ANAKREONS SÅNGER
Anm. Öfwersättaren har följt Joh. Fr. Degen's Edition: Anakreontos kai Sapphous Oidai kai alla Lusika. Anakreons und Sapphos Lieder nebst andern Lyrischen Gedichten. Text und Übers. 2:te sehr vermehrte und verb. Ausg. Leipzig 1821. 8:o.
1. Till Lyran.
Jag will de twå Atreider,
Jag Kadmos will besjunga,
Men från min Lyras strängar
Blott kärlek återljuder.
Nyss bytte jag wäl senor,
Ja, tog en annan Lyra,
Att qwäda om Herakles,
Och hans bedrifter: kärlek,
Blott kärlek swarte Lyran.
Så lefwen wäl för ewigt,
I Hjeltar! ty min Lyra
Skall sjunga blott om kärlek.
2. De Sköna.
Åt oxarne naturen
Gaf horn, åt hästen hofwar,
Åt haten fotens snabbhet,
Åt lejoninnan tandgap,
Åt fisken konst att simma,
Åt fåglarne att flyga,
Och själens kraft åt mannen.
Fanns intet qwar åt qwinnan?
Hwad gaf hon henne? Skönhet;
I alla sköldars ställe,
I alla lansars ställe.
Ty stålet sjelf och elden
Besegras af de Sköna.
3. Kärleken på besök.
En gång under midnattsstunden,
Då när Björnen ren på fästet,
Wid Bootes' hand sig wänder,
Och de dödeligas flägten
Efter dagens mödor hwila:
Då stod sonen till Kythere
Bak min dörr, och slog på rigeln.
Hwem är, — sporde jag — som knackar,
Och mig stör i mina drömmar?
Eros swarte: öppna, öppna!
Jag är blott ett barn, förskräcks ej!
Som af regnet blött, i månlös
Natt förgäfwes letar wägen.
Jag blef rörd, då slikt jag hörde,
Och så fort jag lampan påtändt,
Lät jag dörren upp och mötte
Utanför en pilt med båga,
Ett par wingar och ett koger.
Wid min härd jag gossen satte,
värmde upp hans frusna händer
Uti mina, och ur håret
Kramade ett ymnigt watten.
Gossen, nu ej frusen längre,
Sade: kom, låt oss försöka
Denna båge, om kanhända
Strängen blifwit slapp af regnet!
Strax han lägger an och träffar
Lik ett sting mig midt i hjertat,
Hoppar upp, och säger spefullt:
Bäste wärd, mig önska lycka!
Bågen än är oförderfwad;
Men du tör så ondt i hjertat.
4. Till sig sjelf.
Uppå späda skott af myrten,
Uppå weka Lotosblommor
Will jag lägra mig, och dricka.
Eros må sin mantel fästa
Med Papyros öfwer skullran,
Och mig tjena såsom munskänk!
Ty likt hjulet under wagnen,
Rullar lifwet på sin bana,
Och en handfull stoft wi ligge,
Sedan benen ha förmultnat.
Hwi skall du min grafsten smörja?
Hwi begjuta jorden fruktlöst?
Heldre, medan än jag lefwer,
Smörj mig sjelf, mitt hår med rosor
Kransa, och min flicka kalla!
Innan hän jag wandra måste,
Kärlek, till de dödas dansar,
Will jag jaga bort bekymren.
5. Till Rosen.
Rosen, små Eroters blomma,
Må med drufwan sammanparas!
Rosen med de sköna bladen
Sen wi slingrat kring wår tinning
Drickom under glam och löje!
Rosen är den skönsta blomma,
Rosen wårens eget skötbarn,
Rosen ock för gudar täcklig;
Sjelf Kythere's son med Rosor
Sirar sina lena lockar,
När han dansar med Chariter.
Kransoms derför! Dionysos,
Jag will anslå Lyrans strängar,
I ditt wigda tempels helgdom,
Jag will med en barmskön flicka,
Rosenkransad, träda dansen.
6. Gelaget.
Kransar kringom tinningarne
Sen wi utaf Rosor flätat,
Dricka wi med glam och löje
Och wid Lyrans ljud en flicka,
Swängande i handen thyrser,
Som af murgrönsflingor susa,
På smånätta fötter swingar.
