I.

I mörkret lyfte hon trevande sin hand och lade den på sitt bröst för att åtminstone få litet sällskap av sitt eget hjärtas slag och förstå att hon ännu var kvar.

Jo, det höll alltjämt på. Rastlöst arbetade det i sin ensamhet mitt i det tunga, tysta dunklet — tickade brådskande, tåligt och regelbundet — tickade och tickade, tills hon i vanmäktig ängslan skulle velat hejda det.

Ty det skyndade sig alltför mycket. Allt för bråttom hade det att kasta bort sekunderna. De försvunno ju oåterkalleligen — hon kunde aldrig få dem igen. Och hon hade icke så oändligt många kvar.

Men hennes hjärta tickade stilla vidare och slungade oavlåtligt tiden bakom sig ut i det gångna. Och hon måste följa med — fram till nästa dag, tänkte hon i ruvande bitterhet, och genom den måste hon så hasta till nästa natt och så genom den — ilande, ilande, utan spår.

Hon vred sig i sängen, vred och våndades och försökte fatta detta ofattligt spårlösa.

Men kunde det inte — kunde inte fatta något, sig själv, sitt liv, sin död — nej, inte något.

Allt tappade hon liksom bort — allt var så flyktande, så ensamt och litet att hon icke kunde finna det igen.

Bort gled det och rann ut i mörkret, vilket susade av tid, likt en flod — tomheten slök det och gled vidare — än tommare. Och det var som rycktes hon med, allt längre och längre fördes hon ut och tänkte, bävande av hjälplös fasa — I nästa ögonblick, nästa kan jag ha försvunnit och har icke märkt det, har förlorat mig själv i mörkret, för evigt förlorat mig själv...

Men hon kunde inte få fatt i något att klamra sig fast vid — allt vek undan för hennes drunknande tankars grepp och blev till intet i detta ofattliga, som intet var att fatta, emedan det var intet...

Allt mer och mer öppnade det sig — till slut slog hon armarna om sin egen lilla kropp, som för att hålla igen — hakade sig krampaktigt fast vid det enda ankare hon hade — sitt eget lilla, tickande hjärta — ett så bräckligt och värnlöst ting, där det dunkade, hårt och hammartungt av skräck, i hennes bröst.

I nästa ögonblick kunde det vara brustet och hon borta. Ack, händer, händer att hålla i!...

*

Intet svar, intet ljud — blott mörkrets sus kring hennes ensamma säng. Med vidöppna ögon låg hon där och stirrade in i det, spänt lyssnande, ångestfullt vaktande på det, som smög omkring därute, smög i allt närmare kretsar för var natt — var där alltid och lyssnade och väntade. Ännu en liten tid så hade det henne — ännu en liten tid av väntan och vemod och hon måste följa med — ur livet och in i döden, likt en fången främling ur ett främmande land i ett annat.

Ingen fanns som höll henne kvar. Ingen, som kunde göra det.

Till självförsvar frammanade hon ängsligt alla deras ansikten, vilka hon kände och höll av — sist sin älskade moders. Nej, ingen, ingen! Alla voro de för långt borta — skilda från henne av hennes ödes avgrund.

Över den kom blott ensamhet.

*

Ensamhet — alltid ensamhet.

Den skuggade hennes korta dagar, den ena den andra lik, som vattendroppar, där de tomma föllo ned i tomheten. Den vek aldrig från henne.

Och ändå hade väl få människor fler vänner än hon.

Folk kommo till henne och gåvo henne förtroenden och talade ut sina hemligheter, bekymmer och sorger i henne, som i en biktstol. Det var som om något hos henne, vilket dock icke var hennes egen förtjänst, frikallat dem från alla vanliga försiktighetsmått och masker människor emellan. De tyckte att de andades lättare hos henne, som om luften där varit klarare och högre än kring andra. Deras röster blevo så fria och blida och, hurudana de än annars voro, så logo de, antagligen, utan att veta varför, sådana dallrade, sällsamt ädla och förtroliga löjen mot henne. Var det icke som om de dunkelt förnummit den kalla fläkten från den skugga hennes nalkande öde redan kastade framför sig? Omedvetet ville de kanske trösta henne och vara snäll mot henne — goda, som de alla voro, innerst inne i sina hjärtan.

