IV
Stil.
Realistiska drag.
I "Seitsemän veljestä" sammanföras två språkarter: den refererande framställningens, som är tavastländskt färgad skriftfinska och dialogernas, ur vilken bygdemålet bryter fram. I det sätt, varpå Kivi låter detta ske, ligger, — synes det mig — nyckeln till hans realistiska stil. Medan andra författare bjuda till att träffa allmogetonen antingen genom att omsorgsfullt återge varje ord på bygdemål eller genom att aptera vissa ord eller syntaktiska vändningar en gång för alla, går Kivi tillväga med regellös subjektivitet. Han rör hänsynslöst ihop skriftspråk och bygdespråk i sin strävan att i varje ögonblick finna det mest målande. Brödernas samtalsspråk genomlöper alla arter från de befängdaste och grövsta uttryck ur allmogeslangen, som bryta fram, då man är uppretad eller full, till den sävliga Aapos kvasijuridiska hårklyverier eller Simeonis fromma förmaningar.
De flesta andra författare låta de uppträdande personerna röra sig med enskilda, för dem karaktäristiska uttryck, men hos Kivi tala alla sju bröderna och t.o.m. en del bipersoner såsom klockarn och Taula-Matti genomgående individuellt. Tuomas uttrycker sig som en vanlig bonde, Aapo som en nämndeman, Simeoni som en lekmannapredikant, Eero som en spjuver, Timo som en fjosker, Juhani och Lauri på växlande sätt efter humörets svängningar från den ena ytterliga stämningen till den andra, men nästan alltid så, att personen känns igen bakom orden. Kivi söker, som sagt, i varje ögonblick de starkaste, saftigaste och mest karaktäristiska uttrycken. Finner han dem icke i folkmålet, griper han även i dialogerna ogenerat till det litterära språkets hjälpmedel. Såsom Tarkiainen anmärker, kan en och annan malör då hända honom: av fruktan att låta personerna säga någonting blackt och intresselöst låter han dem komma med någonting uppstyltat.
Med tillhjälp av folkspråket bildas två av de mest genomgående och starkast framträdande dragen i den realistiska Seitsemän veljestä-stilen. Först och främst bör källan till de talrika arkaismer, som tillhöra predikostilen och härflyta ur bibeln, andakts- och psalmböckerna, icke alltid sökas direkt i den religiösa litteraturen utan även i folkspråket, som med synnerlig förkärlek uppsuger uttryck av denna art och på samma sätt som Kivi brukar dem i humoristiskt syfte.[25] Om något exempel alls behöver nämnas, kan Lauris predikan åberopas för att klargöra hur Kivi begagnar av allmogen upptagna predikospråksuttryck. Härmed förnekas icke, att han såsom Tarkiainen visar, upptagit talrika lån direkt ur den religiösa litteraturen, i vilken han var väl bevandrad. — Även juridiska termer, som sipprat ut i folkspråket och där formats om, återfinnas hos Kivi (protokolli, supplikaani m.fl.)
Som ett annat anmärkningsvärt särdrag framstår textens starka uppblandning med svenska ord. Allmogefinskan i Kivis böcker är i detta avseende typisk för språket på hans tid inom stora delar av Tavastland.[26] Till Tavastland räknar jag då med Kivi även det så kallade finska Nyland; "Jukolan talo, eteläisessä Hämeessä" o.s.v. lyder ju romanens första rad!
