Havsboken

by Anna Lenah Elgström

II.

På aftonen samma dag stod Miriam, dimvitt blek under sitt nattdävna, svarta hår, bredvid sin mor på skärgårdsångarens däck och såg Kalvsunds brygga komma stickande ut ur strandens skymning. Den liknade ett långt skuggstreck, vilket tycktes fiska efter ångaren med det lilla ljuset som glimmade allra ytterst. Nu hade det den och sträckte ut sig bredvid, blänkande våt under den ensamma lyktans sömntungt gula cirkel, vilken liksom svävade fritt i den tjocka, mörkvåta luften, blott upplysande översta delen av sin påle. Under den rörde sig ett par otydliga gestalter i diset — en sprang fram för att ta mot trossen, men den andre hälsade blott med handen mot mössan.

Miriam såg gäspande på honom och gick så över landgången efter sin mor, fortfarande beklämd och motvillig men, som vanligt, förskansande sig och sina stämningar bakom sitt skärmlika leende av vänlig sorglöshet.

Men hejdade sig så helt plötsligt och liksom tappade masken. Gestalten under lyktan — en lång, smal, uniformerad man — hade stigit fram till hennes mor, fortfarande med handen lyft till honnör.

Fru Bamberg, vars lilla spetsiga ansikte nästan försvann i allt hennes strida, mörka pälsverk, tog mot honom med en ström av ord. Miriam stod tyst bakom henne med sina annars så frånvarande ögon plötsligt fyllda av levande ljus.

Som om han känt deras sällsamt betydelsefulla tyngd lyfte han upp sina egna.

Tvärs över de andras huvuden möttes deras blickar.

Långsamt böjde Miriam sitt hårtyngda huvud bakåt, öppnade ögonen liksom törstigt ännu mer och drack hans blick, tigande, djupt och girigt. Hennes läppar skälvde — ett ljust och undrande löje av nästan smärtsam glädje delade dem lätt.

Och som om de varit pärlor på en och samma tråd, vilken någon just då ryckt i, så dallrade nu på hans läppar samma häpna lamslagna löje, bävade i hans stela, blåa ögon samma sällsamt viljelösa hänryckning.

En sekund av lågande ljus, som flammat upp och försvunnit, men hunnit visa dem ett och samma brinnande under — så förnummo de bägge detta första ögonblick.

Sedan blev allt mörkt igen — han märkte åter dimmans kalla väta mot sitt ansikte, hon hörde ånyo sin mors tunna, alltid ängsliga röst — verkligheten omgav dem på nytt.

Förvirrade vände de sig från varandra — trodde att hela världen sett deras plötsliga, gåtfulla sinnesfrånvaro. Men ingen tycktes ha märkt något ovanligt och de försökte inbilla sig själva att de heller icke gjort det.

Var för sig sade de sig att det hela blott varit en hastig villa, en besynnerlig, vaken dröm, ett sällsamt gyckel av deras fantasi.

Dock — de vågade icke se på varandra. Ty de kände bägge, ehuru utan att ännu våga tänka det, att vad de än sade sig, så hade dock avgörandet redan skett — överlämnandet — igenkännandet.

Miriam tänkte, där hon tyst gick bredvid honom ner till hans båt — tänkte åter och åter i en underligt tung och ödesdiger berusning — Är det du? Är det verkligen du!

För honom hade allting stannat i sin gång från den sekund han mött hennes ögons budskap av öde och dröm.

I den stora, bedövande tystnaden ropade det genom hans på allt annat plötsligt tomma sinne — Vad är detta? Vad är detta? Han dristade att se på henne från sidan — såg i dunklet föga mer än en svart skugga. Men han kände i alla fall hela henne. Med varje nerv i sin kropp förnam han varje linje i hennes. Den lidande, glidande, sömngångaraktiga rytmen i hennes rörelser ekade genom hela hans varelse. Som ett smärtsamt ljuvt och vemodigt stygn i sitt hjärta kände han den passivt sega böjningen på hennes små skuldror och nackens trötta fall under den stora, tunga kasken av svart hår, vilken drog hennes lilla huvud bakåt.

Hon vände det åt honom. Likt en skygg smekning — något oändligt sorgset och flyktande förnam han den hastiga glimt han fick av hennes ansikte, där det liksom slumrade, insövt och intvingat i hård slutenhet, under hårets mörka dunkel. Så vände hon åter bort det. Han såg blott en bjärtvit kind och en tunn, liten mun, sammanpressad, som i alltid spänd vilja. Men han anade redan allt om henne — visste det liksom på förhand. Hennes väsens vemodiga glöd, dold och kuvad och närd i övergiven, tyst stolthet, hennes ögons mörker av ruvande väntan, all hennes ensliga, dödsmärkta ljuvhet — allt kände han och kände han igen.

Dock icke med sitt minne utan på ett underligt, dunkelt uppflammande sätt — som om han varit född med hågkomsten av det men icke förrän nu kunnat komma på den — med sitt innersta röda hjärteblod, vilket flög i pulsarna och bultade i hjärtat och susade och sjöng — Vad är detta! Vad är detta!

Och redan visste det — visste allt.

*

Genast de kommo ned till båten gick Miriam fram till den stora styrluckan och satte sig i den. Ty därupptill, vid rodret, skulle han väl sitta, tänkte hon. Han hade visst haft för avsikt att gå ner, men när han såg detta gick han genast akteröver.

Fru Bamberg stod en stund och ängslades över att dottern skulle sitta uppe på däck, men han lugnade henne med att det alls icke var för kallt, och då gick hon äntligen ned.

— Jag tar rodret, sade han till lotsen, vilken redan satt vid det. Så gick även denne ner och de voro ensamma.

Miriam kände det i hela sin varelse, likt en nästan bedövande, ljuv och orolig tyngd. Men hon tvang sina händer stilla och satt kvar, mjukt följande med varje rörelse av båtens porlande, snabba färd. Den gick genom ett formlöst, grått dis, som varken var mörker eller ljus utan blandade hop himmel och hav i ett och samma overkliga källardunkel.

Men genom det dallrade då och då ett underligt, avlägset sken, vilket tycktes komma någonstädes långt underifrån horisonten.

Rakt genom stänket, då fören skar genom, droppade det blekt guldstoft över hela båten, ända fram till dem bägge.

