DE TROENDE.
Björnson säger i andra kapitlet av 'Synnöve Solbakken':
"Kirkeri står i bondens tanke på et højt sted og for sig selv, fredlyst, med graves hojtid omkring, messens livlighed inne. Den er det eneste hus i dalen hvorpå han har anvaendt pragt, og dens spir raekker derfor også litt længer aen det synes at række. Dens klokker hilser langvejs hans gang dit den rene søndagsmorgen, og han løfter altid på huen til dem, som han vilde sige dem ef 'Takk for sist!' Der er et förbund imellem ham og dem, som ingen kjænner. — — —
"Man kan derfor ikke tegne norske bønder, fordærvede eller ufordærvede, uten et eller annet sted at støte sammen med kirken".
Dessa sista ord kunna lika väl ha yttrats om en Gotthelfs, en Auerbachs, en Almqvists eller en Kivis bönder. Vi ha hittills iakttagit utvecklingen av brödernas uppror mot den kyrkliga församlingens hävdvunna och lagstadgade ordning. Men därunder har föga tillfälle givits att dröja vid Kivis framhållande av kyrkans och sektväsendets roll i bondelivet; fixerad såväl i Simeonis karaktär som i en hel rad av små episoder, omramande var sin bifigur och sammantagna bildande en faktor av mycket stör betydelse för uppskattningen av verkets kulturhistoriska innebörd. Det är på tiden att försummelsen gottgöres.
Församlingens mäktiga prost — för att börja med honom — framstår icke blott som den fruktade beivraren av brödernas förlöpningar utan också som en fullföljare af prästväldets civilisatoriska uppgifter. 'Han är sträng' yttrar Aapo, 'men en rättfärdig arbetare i Herrans vingård, och outsägligt mycket gott har han utfört i vår församling. Mången förargelseväckande krog har han förstört, många män och deras frillor har han tvingat till lagligt äktenskap och många grannar, som förut förföljde varandra i blodiga strider, har han sammanfört i den skönaste försoning. Och vad har han velat med sitt bråk med oss? Jo, göra kristliga hedersmän av oss. Nu har han lämnat oss åt vårt öde, men uttalar ändå om oss en så skön förhoppning, att hjärtat dras ihop, när man tänker på det'.
Denna församlingsherde få vi emellertid se blott i förbigående i kulissen, såsom då han svarar på våra gossars fräcka hälsning eller upprättar Juhani ur hans svåra syndafall. Klockarn står däremot mitt på scenen till vårt glada beskådande. Alla den kyrkliga lärdomens tokiga avspeglingar i en tavastländsk klockarhjärna få vi till livs i de överdådiga scenerna på hemvägen till Jukola och vid dansgillet i stugan, där den vördiga mannen håller sitt praktfulla förmaningstal till de församlade Jukolabröderna och deras forna dödsfiender, Toukolakarlarna. Vi kunna lämna honom där, dekorerande hedersplatsen vid bordet, njutande av två knorrar och tre kallsupar och med hög rodnad på kinderna beskådande ungdomens dans.
Så långt förslå de ljusa färgerna vid målningen av det kyrkliga väldets verkningar på folklivet. Kivi vore icke den objektiva betraktare hans läggning i trots av hans impressionism gjort honom till, om han icke mångsidigare dryftade prostens och klockarns kamp för bokstavstron. Kivis verk gömmer i själva verket en anklagelse icke så mycket mot denna präst och denna klockare, som själva inse sina misstag och slutligen bli de sju brödernas välgörare, utan överhuvudtaget mot kyrkans hårda framfart i folklivet och den prästerliga bokstavskristendomens nedbrytande verkan på moralen. Den förra av dessa två anklagelser får en skarp formulering i episoden med Jaakkola-Paavo, som prästen klådde och lade under bordet, då han stakade sig vid läsförhöret, med den påföljd att den ståtliga gossen miste sin granna och unga fästekvinna, som såg hans förnedring från förstugan. "Paavo började dricka som en hel karl, fick korgen av sin brud som en hel karl och drack än värre, tills han slutligen dog som en vedervärdig flåbuse". Om Kukkois-Mikko berättar Juhani, att han blev skrämd som ett får, då han på morgonen av läsförhörsdagen hörde prästbjällran. Så fruktansvärd är denna dag, denna uppklappningshögtid, som bringar en i svettning.
