Konstnärsliv.
Ett julminne.
— Ja, tänk vad tiden går! Det är ju en sanning, som är upprepad till banalitet, men man förstår inte riktigt innebörden av den, förrän man passerat trettiotalet. Då bär det av utför, som om man halkade i en trappa. Och vad åren förefalla onaturligt korta, om också dagarna synas långa var och en för sig!
Vi sitta i min ateljé. Skymningen faller på. Dyningen skvalpar sakta. En Norrlandsbåt, som passerar längst ute vid horisonten, har redan tänt lanternorna.
— Tänk, att det redan lider mot jul! Det var ju nyss vår — — —
— Blir du sentimental?
Min vän svarade inte. Jag fortsatte: — Jag tycker att vi inte ha något att beklaga oss över. Här sitta vi nu i ett varmt rum med både grogg och cigarrer, litet grå i skägget visserligen, men friska och arbetsdugliga. Skulle du vilja ha igen tiden för snart tjugu år sen? Nej, min gosse, det vill du inte!
— Ja, men minns du vårt gudomliga lättsinne? Det är åtminstone en förlust att beklaga. Men svälten, den vill jag verkligen inte ha tillbaka. Jag föredrar kaviar och järpe och vältempererat vin, ja, till och med sill och potatis. Men jag blir alltid nedstämd mot jularna, kan inte hjälpa det. Julen hotar som en mara och jag måste skruva upp mig för att barnen icke skola märka något. När jag köper julklappar åt familjen, är det som allt det gamla hemska skulle hota mig igen. Den, som svultit som jag, glömmer det aldrig. Fy tusan! Skål! Jag minns en särskilt svår jul, och det är minnet av den, som sitter i och sprider sig och smutsar ner allt, ungefär som pariserblått på paletten.
— Ja, vi svalt ju allesammans, åtminstone de flesta, men inte gåvo vi oss för det. För min del tycker jag, att den där tiden är så gott som utplånad ur minnet. Jag minns inga detaljer längre. Det är som något förhistoriskt. Men kanske var du värre ute än vi andra.
— Ja, jag skall gärna berätta det. Kanske verkar det som en befrielse. Ja, herre gud, vad man har varit dum, ty det berodde på min dumhet — delvis åtminstone!
Du minns, att jag förlovade mig redan i Uppsala. Flickan hade litet pengar, fast det var, vid gud, inte orsaken. Du kan tänka dig, att det blev uppståndelse i hennes familj — gå och förlova sig med en studentvalp, som inte ägde ett öre! Men hon stod på sig, och det eklaterades, sedan släktingarna på underjordisk väg tagit reda på, att jag åtminstone inte var någon Långholmskandidat. Du skulle sett med vilken komiskt kylig reservation de behandlade mig. Och inte blev det bättre, när jag helt plötsligt slungade böckerna för att bli målare. Nu var jag naturligtvis spritt galen.
Den närmaste tiden efteråt minns du själv. Du minns skolan vi arbetade på, hur vi bytte ut studentmössorna mot slokhattar och levde på kaffe. Nog var det underbart att magarna höllo stånd mot den dieten. Tobak och kaffe och vid festliga tillfällen ett glas öl i något kafé vid en bakgata, medan vi stormade himlen i vår fantasi och kalfatrade allt. Ned med akademien och upp med oss själva! Och om nätterna sutto vi i varandras kyffen och filosoferade och diskuterade tvärsigenom rökmolnen tills solen stack in huvudet och födde oss en ny dag att filosofera bort. Varifrån fingo vi pengar? Det är mig ännu en gåta.
— Å, du minns väl, att vi målade kort till både påsk, pingst, lövhyddohögtiden och jul. Kort för 25 öre stycket.