Hon såg skenet stryka över hans ansikte och uppenbara hans på henne fästade blick, därpå hastigt fylla rymden över dem och sedan dö bort i dess ovissa grånad bakom hans svarta silhuett. Hennes ögon förlorade sig i den ilande skymningen, men vart hon såg kände hon dock — som hade den varit djupt inbränd i hennes ögon — närvaron av den mörka gestalten vid rodret med ena armen kastad över det, vibrerande det fram och åter med en maskinmässig vanerörelse. Orörlig reste den sig mitt i havets och himmelens flyktande fantom som alltings mörka medelpunkt — det enda, vilket var verkligt och förblivande, medan allt annat blott glimtade till och försvann innan hon hunnit uppfatta det, där hon satt och stirrade in i det levande mörkret som in i sig själv och sitt öde. Och inne i det visste hon att två andra ögon lika orubbligt blickade tillbaka på henne och genom henne på sitt öde.

Så seglade de in i det — seglade och seglade genom det dallrande skimret från fyren på Tånga. Det kom i strålar och krossades till glimmande stoft och försvann i luften men kom igen, för var gång allt starkare, lekande sin ljuslek med det flyktande dunklet.

Så dök själva ljuskällan upp vid horisonten — en stadigt brinnande, liten vit punkt långt borta över det svarta vattnet.

Då sträckte han ut armen och talade för första gången på aftonen till henne.

— Där, där det lyser, skall Ni bo — hos mig.

I hans röst voro som länkar och band av ömhet. De drogo henne så saligt tätt intill honom.

Hon log och kände att hon före denna kväll aldrig verkligt lett. — Ja, svarade hon bara. Ja, ja!

Så tego de båda medan ekot tonade och tonade, djupt därinne i deras gemensamma hjärta.

*

Då han lyfte henne i land på den höga bryggan vid sin ö och kände hennes lilla kropps alla bävande linjer smyga sig in i hans famn och blott dröjande skiljas från den talade han för andra gången till henne — bara ett ord: Välkommen!

Och sedan yttrade han på hela kvällen knappast något mer. Icke heller hon talade vidare.

De hade ju ingenting att säga varandra. Allt var ju redan sagt. Den tystnad de tego tillsammans innehöll ju redan ting som ingen annan tystnad, dem och andra människor emellan, någonsin skulle kunna innehålla. — Underverk? Självklara saker? Ack, bägge delarna, men för höga för ord, omöjliga att utsäga.

De sågo på varandra — alltid — icke en enda gång — tänkte icke, kände icke — voro blott i varandra.

Bredvid dem rörde sig några främmande — hennes mor, hans lilla rödhåriga hustru. Då och då kommo de fram ur det dunkla fjärrtöcken, vari allt var inhöljt, och talade till dem. Och frånvarande hörde de sig själva svara så lågmält och stilla, långt borta — i en enda dröm — ett enda begär — tystnad — enslighet — dunkel — ack, väck oss icke — tala sakta — — allt har ju redan hänt — kan icke hjälpas — icke av er — icke av oss — — tystnad om oss — bägge — vi bägge...

Vad luften var underligt tung — allt det osägbara tyngde dem — hemlighetsfull ömhet fladdrade och spann sin brinnande väv mellan dem, ut och in, likt en sällsam skyttel bland de andra, där i fjärran, bredvid dem vid bordet.

Blott de voro varandra nära...

*

Han hade satt sig så att han kunde se henne rakt i ögonen.

Hon satt i ett hörn mitt emot, med huvudet lutat mot väggen, så att lampans röda sken föll rakt ner i hennes uppåtvända ansikte. Lysande och dallrande av sin bedövande glädje liksom gav det sig åt hans blick.

Men så småningom blev det så betydelsefullt tyst omkring dem. De bägge andra sågo beklämda på varandra. Något på andra sidan den värld de visste om mognade ödesdigert och obevekligt mitt ibland dem, det kände de, ehuru de ännu icke visste vad det var — icke vågade veta.

Miriam log ännu, brinnande och undergivet.

Modern såg på henne och tilltalade henne därpå nervöst, skrämd av det underligt nakna och djupa ansikte hon hade. Men Miriam svarade lugnt, ögonblickligen vorden sig lik igen, med ögonen alldeles gömda under ögonlocken, som ville de vara i fred och slippa förråda sin brand.

Hon tog sig åt strupen som om hon haft svårt för att andas. Luften hade blivit så tryckande het och liksom trång, tyckte hon — var icke längre blott deras, hennes och hans — de andra hade kommit så nära — hans hustrus blick vilade på henne, likt två brinnande, fientliga händer.

Hon reste sig hastigt. — Jag är så trött, jag tror jag går upp på mitt rum, mumlade hon otydligt.

Fru Utbult såg efter henne — hennes tunna läppar krökte sig masklikt.

Så småningom kom samtalet i gång igen. Men det fördes blott mellan de bägge fruarna — värden satt tyst och till slut reste sig också han och gick ut. Även denna gång såg Birgit Utbult upp med samma bittra, hjälplösa uttryck av en mask, som vill resa sig men icke kan.

*

Han gick ner till stranden. Endast rymden av himmel och hav tycktes honom nog vid just då. Han strövade omkring på klipporna över hela ön — hur länge visste han icke själv, men det var säkert långt över midnatt, då han kom hem igen.

Därför blev han helt förvånad, när han genom glasrutan på salsdörren fick se sin hustru och fru Bamberg ännu sitta tillsammans, ivrigt samtalande. Deras röster trängde ut till honom i ett oredigt sorl av bittra och ängsliga tonfall — deras underligt sorgsna och vredgade ansikten mörknade allt mer, där de lutade sig intill varandra och viskade. Medan han stod och såg på dem mörknade även hans.

Så vände han sig om och gick uppför trapporna till sitt eget rum. Där började han att hastigt gå fram och tillbaka med allt mera svartnande ögon.

*

Birgit Utbult låg vaken hela natten, bittert grubblande.

Tidigt nästa morgon gick hon ut — bortåt telegrafstationen. Då hon kom igen, hade hon ett telegram med sig, vilket hon sade sig ha fått av telegrafisten, då hon gick förbi hans hus. Det var ställt till henne själv och innehöll en ivrig bön från hennes mor att hon genast skulle komma till henne, där hon låg sjuk i Helsingborg.

