JÉRÔME BONAPARTE.
Den yngste av syskonen Bonaparte, Jérôme, var född den 15 november 1784 och sålunda endast åtta år, när familjen flyttade till Frankrike. Han kunde ej minnas sin far eller Corsika, han kände Paoli endast efter hörsägen, han var fransman utan minnen från den klippiga ön eller ungdomsdrömmar om eget, självständigt fosterland. För honom hade hela det stora bonaparteska äventyret intet av under, han växte upp i medvetandet om att familjekassorna liksom framtiden bjödo oändliga och aldrig sinande möjligheter.
Detta präglade i viss mån även Jérômes väsen. Han var ej fåfäng och hade intet av uppkomlingens iver att visa världen hur rik och mäktig han var, det var för honom så självfallet, han hade bättre råd än de andra att vara sådan, som naturen engång gjort honom. Och den hade gjort honom självsvåldig, full av lustighet och humor med aptit på alla världens äventyr och nöjen, givit honom samma oförbränneliga lynne och oförbränneliga lättsinne, som Pauline undfått. Han tog loven av alla sina syskon, då det gällde slöseri, han strödde guld omkring sig, ej av äregirighet, men därför att det roade honom. Betecknande äro några små anekdoter, som Masson berättar. En dag medan Napoleon var konsul, kom Duroc till honom med en till regeringspalatset adresserad räkning på en resnecessär à 16,000 livres. Napoleon förklarade sig ej ha köpt det dyrbara föremålet, och närmare forskningar gåvo vid handen, att köparen var — Jérôme. Vid middagen tog Napoleon sin yngste broder i bägge öronen och sade: "Är det du, som tillåter dig att köpa necessärer för 16,000 livres". — "Ja", svarade Jérôme lugnt, "jag avskyr saker, som ej äro vackra." Som gosse dyrkade Jérôme Napoleon, "le general", som syskonen kallade honom, och han var den enda av dem, som gladde sig över broderns giftermål med Joséphine — ty Eugène Beauharnais och Jérôme voro kamrater i krigsskolan i Juilly. Men när Jérôme trodde sig märka, att brodern föredrog styvsonen framför honom, visade han humör och svarade ej Napoleon, då denne tilltalade honom. Strax sedan Napoleon kommit hem från Italien efter slaget vid Marengo, var åter Jérôme vid misshumör. "Om du sluter fred med mig, skall jag ge dig något?" sade Napoleon till honom. — "Vad då?" frågade Jérôme. "Du får själv bestämma", sade brodern. — "Giv mig då den sabel Ni bar vid Marengo", sade Jérôme strax. Och Napoleon gav honom den.
Överhuvudtaget var Jérôme aldrig såsom de andra syskonen rädd för Napoleon, han behandlade ej denne bror mera respektfullt än de andra och lät sig aldrig imponera eller skrämma av generalen, förste konsuln eller kejsaren, utan sade öppet sin mening, men på ett så älskvärt sätt, att Napoleon ej kunde bli ond på honom. Han levde sitt liv i öppen dag och förhemligade ingenting, vare sig det gällde ungdomliga pojkstreck och snedsprång, politiska åsikter eller förvaltning av de ämbeten han erhöll. Även Joséphine tyckte om den vackre, självständige och självsvåldige gossen, som jämt och ständigt ställde till vilda skandaler, och hos henne kunde han alltid påräkna en förbön hos Napoleon.
Då Jérôme plötsligt utan någon anledning lämnade skolan i Juilly, beslöt Napoleon att sända honom till sjöss — han kunde kanske utbildas för marinen — och lät honom följa Leclerc till San Domingo. Men Leclerc tycks ej varit nöjd med honom — han återsändes nämligen redan från Kaplandet till Paris i egenskap av kurir. Någon tid därefter sände Napoleon Jérôme på en västindisk expedition med fartyget I'Épervier. Jérôme var denna gång mera benägen att lyda, i synnerhet sedan Napoleon givit honom tillstånd att taga med sig sina vänner.
