III
Plats i litteraturen.
Litterära inflytanden på komposition och karaktärsteckning.
Originalitet — det äger Kivis roman i rikt mått både innehållsligt och stilistiskt. Såväl dess realistiska som dess romantiska element spränga tidssmakens boja, visande hän mot åtti- och nittitalens nya litterära riktningar.
Vid en granskning av sexti talets litterära fysionomi i Finland och Sverige, står man i början svarslös inför frågan, hur ett sådant språng långt över den estetiska konvenansens yttersta rålinje varit möjligt. Att den stora publiken i hemlandet icke kunde uppfatta Kivi, är utan vidare klart. Dess smak skulle ända in på åttitalet normeras dels av den Runebergska poesin, dels av senromantiken, vars bleka höstblommor översållade hela svenska språkområdet för att just i Finland nå sin arts högsta fullkomning hos den blida drömmaren Topelius. Wecksell kom visserligen med ett starkare temperament och en djupare ton, men impulsgivande, nya stilvalörer hann han icke utbilda. Snoilskys inflytande, som naturligtvis närmast berörde lyriken, hade ännu icke gjort sig gällande. I prosan hade Blanche visserligen fört in framtidsbådande uppslag (Järnbäraren o. a.), men som stilist var han eklektiker. Hans språk är lika typiskt senromantiskt som Topelius, vilket det ofta i förvillande grad liknar.
Ett försök att frammana en bakgrund till "Seitsemän veljestä" (och dess föregångare "Nummisuutarit" och "Kihlaus") genom att sammanföra romanen med äldre adertonhundratalsskildringar av allmogelivet i nordisk och tysk diktning ger bättre resultat. Auerbachs, Almqvists och Björnsons byberättelser föregå Kivis icke blott i tidsföljden utan även i den litterära utvecklingskedjan. Den väldiga konturen av "Seitsemän veljestä" reser sig över "Vefele", "Tonele", "De frigivna", "Barfota", "Grimstahamns nybygge", "Skällnora kvarn", "Kapellet", "Synnöve Solbacken", "Arne", "En glad själ" (En glad Gut), "Fiskarflickan",[19] så högt som krönet av ett fjäll över de nedre bärgens våglinje.
Vad Kivi kunnat lära av Almqvist skall senare dryftas. Auerbach bör i detta sammanhang nämnas framom alla andra författare inom tyska och schweiziska bynovellistiken. I trots av sina, för bynoveliens ämneskrets främmande, filosofiska spekulationer och vissa stilistiska otympligheter, som framför allt vållas av hans benägenhet att strö in förnumstiga anmärkningar i skildringen, når han mycket höga konstnärliga resultat inom det område, som skulle bliva Kivis. Hans arbeten, tillgängliga både på originalspråket och på svenska, lästes allmänt i Finland på Kivis tid och skaldens vän, Kaarlo Bergbom, föreslog vid Finska litteratursällskapets skönlitterära kommittés möte hösten 1868 att man skulle utgiva "Der Lehnhold" på finska.[20] Men nog härom. Alla tre föregångarna ha i sitt motivval och även delvis i sin stil så väl träffat allmogelivets verklighet, att deras skildringar icke kunnat undgå att inverka livande på Kivi, om han, som jag vågar förmoda, hade läst dem. Redan Auerbach ger realistiska detaljskildringar av de schwarzwaldska byarna, som frappera genom sina skarpt iakttagna detaljer. Han har en fin blick för gårdarna, fälten, dikena, han för oss in i stallen och fähusen och visar oss allmogen vid sitt arbete så som blott den kan, vilken utfört detta arbete själv eller under åratal följt med det. I Auerbachs byar tåga de unga männen i skockar längs vägarna, sjunga nidvisor, dricka sig fulla på gillena och slåss på nattkröken — by mot by — alldeles som i Kivis. De talrika slagsmålen hos Björnson, som så allmänt lästes i Finland på 1860-talet, äro också skildrade med skarp blick för bylivets verklighet. Björnson har alldeles samma syn som Kivi på alkoholens olycksbringande roll i folklivet — vem minns icke vid läsningen av "Seitsemän veljestä" tumultet i bröllopsgården från "Synnöve Solbakken" eller den stormiga dansscenen i Arne. Och hur likartad är icke de tre författarnas uppfattning även av kyrkans och prästernas genomgripande betydelse för bondelivet. Pietismens flodvåg sjuder i Björnsons berättelser lika mäktig som i Kivis, ehuru Björnson porträtterar "läsarna" mer målmedvetet och i "Fiskarflickan" går på djupet med pietismens problem på ett sätt som är Kivis läggning främmande.[21] I en sådan scen som de två prästernas sammanträffande med läsarna från högfjället, når Björnson visserligen långt framom Kivi, men i teckningen av de pietistiskt färgade folktyperna stå de två författarna jämsides. Den godhjärtade Tammisto-Kyösti, som aldrig svär och aldrig skrattar, är en typ av besläktad art och lika förträffligt framställd som folket på Solbacken. Och när Kivi får ge fritt lopp åt sin stormande känsla, när han skildrar den religiösa extasen eller följer de blida drömmarnas vita flykt — då når hans skaldskap en höjd, dit Björnson ej kan följa.
