Haröns omvändelse.
Då jag sist var på Harön frodades Nåden där i mer än tropisk yppighet. Tre kolportörer hade fullt schå och höllo på att äta ut kapellpredikanten, den de nedsvärtade vid kafferepen, så att han till slut inte var värd mer än en rutten strömming, fast han egentligen var så hygglig och renhjärtad som en präst kan vara. Vilket ju också är ett betyg, om icke precis stora A. Till och med skeppar Karlsson var omvänd och lipade som en sill vid bönemötena och om nätterna stånkade han och vred sig under tyngden av sina synder, så att gumman till slut måste låta honom ligga på kammarn för att få en blund. Ty någon måtta skall det väl vara i alla fall. Och Antinus Söderberg, som nyss suttit inne för slagsmål och våldsamt motstånd mot polis, hade blivit mjuk som en binnikemask och hängde på frälsningsarmén så ofta skutan var i stan. Kolportörerna blevo stinna som korvar och skeno av flott kring de nådeförkunnande trutarna.
Fruntimmerna klagade visserligen att intet blev gjort för Nådens skull. Den inkräktade på fisket och jordbruket och ön tycktes vara till för kolportörernas skull. Men riket ovanefter är ju i alla fall värt mera än det jordiska och nog var det skönt att den eländiga supningen hade tagit slut. Fast inte hade det skadat med lite mindre religion och lite mera arbete. Men fruntimmerna äro nu en gång sådana, att de inte kunna få Nåden i så hög grad som karlar. De ha ett slags praktiskt förstånd, som säger dem, var det nödvändiga världsliga skall ta vid, när himmelriket börjar inkräkta på ekonomien. Emellertid hade kolportörerna det bra på alla vis och det var väl huvudsaken.
Men när jag nu kom till Harön efter två års frånvaro, hörde jag redan på långt avstånd ett handklavers glada toner. Handklaver hade varit bannlysta av kolportörerna. Och när jag lagt till och beslagit segel och gått i land och knogade uppför Mårdberget, ljöd redan tramp från en dansbana. Och när jag kom fram dit, dansade gubbar och gummor och pojkar och flickor »skojarn», en gammal skärgårdsdans, så att stickorna röko ur plankorna. Det var som det skulle vara, tyckte jag. Och när jag hälsat på samtliga, gick jag och satte mig hos skepparn på Albrektina, min specielle vän. Han berättade följande, då vi senare på kvällen sutto i hans trevliga stuga vid en kask:
— Det hade gått så långt med relanjonen på Harön, att alla bara grät, men kallpittörerna, de bara skrattade av salighet, så deras stora magar hoppade. Och pengar hade de tiggt ihop, så de funderade på att köpa sig jordlappar och bygga hus. Och jordbruket låg nere och det slarvades med fisket och i kapellet blev det mässfall gång på gång. Men så kom det en sådan där författare dit, en hygglig karl, som bara satt och skrev dagen i ända. Han hade med sig konserver och lagade maten själv och kokade kaffe och bjöd alla som kom. Men han låste aldrig in maten, utan den låg i sina burkar i köket hur som helst. Och en morgon var alla burkarna borta. Han blev förstås ledsen och undrade, att något kunde komma bort på en ö, där alla hade Nåden. Men ett par dar efteråt försvann en fårkropp för skräddarn på Norrudden. Och han gick till den här författarn, eller vad en skall kalla honom, och frågade, om han inte ville ha igen sina burkar. — Visst vill jag det, sa han. Men det är väl omöjligt. — Om han vill kosta på en femma, så har han dom igen om ett par dar. De har stulit från mej också, och jag, som inte har så gott om pengar, kunde gärna få vara med i den där femman. — Men hur skall det gå till? frågade författarn. — Vi går till båtsman Fånglina; han skaffar’et till rätta. — Men hur skall han kunna göra det? — Han har svartkonstbok, och den slår aldrig fel.
Då blev författarn förstås livad för saken, för han kunde få något att skriva om, och han gick med till Fånglina. Och Fånglina sade som sanningen var, att han inte kunde säga, vem som stulit konserverna och fårkroppen, men han kunde sätta diarré eller utsot, som vi säger, på den, som gjort det. Och hjälpte inte det skulle han kunna skaffa dom ont i ögonen. Och så var det att ge akt på om någon på ön fick ovanligt med utsot — den var det.
Men författarn ville nödvändigt se svartkonstboken. Det fick han inte, för då skulle den förlora sin kraft, sade Fånglina. Fånglina fick sin femma, och sen var det bara att vänta.
Och de behövde inte vänta länge. För samma dag hade det varit trettondagskalas hos vaktmästar Lundgren och där var alla tre kallpittörerna. Och antingen de hade ätit för mycket eller fått något galet i sig, så fick de alla tre en sån utsot, så de sprang på prevetet som tokstollar, och det varade inte bara en dag, det varade en vecka, och till slut så låg de i kojerna och kunde knappt säga mamma och som skelett såg de ut. Och vaktmästar Lundgren måste ta ut doktare från Stockholm, och det kostade grova pengar.
