II.
En klagande röst ljöd över de manblanka klipporna — en skugga, djupsvart mot himmelens ljusfyllda gap, blev synlig uppe på stigen.
Brådskande gled den utefter vejerns blanka streck, med vilt flaxande kläder i den skarpa vinden. Den kom allt närmare, fladdrande framåt, likt ett nattmolns mörker, och Erik Utbult log förväntansfullt, ty han hade plötsligt kommit att tänka på en gammal sägen om en vålnad i blanka, våta oljekläder, vilken, var gång en havsolycka stundade, svart och klagande kom från viken bortom Gattulven och sprang över klipporna fram till utkiken, där den stannade, tog tuben ur lådan och satte den för ögonen. Nu föll fyrens ljus i en bred silverklinga över den. Den var en kvinna — hans hustru. Som vanligt sökte hon honom, sorgset ropande på klipporna, då mörkret föll på.
Hon stannade tyst invid honom och såg på sitt eget alltid ängsligt spörjande sätt in i hans ansikte, alldeles som en liten krusig hund, vilken ständigt väntar på smekningar utan att någonsin få några.
Plötsligt ryckt ur sin hänförelse besvarade han trött hennes blick. — Vad ville hon nu? Alltid ville hon något — alltid flämtade hon och var orolig — alltid såg hon ut som brann hon av iver att säga något, fastän hon aldrig vågade det. Tusen gånger hade hon det på tungan, tusen gånger klämde hon sönder det mellan sina strängtunna läppar i ett ovisst tvetydigt löje, som lika gärna kunde vara gråt som glädje.
— Kommer du inte in snart? viskade hon.
Han ryckte otåligt på axlarna — inte var det det hon ville! Så stodo de ett ögonblick tysta och fyrens sken dallrade mellan dem i en bred vitlysande strimma.
I det såg han hennes blida getögon plötsligt flamma till i en blixtsnabb pil av gult begär. De liknade lyktgubbar i ett kärr, tänkte han plötsligt — de ängslade honom — allt i hennes flyktande, ostadiga, dimmiga, lilla väsen ängslade och tröttade honom. Hon var som en irrande brand, en osaligt flammande, liten låga, blåst hit och dit av slumpen — vart visste hon icke själv.
Stackars lilla pyre, tänkte han medlidsamt — icke passade detta liv för henne. Hon holkades ur av tystnaden, tärdes bort av ensamheten i denna susande havsöken, som nästan skrämde vettet ur henne med sin väldighet. Och inga barn tycktes hon kunna få. Ingen hade hon alltså att sluta sig till — ingen att prata sitt lätta, fladdrande, listiga prat med. Fyrmästarens hustru var gammal och kunde inte tala om annat än kor. Mellan de andra kvinnorna och fru Utbult låg åter rangskalans för dem oöverstigliga avgrund.
Stackars liten, tänkte han, men han kunde ingenting göra. Hon var så fjärran från honom. Det fanns en stängd dörr mellan dem, till vilken ingendera hade nyckeln. Och vad båtade det att bryta upp den, då det därinne i hans hjärta icke fanns en sak, som hon förstod — inte en, som hon icke skulle förfäras över! Stackars pyre, i hans hjärta skulle hon frysa ihjäl.
— Stackars pyre, sade han åter, men nu högt. Hon spratt till.
— Vad du är vänlig i kväll, mumlade hon.
— Det kom bara plötsligt för mig, hur synd det i alla fall är om dig! sade han milt.
Hon svarade intet, såg blott på honom från sidan med samma pilsnabba, jagade blick ur sina skyldiga ögon, som nyss.
— Vad vill hon? Vad döljer hon? tänkte han ögonblickligen.
Men hon sade intet och tigande en tung tystnad, bräddfull av vemod och pinad förtegenhet, gingo de över klipporna och in i huset.
*
Därinne var allt så lugnt och fridfullt i de små grön- och rödtapetserade rummen, vilka mest av allt liknade kajutor, med sina snedskurna tak och smala, bruna dörrar.