Vårdnaden om allmogespråkets äkthet kan ensam för sig ha förmått Kivi att låta svenska och genom svenskan införda utländska ord spela en så framträdande roll jag genast skall visa att de göra. Men han insåg helt visst också denna språkegenhets värde som uttrycksmedel för situationernas humoristiska skiftningar. Och ännu ett tredje mål kunde vinnas på denna väg. Det sätt varpå bröderna använda de svenska orden — samt de få ryska — karaktäriserar deras kulturnivå. Bristen på hyfsning inom de s. k. lägre samhällsklasserna röjer sig ibland mycket påtagligt just i benägenheten att i dekorativt syfte blanda upp modersmålet med förvrängda eller missförstådda främmande ord. Då Kivi fångar detta drag hos sin tids Nurmijärviallmoge, karaktäriserar han i likhet med Cervantes, Holberg och många andra en sida hos obildningen, som synes vara tämligen oberoende av tid och nationalitet. Oftast sammanfaller även hos den finska författaren intrycket av obildning med en komisk effekt: "västingin takaportista ulos" (76); "ruuvaappas kurkkuas; se on jo täydessä tämmingissä" (82); "en kiltaa minäkään tuota rangaistusparakraaffia" (161); "traakspiki" (310); "suurikelmin jaaritukset" (364); "Toukolan juupelit" (446); "pikenttipoikia"; "huuda niinkuin mies pruukkaa" (513); "katsos, jos nytkin sinua vähän tuhtaan" (581).
Klarast framstår kanske de svenska eller genom svenskan inkomna utländska ordens roll vid det naturtrogna återgivandet av Nurmijärvispråket samt deras betydelse för den komiska effekten, när de i livliga scener följa tätt på varandra.
Timo. — — Mutta nyt tulee etees toista sorttia kalua. Katsoppas tuossa lillipoikiasi, Tuomasta ja Eeroa, tuossa noin.
Lauri. Häh?
Timo. Katsoppas tuossa lillipoikiasi, Tuomasta ja Eeroa, tuossa noin.
Lauri. Häh?
Timo. Pappi praakaa kolme kertaa, mutta hän saa makson.
Juhani. — — sanoitko sinä minua häyrypääksi kukoksi?
Lauri. Sanoin sinun vielä nuijapääksi sonniksikin.
Juhani. Praa, veli, praa. (299 f.).
Av stark burlesk effekt är sammanställningen av ett ryskt ord med ett svenskt: "Smatrii, kubbe"! (501), ett uttryck, som erinrar om ordsammansättningen "drastu-kamraatia" i "Nummisuutarit" ("Valitut teokset", I, 136), där de svenska orden också äro påfallande många och göra samma verkan som i "Seitsemän veljestä". Bland de talrika maskerade tautologierna, ofta lånade från bibelspråket eller folkspråket (eller från det förra genom det senare) förekomma åtskilliga, i vilka ett (eller flera) led utgörs av ett svenskt ord eller ett genom svenskan förmedlat utländskt kulturord. Svenskan fyller i detta fall hos Kivi samma uppgifter som tyskan, franskan och latinet i Holbergs berömda tautologiska stilfinesser. Exempel: korealla kädellä, lilli-hankulla (58); komsarjus eli sudenkutsija; — protokollissa ja suplikaaneissa (122); jumalan sotamiehiä, Kristuksen soltaatteja (186); ventta-holl (210); tarinat ja historjat (277); pakanat, Krekiläiset ja Prekiläiset (308); traakspiikin rautanauloja (310); koukkua, punttia ja pykälää (360); äkseeraa ja rikeeraa (425); konstia ja koukkua (467); lillipoikaseni (499); uutelias, nyfiiki sanoo ruotsalainen (514).
En verkningsfull tautologi är uttrycket tyyriisen, tyyriisen makuvariin (389).[27]
En egenhet, som kan iakttagas i finsk prosa överhuvud och som i "Seitsemän veljestä" ofta söndrar det konstnärliga intrycket, är upprepningen av samma ord flera gånger efter väl korta mellanrum.[28] När då synonymer tillgripas för att undvika den hotande enformigheten, kan ett svenskt ord redan genom sin humoristiska biton höja stilens både realistiska och poetiska värde: — — "mutta ulos pihalle astuu Juhani, astelee kuin huoneeton tonttu, tietämättä minne hän astuis. Tuolla Jukolan seinän takana hän nyt pasteerailee edestakaisin — ". (524).