Nu kunde förstås skräddaren på Norrudden inte hålla babblan, utan överallt där han sydde, så talte han om alltihop om författarn och sig själv och Fånglina och kallpittörerna. Så de blev skyllda för tjyveriet. Och nu vet väl Engström, vad jag tror om det, men jag tycker, att det är bättre att såna där latstövlar blir skyllda för tjyveri än att de får stanna kvar på ön. Det sa jag också, och alla fruntimmerna var med mig. För fruntimmerna hade så småningom begripit, att det skulle gå åt helsike med både fisket och åkern, om inte dom där jäklarna kom bort. En kan väl tro på gud utan kallpittörer. Det var Antinus Söderberg, den fylltratten, som började rumstera med dom. Han trodde på Fånglina som på vår herre, och det gör nog de flesta, utom jag, fast underligt ser det ut att kunna peka så rätt efter bara en liten bok. Det första Antinus gjorde var att be styrman på Östanåbåten att ta hem två liter, och när han fått dem och livat opp sig så han fick humör, så gick han hem och klådde alla tre kallpittörerna på eget bevåg — det vill säga, han fördärvade dom inte, men han gav dom på döpelseklumpen så de lovade att flytta med nästa lägenhet.
Nu var det förstås inte kallpittörerna, som hade stulit grejorna, utan det var väl lumpsamlarn, som seglar omkring här i skärgården. Han är tattare och hans pojkar är som ålar och käringen går och tigger. Men tur var det för Harön, att kallpittörerna kom bort. För nu fiskas det och jag vill se såna åkrar på en annan ö! Det kan ju hända att pojkarna tar sej en liten sup för mycket, men arbetar gör dom, och det där förbannade lipandet är det slut med. Nu tar ungdomen sej en dans när det passar och en sup när det passar och det kan ju hända, att det går på sned för en flicka då och då — men det är väl som det skall vara. Vi har varit likadana allihop från begynnelsen, och träffar jag någon kallpittör eller komminister, som förmanar, så säger jag som vår frälsare: — Den där utan synd är, kaste första stenen! Huvudsaken är att det arbetas! Sen må det komma olika regeringar och relanjoner och länsmänner, det spelar ingen roll, huvudsaken är, att det görs nånting. När var och en sin syssla sköter, så går oss väl, evad oss möter — det är ett gammalt bra ord. Här kommer dom med förbud nu för tiden. Dumheter! Komma till fullvuxet folk med förbud! Jag gör vad jag vill, ursäkta, att jag säger det, men det gör jag. Har jag inte seglat min skuta med förtjänst i tretti år, vafalls? Och så kommer jag in på en krog i Stockholm och vill ha mat och nubben, och de svarar, att jag får vänta så och så länge, fast källarmästarn inte vill något hellre än sälja mat och sprit! Det är ju så dumt, så ett får skulle stifta bättre lagar. Men det ändrar sig nog. Jag tror att det är någon som stjäl — för det hela beror väl på ekonomien. Eller kanske det är många som stjäl. Inte vet jag, men konstigt ser det ut. Att det inte är renhårigt med alla dessa förbuden, det kan ju en blind se. Eller vad säger Engström?
— Ja, vad skall jag säga? Först vill jag säga, att det var bra, att ni fick bort kallpittörerna och att ni har börjat få litet trevligt på ön igen. Och att det arbetas med fiske och i åkern. För resten tycker jag att alla förbud äro dumma, då de gälla vuxet folk. Ty en karl gör vad han vill trots alla förbud. Jag själv till exempel har skaffat mig en hel apparat för brännvinsbränning för det fall att det skulle bli spritförbud. Då kommer jag att sitta hela dagarna nere i min ateljé och bränna under det jag skriver och gör teckningar eller målar. Jag tycker, att det är ett göra för en karl.
— Men låt ingen kallpittör komma in på ön, Engström, vad han gör, för han anmäler på fläcken, om han inte får procent på tillverkningen! Kan han bara hålla sej god vän med länsman och häradshövdingen, så kan han bränna hur som helst. Det är mitt receft! Godnatt! Ska han gå redan? Jaja, en behöver sova ibland. Men nu ska han inte tro, att jag tror på Fånglina, men si, vi rospiggar är ett särskilt släkte, vi tål inte dumheter och övergrepp, de kallar, om de nu kommer från kallpittörer eller regering. Skriv om det, och hälsa från oss. Ja, godnatt, godnatt, gå rätt ner över berget — gå inte samma väg han kom, för där är krångligt, när en går utför. Har han lykta? Jaså, elektris! Jo, jag tackar, jag. Ja, adjö då, hälsa regeringen och säg, att det inte går på det viset. Skål — skål!