Medgivet att de tyska och nordiska allmogeskildringarna från 1800-talets början och mitt bilda den litteraturhistoriska bakgrunden till "Seitsemän veljestä" och att de här berörda författarna sannolikt övat ett stimulerande inflytande på Kivi, gå hans vägar dock mycket ofta långt från deras. Hans verks samband med den föregående litteraturen blir blott till en liten del klargjort genom jämförelser med den tyska eller Björnsonska bynovellen. Av större betydelse är — såsom jag senare skall visa — Almqvists inflytande. I själva stilen — det betydelsefullaste och minst förgängliga elementet i ett skaldeverk — kan man icke finna någon påtaglig frändskap med Björnson eller någon tysk bynovellförfattare, men väl med Almqvist. Likväl står även denna föregångare främmande för de mest nyskapande och överraskande dragen i "Seitsemän veljestä"-stilen, för den utomordentligt långt drivna realismen, som i sin fullständiga likgiltighet för litterär konvenans synes ställa kurs mot det naturalistiska stilidealet, (som annars här i norden kan spåras först långt efter Kivi) och för den vilda, elementära kraft, som ännu i dag skiljer Kivis stil från varje annan nordisk författares. Den som söker litterära förebilder till dessa drag inom adertonhundratalets för Kivi åtkomliga vitterhet, torde få leta förgäves.
Men hos Shakspeare och Cervantes fann han samma tumlande, obändiga, groteska fantasi som bodde inom honom själv. Han mötte hos dem båda — och kanske i ännu högre grad hos den senare — den fjärrskådande, i sina yttringar stundom grovkorniga, men i sitt innersta väsen fint förstående och godhjärtade humorn. Man fattar att "Don Quijote" vart Kivis käraste läsning. Detta verks bullrande och lantliga scener, dess motsättningar mellan äventyrens glittrande spel på ytan och de spörjande tankarnas dunkla värld där under, dess dolda fonder av levnadsvisdom måste ha tjusat författaren av "Seitsemän veljestä". "Don Quijote" har kanske mer än något annat skaldeverk lärt honom inse sitt främlingskap inom samtidens litteratur och givit honom mod att gå sin egen väg.
Har Cervantes inflytande varit blott stimulerande eller kan "Don Quijote" i enskilda punkter sägas ha tjänat den finska skalden som förebild? Jag vore böjd att besvara denna fråga något annorlunda än Tarkiainen. Han yttrar först, att Kivi "otvivelaktigt följt Cervantes exempel, då han strött in sagor, sägner och visor i sin roman". Beträffande visorna bör emellertid observeras, att 1800-talets skönlitterära prosaarbeten överhuvud och icke minst folklivsskildringarna innehålla visor och dikter i mängd. Det låge närmare till hands att säga, att Kivi lånat detta manér t.ex. från Björnson än från Cervantes, om någon viss förebild alls skall nämnas. "I båda verken", fortsätter Tarkiainen, "har likheten i fråga om det humoristiska betraktelsesättet alstrat något slags samstämmighet även i behandlingen av intrigen. I båda lämnar man gård och grund för att förfölja ett inbillat mål, i båda råkar man ut för galna äventyr, under vilka hjältarnas barnsliga fantasi och deras löjlighet blottas, i båda blir slutresultatet att kumpanerna återvända hem och förståndet klarnar upp ur de romantiska dimmorna. — Men denna likhet är så allmän, att man icke kan sluta sig till ett direkt inflytande".