Fru Utbult var rädd för mörker. Fotogenlampor brunno därför överallt, var de kunnat anbringas och susade hemtrevligt i den lommande värmen, vilken stod över rummen, som en orörlig sjö av sövande kvav stillhet, dubbelt dov i blåsten, vilken tassade kring knutarna och strök utefter väggarna, likt mjuka, trevande händer. Det lilla huset låg alldeles oskyddat uppe på en klippa och stormiga nätter skallrade det från golv till tak, som färdigt att lyfta sig och segla ut i blåsten, vilket ögonblick som helst.
Detta vindens dån var något fru Utbult hatade i lika hög grad som hennes man älskade det. Också såg han helt nöjd ut då han nu konstaterade svårt väder och antagligen tjocka till natten.
— Usch, då ska den där otäcka mistluren hålla en vaken igen med sitt vrål, knotade fru Utbult. Han hörde icke på utan sysslade med sina oljekläder ute i tamburen.
— Låt mig snart få mat, så skall jag gå ut igen och se till reservbåten, sade han därutifrån. — Det finns inte mer än tre lotsar kvar på kurvakten, så kommer det mer än ett fartyg till, måste jag ge mig ut.
Fru Utbult liksom lystrade till, där hon stod i den halvöppna dörren till köket, lysande i en rödbrokig gloria av sitt vackra hår och spiseleldens flammor.
— Vad för lotsar finns det då kvar? frågade hon spänt.
— Vallberg, Vile och Läbom, svarade han, litet förvånad, ty hon brukade annars aldrig bry sig om tjänsten.
Dörren föll igen om henne med en skarp smäll, men från andra sidan kom som ett halvkvävt utrop: Vile!
— Ja, Vile, eftersade han i likgiltig förundran, riktande sig mot den stängda dörren. Vad är det för märkvärdigt med det?
Dörren slogs upp med ett brak. I den stod hans hustru, vit som krita under sitt flammande hår. Hon slog ut med armarna, som färdig att kvävas och in i det lilla rummets susande, tjocka tystnad föll hennes tunna, skälvande röst, likt en vass sten kastad i stillastående vatten — ringarna efter den vidgade sig och vidgade sig, togo aldrig något slut.
Han tog ett steg framåt och hon också.
— Vad är det för märkvärdigt med det? härmade hon nästan skrikande, slungande ut orden, som om de bränt henne, som om hon icke visste hur fort hon skulle göra sig av med dem. — Bara det att han är min älskare. Bara det att han icke är den förste heller! Bara det att jag icke längre orkar tiga!
Jag gitter inte längre, hör du, jag gitter inte!
Hon var nu alldeles inpå honom och stirrade honom in i ansiktet med torra och glimmande ögon.
— Jag står inte ut längre! fortfor hon, svindlande hastigt, som om hon ville hinna tala ut innan hon kom till besinning igen. — Jag tål inte mera se att du ingenting vet — ingenting känner och märker.
Du skall känna det! Du skall lida, du träbeläte där, sade hon skälvande, du stenmänniska, som låter mig gå här så ensam att jag måste ta vem som helst, för att få gemenskap med någon.
Jag har kastat bort mig, gång på gång — hennes röst fylldes plötsligt av bittra tårar — men jag har aldrig varit lycklig — de ha alltid varit otacksamma. Men ingen som han, ändå — han är rädd för dig — han grälar ofta på mig — han har slagit mig! skrek hon hatfullt. — Och det är ditt fel alltihop — allt är ditt fel! Jag kunde varit dig en trogen hustru, jag kunde älskat dig...
— Men du! skrek hon ännu högre med framskjutet huvud, nästan spottande honom i ansiktet, där hon stod över honom med upplyftade händer, ty han hade stel av häpnad sjunkit ned i en stol. — Men du, du har aldrig gittat se åt mig — du har gått här och tigit och tigit, tills du nästan tigit ihjäl mig! Vad är du för en? Vad bryr du dig om? Är du en människa? Jag är rädd för dig! Jag hatar dig.
