ANACREON
SVETHICE REDDITUS
QUEM
Venia Ampliss. Facult. Philos. Ab.
p. p.
Mag. AXELIUS GABR. SJÖSTRÖM
Facult. Philos. Adjunctus E. O.
Et
MAGNUS ERICUS ALOPAEUS
Viburgensis
In Auditorio Philos. die 3 Junii 1826
horis p.m. consvetis
Particula 4
ABOAE, typis Frenckellianis.
40. Till Kärleken.
Ett bi som här om dagen
Bland rosor sof, i fingret
Stack ystre Kärleksguden
Helt oförtänkt. Små händren
Han jemrande ihopslog,
Han lopp, han flög på stunden
Till tjusande Kythere.
"We mig, — min mor, — han sade:
We mig jag är förlorad,
En liten orm mig sårad,
En wingad orm; de landtbor
Må honom bi benämna."
Hon swarte: "om en bigadd
Dig gör så mycken smärta,
Hwad menar du de lida,
Min son, dem du har sårat?"
41. Dryckessång.
Må wi glade bägarn tömma,
Mä wi winets gud besjunga,
Som oss lärt förstå danser,
Som är wän af dryckeswisan,
Som är Kärleksgudens stallbror,
Som är älskling åt Kythere;
Han har Ruset skänkt åt werlden,
Han är far åt lifwets Fröjder,
Han är den som smärtan döfwar,
Han är den som sorgen söfwer!
Ty när sköna gossar bringa
En pokal, behörigt blandad,
Då förjagas hwart bekymmer,
Och far hän på stormens wingar.
Må wi derför bägarn fatta,
Och ge grillerna på båten!
Ty hwad hjelper det en dödlig,
Att han qwäljer sig och ängslas?
Och ho wet sin framtids öden?
Uti natt är lifwet inswept.
Jag will dricka, jag will dansa,
Doftande af oljor skalkas
[I gelag med wackra gossar]
Och med sköna älskarinnor.
Ho som will, må ta på nacken
Hela bördan af bekymmer.
Må wi glade bägarn tömma,
Må wi winets gud besjunga!
42. Till sig sjelf.
Dionysos, wän af skämtet,
Genom dans mitt sinne tjusar,
Och jag fröjdas wid min lyra
Med den unge dryckskamraten.
Men likwäl att liljekransar
Kringom tinningarna fläta,
Och med täcka ungmör skalkas,
Det af allting mest mig fröjdar.
Afund känner ej mitt hjerta,
Afund ej, all twedrägts ursprung.
För den tadelsjuka tungans
Slöa pilar jag mig aktar.
Kif wid bägarn är min afsky
På de stojande kalasen,
Men med unga tjusarinnor
Under sång och spel jag dansar.
Låt oss lefwa i all stillhet!
43. Till Tettix.
[Ett slags gräshoppa.]
Du är lycklig, lilla sångkräk,
Ty i topparna af träden,
Med en droppe dagg bespisad,
Som en konung glad, du sjunger.
Dig ju tillhör allt i nejden,
Hwad du ser på åkerfälten,
Hwad du ser i skogen alstras.
Utaf landtbor är du älskad,
Ty du gör dem ingen skada,
Alla menskor dig wärdera,
Glada förebud af sommarn.
Sånggudinnorne dig älska,
Ja, dig älskar sjelfwe Phoibos,
Som dig gaf den gälla rösten.
Ingen ålderdom dig trycker,
Wisa sångarinna, jordbarn,
Qwalfri, utan blod i kroppen!
Nästan är du gudar jemlik.
44. Drömmen.
Mig uti en dröm det syntes,
Att jag sprang; på axelbladen
Sutto wingar. Kärleksguden
Bly kring sköna benen häftadt,
Följde efter och hann upp mig.
Hwad will sådan dröm betyda?
Jo, att jag, i många tusen
Kärleksbragder inbegripen,
Reder mig utur de andra,
Blott af denna ena fängslad.
45. Kärlekens pilar.
Kythereias halte make
Wid sin äsja uppå Lemnos
Härdar jernet för att smida
Pilar åt de små Eroter.
Kypris tar ett kärl med håning,
Hwartill Eros galla blandat,
Doppar deri hullingarna.
