I.
Milsvitt omkring fanns intet annat än vatten — Kattegatts gråa vågor, vilka mötte Nordsjöns långa dyningar och så vidare, undan för undan, kring hela jordens rund. I denna vattenökens medelpunkt låg det lilla skäret som kastat — en samling klippor, nedsjunkna i vattnet, likt en skara sovande, svarta jättedjur, kvarglömda någon gång i skapelsens gryning. Men mitt i deras mörker reste sig fyrens pelare, bärande sitt starka, vita ljus. I en väldig solfjäder smög det runt, oupphörligt runt horisonten, fläktande bort mörkret, än från en silverglittrande triangel av det öde havet, än från ett stycke askgrå mark, beströdd med klippblock, för att sedan låta det falla igen och treva vidare med sina sökande fingrar av ljus.
Men allteftersom månen steg på himmelen bleknade det allt mer, tills det blott var en svävande fläkt, vilken kom och gick och, likt en imma på en spegel, dallrade framför månens skiva. Den stod nu i zenit med en väldig köldring kring sig och lyste kallt och blankt på klippornas våta svärta. Som ett silverstreck glimmade vejern i dess sken, där den löpte utefter den halsbrytande väg, vilken förenade fyren med fyrfolkets hus, med telegrafstationen ute på västra udden, riggad likt ett skepp färdigt att gå till havs, och med överlotsens röda villa strax ovanför båthamnen i norr — alla så små, så ensamma och liksom kurande, med sina sneda tak och skygga, gullysande fönster, i den ödsliga cirkel av manvitt vatten, vilken här var världens gräns.
Överlotsen stod mitt i den — i utkikens lilla låda uppe på skärets högsta punkt, varifrån utkik hölls natt och dag. Och det var som stod han i en lykta av glas, upphängd över havet, ty vart han vände sig såg han blott vatten och ljus — stjärnornas och fyrarnas. Han visste icke riktigt vilka som voro vilka — visste knappast om det bleka skimret där borta var fyren på Hamneskär eller Kassiopeia och log åt den omätliga skillnaden, som ingen skillnad var. Ingen i världsrymden, tänkte han och höjde högtidligt sitt fanatiskt sammanbitna och stormbrända ansikte mot himmelen. Nej, där var det nog ingen — ingen mellan den lilla lyktan därnere och Sirius däruppe — ingen mellan tångens loppor och människorna. Liv som liv — kraft som kraft. Allt var samma utflöde bara — samma hemlighetsfulla, eviga flöde av kraft — livets grundelement — det, som kom havet att häva sig och vinden att tjuta, som virvlade Malströmmen runt och tvingade de brunstiga djuren hop till slagsmål — det, som kom honom själv att jubla av fröjd då faran var som störst, att skratta tyst för sig själv, ansikte mot ansikte med döden, i en frisk och liksom salt glädje — blott över att vara och vara stark.
*
Ty det var han, det visste han med sig och hade han icke vetat det skulle han knappast velat leva. Om hans styrka visste också andra att berätta. Överallt, vart ett fartyg gick, vilket en gång passerat Tistlarna, var han känd, som en man, vilken vågade det otroliga — en man, om vilken det talet gick: »Kan icke Erik Utbult göra det eller det, ja, då kan ingen.»
Men det var sällan han icke kunde. Han var nära nog omöjlig att bringa ur fattningen — dussintals olyckor och farligheter, som han lugnt vänt till en lycklig utgång, voro bevis nog för detta. Ty av vad slag den fara än var, i vilken han råkat, tycktes hans livskraft vidga sig med den och, likt en elastisk stålring, bli allt större ju större den var. I dess högsta potens var han så mättad med energi, så laddad av vilja, att den nästan slog gnistor av honom, som hade han varit en sorts mänsklig dynamo — så säker på sig själv att han alldeles glömde sig själv och liksom blev ett med den stora gemensamma kraften...
