JUHANI.
August Ahlqvist skrev i 'Finlands Allmänna Tidninng' bl.a., att 'någon skymt av karaktärsteckning' icke stod att finna i Kivis roman. "De sju bröderna, liksom andra däri förekommande personer, äro skuggor, vilka tala och handla på ett och samma sätt. Endast den äldste och yngste av bröderna kan man urskilja såsom försök till karaktärer; den förre är den vildaste bland de vilda — — den senare — — brödralagets geni och kvickhuvud." Kivis försvarare hade, så vitt jag vet, icke upptagit denna passus hos Ahlqvist till noggrannt skärskådande, innan Tarkiainen i sin studie över Seitsemän veljestä tecknade alla sju brödernas silhuetter, sådana de framstå vid en förstående läsning av verket. Därmed torde myten om karaktärsteckningens schablonmässighet för alltid vara bragt ur världen.[16]
Det är ju anmärkningsvärt, att Ahlqvist likväl nödgats acceptera Juhanis bild såsom 'ett försök till karaktär'. 'Den vildaste' av de sju vildarna synes hos honom ha väckt något slags häpnad — om erkännande var ju icke tal — och i själva verket kan väl ingen läsa Seitsemän veljestä utan att dröja vid denna överraskande storvulna och tillika grovhuggna skapelse. Juhanis karaktär är ett märkligt försök att ge en djuptgående framställning av en alltigenom primitiv människotyp. Den speglar ett i alla avseenden outvecklat kulturtillstånd, bland vars utmärkande drag den naiva, av inga tvivel besvärade vidskepligheten är ett av de starkast framträdande.
Med kärleksfull beundran minnas bröderna sin avlidna, blinda morbror. De glömma aldrig hans utläggningar om världsbyggnaden. Han berättade om tider, då hela naturen, t.o.m. träden, kunde tala. Han visste, att månen var 'en skinande klippa' i rymden. Han förtalde om 'tre stora ödeläggelser', som föregå världens undergång. Två hade redan övergått mänskligheten, 'deri tredje förestår, när det inte mer finns hedningar på jorden'. Över allt detta grubbla bröderna i vildmarken. Och med djup poesi har Kivi tecknat det finska lynnets kontemplativa drag, då han låter dem grunda över norrskenet. 'Mången vinternatt betraktade de från sin lilla glugg de bleka norrskenslågornas flämtning. Där bortom bärgets krön, bortom de skäggiga granarna, sken i det vida en skumt lysande båge. Gnistrande och ljudlöst tändes ett bloss, och släcktes, och tändes åter, eld jagade eld, skyndade ända från nordens kulna port upp mot zenit, och alltjämt dallrade det disiga skenet himmeln runt. Denna lek betraktade bröderna från sin stugas lave, spörjande och undrande hit och dit över den högtidliga företeelsens uppkomst och orsak. Men de undrade och grubblade förgäves'.
Den blinda morbrodern hade förklarat, att åskan uppkommer, då skydragen hopa torr sand mellan molnblocken, och som barn fantiserade bröderna ofta över fenomenet. Juhani föreställde sig, att Gud körde för våldsamt på sin himmels stenlagda gator. Men medan de andra vid vuxen ålder betraktade dylika mysterier med en viss andaktsfull vördnad, stannade Juhanis utveckling åtskilliga trappsteg lägre ner. Han uppträdde, utomordentligt respektlöst gentemot det gudomliga. En gång, när han bärgade sitt hö, bröt ett häftigt åskväder lös. 'Medan höjden dundrade, stod han där och svor, smällande mot vänstra handens flata den högras knutna näve. Som en besatt for han ut i förbannelser, hukande sig ner ett kvarter vår gång ordet 'perkele' skrällde ut genom, hans gnisslande tandgård. Blickande uppåt, skrek han flera-gånger med skärande stämma: "vad ha himmelns spillningskärror att göra på min höäng?"
Denna bild är ej den enda i sitt slag. Efter ett av de många slagsmålen mellan bröderna och Toukolakarlarna föres följande samtal:
Aapo. Låt oss gripa till lag och rätt och ej till egenhandsdåd.