Denna i och för sig riktiga parallell är måhända för löst skisserad för att utesluta möjligheten av andra samstämmigheten Det är icke nog med att hjältarna både hos Cervantes och Kivi ge sina hembyar en god dag för att förfölja onåbara ideal. Sedan Sancho (såsom senare Jeppe på Bärget hos Holberg) fått spela härskare tack vare ett glatt puts, återgått till sin tjänarställning och skakat av sig de farligaste grillerna, nå hans vandringslivs vedermödor ett lyckligt slut. Sancho och hans herre rida äntligen in i La Mancha. De bestiga en kulle, och nedanför den utbreda sig hembyns gårdar och gärden. Denna scen företer en anmärkningsvärd likhet med motsvarande bild hos Kivi: de sju bröderna, återkomna till hembyn efter tioårigt vildmarksliv och betraktande Jukolas dyra marker från den sandiga brinken.
Naturligtvis falla även olikheter i ögonen. För Cervantes existerade naturen icke i samma djupa mening Som i Kivis, adertonhundratalsskaldens tavla, där glädjeförnimmelserna vid hemkomsten sammanvävas med kärleken till den egna bygdens natur, som berör varje fläck, varje oväsentlig detalj med sina värmande böljor. De två scenerna hos Kivi, då bröderna på färd till ödemarken från krönet av en ås betrakta fädernegården och då de återse den, kunde — om man vill frånse de lokala dragens olikhet — bära som motto bygdeskalden Frans Österbloms oförgätliga ord:
"Här binder oss livet vid skär och strand med sagans och sångens och blodets band här talar var sten och vart levande grand med minnets gripande stämma. Det susar och sjunger vid uddar och näs i åkrarnas ax och lindornas gräs: här, här, endast här är du hemma!"
Men likheten med Cervantes är dock väsentligare än olikheten, ty den ligger i den starka skildringen av bondens ofrånkomliga bundenhetskänsla gentemot hans fäderneärvda torva. Icke ens vinningslystnaden har hos Sancho avslitit bandet, som fäster honom vid "Panzornas" jord. Hans längtan till ägorna, kreaturen, arbetet där hemma bryter fram många gånger och då han äntligen återser sin by, faller han på knä inför den utropande: "Öppna dina ögon, älskade fosterbygd, och skåda att din son Sancho Panza återkommer till dig". Juhani utbrister: "Vart jag än skådar, möts gossen av en öm väns blick", och sålunda triumferar också i "Seitsemän veljestä" bondens nedärvda kärlek till hemgårdens tegar över alla de krafter, som fjärmatt honom från dem.
I den, om jag så får säga, dramatiska stegringens intresse har hjältarnas vandringsliv hos både Cervantes och Kivi uppdelats i tre skeden — det första: ett förberedande strövtåg, det andra utmynnande i missöden, som kunna bringa läsaren att tro ätt hjältarna skola ge tappt (Don Quijotes jämmerliga hemforsling från vildmarken; brödernas flykt undan vargarna) och det tredje rymmande händelsernas höjdpunkt (brödernas kamp mot tjurarna; Don Quijotes äventyr med lejonen).
