III.
Ute på sjön vaggade reservbåten framåt i dimman och regnet, vilket sakta börjat falla.
Den var på hemväg och de två männen ensamma, ty Vile hade icke kunnat förmå Läbom att avstå sin tur åt honom.
Nu satt han till rors, likblek av spänd, förfärad väntan på det oundvikliga. Med ögonen stelt fästade på Erik Utbult, hopkrupen bevakande varje hans minsta rörelse, ryckte han till vid varje knäpp och tänkte: Nu! Nu! — utpinad av spänning: Ack, måtte det vara nu!
Men alltid var det falskt alarm. Alltjämt tyst och stilla satt Erik Utbult i brunnen med händerna i fickorna, sin korta snugga i munnen och sina stela, blå ögon, orörliga som stenar, riktade mot lotsen, vilken kröp ihop och våndades under dem utan att ha en aning om att förmannen dock alls icke såg honom, alls icke tänkte på honom. Försänkt i ruvande ro tänkte han icke på någonting, vaggade blott fram och tillbaka med båtens rörelser, vaggade vidare och vidare genom det mjukt och tyst stigande diset.
Hundskärs fyr blänkte till.
Dimma, regn, vattnets rytmiska upp- och nedsugande under kölen i ett oavlåtligt suckande sus... Hela den töckniga, vita världen var som en jättesnäcka, fylld av dess sällsamma, liksom stelnade och lugna oro.
Men plötsligt skallade ett långdraget dovt vrål genom rymden.
Det var mistluren på Tånga, som börjat gå — med dystra uppehåll kastande ut sina tjocka, råa rytanden. Där de ekade genom tomrummet mellan Kattegatt och himmelen kommo de honom att tänka på oändliga vidder av töcknigt vatten, vari urdjur kämpade. Det var som om de tonat genom en alldeles tom och ihålig värld — som om intet funnits till utanför dimmans sakta framvältrande bankar.
De kommo efter dem och omslöto dem i allt trängre kretsar. Men bakom de tätnande molnen hörde han havet tissla och tassla allt starkare — vinden friskade snabbt i.
Han mumlade något för sig själv och Vile släppte rorkulten.
— Nu!
Men även denna gång hade han misstagit sig. Förmannen stod vänd från honom och lyssnade spänt utåt vattnet.
— Nu ha vi dem här igen, upprepade han lugnt. Men Vile svor till, trots sin lättnad, ty med »dem» menades den hemvändande fiskeflottan, vilken de måste genom för att komma tillbaka till Tånga igen. Men tjockan var ännu så tät att man knappast såg handen för sig och fiskarna brukade varken höra eller se, stadda, som de voro, i en vild kapplöpning om vem som först skulle komma in till Kalvsund och få bästa priset för sin fisk.
— Gör blossen klara, så tar jag rodret, ljöd åter Erik Utbults röst, upplivad som alltid då fara var å färde, hur stor eller liten den var.
De bytte plats och Vile gick till plikten.
En stund av spänt lyssnande förgick.
Kölvattnets porlande var ännu det enda som med tydlighet kunde urskiljas, men plötsligt bröt ett annat ljud fram genom det — ett monotont dunk, dunk, dunk. Likt pulsslag i en väldig feberdröm ljöd det genom tjockan.
Lutad över rodret spanade Erik Utbult ut i det kalla töcknet, vilket stod lik en vit mur kring den blänkande våta båten och en liten ring av oroligt, grått vatten närmast den. Han hörde det dova ljudet närma sig allt mer. Sakta och liksom hotfullt växte det till ett djupt, surrande sorl, oavlåtligt stegrande sig, likt bruset av ett vattenfall, vilket man närmar sig men ännu icke ser.
I nästa ögonblick blänkte lyktor till både styrbord och babord om dem — röda, lysande som blodspår i allt det ödsliga vita — gröna, liksom skrikande av fasa i den dova, dunmjuka tystnaden.
— Facklan! Tänd facklan! ropade Erik Utbult.
Tjärblosset flammade hastigt upp i fören, blodande ned hela båten med sitt dystra ljus.
Vile svängde det högt över sitt huvud. — Se upp! Se upp! skrek han med sina lungors hela kraft.
Och som en terrier i en boskapshjord, så störtade båten sig nu huvudstupa in bland lyktorna.
— En grön förut!