*
Leende sitt starka, hopbitna löje öppnade han omedvetet armarna, berusad av denna sin egen styrka. Han hade velat kunna ta stjärnorna i famn, alla de vita ljusen på himmelen och havet. Vad de voro små — vad de dallrade och flämtade, liksom färdiga att släckas av den vinande, vita vind, vilken kom som från avgrunder bakom månens horn, isande kall av evigheternas köld. Stigande och fallande i viskande stötar sög den molnen och vågorna med sig i ett evigt sus — — stigande, fallande, susande, sorlande — tills han tappade andan, tappade bort sig själv i detta oavlåtliga viskande, vilket pågått all tid och skulle pågå alltjämt all tid som ännu var kvar, under den döda, vita himmelen, där månen stod, blek som ett tusenårigt lik, i sin outhärdligt oändliga rymd.
Hans armar hade sjunkit ned, hans strålande övermod plötsligt smulats sönder till intet av den ofattliga evighet, vilken genomisade rymden med sin stumma likgiltighet för det minutlånga livet.
Han tänkte bleknande. — Kanske den har rätt — kanske allt detta lilla levande blott är något felslaget, parasitiskt, övergående?
Kanske. I denna ödslighet kändes det nästan så. Men ögonblicket därefter vaknade hans trots igen.
Kanske eller kanske inte, tänkte han, så äro vi bra modiga ändå, bra tappra och starkhjärtade i all vår okunniga litenhet, vi bräckliga kräk på vår ovissa, hårda och mörka vandring. Och ändå våga vi gå den, kämpande, lidande och stridande för livet — på väg mot den oundvikliga döden.
Han tänkte så, ty han hade fått se sina lotsar nere vid hamnen i färd med att göra sjöbåten klar för att ge sig ut på sin veckas vakt, fyra engelska mil norr om ön, ute i norra farleden.
Han såg deras gestalter ivrigt och målmedvetet syssla kring båten i det klara, orörliga månljuset. Vad de verkade hjälplöst små gentemot det väldiga, vita havet bakom dem. Och ändå hade de besegrat det många gånger och skulle kanske besegra det ännu många till med samma små hjälpmedel som förut — den kallblodiga uppfinningsrikhet, van att beräkna allt på en hårsmån för att kunna överlista döden så ofta som möjligt, det tysta enkla mod och den sega uthållighet som de ärvt från generationer av havets bevakare. Ty alla voro de av lotssläkt — son- och ofta även dottersöner av lotsar, vilka lämnat dem yrket och dess hårda privilegier på att få bringa hjälp där all annan hjälp var ute, i arv och ägo till ytterligare förkovran. Så hade de blivit vad de voro — de bästa i sitt slag i Skandinavien och därmed i Europa. Hundratals skeppare vittnade om dem: »Ja, se en Tångalots, det är ändå alltid en Tångalots, få göra efter det han gör och ingen gör det bättre!»
Hur skulle också någon kunna det? tänkte han leende. Hur skulle någon i en mindre båt kunna gå ut i ett hårdare väder än det, där varje vrålande, vit sjö tornade upp svallisen allt högre på däck och gjorde karlarna till allt stelare stoder av is i sina glasstyva oljekläder och seglen till bräder, som måste bultas mjuka då ett rev skulle tas in? Hur skulle någon under dylika förhållanden kunna göra mer än rädda en besättning, där all räddning tycktes omöjlig? Utom Tångalotsarna. De togo sig en funderare och räddade fartyg och last också. Men på sin lotskaptens fråga om de tordes ta på sin ed att de vågat sina liv, ty då skulle de få medalj, svarade de sedan att det kunde de icke, ty hade de vågat sina liv den gången hade de gjort det hundratals gånger förut.
Med några av detta gemensamma hundratal i sitt minne betraktade han med varm tillgivenhet männen därnere — stridskamraterna, dödskamraterna. — Tånga lotsar, tänkte han, ni symboler för den lilla människans stora kamp — utan mål — utan mening?
Den gamla frågan...
— Tånga lotsar, kände han, en sådan kamp måste ha en mening — fast kanske en för stor för att vi ännu skulle kunna fatta den...