Och då gick det naturligtvis icke an för fru Bamberg och hennes dotter att stanna kvar — det kom den förra genast underfund med. Varpå hon och fru Utbult snabbt gjorde upp ressällskap in till Göteborg. Det hela var väl planerat — Birgit Utbult visste att hennes man just denna dag måste ut och sätta sjömärken och skulle vara borta till in mot aftonen. Fru Bamberg kom alltså och sade honom farväl strax efter frukosten, vid vilken de tre varit ensamma, ty Miriam låg ännu, utmattad, som hon var, av den starka havsluften.

— Så ledsamt att kapten måste ge sig ut genast, sade hennes mor, då måste jag väl säga adjö nu, om kapten icke skulle hinna hem igen innan sju, ty då måste vi väl segla härifrån för att hinna niobåten från Kalvsund, eller hur?

— Hinner gör jag nog, om inte till Tånga, så dit, svarade han.

Men hon låtsade icke om det.

— Jag får väl hälsa min dotter? frågade hon.

— Jag hinner! sade han häftigt.

Då gick hon. Han stod och såg efter henne. — Visste hon och Birgit vad de gjorde? frågade han sig tungt. — Trodde de verkligen att de med att nu skilja honom och Miriam åt skulle få slut på deras kärlek? Få slut på den sedan de en gång träffats! Sedan de på en enda, oförgätlig sekund i varandra igenkänt allt det de var för sig längtat efter och drömt om hela livet igenom!

Förstodo de icke, de två, att det allaredan var för sent — att Miriam och han efter detta alltid måste älska varandra? Tvärs genom långa år, tvärs genom allsköns band och plikter måste de hädanefter älska varandra — måste — måste.

Ty en sten, som börjat falla, faller.

Och de föllo — föllo tillsammans ned i djup, varom ytans trygga vandrare icke hade någon aning. Deras varningsrop däruppe vid randen, vad kunde de ha att säga dem, som redan voro nere i avgrunden!

Allt vad de ropande uppnådde var att pina och förvirra dem — att yttermera öka deras smärta. Men det förstodo de icke — förstodo ingenting annat än att han var gift och dylikt.

Ynkedom — ynkedom. Vad frågade stormen och havet efter om han var gift, ifall de dränkte honom.

Hans och hans käras kärlek, den var av samma slag — det kände han i mörk och flammande bävan — den var livets djupaste grepp ner i sig själv.

— Kunde de hjälpa att de blivit slagna med den? frågade han sig, ärlig och stilla, som inför dödens dom. — Ja, då kunde de också hjälpa att de levde.

Deras bestämmelse var det — kanske också deras undergång. — Vilketdera — det kom dem icke vid — de kunde blott älska och förgås.

Men det kunde de. Det visste han liksom och det gjorde honom så trygg — allt så enkelt.

*

Ännu vid halvsjutiden var han långt ute i Kattegatt. Till Tånga fanns ingen möjlighet att hinna men kanske dock till Kalvsund, ty dit hade han slör. Han tog ut de tre rev han haft inne för blåstens skull, ty det började redan köra upp vind till den stora stormen på natten. Så att den gick som en pil, hans färd — gång på gång kastade båten rufftaket i sjön och då han kom in på Dana fjord sprungo folk ut på holmarna och skreko åt honom att han var galen, som förde så stora segel. Hade han icke varit ensam skulle han heller aldrig vågat det, men för sig själv var han icke rädd. Han skulle hinna välbehållen fram och träffa henne.

Och hann gjorde han också men blott för att endast finna sin hustru och fru Bamberg på däck och mötas av den underrättelsen att Miriam på grund av trötthet redan gått till ro i sin hytt, men bad om sin hälsning.

Allt föll på ett enda ögonblick ihop för honom — det var som om han fått det rakt i hjärtat — något gick sönder, han stod där bruten, förvirrad och ynklig. — Hade han då bara inbillat sig alltsammans — att hon älskade honom, som han henne — att hon utan ett ord förstod att hon var hans — var det möjligt? frågade han sig svindlande. Var det möjligt att det varit en villa allt det han tyckt sig förnimma? Hade han då verkligen haft rätt först, då han ville tro att det hela blott varit en underlig vaken dröm? Ja — ja — så var det nog! Varför hade hon annars inte väntat på honom — hon måste ju ha sett honom komma seglande och förstått att han nästan vågat livet för att hinna till henne.

Han hade tvärt vänt ryggen åt Birgit, ty hon skrattade åt honom. Omedvetet, som i sömnen, gick han över däcket och hoppade genom den öppna lastrumsluckan ned i sin egen båt, som låg långsides med ångaren. Han lydde ett dödssårat djurs instinkt — han bara längtade att få gömma sig — dölja sin smärta — vara i fred och sörja.

*

Det var ljus i ruffen.

Han ryckte upp dörren. Hans hjärta stannade.

Han såg hennes ansikte. Stilla och stel vände hon det mot honom, sa dödsglatt lugn och utom sig, utom allt, att han ryggade baklänges med allt orörligare hjärta.

Då tog hon sig om strupen på det halvkvävda sätt han redan kände igen.

— Jag glömde — jag glömde — — sade hon sviktande och stammande, förtvivlat kämpande för att få ord och luft.

Men då rörde hans hjärta sig igen. Han tog durken i ett steg. Han hade henne i sin famn — äntligen, äntligen hade han henne. Äntligen, äntligen kysste han henne — tungt, skoningslöst, länge, länge. Han hade mycken och lång hunger efter hennes kyssar att stilla — han kände det nu.

Vad hon grät i hans famn! Det var som om många års isar smält även i hennes hjärta.

Han kysste henne — kysste henne.

Därute gav båten avgångssignal. Hon ryckte till men tryckte sig genast tätare intill honom.

En gång till blåste den. Hon knöt sina händer om hans hals.

Hans älskade, måttlöst älskade — själ av hans själ, kropp av hans kropp — hon gick icke.

Tredje och sista gången gav båten signal.

Hon mumlade något invid honom. Han böjde sig ned och hörde vad det var. — Jag kan inte, jag kan inte gå! viskade hon för sig själv. Hennes ögon voro slutna, hennes ansikte var likt en saligt drunknandes.

Med ena handen trevade han bakom sig och drog till ruffdörren.

Aldrig så länge han levde glömde han hennes leende då — hennes modiga leende av stilla underkastelse, av frivilligt, stolt givande.

Hans hjärta darrade vid den synen.

*

Men han visste ju ännu icke huru mycket det var hon i den stunden gav — hade han blott vetat — hade han blott förstått!