— Ja, men när någon hade fått sälja för ett par kronor skulle ju allihop leva på mecenaten. Nå, det var ju billigt på bolagskrogarna den tiden. Kommer du ihåg dillköttet och svagdrickat och när vi bjödo fyra sjåare på middag mot att de skulle sitta modell och du höll på att få stryk för att du karikerade dem? Men det svåraste var att alltid laga så att jag hade en tioöring över till porto var dag, ty vi skrevo till varandra dagligen, fästmön och jag. Och färgen var dyr. Man gick och avlade milliondukar i hjärnan och målade i tomma luften, ty man hade inte färg. Kommer du ihåg, Olle, då jag hade köpt en heltub kadmium för fyra kronor? Han blev formligen ursinnig och skrek: är du galen, människa, jag som inte ätit sen i förrgår! Hit med tuben på ögonblicket!
Han fick den och lyckades verkligen byta ut den mot en liten tub kromgult hos färghandlaren och få över tre kronor tillbaka. Sen blev det fest på dillkött och öl. Man övervakades faktiskt för att ej få förfalla till excesser i fråga om färg och duk, då kotteriet var utan mynt. Kommer du ihåg Otto, som brukade säga: — Kom så gå vi hem till mig och röka middag!
Men allt det där minns du nog. Nu kommer jag till ämnet. Jag hade hyrt in mig långt ute på Kungsholmen hos en arbetarfamilj, som hade ett kallrum, smalt som en sarkofag och kallt som en sådan. Det blev höst med regn och rusk. Ingen ville köpa mina usla tavellappar, och med mina blomsterkort och skämtkort hade jag redan tröttat ut pappershandlare och cigarrbutiker. Om dagarna gingo jag och ett par kamrater och tecknade gamla kåkar på Söder — lyckades sälja en och annan teckning för en à två kronor till antikvitetshandlare, i antikvariat eller till någon oförsiktig samlare. Men pengarna duggade alltmera sällan. Glåmiga i synen och rökande torrt i våra pipor släpade vi oss omkring i stan, och, när kvällen kom, ströko vi utefter kajerna och beundrade lyktreflexerna. Det blev klent med himlastormningen. Den uppträdde bara då magen någon gång reagerade efter dillkött, ty då tillfälle yppade sig, åt man tills man blev rusig.
Du låg på landet då och hade det bra, du, lycklige ost!
Våra överrockar hade naturligtvis gått all världens väg, våra skor voro trasiga, och vi måste göra uppfinningar för att dölja de värsta skavankerna i kläderna — ty utan snygga kläder går det inte. Det är som om förläggare och redaktörer skulle mer än andra dra sig för en man, som inte är oklanderligt klädd. Vi försökte sälja karikatyrer till tidningarna, men på den tiden gillades inga karikatyrer. — Ordentliga skola teckningarna vara, sade redaktören. Inte duger det här! Det är ju bara överdrifter! Ser en människa ut så här, kanske? Gå på akademien och lär er teckna, unge man, och kom tillbaka då ni blivit utlärd! Och ändå visste vi, att våra teckningar voro bra.
Efter sådana avslag brukade vi allvarligt överlägga om lämpligheten att göra slut på en usel tillvaro. Vi gingo på Skeppsbron och tittade ner i det smutsiga vattnet, vi beundrade revolvrar i bodfönstren, vi fantiserade om cyankalium, som vår Uppsalakamrat, du vet, klarade sig med.
Och på kvällarna kröp jag ned i min kalla bädd med skrikande mage och låg och stirrade på brandmuren utanför fönstret tills jag domnade.
En morgon, det var två dagar före jul, brydde jag mig ej om att stiga upp. Jag hade inte ätit på två dar och var för övrigt undernärd sedan längre tid. Min värdinna kom in framemot middagen och frågade hur jag mådde. — Jo, tackar bra, sade jag, men jag tänker ligga i dag, jag är trött.
— Men ska inte herrn äta då? Jag springer så gärna ned på magasinet och hämtar lite kallskuret, om herrn ger mig pengar.
— Nej, tack, jag är inte hungrig.
Hon muttrade något och gick.
— Men varför skrev du inte till din fästmö? Hon hade ju pengar.