Den skar deras kurs i rät vinkel, kilade över den, likt en råtta över en gränd, nästan alldeles under deras bogspröt, och visade dem under en enda andlös sekund sin besättnings spända, vita ansikten.
Erik Utbults vilda hjärta sjöng hela tiden av fröjd — han levde i sådana stunder — levde med ett liv så intensivt att det, likt en fackla, svängd i mörkret, visade honom människornas nästan pinsamt rika resurser av kraft och makt, liggande obegagnade vid sidan av allfarsvägen.
Han hejdade ett rop av glädje på sina läppar och, spelande bilboquet med faran på sitt vanliga sätt, svängde han först i sista minuten om rorkulten.
Pilsnabbt slöt sig dimman om det mörka skrovet — ännu en liten stund av spänt lyssnande och motorernas dunk blev allt svagare, de ilskna ljusen bleknade plötsligt bort.
Allt blev åter tyst och livlöst i det sakta strilande regnet.
Tills ett högt rop ånyo ljöd från Vile — Se upp! Se upp!
En röd lanterna blänkte till på styrbords bog. Det var en försenad trålare, vilken kom länsande för full fart, medan de själva nu seglade bidevind för styrbords halsar. Den andre skulle alltså vika, men tycktes icke vilja göra det; såg väl deras bloss men gav sig icke tid att tänka annat än att de voro en medföljare och hörde antagligen icke Erik Utbults vredgade rop: Galningar därborta, fall då, fall, eljest skär vi hop!
Ty plötsligt såg han också deras styrbordslanterna. Som två onda ögon glimmade nu bägge ljusen mot honom och ut ur dimman gled ett stort, mörkt skrov, purpurfärgat i skenet från Viles bloss. Likt en skugga ur en laterna-magica på tjockans vita vägg gled det allt närmare, rakt på dem, som om det velat gå tvärs genom dem.
Med hela sin kraft kastade Erik Utbult sig mot rorkulten och sköt upp den i lovart, för att om möjligt gå klar genom att falla.
Men för sent — han såg det genast — han släppte rodret och stod med ett språng vid det ställe där livbojen låg fästad.
— Hoppa, Vile! Hoppa! skrek han. Klart och lugnt, likt ett stålblankt svärd, trängde hans starka, befallningsvana röst genom den kör av förvirrade, rådvilla utrop, som ljöd från fiskebåtens däck, där man nu upptäckt sitt misstag och arbetade på att gå över stag.
Men förgäves.
Han vände på huvudet, medan han arbetade med bojen. I den dunkla men mäktiga aning, vilken i detta ögonblick fattat honom, sade han liksom med denna fulla, starka blick ett leende farväl till livet, det vanliga, lilla, verkliga och trånga, han så länge varit beredd att lämna.
Nu var stunden kommen!
Tyst sprang han fram till relingen. Där trängdes fiskarnas mörka, arbetande, ropande skuggor på trålarens obevekligt framglidande däck — där hoppade Vile rätt ut från fören, ännu med blosset i handen så att gnistorna yrde om honom, då han dök ned i dimman.
I samma ögonblick rände de bägge båtarna hop midskepps.
Den stora, tungt lastade trålarens skarpa för körde rakt in i lotsbåten, likt en kniv i ett bröd.
Ett kort, mångstämmigt skri från fiskebåten — ett raspande, skärande brak av uppslitna plankor och sönderbräckt trä. Och så — intet mer.
Som en sten sjönk lotsbåten och Erik Utbult med den.
Dimman slöt sig fridfullt om den — en minut och vattnet hade jämnat ut sig, som om de aldrig sjunkit.
*
Fiskarna hade ingen jolle och de andra båtarna voro för långt borta för att nås av några rop.
De svängde emellertid genast båten, vilken var skadad och läckte svårt, och manövrerade den fram och åter på olycksplatsen, för att försöka finna de förolyckade.
Men förgäves. De blossade och ropade, men dimman kvävde ropet och regnet elden. Och intet ljud förnams till gensvar.
Till slut tog deras båt in så mycket vatten att de sågo sig tvungna att begiva sig därifrån — lugnande sina samveten med att de gjort vad de kunnat — stannat kvar, tills de själva hållit på att sjunka. Men i alla fall, för att ingen skulle få något att säga, ämnade de försöka segla fatt någon av de andra båtarna och i dess jolle återvända till olycksplatsen.