Juhani. Första Toukolakarl jag får i mina klor, slukar jag levande med hull och hår. Där har du lagen och rätten.
Simeoni. Stackars bror! Ämnar du nånsin bli en himmelens arvinge.
Juhani. Vad bryr jag mig om himmeln, om jag inte får skåda Tuhkala-Mattis blod.
Med detta sinnelag följer också vanvördnad för den himmelska maktens jordiska representanter, framträdande i synnerhet då hotet om stockstraff bringar lavaströmmarna i Juhanis själ att flöda. 'Tanken på att slå vår herr prost i blod, skulle just smaka mitt vreda sinne som ett honungsregn. Inte skulle jag bruka kniv och inte bössa, som förra Kariskarien, nej, med naglar och tänder skulle jag hänga mig i hakan på honom som en varglo'.
I sitt förhållande till vildmarkstrollen är Juhani inte så kavat. När man en natt slagit läger i skogen, upptäcker han, att man kommit till ett fasansfullt spökställe: platsen vid jättekastet, 'som ger ett så sorgset svar på kyrkklockornas dön'. Och han varseblir ganska riktigt två ögon i mörkret. En sådan syn förskräcker honom lika mycket som det besynnerliga dånet i vildmarksnatten i tiden imponerade på Sancho Panza. Han vill fly hals över huvud.
Tuomas. Sittom i ro!
Juhani. Men skogsrået på det här stället är ont och argsint
Aapo. Blott mot dem, som svärja eller visa annan ogudaktighet.
Samma ömkliga modlöshet gentemot det okända och obegripliga observeras hos Juhani även då han skall föra de andra till nattlig kamp mot det farliga Impivaaratrollet.
Men när det gäller att möta faror, vilkas art han begriper, utvecklar han helt andra egenskaper. I de talrika striderna med både människor och rovdjur visa alla sju Jukolasönerna en imponerande tapperhet. Minst modig är den skenheliga gudsmannen Simeoni, medan högsta höjden av oförskräckthet nås av Tuomas och Juhani. Men Tuomas låter blott en enda gång — i tumultet på Djävulsstenen — bärsärkslynnet kväva eftertanken. Man ser redan under slagsmålen, att han kan utvecklas till en sådan besinningsfull, verksam och kraftig husbondetyp, som han till slut blir. I Juhani möta vi ständigt den allt igenom primitiva karaktären. Även tapperheten är hos honom blott en affekt, ett utslag av samma på intellektuella faktorer blottade själsliv som hans vredesutbrott mot gud eller hans skräck för trollen. Ensamt de scener, där Kivi målar hans utseende, då vreden rinner över, äro nog för att visa detta, Det är, i förbigående sagt, karaktäristiskt för Kivis realism, att han i sådana scener så ofta begagnar jämförelser ur djurlivet för att framställa det primitivt obehärskade i brödernas utseende och beteende.,
I klockarstugan få vi se Juhani "skrapande sitt runda huvud, spottande och riktande mot sin lärare blängande tjurögon". En gång uppträder han mot Timo "som en retad björn". När han läxar upp sin hustru, får Korkkula-Abel, som befinner sig i stugan, det olyckliga infallet att instämma i klandret. "Men plötsligt började Juhanis ögon blängande vidgas och han rusade upp som en fruktansvärd björn". Under scenen, som följer på brödernas upptäckt, att fem av dem eftersträva Männistö-Vendla, utropar Aapo: Jag fasar, Juhani, när jag ser, hur dina' ögon' rulla och hur ditt hår står på ända som borstigt gräs, — — Eero, Göm genast din förfärliga haka. Om den tycker jag synd, för den skakar och darrar som en tiggare.
I den långa julnattsscenen, då Juhanis galenskaper slutligen leda till stugans brand, tecknas hans hetsiga, slagsmålshumör alldeles ypperligt.
Eero. Juhani, varför grinar du och vrider dina ögon som oxen på slaktbänken — — Men se på Juhanis mun och förskräcks! Ah! Om jag skulle sticka en stålplugg mellan tänderna på honom — kratsch! den skulle genast brytas i två bitar.