Det visste hon, ty för henne visade de sig alltid sådana de voro. »Annat skulle inte löna sig,» hade en av dem en gång sagt till henne, »ty jag är säker på att du i alla fall skulle se rakt igenom mig.

Men jag är också säker på — fastän jag inte vet varför — att du ser allt på det rätta sättet, det som ingen annan kan finna!»

Då hon nu tänkte på detta, måste hon le för sig själv, det tunga leende hon hade i ensamheten.

Han visste inte orsaken, men hon hade själv mycket väl reda på den.

Det var för att alla andra voro mer eller mindre jäviga — skulle leva mycket länge till och bullra vidare, som parter i det stora målet, under det hon stod utom allt och snart skulle gå.

Därför var det i själva verket icke underligt att de vågade anförtro henne sådana saker som de ibland gjorde — saker, vilka skulle fört dem i fängelse om hon inte tegat.

Det lättade dem, sedan gingo de tröstade och sade att hon talat mod i dem och givit dem nytt liv och att de älskade henne.

Åter log hon sitt sega, sorgsna löje.

Även hon höll ju av dem — mycket till och med.

Men ändå — som drömmar, vilka en annan drömmer, skymtade de förbi. Djupast inne angingo de henne icke, angick icke deras vänskap eller hennes egen vänskap henne heller.

Därinne fanns alltid kvar något sorgset, oberört och likgiltigt, avskilt från allt annat av en stilla lyssnande förbidan på det oundvikliga. Hon låtsade icke om det. Hon talade och handlade och var alldeles som andra. Men det hjälpte icke. Skuggan stod alltid över henne — då och då föll den djupare än eljest. Då smög hon sig bort, ty annars smögo sig människorna från henne.

*

— Varför stanna de aldrig? tänkte hon nu i sorgsen vrede — tro de då att jag alltid är stark, att jag bara är till för att trösta och aldrig själv behöver tröst? Icke medlidande — när var det någon tröst? Nej, gemenskap, det var vad hon ville ha!

Men trots allt kylde skuggan dem, märkte hon. Trots all sin godhet ville de dock icke erkänna henne som sin jämlike. En utomstående var och förblev hon — och just därför bra att ha till förtrogen — bra att gå till med sorger och vemod, emedan hon genom sin frändskap med döden ock var släkt med dessa bägge.

Men glädje, jubel, ljus — allt det hon skulle velat värma sig med innan hon gick — när skulle hon få dela det med dem?

För det gingo de till andra — till dem som voro mera lämpade för livet, bättre i stånd att uthärda dess hårdhänta fröjder och mödor — gingo till de skrattande, starka och trygga — förbi henne.

Där stod hon — för sig själv — måste gå vidare — aldrig stanna — aldrig få tag i livet.

*

Och då älskade hon det så som hon gjorde — så oändligt och brinnande med den smärtsamt brådskande och bristfärdiga kärlek man har till det man snart skall lämna.

Skulle hon annars längtat och väntat så och så bönfallande sträckt ut sina händer mot det okända? I det kända fanns ju icke någon, vilken ville behålla dem i sina för alltid! Skulle hon annars så ångestfullt bakom hopen av välbekanta och kära men dock så avlägsna ansikten spanat efter det enda, som helt betydde något — det okända ansikte, vilket tillhörde hennes kärlek. Alla människor hade ju sin, som de någon gång mött och känt igen och kanske fått behålla hos sig.

Varför skulle då just hon icke ha någon?

Människor kommo, många människor. De talade ord fulla av ömhet, de liksom bäddade om henne med omedvetet medlidsam vänlighet. Undrande såg hon upp i deras ansikten.

Men aldrig var det dens drag som hon väntade. Aldrig kände hennes hjärta igen honom och blev glatt.

Så gingo de igen och hon blev ensam — blev ensammare och ensammare där hon satt — stilla i skuggan, vilken föll allt djupare, vemodigt väntande det, som kanske icke kom, icke hann komma...