Jag anför ännu en rad svenska lånord för att stöda min uppfattning om sådana ords betydelse för stilens folkliga och realistiska drag: kukkomaakari (14); förpiiskattu (32); persoona (62); mälli (smäll, 77); knalleja (83); hustote til (84); paakelssi (90); kroossi (krås, 182); turski (183); tassu (204); prykätä (219); trahtamentti (291); vapriikki (291); punttirulla (291); skool (298); plootuja (303); tamppusäkki (303); "synta tei" (307); kaprokki (307); peijooni (311); tiima (316); leksotella (321); trahtööriviina (410); sapatti (415); engelsmanni (424); värvinki (425); rätinki (431); hunööri (455); kanalja (457); pelimies (494); "kubbe" (gubbe, 500); jupileeraus (506); lillinen (508); klipparimikko (514); kalaasi (517); musiikki (521); toosa (527); piplia (556); kuurata (579).
Flera av orden här ovan förekomma många gånger i skilda delar av verket. Andra lånords svenska ursprung, som annars icke framträder så skarpt, understryks genom de former, i vilka de förekomma hos Kivi: klasi, kraatari, provasti, sunnuntaki o.s.v. Slutligen användas en mängd ord, vilkas egenskap av lån kanske icke sticker en västfinsk läsare i ögonen, då de — som hos Kivi — användas i vardagligt sammanhang, men som dock bidraga till det intryck af uppblandning, man får av Kivis prosa. Hit höra: meinata, tykätä, pelata, nätti, likka, paatti, värkki m.fl.
Det svenska stilinflytandet i "Seitsemän veljestä" — jag tillägger några iakttagelser, som icke beröra stilens realistiska drag — inskränker sig icke till lånorden. En del finska ord användas i betydelser, som man gav dem på Kivis tid under inflytande av svenskt språkbruk, men som nu övergivits. Också i numer ogiltiga sammanställningar och sammansättningar förmärks en dylik påverkan. Exempel på egendomligheter av det förra slaget: "huoneelliset askareet" (590) (de husliga göromålen); "silmänosoite" (591) (ögnasikte) och av det senare slaget: "Aatelkaas perään" (442), (tänk efter); "Ventla mekasteli miehensä päälle" (238), (Vendla "domderade" med sin man); "sisääntuloja" (589), (inkomster).[29]
Invecklade och tunga meningar förekomma talrikt såväl hos Kivi som hos äldre och samtida finska novellister: Yrjö Koskinen, K. Bergbom, Th. Hahnsson, K. J. Gummerus.[30] Delvis har denna satsbyggnad förmodligen konstruerats under intryck av svenska prosastilen från adertonhundratalets förra hälft och mitt, som då långt mer än i vår tid tyngdes av främmande ok: latinskt, franskt, tyskt.[31] Men tack vare sitt temperaments rörlighet förmår Kivi göra även en invecklad satsbyggnad elastisk. Och i dialogerna (ibland även i de refererande partierna) möter man typiska meningar av helt annat slag, som bidraga till det realistiska intrycket genom sin på sak gående korthet (se t.ex. sid. 525).
Detta är det sällsynta med Kivi som stilist:
Emedan han själv tillhör Nurmijärviallmogen, behärskar han dess mål i en omfattning, som en författare av annan samhällsklass icke kan nå fram till. Han känner ordförrådets alla skikt och gör sina bästa fynd i de lägsta, dit en främling sällan får blicka in, emedan allmogen instinktmässigt håller tillbaka de ursprungligaste eller grövsta orden, såsnart en utomstående är tillstädes. Denna förmån delar Kivi visserligen med hela skaran av bondeförfattare i olika länder, som skildra allmogeliv på allmogemål. Men av dessa andra har kanske ingen stigit så högt över sin miljö som denna finska skald. Han torde vara ensam om den litterära bragden att ha bevarat allmogestilens hela friskhet och grovkorniga realism, samtidigt som han skapat odödliga stilvärden i konstpoesins plan. Kivi kan därför icke jämställas med andra bygdeförfattare. Bland dem som försökt sig på allmogeskildringar är i Finland endast Runeberg, i Sverige endast Almqvist hans vederlike som skald. Den senare gav sig någon gång in på att låta sina gestalter tala folkspråk ("Skällnora kvarn" 76 f.; 108.) (Hänvisningarna till Almqvist hänföra sig till "Valda skrifter" utg. av Ruben G:son Berg.), men då man läser Kivi, märker man tydligare än annars, hur föga Almqvist behärskade folkspråkets tonfall.