Det att han icke förstod, det kunde han aldrig sedan förlåta sig själv. Han begrep icke hennes flämtande tystnad, hennes rasande kyssar, hennes darrande, kalla händer, då hon smekte honom. Han förstod icke varför hon icke tillät honom att minska seglen, då de seglade tillbaka till Tånga i den växande stormen. Hon gladdes åt den — hon reste sig i styrluckan och ropade utmanande åt de stora, nattmörka vågorna, vilka kommo dem till mötes allt resligare och resligare, tills de nästan skymde fyrens ljus för dem, där de kastades omkring i de dunkla dalarna nedanför deras skummiga toppar. Hon var vild och vit, som de, där hon höll sig fast intill honom. Och han fröjdade sig åt att hon var av samma sort som han. Åter och åter lutade han sig ned och med den ena handen manövrerande båten drog han henne intill sig med den andra och kysste hennes läppar, som voro kyligt salta av havsstänk. Han viskade till henne att han längtade att komma hem, längtade till natten. Hon smekte honom bleknande till svar — det var som om hon med knutna händer handlöst låtit sig falla ned i en avgrund.

Men ännu förstod han ingenting och allra minst förstod han henne då hon, efter att tigande, i ett stelt leende, som blottade hennes sammanbitna tänder, ha överlämnat sig åt honom, icke svarade honom ett ord på alla hans darrande smekningar och snyftande kyssar, ty han grät av lycka och blygdes icke för det.

Genom fönstret i hans rum, vilket skakade av storm, kom fyrens ljus in i stötvisa strimmor, likt band av vit imma, invävda i mörkret. Det var som om någon andats ljus och skymning om vartannat utanför och hans käras ansikte kom och försvann bredvid honom på kudden liksom i hastiga flämtningar.

Hon låg stilla och bara stirrade på honom med allt mera vidgade ögon. De voro som mörka djup, vilka sakta öppnade sig. I dunklet blev hennes ansikte till blott en vit fläck med svarta hålor i. Han närmade sitt eget intill det.

Och plötsligt var det som om han sett ned i själva livets och dödens gemensamma gåta. Han såg dödskallen i hennes huvud — han såg ner i hennes ögons hjälplösa mörker, som i bottenlösa brunnar, bräddfulla av det okända. Det mest främmande av allt — en annan varelse — stirrade mot honom — med fasa, allt större fasa, ty nu förstod hon att även han varsnat detsamma som hon.

Så lågo de en minut, stela, tigande, med ögonen nere i varandras ohjälpliga djup av hemlighet — två dödskallar på samma kudde — två liv, som levde var för sig och skulle dö var för sig.

Tills Miriam kved till och ryckte blicken från honom.

— Du såg det också ... mumlade hon och drog sig allt längre bort från honom — visste icke vart hon skulle vända sig — kastade sig åt sidan med ryckande läppar — förfärad, vilse, vanmäktig. Men han tvang henne åter in i sin famn, slöt henne hårt intill sig i ett oändligt medlidande med dem bägge — som trott att de voro varandra så nära, tills en plötslig glimt visat dem klyftan, vilken ingen av dem kunde fylla igen.

— Älskade, älskade, viskade han, glöm inte att jag älskar dig och att du älskar mig. Det andra kan vi inte rå för — det enda viktiga är att kunna älska ändå — älska varandra även genom avstånd och klyftor.

Älskade, älskade, kunna vi inte det?

Hon svarade inte — vad han än sade så svarade hon inte.

Han hade varit så bristande lycklig nyss — nu hade det brustit — brustit i vemodig smärta.

Han fruktade hennes tystnad. Med varje sekund blev den hårdare och ödsligare — det var som byggdes en stenmur sakta upp mellan dem.

Älskade, viskade han bönfallande — gå inte från mig!

Men hon gick — allt längre och längre bort, fastän hon låg stilla bredvid honom — gick ensliga, förtvivlade vägar.

Vidden av hennes vånda kunde han icke fatta — han visste ju intet om den ensamhet hon längtat så mycket ur, att hon köpt sig fri från den, kanske med sitt liv — blott för att mötas av en ny — ensamheten i dens famn hon älskat högre än sig själv — den ohjälpliga avskildhet, vilken låg i att hon dock måste gå ur tillvaron ensam. Men hon klagade icke med ett ljud — sade icke ett ord — hur skulle han då kunnat veta...

Ensam bar hon det — så ensam — så ensam.

*

Timmarna gingo. Hon teg. Han teg också — låg och lyssnade, halvt omedvetet, till stormens dån utanför. Den tog till. Han hörde byarna komma allt tätare och tätare. Likt ljudet av en väldig kanonad i fjärran ljödo nu deras ihåliga och sugande stötar, ett i ett utan nämnvärt uppehåll.

Men plötsligt hörde han i deras avlägsna brus ett annat, närmare ljud — den välkända, ursinniga bultning på ytterdörren, vilken alltid betydde fara.

Han sprang upp. Hon rörde sig inte ens. — Nu har det gått galet någonstädes ute på sjön! sade han.

Hon svarade inte.

Och han skyndade nedför trapporna.

Då han öppnade dörren kom lotslärlingen Anton Vile formligen inblåsande i en virvel av regn.

— Det står ett skepp på därute, överlotsen! Herre Gud, det står redan på! sade han ångestfullt, pekande ut genom dörren åt sydost till.

Erik Utbult såg dit bort. Natten var svart som en tunnel och vinden ven genom den, drivande regnet framför sig med en så våldsam fart att det förblindade allt. Men då fyrskenet i detsamma svepte förbi såg han Stora Brottets skumpelare häva sig därute, lysande vit i allt det svarta. Han riktade in kikaren och väntade på nästa stråle.

Då den kom varsnade han i en plötslig, spöklik glimt ett svart skrov hängande i virveln, med masterna pekande rätt ut från sidan.

Det var som en syn i en dröm, tyckte han. Och vid den synen fylldes han av det drömmens orubbliga lugn, vilket av intet kan störas. I hans ådror flöt plötsligt nytt blod — det pilsnabba, svala och lätta, som gjorde hans hjärna isklar och kall, då fara var å färde.

Han gav skyndsamt order att göra allt klart till bärgning och rusade så uppför trapporna, för att ta på sig sina oljekläder. När han var färdig gick han in till Miriam för att få en sista kyss — ja, han kunde ju inte så noga veta vilket det blev.