Jérôme var ej sen att begagna sig av tillåtelsen att på sitt fartyg samla några levnadsglada ynglingar med samma äventyrslynne som han själv — och med lika litet intresse för sjökrigstjänst. Ty Napoleon hade misstagit sig om Jérômes böjelser, han och hans vänner föredrogo landbacken framför sjön och livet i hamnarna framför den besvärliga tjänsten. I alla hamnar fördes ett lustigt liv, och Jérôme lät med glädje penningarna rulla! Han fann plötsligt sin marinuniform missklädsam och utbytte den mot den rödblå husaruniformen. I november 1802 insjuknade han emellertid på Martinique och undslapp därigenom vidare besvärligheter. Han stannade här flere månader, samlade en munter krets omkring sig och slöt ett vänskapsförbund för livet med den franska konsulatstjänstemannen Auguste Lecamus. Tid efter annan erhöll han emellertid av Napoleon befallning att sluta med sitt lättjefulla liv och återvända hem, och i januari 1803 blev han tvungen att lämna ön. Han skildes med sorg i hjärtat från Lecamus och hans familj, från alla nöjen och nya vänner och begav sig i väg. Men på återvägen skedde något oväntat. I en trång kanal mötte Jérômes fartyg ett engelskt handelsfartyg, mot vilket Jérôme, då det ej gav signal, lät avskjuta ett prejskott. L'Épervier måste vända om till Martinique, och Jérôme erhöll av chefen för expeditionen det vänliga rådet att rädda sig undan, innan efterräkningarna kommo. Han begav sig då med sina vänner och sitt fartyg till Guadeloupe, där det åter blev uppehåll med en lång räcka av festligheter, tills ny befallning kom att återvända till Frankrike. Men Jérôme var nitton år, självrådig och glad, och nya äventyr frestade honom mera än de förebråelser, som väntade honom hemma. Han lämnade helt enkelt sitt fartyg och inskeppade sig med några av sina närmaste vänner — bland dem Lecamus, som erhöll anställning som hans sekreterare — på ett amerikanskt fartyg, destinerat till Norfolk, dit han anlände den 20 juli. Den 28 juli 1803 var han i Washington.
I Washington uppträdde Jérôme med stor tvärsäkerhet, lät kalla till sig franska konsuln, Pichon, och tog sig under de dagar han tillbragte här legationens angelägenheter an, öppnade brev och förfärade därigenom Pichon, som visserligen ej ansåg sig kunna ingripa, men ej heller underlät att till franska regeringen insända sina klagomål. Från Washington begåvo sig de unga hjältarna till Filadelfia, och därifrån till Baltimore. Införd i finanskretsarna därstädes, gjorde han bekantskap med "Baltimores skönhet", miss Elisabeth Patterson, en rik köpmansdotter, och förlovade sig i hemlighet med henne. Förlovningen firades med de största högtidligheter. Då Pichon emellertid genom brev både till Jérôme, till hans blivande svärfar och till franska konsuln i Baltimore försökte hindra giftermålet mellan Jérôme och Elisabeth på den grund, att Jérôme enligt Code civil var omyndig och ej kunde gifta sig utan sin mors samtycke. Jérôme företog en resa till New York för att inbilla alla att han ändrat tanke, men strax därpå återvände han i största hemlighet till Baltimore och firade bröllop med miss Patterson julaftonen 1803. Han var då 20 år, hon nitton. Först ungefär tre månader senare underrättade Jérôme sin mor — utan ursäkter eller kommentarier — att han gift sig med den kvinna han älskade.
Men långt förut hade ryktet om detta egendomliga giftermål nått Frankrike, dels genom tidningarna, som Napoleon förgäves försökt tysta ned, dels genom Pichon. Napoleons vrede var gränslös. Denne broder, som han överhopat med penningar och välgärningar, vars minsta nycker han tillfredsställt, skulle nu skandalisera honom, hela familjen och Frankrike! Han gifte sig med en engelska, en protestant, en köpmansdotter! Pichon fick strax befallning att ej mera utbetala en sou till Jérôme, som fick sträng befallning att genast komma hem; på detta villkor skulle Napoleon förlåta honom alla de vedervärdigheter Jérôme förorsakat honom, i motsatt fall skulle han förbjudas att någonsin komma tillbaka till Frankrike.
