MONSIEUR PERNELET.
När den stora glasbassängen med de tjugufem krokodilerna sköts in på arenan, tystnade sorlet i hela cirkus. Det var verkligen för en gångs skull ett originellt nummer och den lika originelle förevisaren, Monsieur Pernelet, måste vara en djärv karl.
Under frenetiska applåder steg han upp i bassängen till de krälande vidundren som hälsade honom med att smälla ihop sina ohyggliga käkar. Hans enda vapen var en liten käpp, med vilken han avvisade de närgångna. Det gällde att se upp, ty vid minsta förbiseende hade han varit förlorad. Hade han halkat skulle han ha varit en död man inom några sekunder, och inom några minuter skulle icke så mycket som en byxknapp varit kvar av hela herr Pernelet.
Nu började föreställningen. Krokodilerna skulle matas. En medhjälpare kom med kött och krokodilerna började kräla uppför herr Pernelet, som slängde in bit efter bit i de vita gapen. De höggo efter hans fingrar och ansikte, ty för en krokodil är det icke stor skillnad mellan olika slags kött. Med den lilla käppen parerade han skickligt de smällande huggen av de närmaste medan han sparkade undan dem som ville åt hans ben.
Han kastade ett stort stycke mitt ibland krokodilerna och vattnet i bassängen förvandlades ögonblickligen till vitt fräsande skum. Det stänkte högt i luften och genom de gröna glasväggarna skymtade då och då de stridandes kroppar. De väldiga stjärtarna piskade vattnet och smällde ilsket mot varandra och bassängväggarna. Herr Pernelet steg ur bassängen och ur den skummande oredan och vimlet bände han så småningom med en stång upp två krokodilhuvuden över vattenytan. De beto i var sin ända av köttstycket och piskade förtvivlat floder av vatten över förevisaren.
Emellertid var matningen slut och herr Pernelet steg åter upp i sitt och krokodilernas element, där han satte sig på ryggen av den största, en hundratjugufemåring med munkorg. Denne reagerade mot ryttaren och sökte kasta av honom. Nå, ritten varade ju ej så långt stycke, och herr Pernelet höll sig kvar.
Genom förmedling av cirkusens sekreterare, kom jag att göra bekantskap med Mr Pernelet. Jag fick tillåtelse att från nära håll betrakta krokodilerna. Vi träffades ute i ryttargången.
Mr Pernelet kom, och vi betraktade krokodilerna tillsammans. Han talade franska med spansk accent, en underlig pidginfranska, en blandning av franska, spanska och italienska och dålig tyska.
Han bar en sombrero och hans hy var mörkbrun. Hans kinder voro fulla av ärr och ungefär vartannat finger var borta. Jag bjöd Mr Pernelet på en whisky — men först måste vi betrakta krokodilerna på ännu närmare håll. Vi gingo till bassängen.
— Maura! attendez!!
En av Mr Pernelets väninnor kom fram med öppnat gap och väntade på en köttbit som hon också fick. Negro! Venez!!
Hundratjugufemåringen närmade sig, han som bar munkorg. Näsan låg över vattnet och ögonen lurade hemskt.
Jag stod och beundrade Mr Pernelets krokodiler. Han visade mig, hur de kände sina namn. Jag frågade om han inte ville komma genast som gäst på den där whiskyn, och han kom.
Nu låter jag Mr Pernelet tala.
— Ni är artist! Jag är lycklig att träffa en människa som er. Jag är också artist fast på ett annat område. Jag sysslar med krokodiler — det är också en uppgift. Skål på er!
Jag skålade med Mr Pernelet.
— Hur har ni egentligen kommit på idén att ägna er åt krokodiler?
— Monsieur, varje människa har sin uppgift. Jag var sjökapten, jag kom på en engelsk skuta ned i Röda Havet. Vi strandade och jag kom i land, jag hade pengar och rustade en expedition. Ni förstår — att gå månadtals under tamarinder med lianer och apor i och icke se himlen under månader. Ormar! Och skorpioner! Vi levde på svarta apor och leoparder — ni förstår — och i kärren fanns flodhästar och pelikaner. Det var där jag fångade krokodiler! Jag hade 50 stycken från början, som jag släpade med mig genom urskogen. Mat? Herre Gud! De levde av mina negrer och ibland av aporna, som jag sköt. Monsieur! Jag är själv en krokodil!
— Men monsieur ser inte precis ut som en krokodil!
— Monsieur! Jag är en krokodil. Jag äter allt. Jag minns i Afrika! Vi åto sköldpaddor och pelikaner och svarta apor och rinoceros och lejon.
— Men krokodilerna äta också negrer!
— Monsieur! Jag har ätit negrer och jag vill rekommendera dem. Fötterna äro särskilt bra. Händerna äro inte heller illa. Ryggen är dålig — men herre gud — man kan ju inte begära något av en neger.
Vi drucko whisky och skålade.
— Jag är lycklig att träffa en artist, sade Mr Pernelet. Ni är gift! Ni är lycklig? Inte sant? Jag är gift — men min hustru förstår inte krokodilerna. Hon går aldrig på cirkus.
— Alltså är Mr Pernelet inte lyckligt gift! Vore jag specialist på krokodiler, skulle min hustru vara min bästa medhjälpare i facket.
— Monsieur, sade herr Pernelet. Ni känner inte kvinnorna!
— Monsieur Pernelet, svarade jag, jag inbillade mig känna dem. Men kanske misstar jag mig?
— Monsieur! Med all säkerhet!
Jag svarade indignerat: — Man måste möjligen umgås med krokodiler för att förstå kvinnans verkliga beskaffenhet. Menar ni verkligen det?
Monsieur Pernelet svarade: — Krokodiler äro barn emot kvinnor! Jag går hellre obeväpnad in i min krokodilbassäng än in i en salong. Se på mina händer!!
Jag hade redan sett Mr Pernelets händer. Ungefär vartannat finger var bortslitet av krokodilerna.
— Jag går in i en salong — jag talar med kvinnorna, jag är älskvärd, jag är man, jag är Mr Pernelet — hur mycket tror ni jag riskerar? Jag vill säga: Jag umgås hellre med krokodiler än med kvinnor.
Jag svarade: — Jag umgås hellre med kvinnor än krokodiler — kanske på grund av att jag icke är specialist på krokodiler. Den jakten kräver kanske också sin man — men jag har inte mod — jag riskerar fingrarna.
Monsieur Pernelet gav mig en lång blick, tömde sin grogg och sade: —
Jag går hem! Madame Pernelet undrar kanske var jag håller hus i kväll.