*

Hennes kinder hade glött upp i mörkret. — Ja, men det måste väl ändå komma! Det var ju så litet hon begärde. Hon ville ingenting annat än se och igenkänna den kärlek hon skulle kunnat äga om hon varit som andra. Något annat visste hon ju att det icke blev, icke kunde bli. Ty inte kunde hon få ta upp en vanlig, varm och ljuvlig människolycka i sin famn.

En drömlik smekning, ett flyktigt ord — det kunde hon kanske få, men allvarligare och varaktigare ting voro icke för henne — icke make — icke hem — icke barn. Bleve hon mor skulle hon ju dö av det.

Men fick hon bara veta att det någonstädes bland jordens myllrande mängd av människor fanns en enda, vilken icke skrämdes av hennes öde — emedan han var en del av det — en enda, som icke blott ville ha tröst och hjälp av hennes själs döende klarhet utan ville ha henne — henne själv — en enda, vilken icke hyste medlidande med henne utan älskade henne — en enda, som var hennes — så skulle hon vara nöjd, även om hon icke fick se honom mer än en enda gång.

Ty då vore det ju ändå som hade hon fått litet del i livet. Då skulle allt bli lättare, varmare, mjukare, skulle icke endast vara det höga och fruktansvärda, varigenom hon nu irrade, uppehållen blott av sin vilja till lugn och stolt värdighet — irrade utan mål, likt en hemlös fråga.

*

Men fick hon icke det, blev hon utan svar på sin existens — ett svar som hon kunde förstå — hur skulle det då bli?

— Hur skall det då bli, hur?

Hon hade satt sig upp och slagit sina smala, unga armar om sina knän och vaggade, viskande för sig själv, enligt sin ensliga vana, fram och tillbaka i dunklet, som börjat gråna av morgonljus.

En ny dag höll på att bryta in. Hon betvang sig och försökte fast se den an. Lik alla de andra, naturligtvis! tänkte hon bittert. Och efter den skulle så komma ännu många fler eller kanske blott få till, men alla lika de föregående. Hon såg dem för sig som en lång, grå tunnel. Genom den skulle hon glida, lika drömmande och flyktig som hittills — hädanefter som förut levande livet på ett oändligt avstånd från alla andra och på ett ännu oändligare avstånd från sig själv — sitt verkliga jag — det bävande, ensamma hjärta som stolt och slutet väntade att snart ha slagit sitt sista slag, djupt inne i dunklet, där ingen kunde nå det.

Hon bet hop tänderna.

— Det värsta hade hon ändå kvar — den stunden!

Och hennes lilla svarthåriga huvud föll framåt mot hennes knän i en mörk och tålig fråga. — Var icke människan dock ett alltför svagt och bräckligt ting för det stora, förfärliga liv och den stora, förfärliga död hon hade att genomkämpa? Var det icke för mycket — alltför mycket — ett alltför tungt och ensamt ansvar lagt på hennes ensliga själ — en sådan svag, liten låga och dock det i vars ljus allting sökte fatta sig själv... Det brann och letade och led och hade så liten tid på sig och fick så litet veta, men kämpade dock så modigt för att få klarhet, tills den stund var inne, då mörkret kom och släckte allt och det försvann — man visste icke vart — blott att det icke tycktes ha varit till för något.

Hon vaggade och viskade för sig själv i gryningsljuset. Hennes själ — hennes stackars lilla själ — hon ömkade den — hon vördade den — tungt var att bära dess korta storhet, dess tunga, ensamma, okunniga höghet — tålamod, hjältemod fordrade det.

Och hon knöt händerna tillsammans. — Giv mig det, viskade hon — mod att tiga, icke fråga, jag får ju ändå aldrig svar — icke klaga, jag får ju ändå aldrig hjälp — mod att värdigt taga mot vad som helst — hur svårt det än är.

Men ack, gör det kort då, bad hon, gör det kort, ty jag orkar kanske icke mycket mer. Och jag förstår ju ingenting — bara att jag skall vara modig.

*

Ty mest av allt fruktade hon att icke förmå vara det intill slutet — fruktade det till och med mer än detta slut.

Hon var sådan. Hon teg och log och när det blev för svårt talade och skrattade hon.

