En spökhistoria.
En gammal vit småländsk herrgård med brutet tegeltak. En stor rund gårdsplan med en blomsterrabatt i mitten — löjtnantshjärtan, pioner, tusenskönor och reseda. En lång allé av åldriga almar, en fors som brusar, midsommarnattsskymning, salong, grogg, familjesamkväm, konversation. Majoren, pensionerad, tant Louise, majorens kusin, lektorn, bror till majoren, löjtnant Claes, majorens brorson, Alice, Claes’ fästmö. Jag själv, outsider. Majoren sitter i gungstolen och blossar på en svart cigarr, löjtnanten och jag röka cigarretter, lektorn mediterar och snurrar tummar i sin länstol, fästmöns ögon stirra som svarta stjärnor ut i skymningen. Tant Louise talar till majoren.
— Varför skall du alltid vara så brutal och cynisk, käre Jean-Ågust, just då man berör allvarliga saker? Jag försäkrar dig — och det kan både kusin Amélie och bror Kasper intyga — för att inte tala om tjänstefolket, att pappa hade en vålnad. Precis en kvart innan han kom hem var kväll skällde Tom och portklappen slog två gånger, och då sa mamma alltid: — Nu kan vi snart vänta pappa hem! Och om det inte hade upprepats varenda gång pappa var borta! Men det var ofelbart — —
— Hör du, Louise — —
— Tyst, Jean-Ågust! Och man säger, att endast goda människor ha vålnad — —
— Slidder, sladder!
— Jaså, du menar att pappa inte var en go — d — mä — nni — ska, du — —
— Kära Louise, visst var han en hedersmolekyl, men om du hade gift dej i tid, så hade du inte behövt ha såna där vanföreställningar. Det där har du hittat på, sen du blev på överblivna kartan — giftermål är som en purgering, förstår du — ränsar magen, sa flickan — ja, ursäkta, kära kusin, men du är ju ingen duvunge längre —
— Men du tänker inte på vår lilla Alice — —
— Äsch, moderna flickor! Va, Alice?
— Jag tycker, att farbror Jean-Ågust inte ska vara stygg mot tant Louise!
— Stygg — hm, ja, kanhända, kära Louise, förlåt en gammal militär, men nog är du alldeles förbannat — hm — ja, förlåt mig, kära kusin! Du känner mig ju.
— Ja, gunås, så visst — du är ohjälplig — men det var det jag ville säga, att när pappa stod lik uppe på kammarn och vi satt allesammans och sydde på våra sorgkläder en kväll, det var dagen innan han begravdes, klockan var 11, tio minuter över 11, så ringde det från hans rum. Och det är dagsens sanning, tro mig eller inte! Han hade en ringklocka på skrivbordet och ringde på oss, jaha! Skratta inte, Jean-Ågust! Och då var det mamsell Andersson, som var så modig och djärv och sprang opp med ett ljus och såg på pappa, och då hade hakan fallit ner — psalmboken hade glidit åt sidan — och högra armen låg inte som den hade gjort förut — —
— Sa mamsell Andersson, ja!
— Du är förskräcklig, Jean-Ågust! Vad säger Leopold om det?
— Ja, sade lektorn och snurrade tummarna hastigare, det finns mycket mellan himmel och jord — —
— Det är vad det finns, Jean-Ågust, hör du vad Leopold säger? Men, du tror ju inte på ett liv efter detta, Jean-Ågust! Vänta du, Jean-Ågust! Du kanske får irra omkring bland tusen tillvarelseformer, bara för du sitter och skämtar så här lättsinnigt i kväll — inte för att jag önskar dig det, Jean-Ågust, för du har ett hjärta av guld, men du är cynisk och ekivok, fast du är vithårig och gammal och borde veta bättre — —
— Kusin Louise, förlåt en gammal ungkarl, som borde ha gift sig med dig! Fan anamma, skulle jag inte velat göra det, bara för att ta de här grillerna ur dig! Nej, jag tror inte på ett liv efter detta, där jag inte är säker på att få min rök och min grogg efter en god middag — eller vad säger artisten?
— Ja, sade jag, jag föredrar verkligen det säkra framför det osäkra. Men man vet ju inte, om man inte får grogg i ett annat liv också. Man vet ju ingenting.
— Ja, sade majoren — det påminner mig om en gammal gravskrift, som låter så här:
Stoft jag är, fast jag härskade förr i det mäktiga Ninus.
Blott vad min gom mig gav och den älskogsskämtande tärnan
vet jag med visshet var mitt! Allt övrigt jag lämnat åt graven.
— Men, Jean-Ågust, du glömmer, att Alice är ett barn! Du är ekivok! Grumla inte hennes själ!
— Alice är ett förlovat barn, sade majoren, eller hur, Claes? Och det är skillnad på barn och förlovade barn, eller hur, Claes?
— Ja, gudskelov, farbror, sade löjtnant Claes, och hans hand sökte flickans i dunklet.
— Det finns verkligen mycket mellan himmel och jord, sade lektorn, men förlovade ungdomar syssla inte med mellanrummet — —
— Bravo, Leopold, ropade majoren. En förläst filosof hittar också en sentens! Förbannat bra sagt — skriv opp’et, tryck’et! Skål!