Men då var hon borta. Han tände ljus och letade överallt genom hela huset. Hon var och förblev försvunnen. Till slut gick han ut för att se om hon kanske var utanför — tyckte sig se en skymt av något ljust glimta till på den smala stigen ner till hamnen och skyndade efter, sökande sig fram utefter vejern. Men halvvägs ner mötte han alla de lotsar, som voro kvar av kurvakten på ön. Först kom Läbom, vaggande likt en trygg, gammal säl och bredvid honom mästerlotsen Dahl, med sitt hårda, mörka ansikte nästan dolt av sydvästen. Bakom dem gick Anton Viles broder, lotsen Olaus Vile och med honom en annan ung lots, med eldrött hår, »Junge Jan» kallad, efter ett grund, som han en gång stött på.

Erik Utbult såg genast på deras ansikten att de icke voro vidare hågade för saken.

— Äro ni färdiga? frågade han emellertid.

Det blev tyst ett ögonblick — därpå svarade en av dem, lågmält och allvarligt: — Att gå dit, där vraket nu ligger, är detsamma som att gå rätt i döden. En annan föll in: — Båten står inte med botten ut, så som det nu blåser. — Och för resten vänder han inte ute bland brotten med så hårt revade segel, även om han skulle bära dem, tog en tredje vid, han kastade rufftaket i sjön gång på gång i eftermiddags — ja, det vet överlotsen väl bäst själv, för resten — och nu blåser det tio gånger värre.

— Inget flytetyg finns på vattnet i denna natt mer än vrak och vinddrivare, förstås, tillfogade den siste, och det bli vi med, om vi gå ut — till ingen nytta!

Till ingen nytta — det voro alla fyra ense om, ty det var alldeles omöjligt, menade de, att någon människa fanns kvar därute, så som det bröt över.

Överlotsen stod med kikaren för ögonen. Han rynkade pannan åt vad han såg i den. Masterna höllo på att falla av därute genom de hårda sättningarna på brottet. — Det kan väl hända, medgav han, men innan vi varit ute och sett efter kunna vi inte vara säkra.

De skakade på huvudet — de voro säkra. Och överlotsen kunde väl förstå, att hade de inte varit det, skulle de tvärt gått ut.

De hade blossat men icke fått något svar. Så att allt var nog slut.

Troligt, var det, det måste han medge. Genom kikaren såg han att fartyget redan gått i flera bitar, så att endast akterdelen var kvar över vattnet. På den tyckte han sig dock ett ögonblick skymta en massa huvuden i en klunga akterut och ropade triumferande till. Men sedan lotsarna en efter en sett genom kikaren förklarade de att det endast var trasorna av mesanseglet, som fladdrade på bommen, och han måste snart ge dem rätt.

Medan de stått och talat om detta, hade emellertid vraket genom en särskilt hård by kommit löst från Stora Brottet men blott för att åter fastna på Mariagrundet strax intill. Sjön bröt där över det med våldsam kraft och kastade det på sidan.

När Erik Utbult såg detta försvann hans sista förhoppning att det möjligtvis kunde finnas något människoliv kvar ombord. Han kände en smärta som vid en stor sorg och började få samvetskval över att han icke genast tvingat lotsarna ut — ehuru detta skulle överskridit hans befogenhet — ty dylikt låg utom tjänsten och över plikten.

Just då ropade lotslärlingen till och de sågo att sjöarna kastat vraket från Mariagrundet också och drivit det ner mot öppna sjön, där det snabbt försvann allt mer och mer.

De vände sig om för att gå var och en till sitt — togo några steg och vände sig så mot sjön igen, för att kasta en sista blick på dödsseglatsen.

Men i samma ögonblick blinkade, plötsligt och otroligt, som en uppenbarelse, ett klart, litet ljus till därute.

Det svängdes häftigt och slocknade så, men de hade alla sett det och bröto ut i ett högt och häpet rop. — Där är ju ändå folk! Nej, men där är ju folk!

— Nå, gå ni ut nu! skrek Erik Utbult. Men visste naturligtvis svaret.

De voro ju Tångalotsar.

— Ja, visst gå vi ut! Stackare! Stackare! ljödo deras rörda röster. Och i nästa sekund störtade de alla åstad utefter stigen ner till hamnen. Medan några satte segel, sprungo de andra fram utefter stranden, för att leta reda på fyrekan. Ty en liten båt voro de tvungna att ha, eftersom de inte kunde komma upp under vraket med sin stora kutter, och fyrekan var starkast. Där lågo många båtar, men hur de letade och trevade i mörkret funno de den inte utan blevo tvungna att ta en annan. Då de sköto ut den i vattnet föll kölen av, men de hade inte tid att byta. Åter lyste det förtvivlade, lilla ljuset därute — icke en minut var att förlora.

Och så släppte de av.

Men just då for som ett glödande skott genom Erik Utbult. — Miriam! Miriam! Var var hon? Varför hade hon gått och gömt sig för honom i denna stund? Hon måste ju ändå ha hört vad det gällde — och ändå hade hon icke ens brytt sig om att säga adjö! Varför? Han förstod det icke — förstod ju icke varför hon var olycklig — blott att hon var det. Och måste gå ifrån henne så — lämna henne ensam och övergiven i hennes hemlighetsfulla smärta — hon, som var honom kärare än allt — än han själv — och dock var så långt ifrån honom. Gick han nu under därute — huru mycket större skulle då inte avståndet bli — så stort att det utplånade allt.

Likt vikande skuggor tycktes honom det som varit — tomhet — tomhet — det som var...

*

Tog den natten då aldrig slut — växte och växte blott dess ödsliga fasa, tills hon dignade under den, så ensam och tomhänt, som aldrig förr i sitt ensamma, tomma liv? Ty nu fanns ju inte ens något att hoppas — intet annat att göra än att vänta på döden — om så och så många månader — ifall — hon ryste rodnande — kanske förr — kanske också senare — men intet annat än detta. Och ensam måste hon möta den — förintelsen, som hon säkrat, fasan, som hon påskyndat. Han, för vars skull det skett, mannen, vilken hon älskat och som hon ännu älskade med en kärlek, kall och brinnande av undergång och död — inte ens han skulle kunna hjälpa henne. Till och med för honom hade avståndet varit för stort — den dödens cirkel, vilken var slagen kring henne, likt ett galler kring en bur — till och med för honom hade den varit för vid.

