NATTLIGA INTRYCK.
Jag sitter min ovana trogen uppe till efter midnatt och arbetar. Havet dånar utanför — dyningen efter stormen i kväll arbetar ännu i stränderna. Vinden är nordost och min gardin vajar som i takt med det växande och avtagande bullret. Gud vet var blåsten tränger in, men nordosten har sina hemliga vägar!
Jag tar på min fårskinnsrock, smyger utför trappan och vrider om förstunyckeln.
Marken är ju vit!
Visst kom ett och annat korn i skymningen, men nu är ju nästan skidföre.
Stormen har knappt bedarrat, märker jag, men luften är klar och snön har slutat falla. Havet ligger som svartnat bly, men brotten utanför Loskäret blänka till ibland med en kall blåvit glans. Och i stränderna jäser vågen vitgrön, en nyans mörkare än klippornas blå snö.
Jag går ner till mitt utvalda berg, den yttersta udden av mitt område, där jag snart skall ha en liten stuga nitad fast i graniten. Då sjön går hög, skall skummet spruta över dess fönster, och därinne skall jag ha en kamin och ett staffli. Där må ni tro kan gå sjö! Efter var storm driva bitar av det vrak jag kallar mitt i land i viken bredvid, teakträbjälkar med mässingsbultar i. Nu är väl bara bottnen kvar med sin stenballast, ty i väl trettio år har det legat där. Men då vintern kommer på allvar, slå vi hål på isen och fiska teak. Och uppfinna möjligen någon kratta att peta ur ballasten med.
Över det blysvarta havet står himlen mörkblå och brotten lysa visionärt, irrblosslika. Längst ute arbetar en skuta i sjön. Jag ser endast dess babordslanterna, hur den doppar i sjöarna, försvinner ibland och glindrar svagt igen, som slocknande.
Men över himlen i norr vrider sig med regelbundna mellantider Svartklubbens fyrsken, alldeles som om en ofantlig vit vinge skulle svepa över Ålands hav, en jättesvan som flaxar emot stormen.
Medan jag står här på berget just där min stugas nordöstra hörn skall skruvas fast i klippan och skummet yr över min fårskinnsrock, kommer jag ihåg seglingar jag gjort, medan jag ännu hade min ruttna koster kvar. Den var en likkista och läkte på babords låring som om den varit törstig. Jag skötte om den, stack med kniven och kittade, men det hjälpte inte. Borden sågo friska ut — ända tills den en dag på vårkanten där den stod uppstöttad på stranden fick sig en knuff av den påskjutande havsisen så att stöttorna bräcktes och han ramlade på sidan. Då befanns det, att två av borden i vattenlinjen på babords låring bestodo av snus med ett tunt lager av ek och ett tjockt lager av olja och fernissa utanpå.
— Vi sätter en blyplåt på, sade Grisslehamns-experterna. Sjön håller nog ihop skutan.
Jag skänkte den frikostigt till experterna.
Nå, med den kostern hade jag seglat två år i rad ända till dagen före julafton, då jag lät lägga upp den och hade ett så kallat båtuppdragningskalas för landets söner, som hjälpt till med oskadliggörandet av den stolta galejan.
Den som seglat på vintern, vet vad det vill säga. Vinden är stålhård, skummet fryser till is på däcket, peket som doppar i sjön växer i omfång, och stormklyvarns nedandel kan bli alnstjock. Blocken bli allt svårhanterligare och bli runda som barnhuvud av is. Skoten frysa fast och man måste fram med kniven. Medan natten faller på och stormen växer. Då undrar man stundom, varför man givit sig ut på havet, när man kunde ha en bekväm stol framför en kakelugn och en bok av någon djävul att läsa i.
Jag kommer ihåg två seglingar med den där kostern på vintern. Det blåste hård nordost och klyvarskotet sprang. Det gällde att få in den smattrande ändan av skotet och jag kröp föröver för att knyta ihop grejorna. Skepparen som satt till rors lade upp skutan i vind, men seglet slängde så förbannat, att jag ett ögonblick befann mig med ena benet utanför relingen. Jag lyckades hålla mig kvar, hur, vet jag ej, men i detsamma kom en sjö och slängde mig ner mot masten. Jag fick tag i nagelbänken och hasade mig ned akteröver.
Mitt försök att knyta ihop ändarna hade lyckats utan att jag visste det. Ta mig tusan jag än vet hur jag hunnit med det. Jag kan åtminstone ej påminna mig ett enda handgrepp själv.
En annan gång länsade jag hemåt efter en orrjakt på en av öarna i Singöfjärden. Plötsligt märkte vi, att vi i mörkret seglat fel och måste börja kryssa. I den kryssningen fick babords låring sin beskärda del, och inom kort hade vi vatten i salongen. Det mörknade och vi förlorade bestämt landsikte. Jag stod vid rodret, men rätt som det var upptäckte jag att ankaret där i förn ville ge sig i väg. Jag bad min kamrat ta rodret och kröp föröver för att surra ankaret. Däcket var is och kommen fram till masten slog jag ändan av klyvarfallet om livet och begav mig asande på magen fram till klyset. Jag minns än att min känsla av sjövildhet icke alls var så stor som den nu är, då jag berättar episoden. Vi kommo emellertid hem i hamn med en alns vatten i salongen. Och vatten är en dålig ballast.
Nu har jag passerat den naturliga utvecklingen från koster till motorbåt och sedan reaktionen tillbaka till kostertypen, eller rättare till den norska livräddningssköjten av Colin Archers typ. Den är tills vidare mitt ideal. Nu drar jag mig fram med en plåttäckt blekingseka, som jag köpt av Kalle Andersson. Den är 13 fot lång och indäckad som kanot och kan trotsa vilket väder som helst, om man bara täcker över sitthålet. Med tre rev inne och — om man vill ha en kamrat med — en lugn och förstklassig prisse, kan man segla nästan vart man vill med den båten. Eller rättare: med en större båt av den typen kan man segla nästan vart man vill. Med litet mera järn i botten är den okanterbar.
Allt det där tänker jag på, medan jag står på min bergudde. Stormen tar till och vågorna slicka min byggnadsgrund allt högre och högre.
Men luften har klarnat och jag kan urskilja stjärnorna, och då jag kliver hemåt genom drivorna, ser jag vintergatan välva sig över mig och mitt hem, en driva av stjärnor, hopyrd av samma kraft som den som täcker mina berg med snö och kommer Ålands hav att dåna mig i sömn.
End of Project Gutenberg's Mitt lif och lefverne, by Albert Engström