Ett Uppsalaminne.
Heil quam lustica res est plitis clappere Braccos,
Paltibus & Korwis cum fotis giwere sparcos.
Ej! Ej! Sconite nos, tum alta voce scricabunt,
Tittlos & magnos in Byxis reddi giwabunt,
Grewi illustres, vos, vos omnes Herri Barones,
Slippite nos Pylsos, nos Hundos nosque Cujones.
Cujete, liggite, cræcit’ abhinc jam dicimus illis,
Lydigi mox erunt, multum piscati catillis.
Ordini jam sequitur Pennum piscatio dira,
Dendimus hos Staclos in bordo stenckico svira:
Quando coeperimus, Pennes tum Glasa fyllabunt,
Rensent & stoppent (sc. Pipas) digitisque ljusa snytabunt
Talgbacumque rökent — — — — — — — — — —
Upsaliæ d. X. Oct. 1748.
Dessa föga djupsinniga, men som tidsmålning icke alldeles värdelösa verser stå att läsa på insidan av pärmen till en gammal Virgilius, som är i min ägo. På det solkiga titelbladet står bland en massa okynne med samma handstil skrivet: Vale Wimäraby P. M. Smolandus.
Stavningen »Wimäraby» saknar ej sitt intresse såsom påminnande om den gamla sägnen, att de tattare och hästskojare, som grundlade Vimmerby, lära ha börjat sin ansökan om stadsrättigheter hos konungen sålunda: — Wi Märabytare etc. Efter dessa ord skulle staden ha fått sitt namn. Sit venia parenthesi!
Den bondestudent, som nedskrivit och kanske som djäkne författat de naiva verserna, hette för resten Petrus Marksarius efter fadern Markus och modern Sara, vilka långt nere i Vimmerby socken sparade åt sonen i hopp att en gång få se honom som ordets väldige förkunnare i den kyrka, där han undfått dopet. Men Petrus återsåg aldrig hembygden. Efter några års mycket oteologiskt studentliv axlade han sin ränsel och begav sig till Stockholm, där han tog hyra på en holländsk galeas och kvitterade fäderneslandet för alltid. Hans öde är okänt.
Om denne Petri Marksarii livsåskådning har symboliserats av hans verser, vilket är mycket troligt, och hans lärdom av deras latin, vilket är nästan lika troligt, vill jag gärna i inbillningen göra honom till en av huvudtyperna i hans samtids studentliv, något av Fältskärns Åbotyp Eudoxius Lejonfält eller ditåt, fast med säkerhet lättsinnigare, en grovlemmad bonddräng, vars heta småländska blod kom pliten att sitta löst vid sidan, som svor och domderade och drack mycket öl och dåligt vin på de små krogarna i Uppsala, som ständigt var färdig till gruff med stadens borgare, och vars klassiska vetande antagligen icke sträckte sig långt utöver det redan under djäknetiden inhämtade pix pons ibi, conjux tibi! Det grekiska paradigmat πούνχομαι, σπυθήσομαι, πεφίλλρακα, εδιλλερῴμην (púnchomaj, spytésomaj, pefýllraka, edillerómen) låg väl ännu latent i dåtida studenters hjärnor.
Varför jag frammanat den småländske studentens skugga?
Dess konturer äro så otydliga, att de påminna om det Stjernhjelmska ὅναρ σκίας, en skuggdröm, men ur hans hexametrar slår oss det gamla studentövermodet till mötes, det brutala och oresonliga uttrycket av en livskraft, som helt enkelt är nödvändig för att motväga De Fyra Fakulteternas tryck uppifrån. Petrus bör visserligen vara ett varnande exempel, och tiden har mildrat studentikositetens former, men medelvägen är den mest förgyllda av alla vägar.
O Uppsala! Ligger du kvar på samma ställe än? Gruffas det på ditt torg? Gås det gåsmarsch än som fordom, och genljuda de nattliga gränderna av gälla polispipor, medan snabba studentklackar smälla i ökande takt under lyckliga skyltflyttningars upptäckt?
— För det han av okynne släckt en lykta, pliktfälldes studeranden A. L. J. Engström 15 kronor, hade det stått i tidningen. Sagde studerande hade på vaktkontoret »uppträtt alltför bestämt», varför plikten översteg den vanliga femman. Man förstod att stilisera protokoll på den tiden.
Jag hade alltså blodat tanden och fått varning av inspektor. Den gamle hedersmannens varning löd in extenso sålunda: — Ja hör, att du har vatt ute å släckt e lykte! Sir du, vi studenter ska arbeta i upplysningas tjänst, å då passer dä inte å släcke lykter. Du har ju visserligen bara släckt e lykte, å dä kan anses som förmildrande omständighet. På min tid brukade vi släcke alle lyktera. Vill du ha ett glas punsch?
Om jag ville! Jag var färdig att falla den gamle mannen om halsen, och jag lovade mig själv att aldrig begå någon lagstridig handling. Detta löfte modererades emellertid snart så, att jag lovade att aldrig låta mig ertappas, och det löftet höll jag obrottsligt.