Nu förstod hon det. Och vred händerna i vemodig ångest. — Men varför, varför hade hon icke förstått det förut — innan det var för sent — innan hon, fattiga fånge, dömd att lita blott vid sig själv, givit bort allt sitt.

Dåre, dåre, som hon varit — det hon aldrig kunde få igen — livet — det hade hon i sin dröms yra slungat bort i förtid, likt värdelöst skräp, för att nå sin älskades famn! Och vaknat — känt gallret — sett att han var för långt borta — en fånge även han! Och stod nu där med sin tomma famn — hade intet vunnit — emedan intet var att vinna — hade intet kvar.

— Dåre, dåre, varför förstod du det icke förr? frågade hon sig darrande. Men kände i samma minut att hade hon också gjort det, skulle det inte förändrat något. Hade hon haft ett liv till att kasta bort, skulle hon givit ut det på samma sätt — icke leende längre, nej, förbannande, utom sig av ensamhet, men dock tvungen att lyda. — Vad? Ja, det visste hon icke — visste icke varifrån det kom eller var det hade sitt mål, visste icke dess namn — Kärlek? — Ett för litet namn! — Öde? — Ett för litet även det, för det väldiga, skoningslösa, mörka, som fått henne i sitt våld.

Hon reste sig med händerna för strupen — det kvävde henne — hon ville ut — fly —

Plötsligt såg hon att hon var ensam och hörde röster nerifrån — hörde budskapet om förlisningen. Men det sade henne ingenting — blott att hon måste skynda sig om hon ville vara borta, innan han kom igen och hindrade henne. Brådskande smög hon sig ut.

*

Vinden slog mot henne, likt en fallande mur. Slungad framåt hundratals mil i ett enda, ljungande sträck förde den med sig från de öde vidder av dimmigt vatten den rört upp en vild och rå lukt av saltslemmigt skum, som fyllde hennes lungor med sin tunga köld och genast snappade andan från henne.

Flämtande och förblindad vände hon sig instinktlikt om. Men då grep vinden henne över nacken och kastade henne framåt.

Med kläderna smällande kring sig, likt flaggdukar, svepte hon i väg genom dunklet, allt längre och längre in i en okänd värld, full av främmande faror.

Ty ingenting kände hon igen, ingenting var som det hon förut sett på denna jord — hon var rädd för allt. Kring henne stod en vägg av mörker, men bakom den hörde hon stormen dåna genom rymden högt över sig och under sig havets larm. Därnere i den svarta hålan glimmade båtlanternor och ljödo korta, hesa rop bland gnisslet av block och taljor. Hon skyndade bort från det — jagande framåt, vart som helst, i besinningslös rädsla. Ty själva klippan hon sprang på skrämde henne, där den då och då blänkte till i fyrens sken, liksom belagd med en tunn, glimmande våt hinna av ljus, och visade henne sin ödsliga gyttring av stenar och block, kringkastade, sönderbråkade och ituskurna, som i stela marter under eoner av is och eld.

Så drömlikt vilda förekommo de henne att hon var rädd att sätta foten på dem — rädd, liksom för fiender. Så drömlikt overkliga tycktes de henne också, där de försvunno i stormbyarnas dunkel och kommo igen då det var över — mörknande och ljusnande, glimmande till och grånande, likt svävande bilder i ett skuggspel — så hastigt och gäckande, att hon var rädd att de i nästa ögonblick skulle svika henne och aldrig komma igen och hon försvinna med dem — slockna i gråa djup — falla ned genom gåtor.

Allt var möjligt, ty allt var dröm — hon själv med sitt ensliga hjärta, sitt dödsdömda liv, sin lott kastad ut i det yttersta mörkret — mannen, som nyss ägt henne och vilken hon kanske aldrig skulle få återse — de arma liven, som svängde sitt lilla bloss därute på det drivande vraket — alla och allt i den svarta, dånande cirkel, som glimtade till och försvann med fyrens dödsbleka ljus, var dröm — måste vara det. Ty allt i den brann för högt och lågande, pulserade för tungt och brännande, svepte i väg alltför rasande för att kunna vara annat — vara verkligt. Ett sådant tempo hade aldrig verkligheten. Detta skenade ju — besinningslöst — utom sig av skräck och berusning — ner, ner i en sugande malström av gåta. Allt djupare drogs hon med — ville icke — rysande och iskall av fasa — men måste. Ty det i henne, vilket vaknat den sekund hon liksom igenkände Erik Utbult — det mörka, skoningslösa, vilket drivit henne in i hans famn — det reste sig nu med varje sekund allt mäktigare över henne, växande med det yrande djupet, som i hemlighetsfull frändskap. Hon kunde icke fly från det, ty det var inne i henne — det piskade henne framåt — dit hon icke ville — icke vågade — men tvangs att störta sig. Allt hastigare skyndade hon utför stigen — in — djupt in — allt djupare och djupare in i stormens brus, liksom in i en grotta.

Det väldiga sorlet steg och föll i vågor — det dallrade genom hela hennes kropp, visslade i telefontrådarna utefter klippstigen, tjöt i stagen kring den gamla fyren, vilken hon nu virvlade förbi, skrek och sjöng i varje klyfta. Hela Tånga var som en jätteflöjt för den att ljuda i — själva klippan under henne vibrerade, ihålig och urholkad av alla de djupa skrevor, vilka, lodräta, som skurna med kniv, delade ön nästan mitt itu från söder till norr.

Vart hon såg gapade de under henne i fjärran och ur deras mörka brunnar sprutade havet upp i sjudande strålar, lysande, likt vita blixtar, i mörkret. De blevo allt flera, tyckte hon i oviss ångest, de slöto sig samman till ett enda djup av mumlande, sugande fasa.

Stelt stapplade hon på.

Det var som hade djupet hennes hjärta och drog henne till sig med det.

Snyftande och snubblande halade hon sig fram utefter vejern.

Så tog den slut.

Nästan krypande letade hon sig väg genom mörkret ut till de yttersta klipporna och klättrade rysande över deras ytor, glatta och runda, likt väldiga paddors ryggsköldar. Även de skrämde henne med sin liksom lömska orörlighet i det smygande ljuset — skrämde henne på samma sätt som allt annat — hon förstod nu dunkelt varför.

Därför att allt var okänt och hon för första gången i sitt liv såg det — icke kunde se något annat, alltsedan hon i sin älskades hjälplöst främmande ansikte först fått syn på det.