Huru många hade ej dött för den utan att fatta den, klagande, undergivna? Skulle inte han också kunna dö för den? jo, men icke klagande, icke undergiven. Nej! Kämpande för att komma den så nära som möjligt, för att åtminstone ana dess storhet...
*
Det var därför han levde. Detta begär hade följt honom genom livet — ja, till livet. Denna hemlighetsfulla brand, denna trånande längtan — efter vad visste de knappast — hade havet sjungit in i den gamla sjömanssläkt han tillhörde, sjungit in i varje nytt släktled och varje ny ättling, tills den, likt en tusenstämmig kör, brusade fram genom den siste och blev hans öde.
Ty han hade förstått vad den ville, denna evigt trängtande oro, vilken gjort så många av hans att till grubblande drömmare och äventyrliga våghalsar på en gång och vilken drivit honom själv ut till sjöss vid 16 års ålder och så allt vidare och vidare om i världen, tills han vid 30 hamnat här på Tånga och begripit vad det var han sökte.
*
Hur väl han mindes när detta skedde. Aldrig kunde han glömma den första kvällen på den lilla ön — himmelens väldiga, gråa båge och därunder havets oändliga cirkel, oupphörligt stadda på vandring mot klipporna, oupphörligt skickande fram samma böljor i en oavlåtlig procession, tills han hisnade av yrsel. Hopkrupen på en flat häll, så långt ut han kunde bland vågorna, såg han dem komma från alla sidor — dyka upp långt ute i knappast synliga linjer, långsamt växa och därpå plötsligt lyfta sig, så att aftonsolens sneda strålar, vilka då och då bröto fram mellan molnen och göto mjukt liv över havets hårda grånad, lyste genom dem, som genom kallgrönt glas. Så rullade de vidare och närmade sig alltmer — allt större och vitare för var sekund, tills de stegrade sig till sjudande skum och möttes i en yrande, vit virvel under hans fötter. Där på undervattensklipporna krossades de och sögos ut igen över de flata hällarna i tunna vitspräckliga skumhinnor, under vilka han såg den bruna tången bölja upp och ner, likt en jättes inälvor. En minut — och de sögos åter in i nya vågor — in och så tillbaka igen — oupphörligt vandrande men aldrig hinnande fram, oupphörligt bävande och krympande samman, bävande och vidgande sig, tills han tyckte hela världen följde med. Tills han kände himmelen skälva över sig för vindens vin, tills horisontens cirkelbåge drogs hop och tänjdes ut kring honom med varje långsamt rullande grå våg. Tills allt löstes och flöt ut och in med varje glidande fläkt av vindens och vattnets eviga oro — han själv med — liggande stilla och passiv, likt ett stycke tång i en bölja, utan vilja, utan tankar och känslor — tom, som ett snäckskal, vilket havet sköljt ur — renad från allt, ont som gott — från alla begrepp och åsikter, allt människogjort och inlärt. Tills bara den nakna stommen var kvar, vaggande med bland vågorna, med varje sköljd allt närmare tingens strand — deras grund och orsak. Tills han anade den och i fasa ryckte sig själv tillbaka till medvetande igen.
Men för sent.
— Vad? ropade det till inom honom.
— Vad var han?
Han sprang upp och höjde sina händer som till en befallande fråga. — Vad? Vad var allt? Vart gick det och vad ville det?...
Blott tystnad svarade honom — tystnad utom honom och tystnad inom honom i allt det okända dunklet, som lyssnade på spänn mot oändligheten.
Grubblande vände han och gick in mot land. Skummet flög i vilda, vita tottar om honom och bakom hans rygg mumlade havet — detsamma, evigt detsamma — det sällsamma, oartikulerade, vilket susat i hans huvud allt sedan han född blev, alltid och evinnerligen, liksom det susar i havssnäckan, vore den ock tusen mil uppe på land — det hemlighetsfulla ljud, vilket var djupet, gåtan, närmare än något annat i världen — oändlighetens ton.
Han ryste till — i dunkel rädsla kände han att lyssnade han alltför länge skulle den kunna förinta honom, skulle hans innersta kunna springa sönder, likt det sköra glaset, då det träffas av den ton, som är dess grundklangs hemlighet. Han satte händerna för öronen för att slippa höra den...