— Ja, det var det, som var det dumma. Jag hade inte med ett ord låtit henne veta, hur det stod till, och inte kunde hon med egna ögon övertyga sig om något rörande mig, ty konvenansen tillät, gudbevars, inte att hon reste upp till Stockholm för att hälsa på mig. Ung och glad och oerfaren som hon var, hade hon inte en tanke på annat elände än det, som händelsevis kom henne under ögonen. Hon trodde naturligtvis, att jag var livad och elegant som då vi förlovade oss. Jag skulle ju bli en stor målare och världen måste leka för mig och le åt mig.
Nå — jag låg hela dagen. Tredje dagens svält är inte svår alls. Man bara slöar till och känner sig trött. Jag somnade och vaknade och somnade igen, omväxlande, tills det blev natt. Jag låg och stirrade på den fördömda brandmuren, som upplystes av gatlyktan nedifrån djupet av gatan. Jag låg och målade alfresco på den i tankarna, tills jag sjönk i dvala.
Jag for upp i sängen, badande i svett. Pulsarna bultade i tinningarna. Men vad var det? Brandmuren var ingen mur längre. Det var en väldig tavla med ett landskap. En väg slingrade sig mellan gröna trän under sommarmoln.
Jag gnuggade mig i ögonen. Jo, jag var riktigt vaken, men jag hade feber. Jag vet ju, tänkte jag, att det är en brandmur och ingen tavla. Alltså är det här hungerhallucinationer, sade jag till mig själv.
Nå, låt gå då för hungerhallucinationer! Gärna för mig! Men konstigt är det, att jag inte kan tänka bort landskapet! Det vore väl själva tusan!
Jag steg upp, men raglade som en drucken mot dörren med en väldig duns. Det blev liv inne i rummet bredvid, där mitt värdfolk låg. Någon strök eld på en tändsticka och jag hörde steg av nakna fötter närma sig. Min värd gläntade på dörren.
— Vad är det fråga om? sade han.
— Jo, kom in, herr Lundgren, och säg om inte det där är ett landskap, en tavla, svarade jag och pekade ut genom fönstret.
— En tavla? Herrn yrar, herrn drömmer. Drick ett glas vatten och gå inte och stollas på det här sättet, så en stackare inte får sova, när man har arbetat hela dagen. Tavla! Va ä dä för galenskaper?
— Ja, kanske det inte är någon tavla, då! Ja, ursäkta att jag störde, jag har visst drömt. Godnatt!
Lundgren gick småsvärjande och lade sig.
Men visst var det en tavla! Herre gud, jag ser ju så tydligt alltsammans, trädstammarna och lövverket mot luften! Jag måtte ha feber!
Jag kröp till sängs och låg och försökte arbeta bort tavlan ur min hjärna, tills allt blev ett kaotiskt virrvarr av färger och linjer. Jag kände ingen hunger och jag funderade över detta egendomliga faktum tills jag somnade igen.
Jag vaknade långt fram på dagen vid att fru Lundgren tämligen omilt skakade på mig.
Jag for upp. Svetten rann i strömmar över hela min kropp.
— Inte duger det här, sade hon. Herrn är sjuk. Och inte har herrn ätit på över ett dygn. Ursäkta, hur är det, kanske herrn inte har några pengar? Vi ha talat, Lundgren och jag, om den saken.
— Jo vars, nog har jag pengar, men jag är bara trött. Kan jag inte få sova i fred? Det var då själva — —!
Jag kände ett nervöst utbrott av vrede vara i antågande.
— Ja, men nu har jag en kopp buljong här och en smörgås, och nu är det bäst att herrn sätter i sig det som bjuds.
Buljong! Jo, jag kände doften i näsborrarna, men den äcklade mig.
— Ja, kanske det, snälla fru Lundgren, svarade jag för att låtsas centera hennes vänlighet, samtidigt som ilskan hotade bryta fram. Men lyckligtvis segrade det lilla förstånd, jag hade kvar. Jag bad henne ställa koppen på en stol vid sängen, och hon gick.