Då Kivi lät råheten i allmogelivet framträda, skydde han icke att gripa till ett språk, som verkligen var rått. Prosten kallas av Juhani i vredesmod "rasva ja makkara rovasti", (flott- och korvprosten),[32] och man önskar honom på uppbördsdagen en "kattpiråg" (kissapiirakka), — "Paltamon kalakukko, jossa kissa, karvainen kissa on moskana sisällä", (en fiskpastej, lik den berömda pastejen i Paldamo, med en söndermosad, hårig katt uti). Eero önskar, att den högvördige i anledning av detta eleganta skämt måtte hålla en straffpredikan så rasande, "että repee tuo rasvainen mahansa, repee kerran remahtaen vaan" (att hans istermage rämnar, kratschar sönder med en smäll). Härtill Juhani: "Niin! ja sitten peijakas hänen periköön, ottakoon hänen niskaansa ja lennättäköön häntä niinkuin pirun on tapana pappia lennättää" (Ja! och så må den onde ta honom i nacken och låta honom flyga, som fan brukar med präster) (90). Medan en annan samtida författare på sin höjd skulle tillåtit sig att under måltidsgrälet på sid. 130 låta Juhani säga "suus kiini" (håll munnen), låter Kivi honom fara ut i följande tillmälen: "kitanne kiinni!" (stäng era gap!); "pidä leipäläpes kiinni, saatpa muutoin tästä kinttuluusta vasten kuonoas — — Sen sanon ja taukoon syömästä, koska säkkini on täysi" (täpp ditt bröhål,. annars får du på tryne med de här hasbene — — Det säger jag och slutar äta så snart min säck är full). När Kivi skall säga, att var och en tagit sig en kraftig morgonsup, lyder det: "jokainen oli kumonnut naamaansa huikean aamuryypyn", ("stjälpt" i sin nuna o.s.v.) Den rikligaste och tillika svårast översättliga samlingen av råa och rustika uttryck möter man i Lauris "predikan" på Djävulsstenen: "Kärkölän neitseet, narssut ja naasikat" (Kärkölä jungfrurna, slinkorna och slynorna); "sinä klasia kilistit ja likkoja likistit" (du klingade med glasen och klämde om flickorna); "avaa korvaläpes" (öppna dina örongluggar); "viisi nokkelata naaraa" (fem flinka honor); slutorden "ammen plottis" o.s.v.
Jag nämner till sist några av de starkaste realistiska uttrycken, anförda av Ahlqvist såsom prov på Kivistilens råhet och uselhet.
Kivi låter Timo beskriva, hur han som barn föreställde sig åskan: "Jumala jyrää peltoansa, aattelin minä, jyrää ja livauttelee oikein makeita iskuja sonninsuoroisella piiskallansa" (107), (Gud vältar sin åker, tänkte jag, vältar och slår präktiga smällar med sin tjurlemspiske). Det får kanske tilläggas, att allmogen verkligen förfärdigade piskor av det chockanta materialet och ännu i dag fortsätter med att göra det Orden i Timos mun voro lika barnsligt oskuldsfulla som realistiskt målande.
Det andra av de två fasaväckande uttrycken återfinns i en av Juhanis repliker till Viertolapatronen: "Ja sinun aatelisuutes? sen päälle tehköön pienen konstin meidän vanha nilkosilmäinen kukko" (Och ditt adelskap, däri må vår gamla naketögda tupp göra en konst.) Denna replik ströks ur Finska litteratursällskapets senare upplagor och återfinns icke häller i den av mig citerade texten. En tredje passus lyder: "Tulipas — — eräs vanha varis — — levitti koipensa ja laski jotakin valkoista, joka putosi alas ja ruiskahti poikaa ja tyttöä vasten otsaa, pläiskähti vasten pläsiä vallan" (48). Orden, som jag ej kan återgiva på svenska utan att de förlora sin konstnärliga reson, äro onekligen osmakliga, men fylla förträffligt sin karaktäriserande uppgift. Man ser framför sig Eeros oförskämda tjuvpojksfysionomi, då man läser dem.