Och en pilt med lena lockar,
Ur hwars mun blott wällukt andas
I accord med strängaspelet
Gjuter ljufwa melodier.
Sjelfwe Eros, gyllenlockig,
Med den tjusande Lyaios,
Och den tjusande Kythere,
Det för gubbar älskanswärda
Lustgelaget glad bewistar.
7. Till Kärleken.
Med ett liljestängel Eros
Slog mig, han den oförsynte,
Och mig bjöd att med sig springa.
Strax igenom strida strömmar,
Skogens snar och klippors branter
Bar det af, och swetten lacka',
Hjertat ända upp till halsen
Steg, så att jag nära gwäfdes.
Se, då rörde han med weka
Wingars slag min panna, sade:
Nej minsann du gitter älska!
8. Drömmen.
Det war natt: i sömnens armar
Låg jag sträckt på purpurbädden,
Rusig af Lyaios' skänker,
Och jag tyckte mig på tårna
Ila stad allt hwad jag kunde,
under ras med unga flickor.
Men jag gäckades af swenner,
Mera sköna än Lyaios,
Och fick höra bittra stickord
Derför att jag lopp med dessa.
Och när en jag kyssa wille,
Rymde alla bort med drömmen.
Stackars jag! der låg jag ensam,
Önskande att åter somna.
9. Till Dufwan.
"Du älskligt täckta dufwa
Wharfrån, wharfrån din luftfärd?
Hwarfrån den mängd af oljor,
Hwars doft i höga rymden
Ifrån din winge dryper?
Hwem är du? hwad bestyr du?"
"Anakreon har sändt mig
Till älsklingen, Bathyllos,
Som nu för tiden alla
Befaller och beherrskar.
Mig bytte sjelf Kythere
Emot en liten wisa;
Anakreon jag sedan,
I samma wärs betjenar,
Och, som du ser, jag medför
Nu äfwen bref från honom.
Wäl har han loft att frihet
Mig innan kort förära.
Men fast han ger mig frihet,
Dock i hans tjenst jag dröjer.
Hwad tarfwas mig att flyga
Omkring på berg och slätter,
Och sittande i träden
Af öknens frukter näras?
Anakreon mig räcker,
Och jag med lystnad plockar
Utur hans händer hwetbröd;
Han ger mig och att dricka
Det win han sjelf hat smakat.
Och sen jag druckit, hoppar
Jag glad omkring min herre,
Som jag med wingen swalkar,
Och somnar sist så stilla,
Och sofwer på hans Lyra,
Nu wet du allt; gå hädan!
Du gjort mig mera pratig,
Långt mer än skatan är det."
10. Erosbilden af wax.
I wax pusserad, Eros
Utaf en yngling utbjöds;
Jag fram till honom trädde,
Så spörjande: hur mycket
Begär du för ditt arbet?
Han swarte på sin Bondska:
Betala hwad er lyster!
Att allt ni dock må weta:
Ej är i wax jag konstnär,
Men jag ej längre trïfwes
Med Eros och hans anspråk.
Gif hit då för en Drachma
Den sköna sofkamraten!
Nu, Eros, utan dröjsmål
Mitt hjärta tänd; ty eljes
Jag kastar dig på brasan.
11. Till sig sjelf.
Mig flickorna förkunna:
"Anakreon du åldrats!
Tag spegeln här, och skåda,
Du har ej mer ett hårstrå,
Och kal är ju din panna."
Men jag, om dessa hårstrån
Än finnas, om de fallit,
Ej wet. Det wet jag endast.
Att sig för gubben egnar
Dessmera munter skämta,
Ju mer han nalkas grafwen.
12. Till Swalan.
Hwad will jag åt dig göra,
Du pladdersjuka swala?
Säg? fånga dig och klippa
Den lätta wingen af dig?
Säg, bör jag skrida längre,
Och lik den wilde Tereus
Ifrån dig tungan skära?
Hwi har ur ljufwa drömmar
Du med så tidigt qwitter
Frånrófwat mig Bathyllos?
* * * * *