RELIGION.
Sedan långa tider var det bekant att fiskarna och lotsarna på Ramundsö voro Guds barn. Ön ligger långt ute i havsbandet och nymodiga och hedniska funderingar hade icke fått rotfäste därute. Man fick icke höra en svordom, gubbarna läste till bords, och om kvällarna lästes högt ur Arndts postilla. På söndagarna samlades folket hos mästerlotsen i hans stora sal och tullvaktmästare Erikson höll föredrag. Ty tullvaktmästaren hade talets gåva och kunde utlägga även de mest krångliga kapitlen i Pauli brev. Efteråt sjöngs ur psalmboken eller ur Sankeys sånger, och det hela avslutades med en bön av tullvaktmästaren eller någon av lotsarna som hade nåden.
Men varannan söndag var en högtid. Ty då kom pastor Johanson ut till Ramundsö i lotsekan och höll föredrag. Allt vad liv hade var där, ty pastorn var en man som i allra högsta grad var innehavare av nåden.
Pastorn var en mörklagd och slätrakad karl, vilkens anletsdrag talade om ett och annat. Kvinnorna suckade i hans närhet och bönderna knöto nävarna i byxfickorna. Man talade om, att han giljade till mästerlotsen Evelina och somliga voro nog lumpna att prata om, att de levde tillsammans ute i markerna alldeles som gifta. Men dessa ryktens upphovsmän voro pojkar och pojkar prata smörja. Pastor Johanson var en oförvitlig man, styv i utförandet och utläggningen av Guds ord. Ryktena skadade icke pastor Johanson. Ramundsö var en filial av Guds rike på jorden och söndagseftermiddagarna voro ljuvliga nådestunder för allt folket.
Ända till dess vintern kom, ty då kunde pastorn icke resa dit ut. Då bodde han i Stockholm eller irrade omkring på landsbygden bedjande och åkallande.
Det var vår eller början till vår. Isen kom och gick med ström och vind och längst ute på iskälen lågo sälarna och i brunnarna mellan kålen låg alfågeln och ejdern tjockt som gröt. Där grälades och snattrades och putsades och de hungriga måsarna flögo omkring utan kött på bröstbenet och avundades de feta och rika sjöfåglarna, som bara behövde gå ned till bottnen och ta vad de behövde.
En fransk brigg på väg till Gävle, som trodde att isen skulle ha gått sin väg, kom seglande utanför Simpnäsklubb och mötte isen. Det var hård bris och brisen växte till storm. Ålands hav växte och isen maldes sönder till snömos. Han försökte hålla sjön mot sydosten, och folket arbetade dag och natt ända till dess briggen kom in bland skruvisen och en planka brast i vattenlinjen. Det var natt. Folket kom ut på ett iskäl som bröts sönder och man efter man försvann i djupet. Bara en halvvuxen pojke, kajutvakten, sprang och simmade och hoppade och kröp, tills han kom i land vid Svartklubbens fyr.
Dagen därpå voro Ramundsögubbarna ute och bärgade tre konjaksfat som lågo och hackade i dyningen utanför Vedskäret. Tre konjaksfat och en mast med wirerope och full av grejor.
Två veckor efteråt kom pastor Johanson seglande ut med lotsekan för att övervaka öns själar.
Han lade till vid söderbryggan under sjöbodarna. På bryggan stod gubben Matts Andersson.
— Frid med dig, broder, Herren välsigne din ingång! sade pastorn.
— Va faen ä du för en jävel? Kom hit, får ja titta på dej!
— Vad går åt dig, käre broder, känner du inte igen pastor Johanson?
— Köss mej på flasklocket, ä dä Johanson. Håll i mej, Johanson! Har du Guss ord mä dej? Vill du ha dej en dragnagel, så säj till, men säj inte nej, jäkla prästgesäll! Här finns, förstår du, här finns.
— Men käre broder, vad tänker du på? Är det sant, att jag skall träffa dig i ett sådant tillstånd? Käre broder, du, som var ett av fåren, far du vill eller vad har hänt?
— Får, sa du — en sån där jävel som inte kan slå ett halvslag eller splitsa ett öga! För dej, va?! Kom i land får du si mä vems ande du guppar! Säjer du något, så får du dej en jäkel, så du far så långt in i hälsike som dä finns hår på hästar i sju konungariken! Får, för dej!! Får för dej! Hi, hi, hi! Kom opp å dansa en bagarevals, men plocka ut löständerna, annars får du dom i halsen, jäkla Josua!!!
Pastor Johanson lade ut från bryggan. Det behövs bara tre fat konjak för att förändra en liten skärgårdsös religiösa begrepp. Ramundsön är nu fullständigt hednisk. Visserligen ha inga konjaksfat flutit i land mera, men andan är kvar, och pastor Johanson lär nu försöka sin lycka på Orisselön, understödd av en lotsänka och två troende tullvaktmästare.