Jag anför ännu ett brottstycke ur en slagsmålsscen.
Men när de andra just upphörde att slåss, nalkades Juhani med sin man, släpande honom vid kragen och allt emellanåt klämmande honom om strupen. Skrämmande, förfärligt var denna gång äldsta Jukolabröderns utseende. Vreden slungade gnistor ur hans alltid rätt små ögon, som nu, blodsprängda av förbittring, rullade vilt i hans huvud; en frän svett strömmade ner för hans kinder och han fnös och pustade som en stridshingst.
Juhani. Sök min abesbok, sök genast min abesbok! Ser du, jag klämmer dig annars så att träcken flyger ur dig. Sök för Guds skull min abesbok med de röda pärmarna, din jäkel! Ser du, så här ger jag dig, så här!
Toukolakarlen. Slå inte!
Juhani. Abesboken!
Toukolakarlen. Jag slängde ju den dit i busken.
Juhani. Stick den i min näve, riktigt med vacker hand, med lill-hankun, din jäkel! Tror du, att du bara dansar här, din jäkel! Ger du inte, din fan, abesboken med de röda pärmarna i handen på mig?
Toukolakarlen. Du krossar min strupe, min strupe!
Juhani. Abesboken! Gud bevare oss, abesboken!
Toukolakarlen. Här är den, galna karl!
Juhani. Ge den en liten puss! Ja, pussa den vackert.
Toukolakarlen. Va? Pussa?
Juhani. Riktigt nätt. Och gör det för Guds skull, min bror, om det kliar i din rygg och livet är dig kart. Gör det, gör det, annars ropar redan i denna stund ditt blod på hämnd över mitt huvud som den fromma Abels blod förr i tiden.
Till detta rasande lynnes yttringar höra överdrifter i alla tankar, önskningar, planer och förehavanden och i dessa överdrifter, sådana de visa sig i vardagslivet, har man att söka källan till karaktärens humor. Sällan utvecklar Juhani den art av finsk humor, som kännetecknas av en torrolig, flegmatisk skämtsamhet; — ett sådant kynne speglas i klockarns och Aapos repliker. Humorn i Juhanis gestalt är finsk i annan mening. Den hör samman med den finska hetsigheten, röjande på ett egendomligt sätt folklynnets rikedom, men också dess vildhet, dess oförmedlade språng från godhet och ömhet till en obehärskad brutalitet, en orkanliknande framfart, som kulturen ännu icke har prässat in i sådana former vi äro vana att möta i skildringar av mänskliga vredesutbrott.
Vill man annorstädes i finsk och skandinavisk litteratur finna någon motsvarighet till denna karaktär, får man lov att återvända till Kivi själv. De flesta drag i teckningen av Juhani anträffas redan hos Esko i 'Nummisuutarit'. Emellertid skulle Juhanis överdrivna handlingar och uttryck icke alltid genom en enkel kontrast mot verkligheten göra så osviklig humoristisk verkan om icke Kivi tillika öste humor ur en annan källa, nämligen brödernas, enorma okunnighet. Det mesta av deras vetande härstammar från a-b-c-boken, almanackan och Gamla testamentet; det nya tycks ha gått deras hedniska sinnen tämligen spårlöst förbi. Deras återgivanden av dessa litterära alsters innehåll, av sina erfarenheter från tingsstaden o. d. äro en rolig hopblandning av kunskapsfragment och egna, primitiva funderingar och deras omvärderingar av ordens betydelse bli oemotståndligt komiska. Jag återkommer härtill i kapitlet om stilen och visar nu endast, hur böckernas språk och missförstådda innehåll tar sig ut i Juhanis repliker:
Juhani. Visst hoppar hjärtat en smula, när vi första gången står vid höga rättens bord, men en häv karl morskar snart opp sig. Jag kommer ännu ihåg, när jag hade vittna' för Björkback-Kajsa, stackarn, som begärde barnföda, jag kommer ihåg, hur komsarjen ropa': "Jan Jansson Jukola från Toukola by".