Det drog liksom undan fotfästet för henne — vände ut och in på allting, tills hon överallt omkring sig förnam bottenlösheten i allt och svindlade i en underlig, hänryckt ångest. Så nådde hon slutligen, halvkvävd av vinden, havsbrynet, hörde ingenting, såg ingenting, ty allt var svart av storm, klängde sig bara fast vid de våta hällarna, från vilka hon oupphörligt blev riven loss av blåsten, och andades djupt och flämtande, stelt berusad av skräck.

Ty något kväljande, tungt, oändligt hävde sig långsamt upp och ned i det svarta och vita töckensvalget under henne.

Det var som såg hon själva urdjupet, vari livets krafter kokade, ohöljt sjuda därnere.

Hon låg stilla och bara stirrade ned i det.

Sakta sög det henne till sig i sitt väldiga uppstigande ur det dånande mörkret — stilla drog det henne med sig ut i sitt väldiga sjunkande i virvlar av skum — kom och gick igen — gick och kom igen — i en oändligt lugn kamp, en liksom evigt stormande vila. Tills hon var mycket långt ute med det — dit, där hon icke längre kände rädsla, kände något. Därför att hon liksom kände igen — kände igen det nyss okända — kände igen djupet — förnam samma djup svara inom sig själv — det väldiga, mörka, skoningslösa högtidligt liksom igenkänna sig själv — förnam sig själv igenkänna det. Sig själv — sig själv — i allt.

Djup jublade mot djup — icke längre två utan ett.

Icke längre något för sig, något litet avskilt, ensamt, räddhågat, utan ett stort allt, gemensamt med allt, var hon i detta ögonblick — ett enda. Och i det var det som om hon på något sätt känt livet direkt — icke längre blott genom förmedling av sin egen lilla, trånga varelse utan alldeles omedelbart och oförkrympt — som om hon varit det.

Så slocknade det — hon var åter isolerad — var åter blott en form, en ledningstråd för kraften, vilken går genom allt, förbrukande det och överlevande det. Men nu hade hon känt dess väldighet — nu kunde hon i sin ensliga litenhet, sin sorgsna hjälplöshet, jubla över dess storhet, som hade den varit hennes egen.

Stilla, vita tårar i en hög och tålig glädje utan gräns fyllde hennes ögon. Hon bredde ut armarna mot stormen och rymden. Hon kysste det flygande stänket ur bränningarna — kysste genom det hela havet, hela livet — alltet — med denna ödmjukt stolta och bävande vasallkyss liksom överlämnande sig åt det.

Stort var det att hava fått vara med i alltet, stort och ansvarsfullt, högt och förfärligt — för högt för glädje och lycka, för värme och gemenskap — annat än på lek — ett ödsligt, stolt offer i verkligheten.

Nu förstod hon det.

Och ensammare än någonsin — med alltets oändliga ensamhet ekande inom sig — förstod hon nu att hon aldrig kunde bli annat än ensam — att ingen människa någonsin var annat.

Ty vidderna kring dem voro alltför gränslösa, den helhet, varav de voro delar, alltför bottenlöst stor och gåtfull, meningen med deras tillvaro alltför hög och tragisk. Gåtans stumma tjänare fingo icke ha något ljuvt och varmt, som band dem — invigda, som de alla voro, till ett liv i blind kamp — för vad visste de icke. De kunde blott ana — ana att de måste lida så mycket för att andra kanske skulle lida mindre — ana att de, bävande i mörkret, måste trampa väg dit de själva aldrig kunde nå — men kanske andra.

Så gick kedjan framåt — bron av liv, som oupphörligt kastades fram över djupet för att nå den okända stranden.

Nu var det hennes tur att offra. Icke ens hennes skärv försmådde helheten. Även hon skulle med — skulle ge liv och dö.

Men illa hade hon tagit mot budskapet — trott att det varit kärlekens bön — hans till henne — att ensamheten var slut — lyckan kommen — alls icke förstått att det i stället varit livets befallning till släktet — livet, som icke vet av sina verktyg, icke frågar efter om de existera, långt mindre då hur, innan deras stund att återbörda sina pund och fylla sina ändamål är kommen och de, likt gnistor, träda fram ur mörkret och bliva till, få mening och vikt, först i det ögonblick de förbrinna.

Hon log nu, modigt och lugnt, åt sig själv.

— Och i denna väldighet hade hon höjt sin lilla gråt, frågat sina sorgsna, små frågor, tredskats, knotat och anklagat.

Hon blygdes.

Illa hade hon vetat sin plats — fordrat och fordrat och icke förstått att hon var på en gång för liten och för stor för att fordra något. En fånge — ja, visserligen, men sitt ensamma ansvars — sin storhets offer, icke sin hjälplösa fattigdoms, som hon nyss klagande trott. Livets medel — ja, visserligen, men därmed livet själv — intet förmående mot det men med det — allt.

Hon knäppte samman sina händer i frid — en stolt klarhet var över henne. — Ett rike söndrat mot sig själv hade hon varit. Men ville icke längre vara det — ville vara stilla, likt lövet, vilket sin tid ut sitter på grenen och i sin stund faller till marken för att multna och bli stoft och löpa det okända kretsloppet — tåligt och tyst, som alla de andra i syskonringen av tyst och tåligt liv.

Hon räckte ut armarna mot dem i sitt hjärta, bräddfull av sin nya kärlek — kärleken till livet, men icke som förut blott till sitt eget liv utan till allas, allas. Hon såg dem alla för sig — löven, som föllo — tänkarna och hjältarna, vilka grubblade och stredo för att föra släktet framåt — kvinnorna, som våndades i födslosmärtor för att föda dem lärjungar och kämpar — kvinnornas män, vilka arbetade för att vidmakthålla de nya liven — alla, alla kände och älskade hon i detta ögonblick.

Ingen av dem arbetade för sig själv, innerst inne stredo de alla för det kommande, strävade de medvetet eller omedvetet mot alltets okända mål.

Evighetens eldmärke brann i deras själar, drev dem framåt, gav dem mod till deras oavlåtliga, tysta, obelönade offrande på måfå ut i mörkret. Av dess brand levde och ledo och dogo de — ensamma i en öken av sin egen och alltets storhet.

Modiga voro de — hon älskade dem — varmt och medlidsamt och brinnande sände hon dem sin kärleks hälsning genom de ödsliga vidderna.

Ty nu — nu begrep hon Erik Utbults sorgsna ord: »Det andra kunna vi inte rå för. Det enda viktiga är att kunna älska ändå — älska även genom avstånd och över klyftor.

