, där mungos voro placerade. Tydligen observerades detta icke av musikanterna.
Och plötsligt gjorde kobran ett utfall, blixtsnabbt, en värjstöt mot en mungo.
Den fåtaliga publiken — utom jag och indiern — reste sig i samma ögonblick och sökte utgången. Ty mungon hade varit på sin vakt och fattat tag om kobrans över- och underkäk. Nu sleto de åt var sitt håll. Blodet sprutade om kobran. Engelsmännen föredrogo att lämna lokalen, innan de kämpande djuren hunno välta sig ned bland åskådarplatserna.
De spelande indierna märkte ingenting, upptagna som de voro av de andra kobras.
Men då blev det liv i min kamrat. Som en orm rann han upp på scenen. I nästa ögonblick hade han fattat kobran bakom huvudet och med en spark lösgjort mungon från den. Så höjde han ormen och slungade den mot fonden, en målning föreställande ett indiskt tempel. Det hade också blivit liv i de spelande. Allt detta hände på så kort tid, att det är tråkigt att beskriva det. Ormarna började rinna över scenen. Prinsen tog ett jättehopp över alltihop och hamnade på sin bänk vid min sida. Den skadade kobran rullade ihop sig och sträckte ut sig, och mungos i sitt hörn väste. Ridån kom ner.
— Är ni inte rädd? frågade prinsen.
Jag hade vid gud inte tänkt på något annat än skådespelet. Jag hade inte tänkt på någon rädsla utan bara följt med andlöst — ha de verkligen gifttänderna kvar?
— Kanske — kanske inte! Men observerade ni med vilken raffinerad skicklighet mungon just i kobrans utfall tog hennes båda käftar mellan sina bägge? Engelsmän kunna boxa — all right — men detta är Indien, förstår ni — —
Vi ämnade gå, då en av flöjtspelarna kom ned i salongen. Det blev en serie hövlighetsåtgärder, bugningar och förklaringar. Och en man skickades ut för att hämta en cab åt oss.
Jag bodde verkligen på Cecil och förstörde pengar, och där bodde även indiern. Han var tydligen mera anglicerad än han såg ut. Men då han på Cecil möttes av ett dussin turbanklädda, mörkbruna män som efter allt att döma varit oroliga för honom, ville jag gå för att inte mot min vilja ställa till några diplomatiska förvecklingar.
Men det gick inte alls. Han ville ha en whisky innan han gick in i sitt nirvana. Och så satte vi oss vid en av barerna med några turbanmänniskor bakom oss. Prinsen ville tala om kvinnor.
— Ser ni, en man måste vara som en mungo, hugga till om både över- och underkäken.
— Beg your pardon, men hur gammal är ni egentligen?
— 18 år — jag är man!
Han såg faktiskt ut som om han skulle vara 25 år. Och jag var inte stort äldre. Men jag tyckte han yttrade sig om kvinnor något för överlägset. Det sade jag också.
Han frågade: — Känner ni till The kāmasūtra of Vātsyāyana?
— Nej! — tråkigt nog inte alls.
— Nå, den finns översatt på tyska, och ni läser ju tyska?
— Jo — — —
— Det är vi indier, som förstå kvinnan — men godnatt — — —
Han räckte mig handen och klev ned från sin barstol. Fyra turbanklädda gökar bildade hans eftertrupp.
Dagen efter var han försvunnen från Cecil med sitt sällskap. Jag frågade efter honom och portiern kunde endast upplysa att han rest.
Mitt närmaste arbete var att skaffa mig Das Kāmasūtra des Vātsyāyana.
Jag har studerat den och finner att den innehåller många goda råd, då det gäller kvinnor. Men begreppet kvinnan ha indierna ännu icke lyckats lista ut.