I detta tredje skede framträder starkast i "Seitsemän veljestä" den fantastiska bevekelsegrunden till brödernas bosättning i obygden. Också de sökte äventyret för äventyrets skull. Man märker det t.ex. då de begiva sig på den stora färden utom Jukolamarkerna. Också deras äventyrshåg rymde ett visst drag av ridderlighet, då de i allmännyttigt syfte ändrade sin färdplan för att jaga en björn, vars härjningar skadade herrgårdspatronen och icke dem själva, eller då de stodo ut med de svåraste lidanden, innan de grepo till utvägen att skjuta tjurarna. Efter sitt äventyr med lejonen formulerar Don Quijote den vandrande riddarens uppgift med orden: "Inga lejon böra förskräcka honom, inga spöken ingiva honom bävan, inga drakar väcka hans fruktan; ty att uppsöka, anfalla och besegra dem alla äro hans förnämsta och verkliga sysselsättningar". Då Viertola-herrn efter brödernas kamp mot tjurarna far ut mot dem, för att de utan anledning trängt in i hans hage, svarar Juhani: "-— Vi dödade den härjande björnen och på det sättet gjorde vi vårt fosterland stort, allmänt gagn. Är icke detta till allmän nytta: att utrota rovdjuren, spökena och djävlarna ur världen"?[22]
Men icke blott mellan verkens stora linjer observeras likheter, som tyda på möjligheten att Kivi direkt påverkats av Cervantes. I åtskilliga episoder är uppfinningen påfallande likartad.
Genomgående likheter förete de talrika slagsmålen, skildrade med en omständlighet, som icke lämnar läsaren i ringaste tvivel om deras fruktansvärda våldsamhet, medan, trots allt, inget liv går till spillo och bulorna och såren läkas med mystisk snabbhet. Man kan ej förstå länsmannens ord annorlunda än att Toukolahjältarna kort efter Tammisto-bataljen befinna sig vid lika förträfflig vigör som Jukolagossarna, ett underverk, som överträffas endast av Don Quijotes tillfrisknande, sedan en mulåsnedrivare trampat på hans revben "i smått trav från den ena ändan till den andra" och några fårherdar kort därefter bombarderat honom med stenar, som "begrovo tvänne revben i hans kropp", "slogo in tre eller fyra tänder" o.s.v. Det behöver knappast nämnas, att de underbara tillfrisknandena icke ha samma konstnärliga berättigande i "Seitsemän veljestä" som i Don Quijote.
Att Cervantes hjälte hugger in på hjordar av får, svin och — tjurar bör nämnas under medgivande att uppslaget i "Seitsemän veljestä" kan grunda sig endast på det faktum, att på det Adlercreutzska godset Råskog i skaldens hemtrakt (Viertola i "Seitsemän veljestä") uppföddes en stor oxhjord, som om somrarna betade i skogen.[23] Av större intresse är den nattliga episoden med de bullrande hamrarna hos Cervantes. Då bröderna först varsebliva det förmenta, enögda trollet vid Impivaara, hemfalla de, med undantag av Lauri och Tuomas, åt samma skrämsel och hjälplöshet som Sancho, då han hör det oförklarliga, hamrande ljudet, och hos båda författarna förbereds den komiska sluteffekten genom en rad huvudlösa skyddsåtgärder. Utbedjande sig "Himlens beskärm", nalkas Don Quijote slutligen valkhamrarna vid forsen, medan bröderna rycka fram mot trollet, ropande att de äro "döpta kristna, Guds krigare, Kristi soldater" och Juhani utbrister: "Herren välsigne oss, bröder"! I detta sammanhang bör ännu nämnas Simeonis månresa i sällskap med den onde, där, såsom Tarkiainen visat i en uppsats i "Nuori Suomi" 1907, en karaktäristisk detalj erinrar om Don Quijotes inbillade ritt genom luften.
Några bestämda stilinflytanden från Don Quijote på "Seitsemän veljestä" torde knappt kunna påvisas. I Axel Hellstens översättning, som stod Kivi till buds, skönjas så gott som inga spår av spanska folkspråkets inslag i originalets ordvävnad. De burleska scenernas ytterliga realism har naturligtvis uppmuntrat Kivi att fullfölja egna ansatser i samma riktning, men även Shakspeare och Holberg gåvo honom sådana föredömen.
