Min första jakt.

När man går i 6:2 och vaknar en strålande majmorgon vid att rummet är fullt av sol och medvetandet att det är söndag plötsligt står klart i ens hjärna, är denna verklighet i sin förtjusande nakenhet tillräcklig att lika plötsligt göra gymnasisten till världens lyckligaste människa. Och stå stjärnorna dessutom så gynnsamt, att det är pingstdag och man således också har annandagen framför sig i samma skuggfria perspektiv, så förlänga sig dessa fattiga fyrtioåtta timmar för fantasien till lika många eoner av paradisisk tillvaro, utnyttjad på det mest raffinerade sätt.

Och medan man sträcker sig i sängen som en ung katt, ge sig tankarna på strövtåg i en himmelsk basar av pojknöjen. Det är bara att välja. De ligga utbredda på vårgröna brickor och äro rena guldet. De kosta ingenting. Tag bara!

Så var det också denna pingstmorgon, och jag och kamraten, som sträckte sig i andra sängen, hade redan valt.

I hörnet vid bokhyllan stod en gammal mynningsladdare, vars pipa var fastbunden vid stocken med mässingstråd. Detta i alla hänseenden fruktansvärda vapen hade vi kvällen förut fått låna av ölutköraren som bodde i samma gård. Det skallrade olycksbådande då man skakade på det, men

»ännu var pipan utan fel, och hanen

gav eld som fordomdags, det var nog av!»

Av samma välgörare skulle vi också få låna hunden, som vaktade ölvagnen, medan ägaren var inne i husen. Det var en smutsig, svart pudel, för vilken skogen var lika full av hemligheter som för oss.

Kruthorn, hagelpung och väska hade vi också lånat, men från annat håll.

Och cigarretter hade vi, ty till skogens klyftor och snår nådde icke lärarnas blickar.

Att det icke var jaktsäsong svävade vi i naiv och lycklig okunnighet om. Och att den skogspark, vi ämnade göra osäker, var fullkomligt blottad på vilt och dessutom tillhörde staden och att allt skjutande där var strängt förbjudet, ingick icke heller i vårt medvetande. Men vad gjorde det för resten? Jag var den vilde jägaren, och vart hagel i pungen var en frikula stöpt under besvärjelser.

— Hjälp, Samiel, hjälp! skallade det hemskt i vargklyftan.

Stolta skredo vi mitt på den vaknande gatan ut mot tullen. Pudeln var arg och ville inte gå i band i djurisk okunnighet om sin upphöjelse till stövare. De söndagsklädda människorna betraktade oss undrande och oförstående. Eller kanske avundsjukt. Några folkskolepojkar kastade glåpord efter oss.

— Getter, gnetter, loppor å löss!

Ty elementarskolans elever kallades getter. Folkskolans hette kalvar.

Men vi hade nu inte tid att börja slagsmål. Vår uppgift var en helt annan, om icke högre, så av större intresse för tillfället.

Snart befunno vi oss i skogen. Vi bundo pudeln vid ett träd och laddade med förenade krafter. Det tog tid, ty vi måste sammanjämka våra åsikter om krutladdningens storlek, mängden av hagel och tidningspapper. Men slutligen var dödens synrör i ordning, vi drogo lott om vem som skulle skjuta först, släppte pudeln och väntade att ögonblickligen få höra drev. Ty att hararna stodo tjockt som sill i skogen betvivlade vi icke ett ögonblick. Det hade ölutköraren sagt.

Men pudeln gnodde direkt hem, följande sin överlägsna instinkt. Och där stodo vi långa i synen. Vi tände som ersättning våra cigarretter och började smyga som de skinnstrumpor vi inbillade oss vara. Man skulle ju kunna överraska en hare, om lyckan var god.

Med rynkade ögonbryn och mördande blickar på varandra, då någon trampade på en vissen gren, smögo vi på huk fram mellan stammarna.

— Va i helvete ä ni för ena, som gå mä byssa här? skallade plötsligt en grov röst.

Vi stannade som förlamade. En karl närmade sig springande. Det var en gammal man med grått skägg. En knölpåk höll han i sin håriga näve.

Vi stammade något om harjakt.

— Vet ni inte för det första att haren inte ä lovlig så här års, å för dä andra att dä kostar femti kronor te lossa skott här, å för dä tredje att här finns ingen hare, vet ni inte dä, pojkdrumlar?

Men med ens fingo hans ögon ett vänligare uttryck, och rätt som det var började han gapskratta.

— Ta hit bössan, får ja si! Kors i jösse namn, är dä den där ni skulle skjuta mä? Nä, håll i mej! Å laddad ä ho också! Nä, följ mä mej pojkar, ska ja hjälpa er te kratsa ur skottet. Ni hade kunnat skjuta er alldeles fördärvade. Va kan dä va för tokstollar som sätter såna här i händerna på barn? Ja ä skogvaktarn, förstår ni, men ja ha vari barn själv, så ja vet hur dä ä, ska ja säja.

Färgen hade så småningom återvänt till våra kinder och vi följde den vänlige gamlingen fast med betydligt nedslaget jägarmod. Hans stuga låg alldeles bredvid.

— Hemma hos mej ska ni få si på harar som kunde passa såna jägare som ni ä. Har ni sett kaniner, va?

En lysande idé flög igenom min kamrats hjärna.

— Säljer skogvaktarn kaniner? frågade han.

— Åja, det kunde väl inte vara så omöjligt.

— Ä, låt oss köpa en då!

— Ja, ja förstår dej, din lille klippare, du vill komma hem och inbilla morsan, att du har skjutit hare, ä dä inte så? Ja, nog kan ni få köpa en kanin alltid, dä går nog för sej, dä! Men först ska skottet ur den här sprutan.

Så gemytliga äro inte många skogvaktare efter infångandet av tjuvskyttar. Gubben tog ut skottet, vilket han försäkrade vara tillräckligt att ta livet av oss båda två, ty bössan hade ovillkorligen sprängts. Och sen valde han ut en vacker vit kanin åt oss.

— Ja ska väl hjälpa er mä den här, så han sir ut som en hare ska si ut. Å fast dä ä pingstdan, så ska ja ta å skjuta’n å passa’n åt er, era filurer. Sen kan ni slå i vem som helst att ni har varit på harjakt.

Kaninen togs ut i skogen och sköts med gubbens bössa och hade snart granris i magen som en riktig hare. Sedan fingo vi kaffe och skogvaktaren fick 2 kronor, hela vår kassa, fast han bara ville ha 1:50.

— Välkomna hit igen, pojkar, men utan bössa, förstår ni! Ajöss, ajöss!

Min kamrat, som fått idén, fick bära väskan med kaninen, vars ben stucko långt ut och förkunnade bragden för den avundsjuka mänskligheten. Jag gick stolt bredvid med bössan. Och som unga gudar vandrade vi hemåt.

I solbaddet utanför bryggeriet stod polisen Gustavsson med händerna på ryggen.

— Var har ni skjutit kaninen, pojkar? ropade han.

— Kaninen, svarade vi föraktfullt. Det är hare som vi jagat.

— Försök inte mä mej. Hararna ä inte vita så här sent på året. Dä tycker ja ni borde veta, som går i skolan. Den där har ni skjutit mä silverkula hos skogvaktare Svensson. Vore dä hare skulle ni ha fått följa mä te kontoret.

Vi tittade på varandra. Tänk så gubben hade skojat med oss! Låtit oss gå som dumbommar genom hela gatan!

Och hemma lyckades vi inte bättre. Vi voro stukade.

Men dä var pingst och solen sken och vi hade ledigt. Andra äventyr lockade.