Timo. "Och hans yngre bror Timoteus"! Jag var ju också där; och visst fick Kajsa far åt sitt barn, så det small. Jan, jag var ju också vittne!
Juhani. Jo, jo. Men se där fanns då folk, farstun, trappan och gården full. I farstun satt jag och språka' med Tammisto-Gusta, vad och huru gossen borde säga inför lagen. Jag var just i färd med att språka med honom och kände med fingrarna på hans rockknappar, så där, så där, när komsarjen eller skallfogden ropa' med hög röst, så att mångas ögon och öron nog öppnades på vid gavel: "Jan Jansson Jukola från Toukola by!"
Timo. "Och hans yngre bror Timoteus!" Och visst i hundra fick Kajsa far åt sitt barn.
Juhani. Visst, visst.
Timo. Fast de inte lät' oss gå ed.
Juhani. Nej. Sant nog. Men vårt allvarsamma och redliga tal hade stor betydelse.
Timo. Och våra namn ha gått i protokollren och supplikren ända till kejsarn, du!
Juhani. Visst så. — Så ropa' komsarjen, och då guppa' det litet i gossens hjärttrakter, men snart fann han sig och upplät sin mun till sanningens ståndaktiga språk såsom aposteln själv, utan att bry sig om hela tingsmenighetens skratt och fnitter.
I de anförda replikerna lyser fram även en annan yttring av Juhanis fallenhet för ytterligheter, nämligen hans skrytsamma självöverskattning. Ur omotsvarigheten mellan fantasi och verklighet på denna punkt, härflyta många burleska effekter.
Humorns följeslagare är ömsintheten, hos Juhani som hos andra.
Ömsinthet mot djuren. Framför allt mot Jukolas 'vattengråa' katt. En gång låter Kivi honom utbrista: 'Slå karlen, men inte hans hund', heter det. Rätt. Men till det där vill jag ännu säga: 'slå Jukola Juhani, men inte hans katt'.
Ömsinthet mot bröderna. Efter det olycksaliga julnattsgrälet med Tuomas söker sig Juhanis broderskärlek rörande uttryck. Likaså, då Simeoni flyr till vildmarken för att undgå ett välförtjänt straff.
Men av alla veka stämningar, som avlösa de brutalt upphetsade sinnestillstånden är dock kärleken till det övergivna fädernehemmet på Jukola starkast. Denna kärlek följer Juhani i hans förvillelser. Man ser, att han gömmer på ett dunkelt medvetande om en livsuppgift, som väntar honom, men som han känner sig oförmögen att gripa fatt i: han drömmer om att resa hemgården ur förfallet. Och även i de veka ögonblicken når hans primitiva känsloliv denna utomordentliga höjd, som ingen intellektuell skolning och ingen kunskap om tingens relativitet bidrar till att dämpa.
Vi lämna Juhani i hans livs kanske lyckligaste stund, då han från norråkerns brink betraktar det återvunna Jukola, på vars gröna tun brödraskaran står i beråd att tåga in med sina råmande kor, gnäggande fålar och skällande hundar, medan Juhani, Tuomas och Aapo avlossa gevären och spelman Mickel går i spetsen, gnidande fiolen. Ett ögonblick stå alla bidande, tysta, med fuktiga ögon beskådande sitt hem på den gröna, ekande kullen. Solen sjunker i väster och nordan brusar i den steniga, södra sluttningens tallar.
Juhani. Mossan har grott på din gyllne hjässa, vår vördnadsvärda moder Jukola.
Timo. Var hälsad, Jukola, där du sitter framför mig, vacker som Jerusalem förr i tiden.
Juhani. Är du Jukola? Du? Å! Jag kan inte hindra den bittra tåren att rinna ner för mitt sträva anlete, så kokar och sjuder mitt hjärta. Å! Varthälst jag skådar, möter gossen blickarna från vännen den ömma. Se, hur vänt också den där svarta fähusgluggen myser mot mig. Var hälsad, du hoppets stjärna, var hälsad!