Underrättelsen nådde Jérôme mitt i en virvel av fester. Sangvinisk och obetänksam, hade han redan levat sig in i tanken att stanna här för alltid, och ambassadörsposten i någon av de stora städerna hägrade för honom. Han hade givit sina vänner löften om platser han trodde sig förfoga över och skuldsatt sig betydligt. I den sinnesstämning vari han befann sig kom uppmaningen att återvända som en kalldusch. Han dröjde också i det längsta att rätta sig efter befallningen. Under det han väntade på en god lägenhet, nådde honom de sensationella underrättelserna från Frankrike, att kejsardömet proklamerats, att han själv uteslutits från tronföljden och alla hedersposter i Frankrike, samt att Napoleon ej erkände hans giftermål.
Jérôme tog varken Napoleons hot om att upplösa hans äktenskap eller moderns bevekande brev på allvar. Den 8 april 1805 landade han i Lissabon med sin unga fru. Det franska sändebudet i staden, Serrurier, mötte dem med ett pass för Jérôme. "Och madame Bonaparte?" frågade Jérôme. Han fick till svar, att beskickningen var förbjuden utge pass för miss Patterson. Då först insåg Jérôme, att hans belägenhet var allvarsam. "Framför till er härskare?" säges han ha svarat, "att madame Bonaparte är medveten om sin värdighet, och att hon fordrar att få åtnjuta sina rättigheter såsom medlem af den kejserliga familjen." Men det hjälpte icke, Jérômes myndighet och den nyaste madame Bonapartes rättigheter respekterade ingen. Intet annat återstod för Jérôme än att uppsöka Napoleon och försona sig med honom. Hans hustru, som var havande, sändes på ett fartyg till Amsterdam, där hon vid framkomsten till sin förtvivlan hindrades att landstiga. Hon begav sig då över till England. Det var detsamma som att för sig stänga alla utvägar, men hon hade ingen annan. Här i det mot Frankrike och hennes fädernesland fientliga landet föddes nu Jérômes son, Jérôme-Napoléon Bonaparte den 7 juli 1805.
När Jérôme hoppades kunna övervinna Napoleon, visste han intet om dennes kraft och sin egen svaghet. Brodern använde alla medel för att vinna honom, han frestade honom med prinsvärdigheten samt försåg honom rikligt med penningar till hans nöjen. Det senare medlet var kanske det mest verksamma. Jérôme lade föga vikt vid sin värdighet som kejserlig prins, men han njöt däremot i fullaste mått av att ösa guld över sin ungdom; han tyckte om pengar, men ej för deras egen skull, utan därför att han kunde dela med sig därav åt sina vänner, för vilka han var den bästa kamrat. När Napoleon sålunda bundit Jérôme, passade han på att göra honom förslaget att Jérôme skulle föreslå sin hustru att lämna England och tillsvidare bosätta sig i Amerika — någon skilsmässa var ännu för tidigt att tala om. Här stötte ej Napoleon på samma fasta karaktär som hos Lucien. Jérôme bad sin hustru, visserligen i ett kärleksfullt och ömt brev, att hon skulle lämna England, ej därför att Napoleon befallt det, utan därför att han, Jérôme, själv insåg att de aldrig kunde nå sitt mål, så länge hon stannade i detta land, som var Napoleon så förhatligt. Elisabeth Patterson rättade sig efter hans vilja, inskeppade sig med sitt barn på ett fartyg och begav sig hem till Amerika, där hon för alltid stannade.