Med darrande händer förde jag koppen till munnen och jag sväljde ett par klunkar. Men du vet hur det är, då man svultit allvarligt en längre tid. Kroppen vägrar absolut. Jag lyckades ställa koppen ifrån mig utan olyckshändelse, och så rusade jag upp. Efteråt hade jag all möda att åter krypa i säng, och sen minns jag intet förrän följande morgon, då jag vaknade vid buller i rummet utanför.
Jag kände igen rösterna. Det var Olle och Otto och En tub avlägset, som vi kallade honom. De voro mycket högljudda.
— Sjuk, hörde jag Olles röst, han är inte sjuk, han är bara lite sugen, men det ska vi snart ändra om. Det är ju julafton i dag, vet ja! Och här finns mässing, ska lilla frun tro!
— Jo, han ä sjuk, å ja har telegraferat efter hans fästmö. Hon telegraferade i går kväll, men det va omöjligt att få liv i honom, å så öppnade ja telegrammet, här ä dä för rexten, läs själv: — Varför inget brev. Svar omgående. Å ja telegraferade: — Herrn sjuk, kom genast, dä va ju riktigt? Ja bjöd honom buljong i går, men den kunde han inte få ner —
— Gunhild, ja, jag hade ju inte skrivit på två dar! Och det kom jag ihåg först nu. Då måtte jag vara sjuk — —
— Äsch, han kryar nog till sig, bara vi få hand om honom, hörde jag Olle igen.
— Men han sover än!
— Det är väl inte värre än att vi kunna väcka honom.
Och de tre stormade in.
— Fy fan vad du ser ut! Alldeles som en sillmjölke i synen. Vi kunde förstå, att det var något tokigt med dig, efter du varit osynlig så länge. Men opp med dig nu! Tuben har fått julpengar och här ska festas. Vi ha redan ätit frukost och äro pin livade. Vi blevo utkörda från »Runan» för att Otto spelade munspel. Släng på dig paltorna med samma och ligg inte och såsa så där!
— Ja, men jag tror verkligen, att jag är sjuk. Jag har inte ätit sen jag vet inte hur länge. Jag orkar inte gå opp.
— Kan inte det här hjälpa dig på benen? frågade Olle och drog fram ett stort papper ur fickan. Det är »Runans» matsedel, som jag högg innan vi blevo utkörda. Hör på nu: Smörgåsbord 30 öre, utan vidare spisning 50 öre. Nu har du levt så länge på utan vidare spisning, så du kan behöva litet smörgåsbord. Buljong 25 öre, vitkål 30 öre, tänk på frikadellerna, kabeljo 30 öre, tänk på supen till den. O. s. v.! Och tänk på ölet och kaffet och konjaken och cigarrerna och mat igen, tre gånger om dan och allting fritt. Och sen gå vi till Blanchs och höra på Stanék, och sen gå vi hem till Tuben, för han ska köpa chianti, och — —
— Jag får väl blåsa liv i den tusan, sade Otto och tog fram munspelet. Han preludierade en stund, och så började han säsongens målarvisa. De båda andra stämde i med full hals:
»Jag är en liten flicka fin,
min pappa heter Gredelin,
han håller målarmagasin
och säljer färg med värdig min.
Jag i en målarkladd är kär,
min målare på modet är,
har vida byxor, sammetsrock,
men sjunger lika glad ändock:
Tarara-boom-de-ay» — —
Det värkte i mitt huvud. Jag trodde att jag skulle svimma. Jag försökte le, antagligen matt.
— Nej, på dej biter ingenting, din dömåns, sade Olle. Hör ni, pojkar, jag tror det är bäst att vi knalla sta och hämta en läkare! Det här duger inte, han är ju vit i ansiktet som en kyrkvägg!
I samma ögonblick hörde jag en välbekant röst ute från tamburen.
— Pojkar, sade jag, ni få gå nu, för min fästmö kommer. Adjö med er, kila på bara!
Med ens kände jag mig så stark, att jag kunnat hoppa ur sängen. Det är märkvärdigt med den där kärleken, eller hur?