— Inte för att det kunde tjäna till mycket — de hade nog fått ett slag av någon spira och gått till botten med båten, bägge två.
Hemskt var det, sade de sinsemellan, synd om Olaus Vile, som var så ung! Och synd om överlotsen också, förstås! Men kanske ändå bäst för honom, som skedde, fortsatte de, han skulle väl ändå snart blivit avsatt annars, så galen som han var och värre blev han ju för var dag. Fast en karlakarl, sade de beundrande, ja, det hade han varit, en rasande våghals, men en man modigare än någon annan på kusten i mannaminne!
Dock, en förstulen tanke, som ingen vågade uttala men alla tänkte, lekte hela tiden på djupet av deras tungsinta, beklagande tal. — Nu, när troligen bägge två gått till botten, skulle ingen kunna komma och vittna mot dem för deras huvudlösa manövers skull!...
Och sålunda — uppskakade, men med hemligt lättade hjärtan — begåvo de sig på väg igen och försvunno i tjockan.
Ännu en stund vrålade mistluren över den vaggande, vita vattenöknen — så slutade den plötsligt. Ty en skarp vind hade börjat blåsa och slet långsamt sönder dimman till spridda flak och bankar.
Mellan ett par av dem blev plötsligt en stor cirkel skummande, grått vatten synlig och i den två människohuvuden, vaggande upp och ned — Erik Utbults bredvid Viles, hans armar stödjande denne.
*
Erik Utbult hade dragits med av sugen då båten sjönk, ned till isande djup, vilka tryckte på hans huvud, tills han trodde det skulle sprängas i atomer och sedan kastat upp honom till ytan igen med en enda, svindlande hastig stöt.
Ännu en gång rycktes han ned — och stöttes så nästan medvetslös åter upp, blödande ur ett djupt sår i nacken, som han väl fått då båten sjönk, men alltjämt fasthållande sin livboj, alltjämt leende i ett stelnat, vilt grin, där han kastades kring av vågorna, kippande efter andan i dödens smärtsamma hänryckning.
Dock — då Vile flöt upp ett stycke från honom, ännu medvetslös efter det slag även han fått, då han följde med båten ner, blossade hans gamla instinkt att hjälpa och rädda, där ingen annan kunde det, upp igen.
Med en övermänsklig ansträngning betvang han sin yrsel för en sekund och lyckades få tag i lotsen innan denne sjönk för sista gången. Han lade hans armar över bojen och höll mödosamt fast honom, tills han återkom till medvetande. Men då han gjorde detta märkte Erik Utbult det knappast, märkte icke heller den unge mannens uttryck av oändlig häpnad, då han kommit till sig så pass att han kunde uppfatta vem som räddat hans liv. Skyggt och häftigt drog han sig ur Erik Utbults beskyddande tag och började simma bredvid honom så gott han kunde, rådbråkad och utmattad av slaget, som han var. Men det dröjde icke länge innan han kände att hans krafter runno från honom, likt vatten, och förskräckelsen slet genast ett skallande rop på hjälp ur hans strupe. Dovt, som ropat i en tunna, ljöd det över det dimhöljda vattnet.
Men vid ljudet av den förtvivlade rösten vaknade Erik Utbult till ur sin dvalas berusning. Långsamt kom han tillbaka till verklighetens främmande, lilla värld med dess rädsla, feghet och skrik.
Redan liksom från andra sidan såg han nästan undrande på den skräckslagna varelsen bredvid sig och hörde långt, långt nedifrån hans ångestfulla viskning: Båten, överlotsen, båten! Måste den inte komma och rädda oss? Den skar honom i öronen — skar genom den brusande friden i hans inre. Han skakade på huvudet för att bli den kvitt, men den fortsatte med stigande ångest och enträgenhet. Rörd till slut av dess barnsliga fasa försökte han mödosamt dra sig till minnes vad som hänt. Det klarnade för honom — han kom plötsligt ihåg det och öppnade läpparna till ord, som han knappast själv hörde, så långt borta från honom ljödo dessa betydelselösa fraser om tålamod och hopp — om att räddning säkert kom, men att det nog tog tid.
— Tar det mycket, så sjunker jag nog innan dess! avbröt Vile. Han var redan blek som ett lik — hans av köld blåa händer rörde sig blott matt i slappa simtag — allt hopplösare blev den blick han allt oftare sände kring den töckenmur, vilken ännu utestängde honom från den övriga världen, ångestfullt spanande efter en hjälp, som aldrig kom.