Hon skakade sina knutna händer framför sig och snappade snyftande efter luft.
— O, vad jag är glad att du äntligen vet vad jag gjort — på hämnd, på hämnd, förstår du! Äntligen får också du känna på sorg och grämelse och förödmjukelse! För vet du vad folk säger om dig? Hennes röst slog över i översiggiven, rasande triumf. — Vet du att de tro att du är galen, att de skratta åt dig, där du ränner kring på klipporna, att de tycka synd om mig, som har en dåre till man!
Å, du kan ingenting göra, skrek hon gällt, då han steg upp och hon vek baklänges i tro att han ämnade slå henne.
— Straffa mig gärna hur mycket som helst, du kommer ändå alltid att på samma gång straffa dig själv och då skall jag jubla!
Hon tystnade, plötsligt utmattad, och sjönk ned på samma stol från vilken han nyss stigit upp — gömmande ansiktet undan hans blickar brast hon i gråt med huvudet i sina sammanknäppta händer. Stötvis brusade hennes vilda och hårda snyftningar genom den dova, varma tystnaden i det lilla rummet — mellan dem kunde man höra blåsten hastigt och prasslande stryka utefter väggarna.
*
Erik Utbult stod stödd mot en dörrpost. Omedvetet lyssnade han till det kända och kära ljudet av en storms stigande — alltjämt bunden i sin gamla förtrollning.
Ty — nästan med förvåning och skrämsel likvisst — hade han känt den förbli alldeles orubbad, känt att han måtte seglat längre bort från den lilla vanliga, mänskliga tillvaron än han själv anat — så långt ut på de vita, obefarna vidderna att han inte ens nu kunde hitta hem till de vanliga begreppen och känslorna — till sårad stolthet eller vrede.
Nej, allt det han nyss hört hade i stället blott verkat på honom så underligt främmande, varit så ynkligt smått och pjollrigt att det endast förvirrade och tröttade honom. Allt vad han kände var ett vemodigt medlidande med den stackars lilla kvinnan, som gått där mitt i oändligheten, så omkapslad av sin egen lilla härva, att hon aldrig levat, fastän hon trott att hon gjort det.
Deltagande såg han på henne, där hon satt och skakade — på en gång lättad av att ha fått kasta av sig det ok av hemlighet, vilket pinat henne så länge, och redan ångerköpt, det märkte han på de skygga tiggande blickar hon stal sig till mellan sina fingrar. Vemodigt log han. Där satt hon och darrade och undrade varför han icke sade något, väntade ångestfullt, stackars lilla träl, på vedergällning, på hårda ord och vredesutbrott, på att kanske bli jagad från hus och hem — väntade — som en helt naturlig sak — att allt skulle gå som det brukade, i den ordning av brott och straff hon, likt alla andra, syndande, trötta, av småsaker pinade, av fruktan och hämnd evigt jagade verklighetens trälar, vant sig vid.
Han suckade. — Vad han var långt borta från allt det där — så långt att han icke alls kunde hitta den vanliga synpunkten på det. Hade han någonsin ägt den? Om så varit hade den sköljts bort med allt det andra av de långa, susande evighetsvågorna genom det ofattliga Alltet.
Han log stilla.
Och i det vågade människorna verkligen väva sina dvärgnät av lagar, förbehåll och ordningar — dvärgnät av luft utan fäste och bakgrund — pjoller och lekverk, som de snott hop till skydd för sin slöhet, till ursäkt för att de sutto där de sutto — för att de icke bättre förvaltat sina pund.
Nej, det behövdes icke, tänkte han förbittrad, de uppfyllde allan rättfärdighet — de lydde sina självgjorda små lagar eller lydde dem icke, bävande för straffet — allt som allt dock tillräcklig sysselsättning!
Pjoller och lekverk alltsammans, brott som straff, dygd som belöning!
Och ändå voro de hellre slavar under detta lekverk, hellre läto de sig brytas ned i grunden av slöhet och sorg, än de togo på sig sin ensamma storhets börda, bröto sig ur sin ombonade vrå och trängde närmare sitt eget djup, hisnade sig yra, hårda och vanvettiga in i det.