Kunna vi inte det, älskade, kunna vi inte det?»

Skarpa eggar gingo genom hennes hjärta. — Ack, hon hade icke kunnat — icke med den rätta kärleken — den, som skulle fått henne att glömma sitt eget hårda öde för att genom hinder och galler le in i döden mot kamraten i hans. Ack, till det hade hennes stora kärlek varit för liten!

Hon sprang upp och slog ut armarna mot havet och stammade ur sitt överfulla hjärta: — Älskade, kom igen, älskade, så att jag får älska dig mer! O, kom igen! Kom igen!

Med ögonen spända av ångest försökte hon genomtränga dunklet. — Var fanns han, hennes älskade, som icke klagade, blott lydde — lydde kanske till döds just nu!

O, nej, nej! Kom igen! bad och besvor hon ut i mörkret.

Kom då aldrig fyrens ljus!

Men då det äntligen lyste fram kunde hon ändå ingenting se — varsnade blott vita virvlar, som överallt därute sprängde sönder det svarta dunklet, likt rämnor in i det okändas fasa.

Utom sig av spänning ansträngde hon sina värkande ögon — men det var lönlöst. Ack, om hon blott haft en kikare! Men kom i detsamma ihåg att hon sett en stå nere i Erik Utbults rum och störtade i nästa minut bort över klipporna. Hastigt fann hon den och ilade tillbaka, hittade en skyddad plats bakom ett stort block och fick kikaren upp till ögonen, just som fyrskenet på nytt kom sopande.

Darrande förde hon den fram och tillbaka inom ljusradien. Och skrek till. Ty hon hade sett båten dyka upp i den — en liten, svart punkt långt ute i allt det gråa svallet. Den höll rakt ner mot vraket — en ännu mindre punkt ändå längre bort. Hon tog stöd mot klippan och följde med varje nerv spänd dess drömlika färd. I en ormande zigzag-linje gick den genom ett sällsamt, ljust virrvarr, som hon först trodde vara vrakdelar men sedan fann vara timmer från vrakets last. I de korta ljusglimtarna kunde hon se hur den stora, tunga båten dansade och hoppade, likt en liten boll, bland allt det hopgyttrade träet, vaksamt och smidigt försökande undvika dess stötar så mycket som möjligt. Hon skrattade stolt till — det var nog han, som satt till rors därute — så kallblodigt kunde blott han sköta det varpå allas liv berodde.

Så fällde regnbyarna sitt förhänge av ogenomträngligt mörker över vågstycket igen. Allt blev blint omkring henne i några yrande minuter. I den svarta och bländande virveln hörde hon blott stormens ihåliga dån och strävade att hålla sig fast intill klippan för att icke bli kastad ned i djupet. Men därpå kom fyrens breda ljussvärd farande genom den stillnande luften, klöv mörkret och grånade allt. Åter kunde hon urskilja något och se att lotsbåten med några meter minskat avståndet mellan sig och vraket. En gång var den plötsligt försvunnen och hennes hjärta stod stilla av fasa en sekund, men så syntes den igen — med alla segel uppe. Den hade synbarligen, för att sätta dem, varit nere i lä om skäret, vilket skymtade där i norr.

Nu skulle alltså arbetet begynna.

Spänt väntade hon på nästa ljusminut — och på nästa och nästa — stod där och höll vakt på dem, med kikaren oavlåtligt för ögonen, färdig att fånga upp den sällsamt drömlika syn, vilken i de snabba glimtarna dök upp inom kikareglaset.

Inne i dess lilla rundel kom och försvann lotsbåten därute i fjärran, seglande bidevind för styrbords halsar, så att sjöarna röko om den. De reste sig tvärbrant och föllo över den, likt skyfall. Ibland såg hon icke båten på ett par minuter och höll andan med sammanbitna tänder — det tycktes omöjligt att den skulle kunna resa sig igen. Men så småningom kom den dock upp i lä om vraket och hon såg, i en glimt mellan två väldiga sjöar, hur en liten roddbåt sattes ut och folk gingo i den. Så släppte roddbåten och lotskuttern gav sig i väg utåt sjön igen — för att icke vara i vägen — förrän i det rätta ögonblicket. Då kom den vinande tillbaka och lade sig att passa på ekan, där den full av folk kom från vraket, ridande på vågorna, så högt ibland att halva botten syntes.

I nästa sekund hade lotskuttern fångat upp dess last av räddade och släppt av den igen. Det var som om den stora båten spelat boll med den lilla, tyckte hon. Det hela gick så fort att hon knappast hunnit uppfatta det, innan hon fick se ekan, tom, så när som på två roddare, taga sats för att följa med en stor våg så nära som möjligt intill vraket och lotskuttern långt ute i sjön, beredande sig på nästa kast.

Och så höll det på — i en darrande evighet, tyckte hon — tiden hade stannat och stod och skälvde, som i en hemsk och sällsam dröm, i vilken hon oupphörligt tänkte: Nej, nu går det galet! Nu brister allt i tusen bitar! Men i nästa minut såg hon faran glida bort — besegrad — och en ny komma — och glida bort även den — lämnande allt lika oberört och henne själv lika litet förvånad över vad som än hände, som man är i drömmen — lika ångestfullt lugn, klar och kallt glad.

Allt plånades så småningom ut — begreppen liv och död och fara — allt. Kvar var blott kampen och den hade alltid varit, tycktes det henne, där hon stel av köld hakade sig fast invid klippan och vaktade på dess utgång.

Mörker och ljus kommo och försvunno — växelvis flämtande över striden — alltjämt varade den.

Så kom en by, svartare och hårdare än någon av de föregående men gick helt snart över igen. Hennes kikare flög åter till ögonen — ett ögonblick, och hon grep tag i stenen med vitnande knogar. Ty hon hade sett att stormbyn drivit lotsbåten alldeles upp under vraket — i nästa minut skulle dess bräckta stormast, vilken hängde ut över sidan, kantra den och allt vara slut.

Hon slöt ögonen. Men då hon darrande öppnade dem igen trodde hon knappt vad de sade henne — att lotsbåten, som genom ett under, gått klar, och nu med bottenrevade segel stävade in mot Kalvsund i den strykande stormen.

Hon nästan föll ned på klippan.

Det var över — allt var räddat — allt var väl.

— Tack, snyftade hon — O, tack — tack — — —