En uppgift för sig är studiet av sagorna och sägnerna i "Seitsemän veljestä" och uppgåendet av gränsen mellan lånat och tilldiktat. Härom har åtskilligt skrivits (Se Tarkiainens bok, jämförd med den anförda uppsatsen i "Nuori Suomi" 1907) och mycket torde ännu kunna tilläggas. En svensk-nyländsk ormsaga ("Nyland" II 195 f. jämf. med "Album utg. af Nyländingar IV, 141 f.", som åberopas av Tarkiainen), samstämmer helt och hållet med början av Kivis saga om ryttarn, som rövade ormkungens krona, frånsett den obetydliga olikheten, att ryttarn i folksagan kastar sin kappa och hos Kivi sin hatt till ormarna. Av intresse för Kiviforskningen är även sägnen om dragonen, som rövade en silverbägare av den onde och red in i Helsinge kyrka, vilken Tarkiainen hört i Kivis hemby. I "Nyland" VI finns den på svenska enligt en uppteckning från Källarhult i Hausjärvi, en lägenhet, som i förbigående sagt gränsar till Ridasjärvi by, där Lemmilä hemman hör till de gårdar, som nämnas i romanen.[24] Sålunda flyter i Kivis hemtrakt den svensk-nyländska sagan ihop med den tavastländska och synes redan därför förtjäna uppmärksamhet, frånsett att diktaren kan ha samlat sagomaterial även i Sjundeå.
Källarhultssägnen företer en allmän likhet med ormsagan hos Kivi, men den innehåller också en karaktäristisk detalj, som återfinns i den humoristiska versionen av Kivis legend om martyren, som de hedniska tavasterna murade in i bärget. I "Seitsemän veljestä" varseblir den fromma mannen på sin hålas vägg fem svarta tjurhorn, innehållande diverse läckerheter; i Källarhultssägnen bjuda bärgstrollen dragonen den dryck han begär "mä kuddhorn o toko". Att de svensk-nyländska sagorna gärna förtälja om bärgstroll, ("bärgsråd"), vaktande rika skatter; och bärgtagna jungfrur (jämför Kivisagan om den bleka mön), behöver knappast nämnas. Ej häller saknas befriarn, som slår trollet ihjäl och vinner den bärgtagna till brud. Om sagomotiven erinrar för resten också romanens ytterkontur. Även i svensk-nyländska sagorna ströva brödraskaror, ofta sju bröder, omkring i skog och mark, upplevande underbara äventyr och yngsta brodern är vanligen kvickhuvudet, som räddar de andra ur någon fara eller utmärker sig framom dem. (Se Nyland II, 344; VI, 151).
Vilka främmande inflytanden Kivi än må ha mottagit och omsatt i "Seitsemän veljestä", såsom relativt obetydliga skola de alltid framstå, jämförda med de förebilder han skapat sig själv i sin egen tidigare diktning. Uppslag, som utvecklas i romanen, finnas bl.a. i "Kullervo" och i dikten "Härkä-Tuomo", men framför allt har "Seitsemän veljestä", framvuxit ur "Nummisuutarit". I denna stora komedi målas samma miljö, bylivet i Nurmijärvi, ramad av samma landskap. Redan skomakar Tobias prisar "den fria, ekande furumon", Niko "de välkända backarna, stenarna och stubbarna", husbonden på Karri den brinnande sveden i vildmarken. Redan i "Nummisuutarit" ha vi lärt känna några av romanens typer. Esko med den yviga linluggen, som reser sig på ända, när han blir vred, utgör, som tidigare antytts, förebilden för Juhani, är hetsig, överdriven och i viss mån fantasirik som han, dum som Timo. Iivari är en tjuvpojkstyp i släkt med Eero; Martta liknar Timos argsinta hustru. Klockarfiguren är densamma i båda verken. Vi ha också i "Nummisuutarit" bevittnat slagsmålen och superiet och fått en inblick i Tavastehusresornas farligheter. Kristendomens och kyrkans roll i detta folkliv belysas ur liknande synpunkter som senare i "Seitsemän veljestä", djävulstron illustreras drastiskt. Också pietismen berörs. Stilistiskt sett rymmer "Nummisuutarit" så gott som alla originella drag, som sedan, delvis rikare utvecklade, återfinnas i romanen.