— Inte vet jag om tiden går framåt eller tillbaka, sade tant Louise, men en sådan ton i konversationen, som ni gamla tillåta er i de ungas närvaro, är minst sagt infam. Jag föreslår, att Alice går upp och lägger sig. Hon kan vara trött för resten — men tyst! Jag hör en vagn!
Vi lyssnade. Ja visst! Ett åkdon hördes närma sig nere på vägen.
— Vem kan det vara — så här dags? sade tant Louise. Nu svänger det opp i allén!
Vi gingo fram till fönstret. Sommarnatten låg därute ljus och vacker. Almarnas blad hängde orörliga. Syrenerna brunno dunkelt i sitt mystiska lövverk, som kantade gårdsplanen.
Hästtrampet närmade sig.
— Märkvärdigt, sade majoren. Det låter som om de skulle köra opp i allén, men jag ser inte ett smack.
Vi stodo i fönstret med ögonen på skaft. Ljudet närmade sig.
Om vi slutit ögonen, kunde vi ha svurit på, att ett åkdon, förspänt med parhästar, kört upp genom allén, svängt förbi rabatten och stannat framför trappan. Men vi hörde endast ljudet — vi sågo ingenting.
— De stannade här utanför trappan, sade tant Louise. Hon var liten och nådde icke upp till vår point de vue. Gå ut och ta emot dem, du, Jean-Ågust! Det kan väl inte vara några andra än Gyllenhööks — fast de kommer på en konstig tid!
Majoren var vit i ansiktet.
— Engström — Claes — vad faen är detta? Hör du inte, Leopold, de stå här utanför, jag hör hästarna frusta och skrapa och ser ingenting — ser ni någonting?
Leopold var också kritvit i ansiktet. »Det finns mycket mellan himmel och jord!»
— Claes! Claes! sade fästmön — och i detsamma klatschade en piska, sanden frasade och de mystiska gästerna reste. Vi hörde dem svänga ner i allén och så småningom trava ned på vägen, ljudet av hovarna försvagades och dog.
Majoren liknade mera en gips än en människa.
— Detta var den själva renrakade faen, sade han. Om jag hade supit ändå, då hade jag kunnat förklara det, men ledsamt nog har jag inte supit.
— Var det inte Gyllenhööks? frågade tant Louise.
— Det var så faen heller — men jag skall lägga bort och svära! Det var ingen. Ingen, hör du, kusin!
— Claes, Claes, sade fästmön, och hennes röst darrade.
— Claes och herr Engström, sade majoren. Låt oss nu tänka logiskt! Vi ha hört ett par hästar och en vagn, men vi ha ingenting sett — det är vi eniga om, vad? Drängarna krattade gårdsplanen i går kväll! Låt oss alltså gå ut och se, om vi kunna upptäcka några hjulspår eller spår efter hovar. Man måste gå till botten i såna här fall — i stället för att stå och darra, kusin Louise, så giv oss stora lyktan, för här skall undersökas, jäklar i — aj, nu svor jag igen!
— Käre Jean-Ågust, ja, visst skall du få lyktan! Men vad är det med dig, lilla älskade Alice? Svimmar du?
— Alice!! viskade Claes.
— Claes!! viskade Alice.
— Hit med lyktan genast, gamla morrhoppa! dundrade majoren. Vi stå inför en gåta — kila på bara!
Med majoren och lyktan i högsta hugg gingo Claes, jag och lektor Leopold ut på gårdsplanen.
Mitt framför trappan lågo två mäktiga högar hästspillning.
Men inga hjulspår syntes.
Gårdsplanen låg fin och nykrattad.
Oskärad.
Obeträdd.
Vi stodo inför en gåta.
Lektor Leopolds tummar roterade om varandra så fort, att de icke syntes. Jag sade: — Jag slutar att dricka grogg från och med nu!
Men majoren: — Förvärra inte en dålig sak — just nu behöva vi en grogg. Vi ha förtjänt både en och två.
Claes sade: — Begriper farbror det här?
— Visst faen begriper jag! Det är ju min skyldighet som överordnad. Och nu gå vi in och ta nattgroggen och förklara för kjoltygen, att någon åkt fel — va? — en underlöjtnant får inte tänka — hut, pojke! — men detta var det ruskigaste jag varit med om — hon? Herre gud, de tusen gånger jag varit förlovad har jag kysst ihjäl alla frågor — —
— Jean-Ågust, vad var det? ropade tant Louise från trappan.
— Äsch, det var bara det att vi behövde gå ut ett slag! Förstår du inte det, gamla kusin?
— Du kan då skrämma livet ur en människa!
— Ja, ur två, om du vill! Och tre och många! En soldat skall vara fruktansvärd. Och inte skrämmer du honom med sagor om nedfallna hakor och ringningar av en karl som är död. Nehej, kära kusin Louise! Gå upp och lägg dig, men sätt först fram groggvirke — en Black and White, tre soda och min lilla låda Henry Clay. Jag tror, att din farsgubbe var så bra karl att han fick gå igen — godnatt — och att han ringde också! Godnatt, må så gott!
Vi fingo det vi ville. Men fortfarande står den där kvällens händelse som en gåta för mig.
Det enda faktiska vi hade att taga på var ju hästspillningen. Men morgonen därpå hade drängarna krattat bort den.
Så är det alltid. Då man får tag i något faktiskt, komma drängar och kratta bort det.
Är icke detta vackert och symboliskt tänkt och sagt?