Och förbi de utgående trängde sig min fästmö, frisk och rödblommig av vinterkylan. Tja, sådant förstår du!
— — —
— Jag?! Jag känner mig frisk som en nötkärna, men jag har varit litet sjuk, antagligen förkylning, ljög jag. Nu är jag alldeles bra.
— Men vågar du verkligen gå upp? Du har ju haft feber och yrat. Nå, kläd på dig i så fall, så gå vi och äta frukost! Jag stiger ut så länge och pratar med gumman.
Egendomligt! Jag kände mig bara litet matt i knäna. Hunger kände jag fortfarande ingen. Det måste vara nervositet och bli en fruktansvärd reaktion efter, annars är det ett underverk, tänkte jag, medan jag klädde mig. Jag sökte göra mig så elegant som möjligt, trots alla bristerna i mina kläder. Nå, så var jag färdig.
I tamburen sade min fästmö: — Men du får inte gå ut utan överrock, det vore ju vansinnigt, när du legat sjuk.
— Jag begagnar aldrig överrock numera.
— Men nu måste du ta på den.
Här måste sanningen fram.
— Jag har ingen överrock.
— Har du ingen överrock?!!
Den mest ohöljda förvåning avspeglade sig i min fästmös ansikte.
— Nej!
— Hör du! — och hon öppnade nervöst tamburdörren. Ute i trappan tog hon mig i båda händerna, såg mig i ögonen och frågade:
— Har du lidit nöd?
— Ja, mycket!
— O, jag i min enfald och oerfarenhet, som aldrig tänkt en tanke ditåt! Men varför har du inte skrivit något om detta? Det är orätt av dig.
— Kanske, men man vill ju bevara skenet så länge som möjligt. Nu förstår jag att det också berodde på enfald och oerfarenhet.
— — —
— Men nu gå vi till Rydberg och äta en riktigt stadig frukost, sade hon.
— Nej, på Rydberg kan jag inte visa mig med de här kläderna. Jag vet knappast om jag ens kan visa mig ute med dig!
— — —
Vi gingo till en mindre elegant lokal, och jag fick berätta. Jag berättade ganska ohöljt. Nå, det var inte vidare livat, men det kändes bra att ha det sagt.
Och jag åt. Jag åt som man äter i ungdomens vår. Att jag inte blev dödssjuk, är mig oförklarligt, men läkare ha sagt mig, att återseendets glädje plus en sund natur kan ha den effekten.
Min fästmö måste resa med middagståget. Föräldrarna medgåvo ej permission mer än mellan ett par tåg, och det var ju för resten julafton.
Vid Centralen gav hon mig alla sina pengar, det var en hel del sedlar. Jag skall alltid minnas uttrycket i hennes ögon, då tåget ångade ut från stationen.
O, du heliga lättsinne! Jag löste igen mina kläder och min överrock, sökte upp kamraterna och bjöd dem på festmiddag. Det blev fröjd i hjärtan och pokaler. Pengarna togo slut så när som på ett par kronor.
När jag kommit hem sent på natten, kom reaktionen. Jag föll i gråt. Jag tände icke genast ljus, utan satt på sängkanten och snyftade i mörkret. Samtidigt infann sig också fysisk reaktion. Spänningen hade varit för stark på båda områdena.
Jag tände ljuset för att gå till sängs. På bordet låg ett brev. Jag bröt det som i en dröm och läste. Det var från en gammal Uppsalakamrat, som givit studierna på båten och blivit stor källarmästare.
»Vill du dekorera mina matsalar och mitt kafé? Du får bara tusen kronor, men du äter och bor naturligtvis fritt hos mig. Jag hade tänkt, att den här beställningen skulle komma som julklapp.»
Jag låg sjuk i en vecka. Min fästmö kom upp och skötte mig under tiden. Året därpå gifte vi oss. Sen vet du resten.
Men jularna ä till för ungarna och inte för sådana som jag.
Det var nermörkt, jag stängde ateljén och vi gingo genom skogen upp mot stugan, som strålade av ljus och värme.