En gång Ares kom från striden¡
Swängande det tunga spjutet,
Log med hån åt Eros' pilar,
"Dessa pilar", — sade Eros, —
"Äro dryga nog; försök blott!"
Då tog Ares dem i handen:
Inom sig Kythere smålog.
Med en suck den stolte krigsgud
Sade: "dryga nog! tag bort dem!"
"Nej, behåll dem!" swarte Eros.
46. Till Kärleken.
Det ät swårt, att icke älska,
Det är swårt också att älska,
Men af allt i werlden swårast,
Att få korgen, när man älskar.
Höga anor, snille, dygder
Med förakt af kärlek trampas;
"Har du guld?" det är dess walspråk.
Ware han fördömd, den förste,
Som åt guld sin kärlek skänkte!
Ty allt sen ej bröder finnas,
Ty allt sedan ej föråldrar,
Han är skuld till mord och strider,
Genom honom — desto wärre! —
Wi förgås, som älskog drifwa.
47. Den gamle mannen.
Hell dig, du glade gubbe,
Hell, yngling, dig i dansen!
En gubbe, när han dansar,
Är till sitt gråhår gubbe,
Till själen är han yngling.
48. Till Bakchos.
Han, som gossen gör i faran
Oförskräckt, i kärlek orädd,
Och till dansare i dryckslag,
Winets gud oss sjelf besöker,
Bringande, att qwalen lindra,
Ljuflig älskogsdryck åt menskor,
Rankans ädla ättling, winet,
Som, i drufwan inneslutet,
Han på klasarna förwarar,
Så att, sen de drufwan plockat,
Sunda alla må förblifwa,
Sunda till den sköna kroppen,
Sunda till det glada sinnet,
Tills de se det nya året.
49. Öfwer en Diskos med Aphrodites bild.
Hwem har detta haf graverat?
Hwilket hänryckt konstnärsnille
Gjöt wäl öfwer Diskos böljan,
Som på hafwets rygg sig hwälfwer?
Hwilken gudakraft förmådde
Uppå wattnets yta bilda
Späda Kythereia, moder
Åt de ewigt sälla gudar?
Naken han oss henne wisar;
Hwad ej skickligt wor' att skåda,
Endast det en bölja gömmer.
Fram hon gungar och tillbaka,
Lik det hwita hafsgräs buren
På den spegelklara ytan,
Och med sorl hörs wågen swalla
Kring den sköna simmarinnan.
Ofwan rosenbarmens hwälfning,
Och inunder weka nacken
Böljan delar sig, och Kypris,
Lik en lilja bland violen,
Ur det lugna hafwets fåra
Möter wåra fikna blickar.
Öfwer silfwergrunden färdas
Uppå dansande delphiner
Trånaden och Kärleksguden,
Leende åt menskofunder.
Och en buktig här af fiskar,
Sprittande ur böljans sköte
Smeker Kythereia kärligt,
Så att hon med löje simmar.
50. Winpresssång.
Ynglingar och flickor bära
Uti korgar på sin axel
Purpurdunkla drufwans klasar,
Som de tömma i en winpress;
Endast ynglingarne trampa,
Lösa musten ur sitt fängsel,
Medan de till gudens ära
Stämma höga winpresssånger.
Skön är Bakchos att betrakta,
Der han fräser färsk i karen;
När en gubbe tömmt pokalen,
Dansar han på swaga fötter,
Så att silfwerlocken fläktar;
Men af win och kärlek drucken,
Gossen på sin flicka lurar,
Der i dunkla löfwens skugga,
Sträckande den weka kroppen,
Tjusarinnan ligger insöfd,
Som han nu i otid retar,
Att förråda eget bröllop;
Hwad han ej med godo winner,
Tar han ut mot hennes wilja.
Ty de unga finnen Bakchos
Eggar till förwägna lekar.
51. Till Rosen.
(Wexelsång.)
Wåren, krönt med blomsterkransar,
Och den hulda Ros jag sjunger:
Hjelp mig qwäda; älskarinna!
Ty hon är en fläkt från gudar.