*
Men det hjälpte icke — skulle aldrig hjälpa mer. Hans öde var beseglat. Hans livs längtan hade tagit form. Hädanefter skulle han aldrig mer slippa dess pina. Hädanefter skulle han alltid virvlas kring i en cirkel av gåtor, i vilken han trampade runt, som en ekorre i en bur, utan att ändå med alla sina tusen frågor någonsin komma medelpunkten en millimeter närmare. Hur han än grubblade och forskade, hur många filosofers och tänkares verk som än sönderlästa tornade upp sig på hans hyllor — lösningen fann han aldrig minsta ljusning av. Han blev blott allt mera trött och förvirrad, tills han i vredesmod slungade alltsammans — för hundrade gången likvisst — och gav sig ut på sjön, helst med så stora segel i så svår storm som möjligt och seglande så våghalsigt djärvt att hans lotsar stodo på stranden och rådgjorde med varandra, om de skulle anmäla honom för lotsverket som tokig. Det gjorde de dock aldrig — därtill voro de på en gång för stolta över honom och för rädda för honom. Utan att själva förstå det kände de iskylan från den sällsamma, stelnade värld, vari han levde, kände en underlig oro i hans närhet, som i en okänd och långväga främlings. Och alltid måste de se på honom, frågande och smått förfärade, där han gick ibland dem, spikrak och smal, med sina intensiva sjöblå ögon — mystiskt fjärrskådande, som om generationer av hans döda sjömanssläkt sett ut över havet genom dem — alltid liksom riktade in i sig själv. Hans smala, fula huvud med dess höga, avlånga panna och benhårt slutna käkar låg också alltid lutat åt sidan, som lyssnade han efter för andra ohörbara ting och knappast vågade tala av spänning. I själva verket yttrade han nästan aldrig ett enda ord, som icke hörde till tjänsten. Den skötte han över allt beröm. Aldrig hade strandningarna varit så få vid Tånga, och aldrig räddningarna så lyckade och djärva, aldrig grundstötningarna under lotsning sällsyntare och aldrig fartyg bordats under omöjligare väderleks- och sjöförhållanden än någonsin tillförne. Överallt gick han före med gott exempel, sporrande sina män, vilka blott behövde en sådan chef för att åstadkomma underverk.
*
Men det var bara under storm och oväder som han hade något att göra. Annars skötte allting sig själv på det gamla, vanliga viset. Sjöbåten gick in och ut från sin station och reservbåten Delagoa, även kallad Sjöspöket, seglade, regelbundet som ett urverk, var dag kl. 12 in till fastlandet för att hämta dem, vilka dagen förut lotsat in till Göteborg och sedan återvänt med skärgårdsbåten. Så gick den jämna följden av plikter — lugnet stod tyst och blankt över den lilla ön — omkring den låg havet grått och stilla och ångare från alla världens hörn gledo förbi och hälsade med flaggan. I lotsstugan dåsade kurvakten utom den medlem som hade vakt vid utkiken och gick fram och tillbaka där med sin kikare under armen.
På den smala stigen utmed vejern smällde då och då fyrfolkets träskor, då och då skrek ett barn eller syntes en kvinna i en dörr. Ibland var det fru Utbult, som kom ut på sin trappa och med sin smala, vackra slavinnenacke sorgset böjd under det tunga, röda håret skuggade ögonen med handen och såg efter sin make — alltid åt samma håll.
Ty alltid gick han på klipporna invid det mumlande havet. På en kvart gick man över ön — havet fanns överallt. Han kunde icke undgå det och flydde heller icke längre. Han hade givit sig och gick utmed det och lyssnade på det, så ofta han kunde. De vackra sommardagarna, då kölden icke drev honom in, lämnade han det knappast på hela dagen, låg invid det timme efter timme, med uppåtvänt ansikte och öppna armar, på en sten så solstekt att den kändes mjuk av värme.