Napoleon försökte nu få äktenskapet upplöst. Han vände sig till påven Pius VII med begäran om en bulla, i vilken äktenskapet skulle förklaras ogiltigt, men påven vägrade, ty Jérômes äktenskap hade blivit välsignat av en spansk präst. För att Jérôme skulle glömma sin unga hustru, sändes han på en ny sjöexpedition under amiral Willaumetz befäl med kommandot över ett av expeditionens fartyg, Le Vétéran. Denna expedition skulle vara länge på väg, från den 13 december 1805 till mars 1807. Men så länge höll Jérôme icke ut. När knappa tio månader förflutit landsteg han den 1 september 1806 i Concarnaus hamn i Bretagne. Dessa månader hade varit långa nog för att göra Jérôme mjuk. Han kom hem, trött på att irra omkring, och med en enda önskan: att få komma i ordnade förhållanden. Han gick in på att låta upplösa sitt äktenskap och förmäla sig med den furstinna, som Napoleon utsett för honom, kurfurstens av Württemberg dotter, prinsessan Catherine.
Jérômes giftermål ordnades nu i största hast, och snart var ingen så intresserad därav som han själv. Upphöjd till kejserlig prins med hederslegionens stora ordensband, med en miljon i inkomster — vad hade han att bekymra sig över! Han hade sitt nöje i att bilda ett hov, och det blev uteslutande sammansatt av hans närmaste personliga vänner, vilka oberoende av börd erhöllo höga värdigheter. Redan den 9 september började giftermålsunderhandlingarna, och dessa fördes med en sådan brådska, att Jérôme redan den 1 oktober, en månad efter sin hemkomst, sammanträffade med den efter freden i Pressburg till konung upphöjda kurfursten av Württemberg. Det enda hindret låg däri, att man ännu ej hunnit få skilsmässa till stånd, och att Jérôme således ännu var gift med Elisabeth Patterson.
Men även denna situation fick sin tillfredsställande lösning. Under det Jérôme deltog i 1806-1807 års fälttåg, lät Napoleon Paris' prästerskap förklara äktenskapet med den unga amerikanskan ogiltigt; och när fälttåget avslutats med freden i Tilsit, fann sig Jérôme plötsligt vara upphöjd från kejserlig prins till konung i det av Napoleon bildade konungariket Westfalen. Den 12 augusti 1807 firades bröllopet i Stuttgart. Jérôme företräddes av Bessières, som sedan förde prinsessan Catherine till Frankrike. Den 21 augusti träffades hon och Jérôme för första gången — det var hos madame Junot i Raincy. När Jérôme såg den korpulenta och rödkindade tyska flickan i sin dräkt med det långa släpet, som ingen bar i Frankrike, säges han ha blivit mycket desillusionerad. Den unga prinsessan åter hade haft en glädjelös ungdom, och Jérômes älskvärdhet och vackra yttre hade tilltalat henne från första ögonblicket. Den 20 augusti ägde den civila vigseln rum, men först den 18 november efter några månader av ständiga festligheter och nöjen begav sig konungaparet till sin nya huvudstad, Cassel.
Napoleon hade på förhand utarbetat en konstitution för Jérômes rike, genom vilken invånarna garanterades likhet inför lagen, fri religionsövning samt upphävandet av livegenskap och privilegier. Samma konstitution bestämde emellertid, att hela förvaltningen och domstolsväsendet skulle vara fransk, liksom även mynt, mått och vikt, och Napoleon räknade på att Jérôme här mitt inne i Tyskland skulle skapa ett litet välorganiserat franskt rike.
Utan tvivel kom Jérôme till Westfalen med den goda avsikten att följa broderns råd och rätta sig efter hans vilja. Men snart insåg även han, att en fransk regering i ett främmande land var en omöjlighet. Även Jérôme slog in på den nationella politik, som Joseph och Louis börjat bedriva i sina respektiva länder, och samma konflikter och tvisteämnen, som gjorde det napoleonska familjesystemet till en vacklande byggnad, förelågo även här.