Hon är menniskornas wällust,
Och Behagens skönsta smycke
Uti kärleks blomstermånad,
Hon är Kypris' största fägnad,
Och ett mål för skalders qwäden,
Sånggudinnors ljufwa blomma.
Mildt hon doftar dem till möte,
Som på törnestigen wandra;
Mild är kärleks blomma, bruten,
Och i weka händer sluten,
När man henne sakta fingrar.
Hon år skaldernas förtjusning
Wid gelagen och wid borden,
Och wid Dionysos' fester.
Säg, hwad funnes utom Rosen?
Morgonrodna'n rosenfingrad,
Rosenarmad nymphen kallas,
Aphrodite rosenhyad,
I de wisa skalders qwäden.
Hon är bot för hwarje krämpa.
Hon mot sjelfwa döden wärjer,
Hon förmår att tiden trotsa,
Rosen än på gamla dagar
Eget qwar sin ungdoms wällust.
Låt oss sjunga hennes ursprung!
När ut hafwets blåa sköte
Den med skumdagg höljda Kypris,
Oceanens dotter, uppsteg,
När den krigiska Athene
Ur Kronions hjerna föddes.
Fruktad af Olympens gudar:
Äfwen då den sköna Rosens
Nya skott ur jorden wexte,
Konstens undranswärda alster.
Men de sälla gudars skara.
För att bilda Rosen, gjöto
Nektar deruppå, och herrlig
Utur törnehäcken framgick
Bakchos' ewigt unga blomma.
52. Till sig sjelf.
När jag ser de ungas kretsar,
Ungdomsåren återwända,
Då på stund, på stund till dansen
Gubben som en fågel ilar.
Dröj hos mig en stund Kybeba,
Gif mig blommor, jag will kransas!
Bort med gråhår och med krämpor.
Ung jag dansar bland de unga.
Bär mig hit den saft forn runnit
Utur Dionysos' drufwa,
Att du gubbens kraft må skåda,
Som ännu förmår att sjunga,
Som ännu förmår att dricka,
Och att swärma med förtjusning.
53. De älskande.
Uppå sin länd har hästen
Ett inbrändt kännemärke;
Den höga mössan röjer
En kämpe bland de Parther.
Wid första anblick genast
Jag skiljer dem som älska;
De bära i sitt hjerta
Ett litet kännemärke.
54. Till sig sjelf.
Grånad är mig allaredan
Tinningen, och hwit min hjessa,
Tjusningsfulla ungdomstiden
Är förbi och tändren murknat.
Och af lifwets glada dagar
Är ej mera mången öfrig.
Derför ofta tårar rinna,
När jag tänker rädd på döden.
Så förskräcklig är Tartarens
Afgrund, grym den wäg som leder
Dit; ty hwar som nederstigit,
Stiger aldrig upp sen mera.
55. Man bör dricka.
Nu wälan, bär hit, o gosse,
Bägarn, att i fulla klunkar
Jag må dricka! Tio delar
Watten häll deri, af winet
Fem, att jag förutan buller
Må i winets floder bada!
Nu bär hit, men ingalunda
Må wi efter Skythers plägsed,
Under larmande och wäsen,
Tömma bägarn. Låt oss dricka
Under sköna sångers samljud!
56. Till Kärleken.
(Fragment.)
Åt den sköna Kärleksguden,
Höljd i rika blomsterbindlar,
Will jag egna detta qwäde.
Han är herre öfwer gudar,
Han de dödlige regerar…
57. Till Artemis.
Bedjande, o jägarinna,
Dig jag nalkas, djurens drottning¡
Blonda dotter af Kronion.
Ila till Lethaiosfloden,
Sänd en nådblick ifrån höjden
Till de oförskräckte hjeltars
Stad! Jag wet, du ej beskyddar,
Wilda, oförsynta menskor.
58. Till en Flicka.
Fåle ifrån Thrakien, hwarför
Ser du på mig med så sneda
Ögon, flyr mig obarmhertigt?
Tror du skalden intet känner?
Wet då nu, jag wille sirligt
Töm och betsel på dig hänga,
Wille sedan hurtigt swänga
Kring med dig på wädjobanan.
Nu på ängarna du betar,
Hoppar ystert kring och skalkas;
Ingen ryttare du eger,
Efter konstens reglor öfwad.