Men framställningens tyngdpunkt ligger dock i de oförgätliga typer, hos vilka kristligheten i ord och later står i brutal motsats till levernet. Den mest godmodigt tecknade av dessa är Timos argbigga till hustru, som om vardagarna regerar sitt hus med hård hand, men på söndagsmorgonen med smältande ord och heta tårar ber alla om förlåtelse, börjande med sin make och slutande med vallhjonet. Slutligen steg värdinnan ut, klädd i sin nya, frasande kjol, i lysande dukar och med ett ansikte pussigt av gråt; hon närmade sig kärran, klev högtidligt upp och satte sig suckande. — — Och så bär det av till kyrkan.
Djupare karaktäriseras en likartad typ i skildringen av den "väckta" men icke mindre skenheliga bonden på Härkämäki, som fördriver sin dag i oavbruten fylla, glödande som en kolhög från morgon till kväll. Det lönar mödan att följa mannen på hans morgonbestyr. Först en stund vid postillan och psalmboken. Så en titt i skåpets brännvinsklaff. Därpå ut till stallet, där drängen, pojkstackarn, får höra dagens straffpredikotext. Därifrån vandrar bonden, tuppröd i ansiktet, till fähuset och läxar upp pigan. Och nu är han mogen för det stora krakelet med hustrun och dottern, som varar en timme eller par. Men till slut blir predikantens strupe torr och sträv; han styr in i kammarn för att fukta den vid skåpet. Och nu: 'psalmboken i hand och sången i gång så att dörrposterna darra'. — På söndagen åker vår bonde till kyrkan med den rundkulliga, skärmlösa mössan på huvudet och rockkragen högt uppdragen. 'Där sitter han nu i Herrans tempel med munnen hopsnörpt och ögonbrynen höjda ända upp till halva pannan; där sitter han harklande sig riktigt på de frommas manér, sitter högtidlig, stadig och allvarsam som en nysnöpt tjur. Så sitter han där, upprätt och orörlig som en råsten i skogen. Men se, när han återvänder från kyrkan — — —
Läsaren gissar fortsättningen och vi kunna övergå till Simeoni, hos vilken fromleriet når sin höjd. Näst denna egenskap framträda i hans leverne det osläckliga alkoholbegäret och den långt drivna, snålheten som huvudfaktorer. Simeoni har därjämte en ängsligare, mindre karsk lynnesart än de andra. Under berättelsens gång avslöjas dessa egenskaper småningom, ända tills den oförenliga motsatsen mellan det 'kristliga' sinnelaget och superiet på följande sätt upplöses i en tragikomisk katastrof.
Juhani hade skänkt sin fromma broder en stor, styvpärmad bibel, vägande nästan ett lispund. Och länge höll Simeoni sig nästan alldeles nykter, oavlåtligt läsande ordet på sön- och hälgdagarna. Men sedan han åter en allhälgonafton hemfallit åt dryckenskapslasten, företog han sig följande dag att med hög predikorost sammankalla husfolket, från den äldsta till den yngsta, och lova bot och bättring med två fingrar på den heliga boken. Där gick ett år; två, ja tre, men så söp Simeoni sig full. Och när han denna gång vaknar från ruset, besluter han att förkorta sina jämmerliga dagar. Man hittar honom halvdöd på stallsvinden, hängande i spräckliga stoets täckgjord. Med den upprörda, vackra scen, där Aapo och Juhani intala den till livet vaknande ny förtröstan, slutar Simeonis historia.
Dess tyngdpunkt som karaktärsskildring ligger i detta slutkapitel. Här möta vi också det drag av snålhet, som så ofta vidlåder skönlitteraturens bondekaraktärer, ehuru det sällan ställs i förklarande belysning av levnadsvillkoren på bondlandet. Vi hasta förbi detta drag, som ypperligt framträder även i den lilla biepisoden om 'Konungs Kalle'.[17] Men vid en scen, som redan berörts i annat sammanhang, måste vi dröja för att göra teckningen av den religiösa linjen i Simeonis typ fullständig.
