GRÅSÄLEN.
Matts Ers och Östergren ha tagit in laxnätet, ty det är hård nordost och sjön växer. I sjöboden har Matts en liter, gömd undan gummans läseri och onda humör. Medan den vandrar från mun till mun efter ärliga klunkar, kommer Jan Matts till, och litern får ytterligare en avnämare.
I lä under berget gassar solen och spriten värmer och gubbarna bli stortaliga och mogna för deras mandom värdiga bedrifter.
— Hä vore hinte gott hå ta sej fram, hom hen komme hi den 'är sjön,
som 'an liknar sej till hå bli, säger Östergren.
— Den 'är sjön! Din toker, hä väl hingen sjö! Hä ä som hå röra hom hi hen potta, varken mer heller mindre, opponerar sig Matts Ers.
— Du hä tokug du, säger Jan Matts. Hen bleve hyr hutåv skvalpet hå brottena hå gungningen.
— Hyr? väsnas Matts Ers. Ja 'ar hinte badat på håtminstningen tretti hår, men hä sätter ja hopp hen liter på, hatt ja ska simma till Loskär, bå dit å dän, hom hä hockså fölle slagregn hå kom flod, som skriften säjer.
— Skryta hå skräppa kan du, när du 'ar fått starkt, säger Jan Matts. Men du hä väl hinte för mer hän vår fader Habraham, som döder här! Då finge du hällt lära dej 'alva dykarekonsten, för du ginge till botten hå bleve hålmat, dä va du bleve! Men hen liter vågar ja, hifall du hä lessen ve laxfisket hå käringen din!
— Dä sagt, hå havslaget! Slå hav, du Höstergren!
Matts Ers började med överlägsen min att kläda av sig och stod snart i bara mässingen.
— Ska du hi hinte 'a dej hen dragnagel, hinnan du börjar svälja saltvatten? Schål!
— Schål! Matts Ers kliver i och begynner med stadiga simtag klyva sjön.
* * * * *
Vid fönstret i sin stuga sitter Ålands-Henrik och läser Östhammars tidning, då och då kastande en blick utåt havet.
— Men va hi hattan 'älsike hä dä där? Dä hä hen gråsäl himellan Loskäret hå 'älludden. Titta du, Stava, hä dä hinte hen säl därute i sjön?
Mor Stava tittar.
— Jo visst hä dä väl hen säl, fast ja tycker 'an hä liksom lite knollrig hi 'uvet.
— Knollrig? Du hä tokug, ditt skrälle! Jo visst 'älsike hä dä hen säl!
Ålands-Henrik tar sin gamla lodbössa från väggen och springer ut. Han smyger och tar bebetäckning av strandklipporna, gör några hopp framåt, då sälen är skymd av en sjö och står orörlig, då den är synlig. Sälar ha ögonen med sig.
Den här sälen gör sig ingen brådska. Han är bestämt fel på något vis, tänker Henrik.
Så småningom har skytten nått Köpmanholmens udde, tar stöd mot en sten och börjar sikta.
Pang!!! Kulan slår i ett par tum framför näsan på Matts Ers och vattnet sprutar över simmarens ansikte. Han spottar bara ett tag och fortsätter, ty han har ej hört skottet för skvalp och brus.
— Jäken anakka! säger Ålands-Henrik för sig själv och börjar ladda om nedhukad bakom en sten. 'An hä väl fel, hefter 'an hinte dyker.
Men Östergren och Jan Matts ha hört skottet och upptäcka Ålands-Henrik. I ett fatta de, att Matts Ers liv hänger på ett hår. Ropa duger ej. Det hörs icke i blåsten. De börja springa, så att tången yr dem om benen. Det tar ju litet tid att ladda en sälbössa, och om de inte hinna fram till jägaren, innan han kommit sig i ordning, blir det säkert begravning i Grisslehamn.
Ålands-Henrik laddar lugnt och ordentligt med litet större krutmått, ty sälen har hunnit några famnar längre bort. Han stöter ned kulan med vana och säkra tag. Så lägger han sig ner och tar sikte igen.
— Den 'är gången skall jag hällt peta 'ål hi skallen på dej, din ståte!
Men i nästa ögonblick känner han ett stadigt tag i sin rockkrage, han rycker till, och skottet går i stranden.
— Vem hin hi 'äl —?!
— Hä du tokug, ska du skjuta Matts Ers? säger Östergren. 'Ar du hinte högon hå si mä?
— Hå fasen, säger Ålands-Henrik, 'ar ja skjutit på Matts Ers? Ja trodde hä var hen gråsäl, fast Stava tyckte 'an var liksom knollrig hi 'uvet. Hä var två bortkastade kulor, hä, fast hä var ju liksom hen nåd, hatt ja sköt breve, förstås, för räxten!
* * * * *
Matts Ers har nått Loskäret, känt botten under fötterna och börjat återvägen. De övriga tre gå runt viken och möta honom vid sjöboden, just då han stiger upp ur vattnet.
— Va sa ja? säger Matts Ers. Hä var hen lättköpt liter! Slå haldrig vad mä mej, för då dummar du dej, Jan Matts!
— Nu hä dä du, som ska bestå den litern på Höstergren hå mej, som 'ar räddat livet på dej. Hålands-'Enrik trodde du var hen säl hå sköt två skott hefter dej, hå vi sprang hå varskodde 'onom.
— Hå jäken, säger Matts Ers. Men då hä dä väl du 'Enrik, som ska bestå, som slapp ifrån hå bli olycklig!
— Bestå? Dä hä väl du, som ska bestå, hom någon ska bestå, du, som kunde 'a stått lik hi sjöbon hi kväll, din stolle, som ger dej hi hå badar, så hen hinte kan tro hannat, hän du hä hett oskäligt djur. Hå mina två bortskjutna kulor kan väl vara värda hen sup minst!
— Ja, hinte består ja, säger Östergren. För räxten tycker ja, hatt hä vår 'Erre, som 'ar bestått hi dag!
— Ja, säger Jan Matts, Höstergren 'ar rätt, hå när vår 'Erre 'ar bestått så mycke, som hi dag, så kan 'an nog bestå litern med, när hinte Matts Ers vill bestå. För räxten kan hen hinte begära, hatt hen gråsäl, som hä knollrig hi 'uvet, ska bjuda på brännvin!