Vid Jérômes hov var huvudändamålet att roa sig efter bästa förmåga. Det hov han samlat, pryddes ej av några framstående representanter för diplomati, konst eller litteratur, — Jérôme hade här liksom på sina resor samlat kring sig sina personliga vänner, en brokig skara. Vid detta hov var ceremonielet lika lättvindigt som sederna. Jérôme visade en häpnadsväckande likgiltighet för vad skick och bruk fordra av en kunglig person. Sina älskarinnor gav han inflytelserika platser vid hovet och erkände de barn, som de födde honom. Man plägade också säga, att när någon hovdam eller ryktbar aktris skulle få ett barn, hela Cassel var intresserat av att se, om detsamma ej bar kungliga drag. Bland hans väninnor märktes den maktlystna grevinnan Löwenstein, som öppet eftersträvade att bli hans gemål, och vilken han ständigt måste avspisa med stora gods och höga titlar, samt den älskvärda Diana von Pappenheim, för vars dotter Jenny han visade en faderlig tillgivenhet och intresse. Mot sina vänner ådagalade Jérôme en enkel och rättfram trofasthet, på samma gång som han på ett verkligt kungligt sätt sörjde för dem. När han gifte bort sin vän Lecamus, som han gjort till utrikesminister och greve av Fürstenberg, med en brorsdotter till den preussiske ministern Hardenberg, firades bröllopet med den största prakt i det kungliga palatset. Det var han, som i brudgummens ställe gav bruden bröllopskorgen och fyllde den med praktfulla smycken.
Man frågar sig ej utan skäl, huru Katharina av Württemberg, den borna tyska prinsessan, fann sig i det muntra och sedeslösa liv, som hennes man förde. Utan tvivel kände hon under mörka stunder en viss bitterhet, men hon uppträdde utåt så lugnt och värdigt, att ingen kunde beklaga henne. Över sin makes snedsprång visade hon aldrig misshumör eller ens förvåning; hon gick så långt i välvilja mot hans mätresser, att hon stod fadder för flere av de barn, som dessa fött honom.
Hennes uppträdande härvidlag betingades antagligen till stor del av Jérômes sätt mot henne. Han var trots allt en charmant äkta man. Oberoende av sina tillfälliga intressen och tycken, behandlade han alltid Catherine såsom den främsta av alla, men det var ej en kallsinnig respekt för hennes börd och ställning, han var helt enkelt hennes ständige kavaljer, öm och ridderlig. Han överhopade henne med gåvor, och av den värme och glädje, som han spred omkring sig, föll alltid lejonparten på hennes del. Men icke blott det: av Catherines brev till sin fader och av hennes anteckningar ser man, att han invigde henne i alla rikets angelägenheter. Catherine å sin sida älskade hängivet sin unge självsvåldige make med den ståtliga hållningen, de strålande skälmska ögonen och den veka munnen med dess intagande leende. Dessutom tyckte hon om lyx och festligheter fullt ut lika mycket som Jérôme själv.
Vid Marie-Louises kröning, det napoleonska väldets kulmen, kommo de båda makarna till Paris, där de väckte mycken uppmärksamhet genom sitt lysande uppträdande och sina självsvåldiga upptåg. En gång under en stor bal voro båda plötsligt försvunna, och när man fann dem, voro de sysselsatta med att tillsammans hoppa jämfota ner för en trappa i palatset. Vid den fasansfulla eldsvådan hos ministern Schwarzenberg tog Jérôme utan betänkande Catherine på sina armar, skyndade ut ur palatset ner på gatan, där han slängde sig upp i första bästa åkardroska och körde henne hem. Efter återkomsten från en resa i Belgien, som de företogo tillsammans med den nya kejsarinnan, bodde Jérôme och hans maka i Eugène Beauharnais' vackra palats vid Rue de Lille. I Jérômes händer blev detta ett sagoslott, där borden dignade av läckerheter och dansen tråddes under anförande av honom själv, förste dansör och kåsör, klädd som en verklig sagans prins i vit silkesdräkt, överströdd med brokiga ädelstenar, och med svart sammetsbarett, kantad med diamanter och prydd med stora hängande vita plymer.