Utan tankar, i en dröm för djup för sådana, smälte han in i den oändligt djupblå himmelen — ett tyst leende i den alltets glädje, vilken lyste i luftens och havets glimmande glitter och dansade genom rymden med den starka, salta vinden, som i ett rus av strålande övermod. Det steg honom åt huvudet likt vin — det kom honom att drömma, om hjältedåd och namnlöst härliga bedrifter, om allt det stora, som människor i sin svaghet, sin krafts begränsning, dock förmått — det kom honom att drömma en brusande dröm om en kraft utan gräns...
*
Ännu lyckligare var han dock då det stormade. Då kunde ingenting hålla honom inne. Då sprang han på klipporna, hoppade över klyftorna och halkade ned för branterna — obekymrad om huruvida han skulle kunna komma upp igen, obekymrad om allt, om att ens leva en sekund till efter den i vilken han famnat havet. Stormen ryckte med tvära, häftiga ryck i hans kläder, regnet, av vinden drivet framåt nästan vågrätt, slog honom i ansiktet, likt piskslag. Blott i korta, snabba glimtar kunde han se det vrålande, gröna havet, som vältrade upp och ned, kastande sitt skum i vilda, vita triumfbågar över öns uddar. I ett oavlåtligt hest och djupt mummel, en ton, tusen gånger mörkare och hemskare än den vanliga, gick det löst på klippsträndernas eviga motstånd, vräkte sig dånande upp mot undervattensskären — öppnade sina hålor och avslöjade sina hemligheter — oanade djup, inför vilka hjärtat stegrade sig, likt en skrämd och sporrad häst — hemska, blanksvarta klipptaggar, skarpslipade av eoners böljeslag, blott få gånger sedda av människoögon och förlamande det tillfälliga kryp som skådade dem med sin orörliga evighet.
Allt lägre och lägre ner mot havsbrynet — allt högre och högre upp flög det stormpiskade skummet. Det kastade sig över honom och kringsvepte honom, liksom rasande. Och hållande andan i en salig rädsla, vilken sög hans hjärta till sig, som i en vansinnig kyss, smakade han, i det ursalta stänket all havets svidande renhet — all livets berusande storhet.
Att uppgå i den, hisnade han, att smälta tillsammans med denna eviga storm av kraft, livets fullaste helhet, vilken människorna, de vid klippväggen i bakvattnet inlimmade små snäckorna, sällan ens förmådde ana dyningarna av! Han ville ut i den — ville livet — allt livet — ville vara liv — icke blott levande...
*
För var dag tog havet sålunda en atom mer av hans själ — för var dag holkade det ur honom allt mer och mer, tills han snart, likt en tom snäcka, blott återsusade dess ton av oändlighet.
Snart, det anade han ibland, skulle han av idel liv kanske knappast längre kunna leva — av idel livsövermått gå över den hemlighetsfulla gräns, där dess orgiastiska fullhet blev för full, blev för mycket att bära.
Det kändes så, kändes som mänaderna måtte känt det, då de mitt i sin yrande berusning tillfogade sig de sår, varav de sedan i ursinnig glädje förblödde. Det kändes som växte livet för var dag och som om den stund nalkades då dess storhet skulle rycka balansen från honom och störta honom ned i förintelsen — dess gåta, likt en korkskruv, dra förnuftet ut ur hans huvud.
Den var för djup för honom, anade han, därför att han sökte och grubblade, icke likt de andra blott såg och sedan — för van vid tingens alltför ofta sedda yttre form, vid att stanna blott vid den — gick förbi och glömde. Nej, som en bölja strävar att förena sig med sitt moderhav, så strävade hans innersta i hemlighetsfull frändskap mot djupet. Han såg det i allt, han var besatt av det — dömd till vansinne — han visste det ibland, men det skrämde honom inte.
— Vem vet, tänkte han, kanske förnuftet blott är ett lyte, den skyddande, tjocka slöja, vilken hindrar de ännu icke färdiga, de ännu nästan blinda, från att se ett förbländande ljus. De som sett detta ljus, skalderna, siarna, ha icke de ofta kallats besatta och oftast varit det?