Och alla som visste om vad som väntade henne — Gudskelov, tänkte hon, de voro icke många och hon hade bett sin mor låta bli att inviga fler, emedan hon fick så underligt svårt att fördra dem efteråt — voro därför på något sätt skygga för henne.

Det var, märkte hon, som gav hennes öde henne en sällsam gåtlikhet — ett visst spetälskt majestät, vilket folk vördade och beklagade men även skydde en smula för. Ty de kunde ju alls icke grunda ut vad en sådan som hon, med betingelser så himmelsvitt olika deras egna, kunde tänka och känna och visste därför aldrig riktigt var de hade henne.

Minst av allt begrepo de sig på hennes glättighet, vilken gjorde att de icke vågade sig på henne med sitt medlidande. — Det skulle bara fattas! tänkte hon hett.

Den rätte men ingen annan skulle bryta hennes ensamhet. Och träffade hon icke honom skulle hon nog förstå att bära den obruten — skulle ingen få förödmjuka henne. — Man kan vad man vill! sade hon sig segt, skulle då inte hon kunna göra ännu några leende grimaser till för sin stolthets skull.

*

Just då slog klockan åtta. Hon vek undan täcket med en otålig suck av inbunden beklämning och steg ut på golvet, liten och smal i sitt långa, vita nattlinne, över vilket hennes fläta buktade sig, likt en tung svart orm. — Nu skulle hon börja med dem igen, de där grimaserna, tänkte hon betryckt, medan hon redde sitt alltför tjocka hår och välvde upp det över hela huvudet, likt en mörk hjälm.

Härom dagen hade hon och hennes mor kommit hem från Tyskland och hon hade glatt sig åt en liten tids paus i den ständiga vallfarten från kurort till kurort.

Men efter några dagar kom modern med nya uppbrottsorder. Och om ett par timmar skulle de nu i väg till en liten ö, någonstädes utanför västkusten, för att gästa hos en sjökapten, med vars hustru hennes mor räknade släkt och vänskap.

Luften skulle vara så bra på det stället så här års.

Alltså skulle de stanna där tills luften blev bra på nästa station i routen — en vinterkurort i Norrland.

Hon suckade en gång till. Det fanns intet hon var mera trött på än dessa sanatorier, havsbad och kurorter, där man skulle behärska sig från morgon till kväll, omgiven av människor, av vilka ingen var den man sökte.

Men hon kunde ju inte gärna ge uttryck åt sin leda sa länge hon såg att vallfärderna gåvo hennes mor litet lindring i hennes ständiga ångest för sin dotters liv.

Och ändå kunde väl modern aldrig på allvar hoppas att de gåvo någon hjälp — den sjukdom, som hotade hennes enda barns liv var ju obotlig!

Så att det hela var väl närmast ett försök att döva sin egen oavlåtliga oro — att fördriva tiden till det slutliga avgörandet.

Stackars lilla mor!

I detsamma spratt hon till vid ljudet av steg. — Se så, där kom hon ju redan — alltså fort in i selen igen!

Där hon stod mitt på golvet lyfte hon ofrivilligt händerna med en åtbörd av oändligt, trött tålamod — en ny dag av tomhet — — ännu en — —.

Så sänkte hon dem igen — knutna för ett ögonblick — och öppnade dörren för sin mor, hälsande henne med det bekymmerslösa uttryck modern var van att finna på sin dotters ansikte. Och som hon, det lovade denna sig dyrt och heligt, aldrig skulle behöva sakna där. Ty den lilla fågelaktiga varelse, som nu kom in i rummet och vände sitt oroliga, mörka ansikte mot dotterns mörka, lugna, var av den sorts människor vid vilka man omöjligt kan förknippa föreställningen om ansvar och bördor av något som helst slag, ja, vilka man omöjligt kan tänka sig som riktigt fullvuxna.

Det var något så barnsligt bortkommet över henne, något så hjälplöst och sprött, att hennes dotter aldrig ens i sina mörkaste stunder nändes ty sig till henne, aldrig hade hjärta att visa sig för henne sådan hon i verkligheten var. — Stackars lilla mor, sade hon sig, hon hade nog ändå! Det lättade hennes börda litet att få tro att dottern var resignerad och nästan nöjd. Och då fick hon väl tro det, då.