Men detta var endast en kort minut av bedräglig ro under alla de skakningar, som Jérôme och hans konungadöme voro utsatta för. Redan hans förhållande till Napoleon kunde aldrig bliva verkligt gott. Ty i grunden betraktade Napoleon konungen av Westfalen endast såsom ett slags prefekt i en fransk provins. Han utnämnde hans ministrar, förfogade över hans trupper, kontrollerade hans finansväsende — med förfäran konstaterade Napoleon att av landets hela budget, 25 miljoner, fem miljoner åtgingo för Jérôme och hans hov — ja, tog ifrån och lade till landområden i Jérômes rike efter gottfinnande. Av tonen i deras brevväxling ser man, hurusom Napoleon behandlade sin broder mest som en olydig eller förvillad son, medan Jérôme vanligen använde en undfallande och tacksam ton, för att någongång plötsligt strama upp sig och högdraget erbjuda sig att avstå från sin kungavärdighet. Men vanligen uttrycker han sig på detta sätt: "Jag upprepar det, jag tager aldrig ett steg utan förhoppningen, att Ers Majestät skall säga: aldrig har min bror Jérôme gjort mig någon sorg." Och säkerligen menade Jérôme det också — åtminstone då han skrev det. Men om Jérôme ock var en föga allvarlig regent, och de nyttiga reformer, som genomfördes i Westfalen, helt och hållet voro Napoleons verk, så behandlade denne å andra sidan hans rike med ytterlig hänsynslöshet, så att Jérôme i ett brev kunde säga: "Det är genom Le Moniteur, som jag fått veta, att jag förlorat fjärdedelen av mina stater, tredjedelen av mina inkomster och alla mina flodmynningar, utan att det kommer ett ord från Ers Majestät för att lugna mig eller säga: ni skall uppföra er så eller så."
Under fälttåget 1809 anförtrodde Napoleon Jérôme överbefälet över en armékår. Napoleon hade redan misslyckats med att göra Jérôme till amiral, och det gick nu ej heller bättre att söka göra honom till en användbar general. Jérôme hade heller inga insikter i militäryrket, hans sorglösa lynne gick illa ihop med disciplinens bud, och efter det han vistats ungefär en månad på krigsskådeplatsen måste Napoleon avsätta honom samt åt Junot anförtro ledningen av hans trupper.
Vid Napoleons förberedelser för det ryska fälttåget anhöll Jérôme ivrigt om ett överbefäl, och han förband sig att till "la grande armée" bidraga med två divisioner av egna trupper. I tillfredsställelsen över Jérômes nit biföll Napoleon hans begäran. Dessutom välvde Napoleon planen att, sedan han slagit Ryssland, återställa konungariket Polen samt göra Jérôme till Polens konung, under förutsättning, att denne först utmärkt sig i fälttåget. Från början av 1812 var hela Westfalen förvandlat till ett läger. Vid fälttågets början blev Jérôme överbefälhavare för arméns högra flygel och hade under sig Vandamme i spetsen för westfalarna, Poniatovski för polackerna och Reynier för sachsarna. Jérômes uppgift i fälttågsplanen var att hålla Bagration skild från ryska arméns huvudstyrka och kringränna honom. Senast den 29 juni skulle Jérôme stått i Grodno, men i stället förspillde han sin tid med tvister med Vandamme, som han avsatte mitt under brinnande krig. I förbittrade brev till Jérôme gav Napoleon honom skulden för att hela krigsplanen blivit fördärvad. Bagration lyckades också förena sig med Barclay de Tolly, och ånyo måste Napoleon avsätta Jérôme samt på hans plats ställa en annan — Davoust.
