VETRUSCHEFF.
Vi sutto och läste dagens tidningar i salongen, då jungfrun kom in och sade att en karl stod ute i tamburen och ville tala med mig.
— Låt honom komma in, sade jag.
I detsamma öppnade han själv dörren och kom in. Han var en liten sluskigt klädd figur med det mest osympatiska ansikte jag sett. Han skelade med vänstra ögat, som dessutom var sårigt och sjukt. Vänstra handen var förkrympt och föreföll så tunn att man såg benen mot ljuset genom den, och han sökte dölja den genom att oupphörligt draga ned en smutsig ärmlinning så långt som möjligt. Kostymen var för övrigt ovanlig i färg — en färg av torra ormbunkar eller torrt enris.
— Mitt namn är Vetruscheff, sade han, konstnär och litet av varje.
Och i det han log på ett så obehagligt sätt, att jag kände som myror på mig, gjorde han en akrobatgest med ena benet, böjde båda knäna och ställde sig på tåspetsarna. Så började han halvt nedhukad vrida sig långsamt åt vänster. Jag tänkte just be honom gå sin väg, då han plötsligt började snurra runt så hastigt, att jag aldrig sett något liknande.
Jag trodde att jag fått påhälsning av någon galen akrobat och överlade, hur jag lättast skulle bli av med honom, då han med ens tog ett panterskutt fram till pianot, öppnade det, sköt stolen åtminstone en meter från instrumentet och började spela. Under spelet hoppade han upp och ned på stolen på samma sätt som en ryttare i skarpt trav. Jag förstod ej hur han kunde spela med sin förkrympta vänstra hand och i sådan ställning, men han spelade så som jag aldrig förr hört någon göra det, något vilt och hemskt, men genialiskt.
Så reste han sig, såg lömskt på mig och sade:
— Det var musiken till min dans!
Därpå slöt han det friska ögat, öppnade det igen — och ögongloben var försvunnen. Det var som om jag skulle sett in i en tom dödskalle.
— Det är någon trollkonstnär, som inte är riktigt klok, tänkte jag och sade:
— Tack för er föreställning, den var briljant, men jag har verkligen inte tid längre. Vill ni ta emot något för ert besvär, så se här?
Jag öppnade min portmonnä, där jag hade några sedlar och en massa silver, mer än man vanligen brukar bära på sig. För att lättare kunna leta ut den summa jag ämnade ge honom hällde jag ut alltsammans på divansbordet, varvid ett par kronostycken rullade ned på golvet. Jag lutade mig ned för att ta upp dem, men råkade i detsamma få tag i en svart garnända, vilken följde med den ena kronan upp.
Då jag skulle kasta garnändan, kom den på ett oförklarligt sätt om min arm, och då jag med andra handen skulle avlägsna den, råkade jag samtidigt kasta en blick i portmonnän. Där låg bland pengarna en hoptrasslad garnända.
— Var fan kom garnet ifrån? tänkte jag, tog garnändan ur portmonnän och ämnade kasta bort den. Den trasslade sig om min vänstra arm.
— Förlåt, sade den främmande, jag skall hjälpa er!
Han gjorde en rörelse i luften med ena handen, tog med den andra i en av de båda på mina ärmar liggande trådarna — och inom mindre än en sekund var jag från hals till midja omspunnen med en stickningsartad vävnad med tämligen glesa maskor. Mina armar lågo innanför densamma tryckta mot bröstet och jag kunde ej röra dem.
Jag själv och mitt sällskap stodo stela av förvåning.
— Men hur bär ni er åt?
— Det är min hemlighet, och jag kan för resten inte förklara den för er, om jag också ville. Men jag skall söka ge er en antydning om det, fast jag tvivlar på att ni blir klokare för det. Vill ni följa mig ut?
Han löste mig ur mitt nätverk lika hastigt som han klätt det på mig och jag följde honom med någon tvekan.
Bakom boningshuset stod en halvt förfallen visthusbod. Dit förde han mig och sade:
— Se nu noga på väggen där!
Han gjorde en rörelse med den sjuka handen snett mot väggen, och i det halvmurkna virket bildades ögonblickligen dunkelblå linjer av samma byggnad som på en blixtfotografi. Så grep han med den andra handen i luften och drog till sig en mängd spindelvävstunna trådar på samma sätt som då man drar ut osmälta lumpremsor ur ett gråpapper.
I nästa ögonblick lösgjorde han på liknande sätt ur väggen ett grövre gulaktigt snöre med röda fläckar i.
— Förstår ni nu? Det röda i det här snöret är vävt av torkade och hopspunna ådror från dina hjärteväggar. Det andra i snöret är det som jag icke kan tala om. Och han såg ondskefullt på mig.
— Är ni eller jag galen? ropade jag.
I stället för att svara slöt han sitt friska öga och öppnade det igen som förut. I mörkret inne i hans huvud såg jag något som liknade en lång törntagg eller en blodig vass och tunn tand som rörde sig upp och ned och i samma ögonblick vaknade jag badande i svett och förbannade alla drömmar. Det var mitt i natten. Jag tände ljus och återtog läsningen av "Aus einer kleinen Garnison".