Att de orkade! Att de brydde sig om att leva ett dylikt liv till slut!
Och här skulle han gripa in bland dem med deras talesätt! tänkte han i djup olust. — Nej, han gitte inte! Han endast ömkade alltsammans. Han skulle bara velat ta den där lilla lidande, vredgade, sorgsna och ångerfulla varelsen med sig ut och visat henne hur smått allt det var hon glatts och lidit av — skulle velat liksom lyfta bort hinnan från djupet, den tunna hinna hon tryggt trampat på hela sitt lilla liv igenom, och visa henne hela oändligheten av gåtan där inunder — lära henne ana, hisna och flyga...
*
— Varför säger du ingenting? ljöd en darrande, dödsskrämd röst från den lilla, sammankrupna gestalten i hörnet.
Han såg upp. Hon mötte hans blick och snyftade förfärad till. I dess stelnade djup lekte en drömmande blå låga, som mareld på vatten. Den liksom fosforescerade hans ansikte, där det lyste underligt fridfullt blekt i lampans grella ljus. — En främling var han — en okänd från okända länder!
Och hon — hon var rädd!
Men då höjde han sin tankspridda röst, liksom långt bortifrån.
— Du frågar varför jag ingenting säger! Ack, kära, är där något att säga? Kan det någonsin bli något?
Han teg, tänkte och talade så igen. — Du trodde jag skulle bli kränkt och sårad, att jag skulle bry mig om att folk skrattade åt mig och trodde jag var galen.
Åter tystnade han helt tvärt och ryckte på axlarna, men icke hånfullt — blott som om han icke fann ord.
Hon krökte sig, liksom nära att kvävas, där hon satt.
— Säg något! För Guds skull, säg något! bad hon i pina.
— Kära, vad skall jag säga? frågade han än en gång, helt trött.
— Du har ju rätt — det är mitt fel alltsammans. Jag borde icke haft någon hos mig, som var levande på det vanliga, lilla sättet...
Han såg på henne, vänligt och blitt, som på ett barn. — Du har nog inte haft det så gott, stackars liten, slutade han med lugn mildhet. — Förlåt mig om du kan eller gå, om du tror du blir lyckligare för det.
Hon såg blott på honom med halvöppen mun. Det var som om strömmar av is sköljt ner över hennes heta, lilla kropp. Hon öppnade munnen ännu mer, försökte få igen andan, få luft och ord.
Men bleknade så helt plötsligt och skrek till, pekande med ett darrande finger på något bakom honom.
Han vände sig snabbt om.
Där stod Vile, en lång ung man, så blond att han formligen strålade i sina gula oljekläder, med tjocka, hängande mustascher över en övermodigt buktad mun och smala sjöögon, lysande, som blåa lyktor, i sitt bruna ansikte. Men just nu var han mycket blek. Hans läppar darrade — i sin häpnad sökte han pinad efter ord och tog sig till slut om strupen med två fingrar.
Ty Erik Utbult hade plötsligt skrattat åt honom, skrattat helt oförställt, lutad mot sin dörrpost, utan att ändra en min, blott betraktande honom med kyligt och vänligt förakt.
Med ännu ett rop sprang fru Utbult på dörren. Nu stod hon bakom den, lyssnande efter det förfärliga, som skulle börja därute, och darrande så att hennes tänder slogo mot varandra. Men hon stelnade till av häpnad då hon hörde sin mans röst, lika lugn och frånvarande som alltid.
— Nå, var det något Vile ville?
Hon hörde hur lotsen vätte sina torra läppar.
— Det kommer en ångare söder ifrån, sade han slutligen, skälvande på målet. Läbom är i tur, men i det här vädret kan jag inte gå ensam hem med båten.
— Gott, jag kommer, så snart jag fått oljekläderna på.
Det blev en sekunds paus. Åter började hon darra.
Men så ljöd ånyo Erik Utbults stämma, blott en nyans mera tankspridd och opersonligt hånfull än nyss.