Hårt leende hängav han sig åter åt sitt grubbel, där han gick invid det viskande vattnet, dag som natt, morgon som afton.
*
Aftonen var dygnets ljuvaste stund på Tånga. Skymningen kom som ett sken från andra och renare världar, genomlyste allt och upplöste det till skimrande silverglans, till sjungande ljuslek. Det stilla havet gick på alla sidor upp i den orörliga, vindlösa himmelen, bildande liksom ett ofantligt luftklot av en vithet så djup att ingenting tycktes vara upp eller nere utan allt samma väldiga tomrum, en metalliskt lysande luftavgrund utan början eller slut.
I den flögo tysta, vita fåglar och susade en stillhet, så ljudlös, så orörlig, som hade själva evigheten unnat sig ett ögonblicks ro.
Han sjönk ner i den. Vinden gick rakt igenom honom. Klippan, varpå han låg, blev luft. Allt släppte taget omkring honom. Och han kunde icke hålla sig kvar; alla begrepp, all vanlig verklighet hade ju liksom slocknat under honom. Den hemvana värld, vari han fötts och levat, hade plötsligt brustit, likt den såpbubblas strålglans man blåser bort. En fläkt — och den var försvunnen, och han kunde icke återkalla den ens i sitt minne. Ty tron fattades honom — tron på det lödder av allsköns föreställningar, varav människorna blåst upp världsfantomet, som de lämnat sina ättlingar i arv, lärande dem att sådan var verkligen världen.
Villigt hade de lärt det, villigt glömt att de själva givit det namn och därför icke kunde vara säkra på att de namnen voro de rätta — att de icke snarare blott voro som provisoriska broar, slagna över oändliga djup. Villigt hade de slagit sig ned vid avgrunden, som de döpt till yta, för att slippa vara rädda för den.
— Feghet var det, tänkte han, slöhet eller feghet att icke våga se ned i den därför att man kunde få svindel. Svindel! Var det icke blott då man hade det som man levde?
*
Darrande, likt en nästan bristande sträng, lät han sig med slutna ögon vräkas med av de långsamt glidande dyningarna genom det sällsamma, susande tomrummet, som vidgades med varje evigt återkommande våg och växte tills det slök allt.
Med knutna händer drevs han allt längre ut, mellan sina sammanbitna tänder ständigt viskande detsamma: Orsaken! Grunden!
Ursinnigt sökte han nå fram till den — sin egen botten — sin egen orsak. Ja, om han så aldrig skulle kunna hitta tillbaka till sig själv ville han nå den och fatta vad som var hans — hur långt hans område sträckte sig.
Ty att det var större än hans tids människor trodde, det visste han. Att en människa kan föras långt utom sig själv, sitt vanliga vardagsjag, nämligen, utan att träffa några gränser, det hade dödsfara och hänryckning lärt honom. Men han ville veta hur långt! Han ville slippa rysa för sitt eget mörker, slippa rysa för allt och tiggande vända sig till allt — till vinden, som drog förbi — ingen visste vart eller varifrån — till havet, som evigt mumlade samma sällsamma, ohörbara budskap.
Ibland trodde han sig för en sekund vara dess lydelse på spåren och spände sin själ för att kunna uppfatta den. Dock alltid förgäves, alltid undvek den honom gäckande och löstes liksom skrattande upp till blott vatten och ingenting annat — vatten, vilket glittrade i ljuset, som om det velat håna honom — den arme dåren, vilken ville det ingen annan lyckats med av alla som levat på jorden — ville veta vad han var.
Han knöt händerna i vanmäktig vrede och vaggade fram och tillbaka med huvudet där han satt. En dag, det kände han, skulle han kanske komma att ränna det i klipporna och krossa det bara för att försöka komma gåtan så nära som möjligt! Därinne i honom själv var den och han skulle icke kunna få den ut — få den gripen och tydd!
Han stönade.
O, varför vara detta ynkliga, halvdana ting, som kallades människa — en lumpen övergångsform med vilja till allt och krafter till intet — en blind, vilken fått en sällsam uppenbarelse och nu nästan slet livet ur sig för att få upp sina hoplimmade ögonlock.