Han framstår icke blott som en karrikatyr, en illustration till omotsvarigheten mellan liv och lära. Trots salvelsen i de fridsord han ideligen flikar in i de andras tvister, dryftar han de religiösa spörsmålen med obestridlig hängivenhet och grubblar utan rast och ro över 'trons paragrafer'. Intressantast i bilden av denna allmogemans trosliv är det utomordentligt primitiva däri. Summan av hans filosofi finris uttryckt i de två orden himmel och helvete, medan Jesus' försoningslära och överhuvudtaget kristendomens nytestamentliga element synas ha berört honom lika ytligt som de andra bröderna. Hans vidskeplighet kan gott tävla med deras. Man förmärker icke någon tvekan rörande sannfärdigheten av den spökhistoria han berättar i bastun på Jukola, han tror som de andra, att uvens rop i vildmarken bådar eldsvåda, blodiga slagsmål och mord och han beskriver enligt hörsägen Impivaaratrollets utseende. Han är sålunda väl förberedd för det äventyr, som väntar honom efter den olyckliga supveckan i Tavastehus, dit han och Eero skickats med förtroendeuppdraget att avyttra ett dyrbart lass och därifrån de återkomma i jämmerligt, utblottat tillstånd. Av fruktan för välförtjänt stryk vandrar han allt längre ut i vildmarken och möter — djävulen, en uppenbarelse försedd med rävsvans och av samma längd som Simeoni själv. Den onde tar vår man vid handen och så bär det av genom skogen, medan den farliga följeslagarn än förvandlas till kattunge, än till jätte, tills han slutligen flyger upp till månen med sitt offer. Därifrån betrakta vår jordkrets, där den stora behornade Mammon jagar människosläktet som en fårskock och slutligen kväser hela världen och Amerikas rike.
Under detta burleskt fantastiska äventyr hade djävulen låtit Simeoni förstå, att världens undergång var nära. Hans huvudlösa skräck inför ett sådant perspektiv griper också Juhani, Timo och Lauri, medan Tuomas och Aapo röja ett visst tvivel om den diaboliska uppenbarelsens äkthet. Men alla befinna sig i djupt allvarlig sinnesstämning och de fyra blint troende bröderna föreskriva de åtgärder, med vilka man bör bereda sig på yttersta domen. Man slår brännvinspannan i bitar, kommer överens om att aldrig mer supa och besluter sig för ett kyrkbesök. Simeoni själv gör ett tilläggsförslag. Han yrkar på försoning med Toukolaborna, men får inget understöd för denna fridstanke.
Djävulstron är således den härskande principen i Simeonis religiösa liv och djävulsskräcken den drivande kraften i hans ansatser att bli dryckenskapen kvitt. Han bör betraktas som en representativ typ för mycket vida kretsar av sin samhällsklass. Håns individuella särmärke ligger ej häller — åtminstone ej i väsentlig mån —i den hårdhet mot andra, som han mitt i sitt blödsinne lägger i dagen, så snart snålhetsdjävulen får makt med honom. Också detta är typiskt. Man jämföre Simeonis beteende mot tjänstfolket med den troende Härkämäkibondens! Jesus' kärlekslära är dem båda lika främmande, ehuru den senares karaktär visserligen är långt mer hårdhetsbetonad än den förras. Men teckningen av Simeoni äger utan tvivel rent individuella drag utöver de typiska. Det viktigaste av dem står i samband med hans fantasiliv. Som Juhani synes han förutbestämd för nederlag i alla konflikter, där han främst måste lita till egna krafter. De äro båda borna fantasimänniskor, utan förmåga att begränsa sina handlingar till det nåbara. Men Simeonis fantasi är varken lika frodig eller lika djärv som Juhanis och han saknar alldeles dennes stundom framträdande hårdnackade ståndaktighet.