Den publik, som bildade sitt omdöme om "Seitsemän veljestä" efter Ahlqvist, måste stanna vid uppfattningen, att uttryck av denna art jämte svordomar och okvädinsord voro den realistiska Kivistilens huvudkännemärken. Men det förhåller sig icke så. Kivis smidiga stil växlar med situationerna och hans verklighetsåtergivning finner andra uttrycksmedel, då han själv berättar, än då han låter personerna tala, medan även dialogens av folkspråket färgade repliker förete en rik skala av skiftningar.
Jag skall ur de berättande partierna anföra prov på Kivis realistiska stil i dess lugna jämviktsläge.
Först några drag ur människoskildringen!
"Niinpä hyyrteisissä metsissä hiihtelivät he mäkiä ylös ja alas — — ja kauas paistoi miehen avoin ja ruskea rinta" (375). (Så skidade de backe upp och backe ned i de rimfrostvita skogarna och långt bort lyste männens öppna och bruna bröst). — "Läksivät he matkaan: Aapolla kainalossa heidän isänsä vanha virsikirja, Simeonilla 'Huutavan ääni', mutta punakansinen aapiainen kourassa astelivat Juhani ja Timo" (409). (De begåvo sig på väg: Aapo bar under armen deras fars gamla psalmbok, Simeoni "En ropandes röst", men med en rödpärmad abc-bok i handen stegade Juhani och Timo); "Sisään astuivat Toukolaiset, kokoontuivat vasemmalle, oven ja sivuakkunan välille. Siinä he seisoivat vakavina, pidellen kukin lakkiaan huultensa edessä. Näkyi heidän joukossansa Kissalan Aapeli, joka viistoon kohden ovea katseli taaksensa, näkyi Kuninkalan Eero, seivästellen silmillänsä lattiata. Lähellä heitä akkunan ääfessä istui Mikko viuluinensa kierrellen mälliä poskessaan ja syljeskellen. Hänen polviensa nojalla seisoi pikkutallukkainen, isänsä silmäterä. Mutta pöydän edessä, pattisauva kourassa, seisoi lukkari, valmiina alkamaan puhettansa, joka ravistelisi selkämunia; ja tuikea oli hänen muotonsa. Karautellen kurkkuansa ja sivellen etusormellaan ja peukalollaan leukansa alle, hän katsahteli, mulautteli ankarasti oikealle Toukolan miehiä kohden, mulautteli vasemmalle, jossa pöydän ja pohjoisen sivuakkunan välissä seisoivat Jukolan veljekset, äänettöminä tuijotellen permantoon alas" (526 f.). (In stego Toukolakarlarna och ställde sig till vänster, mellan dörren och sidofönstret. Där stodo de allvarliga, envar hållande mössan för munnen. I deras flock syntes Kissala-Abel, skelande bakåt mot dörren. Där syntes Konungs-Eero glosande mot golvet. Nära dem, vid fönstret, satt Mikko med sin fiol, vändande bussen med tungan och spottande. Stödd mot hans knä stod en liten flickunge, sin fars ögonsten. Men framför bordet, med knölpåk i näven, stod klockarn, färdig att börja ett tal, som skulle tränga genom hjärtan och njurar, och bister var hans uppsyn. Harklande sig och strykande sig om hakan med pekfingret och tummen, blängde han stint åt höger på Toukola-karlarna, blängde åt vänster, där Jukolabröderna stodo mellan bordet och norra sidofönstret, tysta och stirrande mot golvet).
Vidare några realistiska naturmålningar!