Men även i sitt tillfälligt sammanbragta rike med dess tyska befolkning hade Jérôme allvarliga konflikter att bekämpa. Verkningarna av revolutionen, vars vågsvall lyft den bonaparteska dynastien upp till troner och kungavärdigheter, hade behövt en viss tid för att komma till synes hos de folk, till vilka det revolutionära Frankrike genom sina propagandakrig velat bära sina frihets- och jämlikhetsidéer. Ett av de första utslagen av den nationella rörelsen i Tyskland skulle komma att rikta sig mot Jérôme. Dörnbergska resningen inträffade just vid ett av hans regementen, och major Schill med sin friskara gjorde även en attack på Westfalen. I ett märkligt brev av den 5 december 1811 till Napoleon skildrar Jérôme med förvånande skarpblick de sociala förhållandena och den nationella stämningen i Tyskland. Det visar, hur Jérôme hade öppet öga för vad som skulle kunna växa fram ur denna folkstämning. Efter en exposé av vad han kallar "folkens olyckor" utbrister han: "Denna bild är sann i alla dess delar. — — — Jag är ställd i mittpunkten av faran, men jag är alls icke rädd för egen del, jag vet, att det finnes nödvändiga olyckor, som endast äro vägen till bättre förhållanden."
År 1813 skulle också Jérôme själv få bli vittne till, huru hans farhågor besannades, och hur hans rike störtade samman som ett korthus.
Redan före slaget vid Leipzig hade de allierade två gånger intagit Cassel, och efter det stora folkslaget i oktober 1813 kunde Jérôme ej längre kvarstanna i sitt rike. Han hade sänt Catherine i förväg till Frankrike och följde själv efter, medtagande det mesta möjliga av penningar, juveler och dyrbarheter. Den 14 november 1813 anlände Jérôme till Paris, varefter han installerade sig på slottet Stains nära Saint-Denis, som han köpt.
Efter Napoleons abdikation begåvo sig Jérôme och Catherine till Triest. Konungen av Württemberg hade nu, när olyckan bröt in över Jérôme, föreslagit sin dotter att hon skulle skiljas från sin make, mot vilken hon hade så många välgrundade förebråelser. Men motgångarna hade tvärtom fört makarna närmare till varandra, och med orubblig kärlek stod Catherine på Jérômes sida. I Triest, där de fingo tillstånd att bo, föddes deras första barn, Jérôme-Napoléon-Charles.
Under de hundra dagarna skyndade Jérôme åter till Frankrike. Även nu erhöll han kommandot över en division, och nu förvärvade han sig även för första gången en smula krigarära — han utmärkte sig både vid Charleroi och vid Waterloo. Men snart hade Napoleons stjärna fördunklats för alltid. Efter att någon tid hava vistats i Württemberg hos sin svärfar, fick Jérôme tillstånd att återvända till Österrike. År 1823 flyttade han med sin familj till Rom, och år 1831 till Florens, där Catherine dog 1835.
Jérôme erhöll år 1847 Louis-Philippes tillstånd att återvända till Frankrike, och efter februarirevolutionen trädde han till och med i fransk tjänst, han blev nämligen utnämnd till guvernör för Invalidhotellet. Efter statskuppen 1852 utnämndes han till president i senaten och fick — den enda av syskonen — uppleva, att brorsonen axlade kejsarmanteln med de gyllne bien och omgav sig med de kejserliga örnarna. Han tillerkändes även av Napoleon III eventuell rätt till tronföljden.
På sin ålderdom, som förflöt i relativ obemärkthet, ingick Jérôme nytt gifte med markisinnan Giustina Bartolini. År 1860 slutade han sitt växlingsrika liv och fick sitt sista vilorum i Invalidhotellet, i samma rum, där Napoleon vilade.
Det ligger något tragiskt över Jérômes förhållande till Napoleon. Napoleon hade skänkt honom all hans ungdoms glädje och lycka och senare makt och rikedomar, och Jérôme skulle varit stolt över att kunna återgälda sin bror och välgörare. I stället bidrog han genom lättsinne och överdåd till hans fall, och bakom alla de bittra förebråelser, som Napoleon måste göra sin yngste, älskvärde, godhjärtade broder, tycker man sig höra ett vemodigt: "du är för liten för att förstå mig, du är för liten för att kunna följa mig."