— Se Jahve och sedan bländas!
— Leva ett enda ögonblick, helt och fullt förstå! Och sedan förintelse! Ja, hur gärna! Ty han var trött på livet sådant det levdes på hans tid. Det var så litet, så mycket mer begränsat än det ens behövde vara, så enahanda — alltid samma kretsgång av oförstådda eller halvförstådda fenomen och erfarenheter, upprepande sig själva med gåtfull enformighet — en trampkvarn av födande, döende, handlande och älskande.
Kärlek! Han bleknade plötsligt av minnen och längtan. Nej, icke kärlek — icke för honom; den var slut, död med den kvinna han en gång en sällsamt brinnande, kort tid älskat intill döden.
Han längtade plötsligt efter den, efter att snart få sluta — för att icke vara så olik henne, så långt från henne — längtade efter att vara död som hon och som deras ofattliga kärlek.
Och han ryste då han tänkte sig trettio år till i trampkvarnen — trettio år av arbete, måltider och sömn — alltid detsamma och ingenting begrep man meningen med...
*
Lyckligtvis fanns det ännu vågspel och livsfara. I dem kastade han sig allt oftare. Han tyckte sig då vara gåtan och djupet närmast, sin egen kraft och dess källa närmast.
Ju svårare och farligare, ju närmare.
Och för var gång blev han allt våghalsigare, försökte tränga allt närmare och närmare, i extatiskt övermod, i en livstörst som nästan var dödstörst, sökande slutet, gränsen, grunden — sökande döden för att få mäta sig med den.
Men hur han än sökte vek den liksom tillbaka för honom, fastän han jagade upp den i dess innersta hålor i rusig och desperat hänryckning för att trotsa den, håna den och bjuda den spetsen. Aldrig kunde han finna den — måste i stället vånda tillbaka och ta mot beröm och räddningsmedaljer och förvånade ögonkast, vilka inneburo rätt mycket av tvivel på huruvida han var rätt klok, som vågade allt detta. För vad?
*
Han skrattade föraktfullt där han stod på sin klippa. Begrepo de då inte, de tama, halvdöda krypen, att han vågade för att våga — att han spände bågen så högt han kunde för att se hur mycket den tålde.
Gärna fick den springa — ty då skulle den klinga — klinga genom oändligheten.
Han höjde stolt sitt huvud, där han stod liksom i havets hjärta, ensam under den ödsliga rymden — det levande, fria jag i vilket allt knöts samman, blev medveten tanke och hänförd aning.
I sin själ famnade han allt.
Glädjen sjöd upp inom honom och steg över hans läppar i ett lågt skratt.
Han levde dock om också blott för ett ögonblick, han var dock, om också blott en människa — var en vilja, som visste att den ville och vart. Han kände sitt sammanhang och såg sitt väsens utstakade väg stiga upp mot förintelsens portar. Och han fylldes av en mållös hänförelse, som sträckte sig utom livet och jublade mot döden och livet bakom den — kanske på andra stjärnor... Bävande av sällhet räckte han sig efter det. Att snart hava genomlöpt den flammande, flämtande, jublande skala hans jordeliv var — att snart stiga högre — högre mot hemligheten.
Han kände sig nära att förintas av längtan efter den — av trånad att genomsusa sin väg, likt en avskjuten pil — att falla i strålglans genom det härliga livet och sedan ned i den härliga döden.
Och genom den... till...
Det var som kunde han knappast en sekund till vänta på svaret. Vilt vände han sig åt alla håll under den oändligt höga himmelen, på vilken månen hängde, liksom lös, med avgrundsdjup av sugande, vit rymd bakom sig. Vilt lyssnade och spejade han omkring sig i detta tomrum av tystnad och sken, vari han levde sitt ofattliga liv — lyssnade efter det som teg bakom tystnaden, spejade efter det som sken bakom skenet.
Det fanns där — meningen var där. Men hans eget lilla liv dolde den visst — — hur länge — hur länge?...