Sålunda gick timme efter timme och med dem flöt Erik Utbults blod — gick och gick — flöt och flöt — tills han förlorat varje spår av förmåga att mäta tiden, att mäta något — tills allt tycktes honom stå stilla, liksom från begynnelsen.
Ty närhelst han öppnade ögonen såg han samma vilda och dock orörliga skådespel — över honom himmelens stormiga valv, darrande för vinden, där den kom farande i isande stötar, drivande dimman framför sig, likt skräckslagna hjordar — under honom havets svallande, gröna massor, utan ett liv på sin yta, försvinnande under mistbankarna, vältrande fram ur dem igen — en ödslig och gåtfull värld av storm och töcken i gryningens olycksbådande, gravkalla ljus.
Och i det vaggade Erik Utbult på sin livboj, leende sitt vilda, ljusa löje. Hans värld var ny, byggd av död och dimma. Allt det gamla låg under horisonten — Tånga, fastlandet, den där historien från i går — vad det var länge sedan — allt, allt. Var?
Det brydde han sig icke om — med allt det där var han kvitt för alltid — för alltid lössliten från sin klippa i bakvattnet, för alltid slungad ut i krafternas fullhet — för evigt ryckt ur sitt eget lilla sammanhang och in i Alltets stora.
Han log i nästan medvetslöst jubel, piskad av vågorna, nästan begraven av dem, bredde han blödande och döende ut sina armar, jublade han dem till mötes, sjöd han ut med dem — skummande med havet, ropande med vinden — så ett med allt att han var intet...
*
Då kved det plötsligt till bredvid honom. Han öppnade ögonen, ännu en gång kom han tillbaka till det liv han trodde sig redan ha lämnat.
Blott ett litet stycke från honom tog Vile kvidande ännu ett par dödströtta simtag, med slutna ögon och huvudet dinglande hit och dit, som om han alldeles förlorat herraväldet över det — han liknade redan en död.
Men ännu ett stycke längre bort lyftes, plötsligt och blekt, likt en spöksyn, en väl bemannad jolle upp av vågorna, för att därpå lika plötsligt och overkligt försvinna igen.
Men Erik Utbult hade sett den. Och hade också sett att Vile icke ens skulle orka hålla sig uppe tills den hann fram — utan livboj!
Med uppbjudande av sina yttersta krafter krängde han sig ur sin och simmade fram till lotsen. Han hann honom just som han sjönk och lyfte honom med en sista ansträngning i bojen.
— Mod! Mod! De komma! skrek han i den nästan medvetslöses öra — in i det sista hjälpande — för stark att icke överflöda ända in i döden.
Med öppna armar välkomnade han den — välkomnade han allt.
Ty nu var han äntligen liv — liv så levande att det var död — att det smälte hop med den och, som havet och stormen, var förstörelse, var rasande begär att pröva sin styrka till bristningens gräns.
Och äntligen, äntligen över den — i ett vansinnigt hopp att icke kunna finna den — att få veta — att för evigt bli fri...
*
Dimman kom svepande igen — likt ett förhänge föll det över honom.
Då det åter lyftes hade båten redan hunnit bärga den medvetslöse Vile, men icke sett till någon annan och icke hört ett ljud i det tjocka diset.
Så försvann den under horisonten. Havet låg åter öde, vältrade vidare och vidare, upp och ned, i sin evigt stormande och dock evigt stillastående cirkel under himmelens oändliga djup, där morgonen nu stod, glimmande ljus av sol och sälta, framför en ny dag i tidens evigt framflytande och dock evigt stillastående ström.
Men genom tomrummet klagade vinden, klagade och viskade, viskade och klagade sitt gamla, sällsamma, ohörbara budskap.
En kåre — så domnade den plötsligt av — det var som höll den andan ett ögonblick.
Tystnad — intet.
Så långt ögat nådde — intet.
Så långt tanken nådde — intet.
Det, som varit Erik Utbult, den fläkt, som burit hans ande genom livets eviga rymd — likt den lilla kåre, vilken nyss smält hop med nordanvinden över vattnet, hade den försvunnit och gått bort.
Vart?
Och varifrån?
Intet veta vi.
Intet...