Nu vill jag berätta om allt det, som en mörk höstnatt med dimma och duggregn utfördes på Luthagen av mig och några likasinnade. Hur mycken muskelkraft och hur mycken omtanke har man icke slösat med!
Min vän Birger och jag hade anmält oss till tentamen i latin för gubben H. och drogo om kvällarna Tacitus, Persius och Horatii satirer för varandra. Vi voro verkligen intresserade av vårt studium och voro ända från skoltiden vana att meddela oss med varandra på latin. Ännu mera förkovrade vi oss häruti på Filologiska föreningen, där jag påminner mig, att man just då höll på att demonstrera Catullus på romarspråket. Klassiska språk äro ett starkt föreningsband, och en kväll voro vi församlade hos Birger en 7 à 8 latinare. Men man lever icke allenast av latin, utan fram på kvällkulan började vi i mer eller mindre lyckade Ciceronianska perioder dryfta matfrågan. En sexa på Gästis skulle inte misskläda. Men då portmonnäerna undersöktes, kommo vi till det sorgliga resultatet, att vi voro så panka som fattiga studenter kunna vara, och det vill inte säga litet.
Huru stort blev icke jublet, då jag blev räddaren. Jag hade från mitt hem fått en stor kappsäck med smålandsmat, pressylta, korv, limpor och sill, inlagd, härlig sill. Det hurra, som skakade det lilla rummet vid denna upplysning, var något till uppriktigt menat. Som jag var klubbmästare i Östgöta nation, kunde jag genom vaktmästaren skaffa ett par buteljer punsch och en flaska Rehnbergs gamla sädes. Öl fick någon annan skaffa, medan jag och en av sällskapet begåvo oss att hämta kappsäcken, nubben och punschen.
Det blev en härlig festmåltid. Min matsäcksmat, som skulle ha räckt en månad, var snart ett vackert minne blott. Piporna tändes och punschen kom fram.
Efter några timmar voro vi i fullt arbete med att bygga upp ett hus mitt på Sysslomansgatan.
Ett plankupplag framför en nybyggnad utgjorde materialet. Vi sleto och släpade i duggregnet. De få lyktorna lyste som sura ögon i dimman. Ingen störde oss. Den polis, som hade sitt pass här, hade antagligen funnit vädret ruskigt och tog sig en tupplur i sitt trevna tjäll, tills tiden för avlösningen närmade sig. Fyra alnar högt reste sig snart vårt byggnadsverk. Vi hade just börjat med taket, vilket vi på grund av svårigheter med materialet gåvo den orientaliskt platta formen.
— Pass opp, pojkar!
Den kamrat, som skötte takläggningen, tog ett jättesprång från sin höjd, under det samtidigt en förfärlig hädelse hördes från trottoaren under honom. Vi kände igen rösten. Den tillhörde konstapeln n:r 9, den fruktade n:r 9, vilken så till vida var en värdig representant för Lagen, att han totalt saknade humor.
Nu blandade sig ljudet av konstapelns gälla pipa med klapprandet av våra flyende fötter. Gynnade av dimman hunno vi Birgers port, innan n:r 9 kunnat upptäcka vår tillflyktsort. Och snart förkunnade hastiga steg annalkandet av flera konstaplar, vilkas öde det nu blev att med svett och möda förstöra vårt arkitekturmästerverk.
Vi förfriskade oss med ett glas punsch och en pipa. Därute tilltog regnet. Vi började överlägga (med ganska riktig logik för övrigt):
— Då konstaplarna ha knogat tillbaka med planket, gå de sin väg, sedan n:r 9 fått huden full med ovett för att han genom att ej sköta sitt pass skaffat dem extra besvär. Vidare är n:r 9 trött efter arbetet, och som det icke gärna är antagligt, isynnerhet som vädret blir allt ruskigare och klockan är över två, att någon gör något mera streck i trakten, återvänder n:r 9 efter en stund till sin lya. Vad hindrar oss då att återuppbygga templet?
Sannolikhetsberäkningar tillhöra matematiken. Efter en stund befunno vi oss åter på platsen för vårt dåd.
Bakom plankhögen fanns ett väldigt tegelstensupplag. Och då vi snart kommit överens om, att tegel som byggnadsmaterial är varaktigare än trä, anlade vi en kinesisk mur tvärs över gatan. Det var ett lustigt arbete, och fördelat på många händer går ett arbete undan. Genomvåta i regnet, men varma av kroppsrörelsen byggde vi friskt på. Efter en timme hade vi en två alnar hög barrikadmur färdig från husvägg till husvägg, och sedan vi prydligt krenelerat den för att visa vårt estetiska intresse, hade vi allt skäl att vara nöjda med vårt verk.
Nu kunde det vara liggdags, tycker läsaren. Ja, vi tyckte det också, och som flertalet av oss bodde i Fjärdingen, hade vi samma väg. Birger, som bodde vid Sysslomansgatan, gjorde oss välvilligt sällskap.
Men just då vi veko in på Järnbrogatan, ljöd ånyo n:r 9:s pipa. Från universitetsbacken kom en konstapel i språngmarsch.
