ANACREON

SVETHICE REDDITUS

QUEM

Venia Ampliss. Facult. Philos. Ab.

p. p.

Mag. AXELIUS GABR. SJÖSTRÖM
Facult. Philos. Adjunctus E. O.

ADOLPHUS REGINALDUS LANG
Stipendiar. Publ. Tavastenses

In Auditorio Philos. die 3 Junii 1826
horis a.m. consvetis

Particula 3

ABOAE, typis Frenckellianis.

28. Till sin Älskarinna.

Nu wälan, du förste konstnär,
Nu till penseln, förste konstnär,
Du i Rhodiers skola ypperst,
Af min bortastadda sköna
Gör en bild, som jag dig säger!
Till en början håret måla,
På en gång båd lent och dunkelt,
Och om färgen så kan blandas,
Må det ock af oljor dofta!
Ofwanom den trinda kinden,
Och inunder ebenlocken
Må du elfenpannan måla.
Men, jag ber, låt ögonbrynen
Sig ej skilja, ej förmångas,
Utan gör dem, lika hennes,
Att i hemlighet de mötas,
Och gör ögonhåren swarta!
Och dess blick, ja, den i sanning
Må af eld du utarbeta,
Både blå, liksom Athene's;
Och försmäktande, likt Kypris'!
Till dess näsa, till dess kinder.
Må du mjölk med rosor många!
Gör dess läpp Wältalighetens,
Som enhwar till kyssar lockar!
I den weka hakans gröpning,
Uppå alabasterhalsen
Må Behagen alla swärma!
Och för öfrigt hölj den sköna
Uti lätta purpurslöjor,
Låt oss se en skymt af hullet,
Som om kroppens fägring wittnar.
Det är nog! Jag flickan skådar;
O, på stund portrait, du talar!

29. Till Bathyllos.

Wännen min, Bathyllos, måla
På det sätt jag nu beskrifwer.
Låt hans hår af oljor glänta,
Gör det inwid roten dunkelt,
Men på ytan guldbestråladt!
Och hans flätors fria ringlar,
Dem du wårdslöst sammanhopar,
Låt dem falla, hur det träffar
Och hans weka, friska panna
Må af ögonbryn bekransas,
Dunklare än nattens slöjor.
Trotsigt gör det swarta ögat,
Men i glöden mildhet blanda,
Och det ena tag af Ares,
Tag det andra af Kythere,
Att dess anblick nu förjagar,
Nu med tjusning till sig lockar,
Som ett äppel rosenkinden
Må du bilda, lent befjunad;
Sjelfwa Blygsamhetens rodnad,
Om du mäktar, gjut deröfwer.
Och dans tappar … än jag twekar,
På hwad sätt de borde bildas:
Fina, fulla af förtrollning;
Sagdt i korthet, må portraitet
Synas tala, fast det tiger.
Och när anletet är färdigt,
Må hans elfenhals du måla,
Som Adonis' öfwerträffar.
Gör hans barm och båda händer
Lika Hermes' barm och händer,
Och hans lår som Polydeukes',
Och hans mage som Lyaios'.
Ofwanom de weka låren,
Dessa lår, som eldar hysa,
Må, med barna-oskuld, röjas
Kärlekens begär i knoppning.
Dock, en usel konst du öfwar.
Då du ej förmår att wisa
Hwad af allt är skönast, ryggen.
Skall jag föttren ock beskrifwa?…
Här det pris, du sjelf har utsatt!
Tag Apollon, som der hänger.
Och deras Bathyllos bilda;
Kommer du en gång till Samos,
Gör en Phoibos af Bathyllos.

30. Till Kärleken.

Åt Skönheten blef Kärlek
Af Sånggudinnor lemnad,
I blomsterbojor bunden.
Och Kythereia genast,
Försedd med lösen, sökte
Sin kära son befria:
Om ock man pilten löser,
Han stannar qwar, han går ej:
Han want sig wid sitt fängsel.

31. Till sig sjelf.

Wid gudar, låt mig dricka,
I fulla klunkar dricka.
Ty rasa, rasa will jag!
Ock rasade Alkimaion,
Samt barfotad Orestes,
Som egna mödrar dräpte.
Men jag, som ingen dräpit.
Sen jag har tömmt pokalen,
Will rasa, rasa will jag.
Förr rasade Herakles,
Med fasanswärda kogret
Och Iphiteiska bågen.
Så rasade ock Aias.
Med egen sköld bewäpnad,
Då Hektors swärd han swängde.
Jag med en krans i håret
Och en pokal i handen,
Ej swärd, ej heller båge,
Will rasa, rasa will jag.