— Gå nu.
Vile gick sin väg — i hans rygg brände som eld den blick han fått till avsked, det stela, blåa ögonkast av ofattlig ömkan, som skrämt honom mest av allt.
I hans inre växte och växte en bävande fråga.
Vad ämnade förmannen göra med honom? Hur tänkte han hämnas? Hur? Om Utbult varit som vanligt folk — då skulle han inte varit rädd. Men nu visste han ingenting — begrep ingenting — kunde alls icke fundera ut vad den där tysta djävulen ämnade ta sig för.
Aldrig bar han sig åt som andra, som om han varit en riktig människa. Gud vete vad han var — tokig förstås! Och med honom skulle han gå i båt!
Han drog upp axlarna, isad av skräck. Kom han med livet från den här seglatsen skulle han då genast söka transport till ett annat ställe. Om, ja! Men ännu fanns åtminstone en utväg kvar — att försöka övertala gubben Läbom att låta honom få gå i ångbåten i stället, så att han slapp segla hem ensam med sin förman.
*
Men inne i sitt rum stod Erik Utbult och hade redan glömt honom, som han glömde allt i den vanliga, verkliga tillvaron. Sedan länge hade allt i den glidit förbi hans öron, likt ett betydelselöst sorl, ett tillfälligt buller, som ej alls kom honom vid, där han gick i sina drömmar. Det hade kommit honom litet närmare för tillfället, men han tillmätte det ingen mera vikt för det.
Fridfullt och frånvarande gick han och tog på sig sina oljekläder, belåten med att komma ut från allt det kvava lekverk, som förvirrade honom med sin fordran att tas på allvar.
Men så hörde han sin hustru gråta i köket och gick dit ut för att trösta henne och säga farväl.
Hon satt hopkrupen framme vid bordet, där fotogenköket brann. Lågan lyste röd på hennes späda, gyllene nacke och skakande axlar.
Han lade blitt sin hand på dem. Hon såg upp helt skrämd — in i hans stela ansikte, vilket skimrade sällsamt vitt i skuggan av den mörka sydvästen, där han stod böjd över henne, lång och skugglik i sina blanka, mörka oljekläder. Hon drog djupt efter andan av skräck. Det låg en skugga över honom, en svartblek skugga av storm och död och i den lyste han som ett återsken av något ofattligt, skrämmande oändligt.
En kall fläkt av olycksaning genomisade henne — hon sprang upp och kastade undan hans hand.
— Hu, du skrämmer mig! sade hon darrande. Han vände sig tyst om och gick utan ett ord. Gripen av plötslig ånger följde hon honom. Men han hade redan stängt dörren. Hon sprang till fönstret.
Klockan var redan ett på natten och ett vilt och sorgligt sken, varken dags- eller nattljus, bävade över havet.
Väldiga, sönderrivna fragment av skyar drevo fram över himmelens ofantliga, askgrå djup och släckte nästan månen, där den dallrade, blek och frusen, med ett liksom halvdött sken. I det skymtade hon blott otydligt mannens ensamma gestalt på den branta stigen ner till båtbryggan. Och brast plötsligt i ohejdad gråt. En smygande kallsvettig rädsla för allt och ingenting hade gripit henne — ett beklämmande, dödssjukt vemod. Allt var så olycksvarslande.
Hon snyftade och grät — rutan blev immig av hennes tårar — hon torkade ivrigt av den.
Därnere i hamnen lade båten just ut — hon såg sin man stå i brunnen bredvid den gamle lotsen Läbom med hans vilt flygande gråa skägg. Men vid rodret blänkte den gula oljerocken. — Vile! O, gode Gud, de skulle bli ensamma på hemvägen!
Skakande av köld vid denna tanke gick hon tillbaka ut i köket och sjönk ned vid bordet, med sina dystra, gula ögon i hjälplös ångest fästa på fönstret, utanför vilket dimman redan stod så tät att den skymde allt.
För var minut tjocknade den vita väggen allt mer.