FRUNTIMMER.
Olagus Jonsson hade ett litet helvete tillsammans med sin hustru, som många ha väl det. Han hade som dräng blivit kär i hennes gula hår och röda kinder och i hennes mun som såg ut som ett blödande sår med en knivrispa i. Han hade frågat fan efter tankarna som rörde sig bakom den blanka pannan och bakom hennes blå ögon, som lyste alldeles svarta, då hon såg över hans axel i dansen.
Nu voro de gamla. Barnen voro i Amerika och Stockholm och litet varstans. Hon var en torr, benig människa med skäggfinnar och knotiga armar, som kunde ta ett tag när det gällde. Hon hade kanske också haft ett litet helvete med Olagus, men man vänjer sig också vid helvetet, och nu gingo de arbetande vid varandras sida, tigande av vana och talande endast då den ena parten ville påskynda den andras arbete.
Skola vi röra mera i deras privataffärer?
Tänkom oss dem som två knarriga gamla människor med livet bakom
sig, fästade vid varandra av vana och slöhet. Åldern kommer och mal känslorna till grått mjöl, av vilket man icke ens kan baka nödbröd.
Skall jag nu börja skämta igen? Nyss var jag allvarlig, men min uppgift är ju att berätta lustiga historier.
Då jag stulit mig hemifrån kom jag ofta i närheten av Olagus stuga. Den låg fjärran från människors boningar, i kanten av en hallonfälla bredvid ett stalp, där det satt bergkristaller i väggen, och under gick en fors om vårarna.
På sommarn fanns där knappt något vatten, utom i några dyhålor, där feta kräftor kröpo omkring. Det gick en gammal spång över forsen och dess stolpar hade blivit lysved som lyste grönt om kvällarna. Underliga ormbunkar kantade en damm, där det fanns gäddor, och en och annan and hittade också dit om höstarna.
På den tiden var jag svår på att snärja gäddor med mässingssnara, och utmed dammens dystränder stodo gäddorna under näckrosbladen och halvsovo med magen full av löjor och annan småfisk. Ibland hade den snärjda gäddan en annan gädda i magen, så stor, att stjärten stack ut ur munnen.
Alldeles som bland människor. Visserligen ser man inte stjärten av den slukade, ty människors stjärtar äro icke konstruerade som gäddors, men den som har ögon ser tämligen bra ändå, vad det är fråga om.
Nu kommer det humoristiska, om man så vill.
Jag gick med min nyglödgade mässingssnara fäst på min stolthet, en härlig ung tallstam, smal som ett bamburör och smidig och född i en hjortronmyr, där allt vackert födes.
(Tillåt mig en parentes.) Ibland det härligaste, som jag minns från min ungdom, äro de småländska hjortronmyrarna med martallar försvinnande mot horisonten och under dem en matta av vitmossa med pors, hjortron, ängsull och odonris. En gång låg jag på rygg i en sådan där mosse. Det var sommar och alla slags mygg och andra flygfän flögo över mig. Varje träd var som en orgel full av flygfämusik. Jag låg där och sjönk ner, tills min rygg blev våt, ty strax bredvid fanns ett hål i mossen. Det hålet hade ingen botten, men släppte man ner en rev med en husmask på kroken, högg genast en sutare, en svartryggad fan med stenålderskaraktär, som såg ut, som om han levat där och velat vara i fred sedan många hundra år.
Det här om hjortronmyren hör strängt taget inte hit, men lika gärna, som man i ett sällskap förirrar sig från samtalsämnet, kan jag ju få dilla ut på mina privata stigar, då jag skriver själv.
Alltnog! Jag gick en solig söndagseftermiddag med mitt tallspö och min snara utefter Olagus' damm, då jag fick höra ett skrik uppifrån torpet. Skriket blev till en symfoni av oljud, jag trodde, att någon mördades, och jag sprang uppför branten. Jag stannade framför stugan. Taktfasta, snabba steg ljödo därinnanför — dunk, dunk, dunk, tills de slutligen stannade och ett smärtans skrän skar i mitt öra. Jag sprang in, jag såg Olagus vridande sig i plågor krypa bort till tvåmanssängen.
Jag sprang fram och hjälpte honom upp i den.
Bredvid stod gumman med svetten porlande utför pannan.
— Vad är det fråga om?
— Tänk sej, herrn, en sån jävel! Ja har vatt van sen tretti år å ta mej ett halvstop brännvin på mornarna — å så kommer ja underfund mä, att kärngfan blandar vatten i spriten å dä har ho hållit på länge mä! Jesses jäklar! Gud, va ja slo mej!
Olagus hade upptäckt gummans försiktighetsmått och blivit ursinnig samt förföljt henne genom rummen runt spiseln. Men Olagus hade snavat över en av de höga trösklarna och slagit knät. Nu låg han där.
I hans öga fanns intet spår av hans ungdoms kärlek till hustrun. Där fanns bara hjälplöshet och hat.
Alldeles som hos kultiverade människor.
* * * * *
År gingo. Gumman hade dött och Olagus levde ensam så gott han kunde. Tänk er en gammal torpare som lever ensam utan en kvinna! Han inrättade sitt liv efter helt andra principer än vi ha. Han blev alltmer praktisk. Han kokade varje måndag ihop en stor gryta mjöl och ärter och fläskbitar och kött av fåglar som han skjutit, en olla podrida av vad landet alstrade. Och han kokade av praktiska skäl ihop det så hårt, att han kunde skära det med kniv och ta sig en bit, då han blev hungrig. Inte så dumt!
En dag kom jag till hans stuga. Allt var förfallet runt omkring. Men det stod rök ur skorstenen och dörren var öppen. Olagus var hemma.
I förstugan hörde jag mummel inifrån köket. Olagus gick omkring och svor.
Jag öppnade dörren. Olagus hade blivit en liten vithårig, krokryggig gubbe, som tittade på främlingen med små i smuts inbäddade blåsvarta mullvadsögon. Han höll en björkslya i handen och uppe på spiselkransen stod en katta och sköt rygg. Kattans ögon lyste gröna av hat eller kärlek, vad det nu var.
— Kan han tänka sig — den jävla kattan! Hon har fått vana att gå opp i grytan å göra ifrån sej. Dä förstås, att dä gör mindre för jag kokar'et så hårt, men nog ä dä faen! Ja, si fruntimmer! Gör dä samma om di ä djur eller människor, samma släkte ä di! Alltid ska di fördärva dä en karlstackare behöver — men nog har en rättighet å bli förbannad, när di ger sej opp i maten!
* * * * *
Jag vill alltid komma ihåg Olagus' stuga och stalpet och forsen och kräftorna och gäddorna. Där målade jag min närapå första tavla, grönt i grönt. Färgen blev tjock som Olagus' gröt, men jag vill påminna mig att där fanns något av Småland i den. Åtminstone fanns där ingen teknik.