Det psykologiska fenomenet, att brottslingen gärna besöker platsen för sin ogärning, upprepades även här. Birger och jag ville nödvändigt gå tillbaka, och detsamma ville nog de andra också, men vårt lyckliga öde gjorde, att deras klokhet tog överhand, ty ju flera kockar, dess sämre soppa. De gingo hem, och Birger och jag återvände ensamma.
Men innan vi hunnit fram, överlade vi, och under denna överläggning kommo vi till följande reflexion: — Vi ha ingenting att göra vid vår kinesiska mur. Nu äro konstaplarna sysselsatta med den, och under tiden kunna vi ju ostört göra nytta på annat håll. Vad sägs t. ex. om grindarna här och var i trakten? Möjligen skulle de göra sig lika förmånligt på något annat ställe.
Vi undersökte en grind vid Sysslomansgatan så nära vår mur, att vi hörde bullret av konstaplarnas arbete. Grinden kunde avlyftas och vi knogade följaktligen i väg framåt Skolgatan med den tunga pjäsen mellan oss. Men var göra av den?
Hevreka? Vaktmästarens förstuga i Fjellstedtska skolan står alltid öppen. Vi visste det, ty där hade Karl Emil, hälsingen, bott.
Om vi skulle proppa förstugan med grindar? En ny och icke alls dum idé! Var det över huvud taget rätt att undandraga dem, som begagnade förstugan, förmånen av den komfort en samling grindar verkligen erbjuder?
Nequaquam, ingalunda!
Det blev ett strävsamt arbete, men gynnade av sällspord tur lyckades vi hopsamla fjorton grindar från skilda trakter av Luthagen. Med ytterlig försiktighet instuvades de i den stackars vaktmästarens förstuga. De placerades så, att dörrarna ej kunde öppnas.
Vi torkade svetten ur pannan och beslöto oss för att gå hem. Natten var i sanning väl använd. Att ostörd av polisen medhinna det vi gjort, förutsatte för övrigt en viss änglavård, för vilken jag vid minnet av denna natt känner mig tacksam. Men innan vi åtskildes, borde vi allt släcka en lykta, föreslog Birger.
Certe tu quidem, optime adolescens!
Jag hoppade upp på närmaste lyktstolpe och jag började klättra.
O, I alla avgrundens makter!
Ur mörkret under ett träd hördes ett rytande, och under en hädelse så gräslig, att blodet stockade sig i våra ungdomliga hjärtan, framtassade n:r 9.
Jag dråsade som skjuten nedför stolpen, och Birgers långa magra ben sattes i en rörelse, som jag ej trott dem om.
Kapplöpningen började. Svart som en vägg låg Skolgatan framför mig. Birger var försvunnen, men bakom mig hörde jag snabba fötter och flåsandet av förföljarens andedräkt.
Gud vad jag sprang! Jag sökte befria mig från överrocken, men lyckligtvis kom jag ihåg, att mitt namn stod i fodret. Vid kyrkogården vek jag av åt höger. Regnet skvalade och smutsen stänkte om mig, men där borta låg den räddande landsbygden. Säkert och obevekligt ljödo stegen bakom mig. Jag började bli andfådd. Jag insåg, att jag inte skulle kunna hålla ut länge till.
Pang, en kullerbytta! Jag låg i ett dike och en kropp föll tungt över mig.
Nu gällde det alltså att slåss. Jag höll honom om livet, och vi rullade omkring i smörjan. Men — du store Antonius! Han var ju smal om livet som en sticka och sade aldrig ett ord, bara flåsade tungt. N:r 9 var tjock som en tunna. Vem — gudar, är det du, Birger?!
Det var Birger.
N:r 9 hade uppgett förföljandet, och vi voro räddade. Det dröjde en lång stund, innan kamraten kunde tala. Men det var ju inte heller nödvändigt.
Klockan var över fem, och vi trängtade till vila efter en väl använd natt. Visserligen hade mycket ännu kunnat utföras, men vår äregirighet var nästan tillfredsställd. Snart svävade fridens genier över våra huvudgärdar.
Efter den sena frukosten några timmar längre fram i tiden voro utvalda medlemmar av Filologiska föreningen inbjudna att åskåda uppträdandet av en liten avdelning poliskonstaplar, som med dystra miner sökte inpassa en massa grindar i respektive gångjärn litet överallt på Luthagen. Det var ett tungt och besvärligt arbete, men konstaplarna kunde också glädja sig åt så stort deltagande och så mycken verklig förståelse hos åskådarna, att arbetet borde ha känts lättare.
N:r 9:s uppsyn var präglad av en hemsk beslutsamhet. Han såg ut, som om han höll på att förtäras av en inre eld.
Men han repade sig igen och blev ännu fruktansvärdare än förut.
Käre läsare, tror du, att allt detta är skryt? Tror du, att jag yvs över min ungdoms excesser? Och tror du, att jag fortfarande rekommenderar min symboliske Petri Marksarii levnadsregel?
Misstag! Men jag ångrar nästan ingenting.