32. Till sina älskarinnor.

I fall du löfwen alla
I skogen räkna mäktar,
Och räkna böljor alla,
Som gå i oceanen:
Dig ensam jag förordnar,
Att mina flickor räkna.
Ifrån Athen att börja,
Skrif tjugu älskarinnor,
Dessutom femton andra.
Och sedan från Korinthos
Skrif hopar uppå hopar;
Det ligger i Achaia,
De sköna flickors hembygd.
Skrif upp bland Lesbierna,
Och allt från Ionierna,
Från Karien och Rhodos,
Twåtusen älskarinnor. —
Hwad nu? — skrif, skrif du bara!
Jag än ej Syriens flickor.
Ej än Kanobos' räknat.
Ej Kretas, som besitter
All fägring, och der Eros
I hwarje stad har fester.
Will du jag ock skall räkna
Från Indien och Baktra,
Och utanför Gadeira,
Mitt hjertas herrskarinnor?

33. Till Swalan.

Du kommer, goda swala,
Hwart nytändt år tillbaka,
Och bygger bo om wåren;
Till wintern res du hädan
Till Nilen, eller Memphis.
Men Kärlek alltid bygger
Sitt bo uti mitt hjerta.
En Lusta ren har wingar,
En annan gömms i skalet,
En är till hälften utkläckt,
Och oupphörligt pittra
De små med öppna munnar.
De mindre kärleksungar
Utaf de större matas.
Och knapt de hunnit wexa,
Förrän de wärpa sjelfwe.
Hwad skall jag ta mig före?
Ej mäktar jag så många
Eroter härbergera.

34. Till en Flicka.

Spring icke undan, Flicka;
För Gubbens gråa lockar!
Sky ej, ehuru du eger,
Din ungdoms fulla blomma
Den gamle mannens kärlek!
Se, hur de hwita liljor,
Att öka kransens wärde,
Med rosor sammanflätas!

35. Zeus och Europa.

Den oxen här, o yngling,
En Zeus mig tyckes wara;
Ty han ju bära på ryggen
Den flickan ifrån Sidon,
Far öfwer wida hafwet,
Och skär med hofwen böljan.
Ej nånsin någon oxe,
Som utur hjorden flyktat,
Än simmat öfwer hafwet
Om icke han allena.

36. Till lifwets fröjder.

Hwarför truga på mig talkonst.
Och lagfarenhetens reglor?
Hwad angå mig slika glosor,
Som ej till det minsta båta?
Lär mig heldre dryckeskonsten,
Att jag ljufwa bägarn tömmer;
Lär långt heldre mig att leka
Med den gyllne Aphrodite!
Gråhår hufwudet bekransa:
Hit med win, med watten, gosse,
Söf mitt sinne, att det slumrar!
Innan kort du mig begrafwer
Och den döde intet åtrår.

37. Till Wåren.

Se, hur skönt till wårens möte
Rosor utströs af Behagen!
Se, hur böljan sakta, sakta
Tynar af på hafwets spegel!
Se, hur anden kring lofwerar.
Se, hur tranan gör sin wandring!
Solen står så klar på fästet,
Molnens alla skuggor jagas,
Åkerns teg sin fägring röjer.
Ren olivens frukter mogna,
Rankan festligt sig bekransar,
Under hwarje blad, hwar blomstjelk
Tittar fram en liten drufwa.

38. Till sig sjelf.

Jag gammal är, men dricker
Långt mera än de unga.
Och, gäller det att dansa,
Min winsäck ät min dansstaf,
En annan har jag icke.
Den som är böjd för strider,
Wälan, han fritt må strida.
Bär hit, du gosse, bägarn,
Sen du behörigt blandat
Det håningsöta winet!
Jag gammal är, men dansar
Likt Bakchos' fosterfader
I kretsen af de unga.

39. Till sig sjelf.

När jag druckit drufwans safter.
Tändes glädjen i min hjerta,
Som till Sångmöns dyrkan waknar.

När jag druckit drufwans safter,
Strax bekymrens skaror flykta,
Och de anslagsfulla tankar
Till den storm, som hafwen upprör.

När jag druckit drufwans safter,
Sorgförjagaren Lyaios
Under wårens blomsterdagar
Lär mig dansa, winberusad.

När jag druckit drufwans safter,
Jag mig blomsterkransar binder,
Dem kring mina lockar wirar,
Sjunger lifwets stilla lycka.

När jag druckit drufwans safter,
Doftande af oljors wällukt,
Armen kring min flicka sluten,
Jag beprisar Kythereia.

När jag druckit drufwans safter,
Och wid rågade pokalen
Alla pannans rynkor jemnat,
I de ungas krets jag glammar.

När jag druckit drufwans safter,
Är deri min enda winning.
Som jag bortom grafwen medför,
Ty på allt gör döden ände.

* * * * *