JULHAREN.
Väckarklockan med klirrande larm på stolen vid sängen fått mig i byxen med fart och jag tassar trappan utföre, vrider dörrens gnisslande lås och tittar på vädret. Flingorna falla ej mer, och över havet i öster gulnar molnets understa rand och siar om solen. Mjuk som en ull ligger snön som föll på kvällen och härligt stå mina spår som sigiller i vax på tröskel och trappa. Vadmalskläderna på och islandströjan och lappskon stoppad med hö och med brokiga band att binda om benet. Plunta och pipa, gevär och vantar och udda patroner, skidor på axeln och stav, och jag går till min sovande hundgård!
Krut kryper yrvaken ut ur kojan och sträckande benen mornar han sig med en vid och lättjefullt klagande gäspning. Gnällande Kula far upp och slickar husbond om hakan, sätter sig ned och jagar ett tag i pälsen och tuggar lystet med smällande käk efter loppan som biter i länden.
Nu har jag kopplena på och skidan bunden på foten. Halvt av hundarna dragen jag går och väcker kamraten trummande lätt med knogen en marsch på hans frostiga ruta. Snarkningen tystnar och matt en låga blixtrar, då stickan drages mot fållbänkens kant och han tänder ljuset i staken. Härligt väder och lugnt och en spårsnö, fallen från himlen. Hundarna vädra mot vind och rycka i stramande koppel medan kamraten i kammaren går och stökar i strumpläst. Nu han drager pjäxorna på och skuggan på fönstrets rullgardin med sin målade kvarn och sin bonde med säcken växer och minskas och svinner sin kos, tills det knarrar i dörren, klinkan faller igen och en snugga glimmar i förstun.
Tigande tar han ett koppel och tyst vi smyga om knuten strandens vassar utefter och längs med diket och över stättan och in i hagen, där blått mellan enarna mörkret vilar än över snön. Bland buskarna rinner ett rävspår. Här har mickel stannat ibland och grävt efter råttor. Här har han tagit ett språng, kanske nyss, då jag knäppte på rutan. Krut borrar nosen i snön och Kula vädrar och gnisslar, kopplet står som en sträng, men husbond tänker på haren, som på sin holme i åkern vid sjön bör sitta i skygd av buskarna efter sitt knappa kalas på rågbrodd och aspbark. Här ligger åkern med holmen av en och mariga tallar. Hej! här är traj, och här är en fläck där han krafsat och ätit. Grönskan lyser i snön och ett spår står klart emot holmen, och vi göra en ring, men på andra sidan om snåret rakt emot ledet där skogen tar vid, står ett pin färskt språngspår. Av med kopplen och aj, aj, aj! Han är redan i farten, aj, aj, aj, som musik mer skön än de saliga änglars klingande klockrent och eggande friskt går det buktande drevet upp över åsen och ned emot sjön och ger eko i bergen medan jag hastar att hinna i pass och kamraten försvinner över gärdslet och skyndar i språng till den isiga stranden. Aj, aj, aj, hållen i, mina barn, ty den skälvande husbond väntar att haren skall göra en bukt över berget och vika in över ängen och aj, aj, aj, komma häråt på stigen. Aj, aj, aj, hör jag Kulas falsett och Krutgubbens åj, åj, följande landskapet, eka i berg och försvinna i stranden. Herre min Gud, det är liv, det är jakt, och den stigande solen lyser på mig och på snön och på allt, och jag längtar att måla. Aj, aj, aj. Pang! Pang! Alls todt! Det kom från kamraten.
Men lika gott, om det ej blev jag som fick äran av skottet, har jag skälvt för drevet ändå och i sinnet ha dunkla urtidsdrifter kallats till liv. Jag far över stättan utför backen till sjön, där den leende skytten med haren väntar hundarna. Aj, aj, aj, de komma på spåret. Krut hugger tänderna i och morrar ilsket åt Kula, som min kamrat kanske gjort åt mig, om vi jagat tillsammans för en million av år sen och jag hade hittat på haren. Kniven fram och snart är julharen passad och granris stucket i buken, sen Krut och Kula läskat i blodet flämtande tungor och fått sin andel av huvud och inkråm. Kopplen och skidorna på! I den vaknande dagen vi glida hemåt, medan morgonens sol oss bränner på ryggen. Julharen tynger ej i grävlingsväskan, och pluntan tynger ej mer, ty en stor, en allt försonande slaktsup torkat den inuti. Det är sed bland skyttar i norden.