— — Av beskrivningen på Härkämäkibondens dräkt, av uttrycket "de väckta" och andra detaljer märker man, att icke blott statskyrkans anhängare utan även pietisterna föresvävat Kivi, då han tecknat de hittills berörda yttringarna av allmogens religiositet. Vi ha redan sett, hur han bjuder till att göra statskyrkans företrädare rättvisa på samma gång han angriper dem. Detsamma gäller pietismen. Denna mäktiga rörelse hade ju utvecklat stor intensitet i Kivis hemsocken. I levnadsteckningen har också berörts en av rörelsens mest bemärkta representanter inom kyrkan,; Johan Fredrik Bergh, kapellan i Nurmijärvi 1826-1843. "Pietismens anda", skriver M. Rosendal i sitt arbete "Den finska pietismens historia i XIX:de århundradet!", "spreds genom Bergh mäktigt i Nurmijärvi". "Redan under de första åren av sin Nurmijärvivistelse", fortsätter han, "inrättade Bergh en söndagsskola i socknen för att höja folkets läskunnighet". Senare tillkom en skola i varje by. I "Lukemisia Suomen kansan hyödyksi III", säges, att Bergh genom dessa skolor nydanat socknen, som fordom betraktades som ett tjuvarnas och rovdjurens hemvist.
Med dessa fakta för, ögonen tror jag i likhet med Tarkiainen, att J.F. Bergh bör befraktas såsom förebilden för Kivis teckning av socknens energiska prost. Men Kivi har hållit endast ytterlinjerna av Berghs verksamhet i sikte och därför förefaller romanens prosttyp, såsom jag antytt, representativ för statskyrkan — ingalunda för pietismen, som alls icke kommer till synes i detta sammanhang. Men på andra, ställen i 'Seitsemän veljestä' frambryter deri mäktiga svallvågen av en väckelse, som fyller folkets liv med trosglöd och omgestaltar de moraliska värdena. Man ser just på dessa punkter, hur oriktigt Kivis verk uppfattas, om det betraktas blott som en serie realistiska tavlor framställande de sju brödernas utveckling under fäjd mot samhället. Till och med biepisoderna mynna ibland i perspektiv över hela folkets utveckling, sådan Kivi kände den. Och vad inblickarna i det religiösa livet vidkommer strövar man genom verket som genom en fjällbygd, där den vita vägen slingrar sig framåt i stigande bukter. Från klockarns statskyrkliga, stelnade bokstavskristendom stiger man till Simeonis förvirrade, men av ständigt sökande utmärkta trosliv. Från denna vilopunkt kunna vi fortsätta vandringen uppåt. Innan krönet nås, möter oss den märkvärdiga Tammisto-Kyösti, "som aldrig skrattar och aldrig ljuger". Vi ha redan sett honom, då han "högt bölande" anländer till valplatsen för det namnkunniga slagsmålet med Toukolakarlarna och avgör drabbningen till sina vänners förmån. Tidigare ha hans raseritillstånd utmärkts av religiös extas. "Som en besatt vandrade han i byarna, predikande och skrikande. Och då han slutligen vaknade ur detta tillstånd, var han annars densamma som förr, men han skrattade aldrig mer. Och med honom skedde det märkvärdiga, att han framdeles höll Jukolabröderna för sina bästa vänner, fast han knappast hade känt dem förut". Denna mans drag stanna kvar i minnet sådana Gallén-Kallela fattat dem i sin teckning. Han är en outgrundlig vildmarksenstöring. Stormen, som religionsgrubblen väckt i hans själ, har lagt sig till ro, men hans främlingskap i livet är härefter beseglat. Han lider blott några få människor. Mot dem är han god, obegränsat hjälpsam, omutligt trofast.
Härmed ha vi nått fram till den mest gripande av Kivis religiöst inspirerade karaktärer, till Anna, den unga, pietistiska kvinnan, som blir Eeros hustru. Bilden av hennes gestalt, första gången tecknad mot ängsscenens ovädersmörka bakgrund, hör till det mest strålande en nordisk diktare någonsin skapat. Ingen annan av våra skalder än Stenbäck och möjligen Wecksell kunde ha funnit sådana ord som Kivi, då han låter henne böja knä på tuvan, bedjande om misskund för den gudsförgätna husbonden, medan regnet forsar omkring henne och blixtarna ljunga. I dessa rader skälver den trosglödande bönens poesi, primitiv, extatisk, omotståndligt ryckande den gråtande åhörarskaran med i sin virvel av stormande känslor.