"Talvi tuli, lumi peitti maan, aholla kiertoili vinkka tuuli ja rakenteli kinoksia vasten pirtin seiniä" (372). (Vintern kom, snön täckte jorden, över sveden virvlade den vinande blåsten och byggde drivor mot stugans väggar). — "Kauhistava oli hetki; verikuumaksi tuntui ilma" (325). (Förfärlig var stunden; blodhet kändes luften). — — "sen (huoneen) poutaisella katolla hyppeli päivän hopeakimmeltävä lämmin" (481), — — (över dess [husets] solstekta tak dansade dagens silverglänsande värme); "Läksivät he miehissä kulkemaan eteenpäin; ja myrskyksi tuimeni tuuli, koivisto humisi ja taipui, ja milloin paistoi aurinko lempeästi, milloin peittyi se taasen ihanien hattarien kohtuun, jotka vilkkaasti lentelivät korkeudessa lentelivät pohjoisen ajamina kohden kaukaista, kaarevaa taivaan reunaa. Vaelsivat he mäkiä ylös ja alas, ja suloinen oli veljeksille tämä vaellus ja tämä myrsky, kun lähenivät kotonsa kunnasta lounaisessa" (508 f.). (De begåvo sig allesamman åstad; och blåsten växte till storm, björkskogen susade och sviktade, och än sken solen blitt, än dolde den sig åter i härliga strömolns sköte, vilka, drivna av nordan, snabbt ilade genom rymden mot himmelns fjärran, bågiga rand. Sålunda färdades de, backe opp och backe ned, och ljuvlig var för bröderna denna färd och denna storm, när de nalkades hemmets kulle, som höjde sig i sydväst). — — "ja kaatoi heidän luotinsa valkeaturkkisen jäniksen lumisen näreen alla, kaatoi koirasmetson, joka kylmästä kömpelönä, höyhenet pörrössä, istui kuusen partaisella oksalla synkeän korven ja jylisevän nummen rajalla" (115), ( — — och deras lod fällde den vithåriga haren under den snöiga granen, fällde tjäderhanen, som, styvnad i kölden och med uppburrade fjädrar, satt på den skäggiga grenen av en gran på gränsen mellan den dystra vildskogen och den ekande mon).
Slutligen må anföras några poetiska bilder, utmärkta genom realistisk åskådlighet: "Elämä ja kuolema ovat iskeneet toinen toisensa kamaraan kuin kaksi koiraskarhua" (229). (Livet och döden ha huggit tag i varandras svålar som två björnhanar). "Riippuen kiikissä pimitti karhu koko Turkkilan tuvan kuin taivaalla sakea ukkospilvi" (254). (Som ett tungt åskmoln förmörkade björnen hela Turkkila stugan, där den hängde vid en slå). "Edella karkasi ilves, jonka silmät kirkkaina välähtelivät, kirkkaina kuin kaksi peiliä päiväisen valossa" (374). (Framför löpte lodjuret, vars ögon blänkte klart som två speglar i solljuset). "Lokaisilla kasvoilla ja vaatteilla istuivat he rattailla kuin kaksi varista sateessa" (386). (Med smutsiga ansikten och kläder sutto de i kärran som två kråkor i rägn). "Isäntä — — punoittaen kuin hiilistö aamusta iltaan" (390). (Husbonden — — blossande som en glödhög från morgon till kväll).
Sålunda lysa stilens realistiska drag igenom i de mest olika stämningslägen från de burleska uppträdena, för vilka språkets rustikaste uttryck utnyttjas, ända upp till de poetiska bilderna, där romantiska poänger springa fram vid sidan av de realistiska. Ett noggrannare studium skall emellertid upptäcka i dem mer fördolda valörer än de redan berörda. Det kan visas, att den rika individualiseringen av företeelserna framför allt har vunnits genom fina skiftningar i den realistiska framställningen.
Tack vare de grovt målande kraftorden observerar man mycket snart Juhanis huvudegenskaper. Till dem hör hans skrytsamhet. Han lämnar ingen i okunnighet om sin förträfflighet, om sin betydelse som brödraskarans äldsta medlem och ledare. Men hur mycket mer individualiserad och psykologiskt fördjupad blir icke denna ständigt understrukna egenskap genom repliken "Oi sinä — — mustalaislunttu! miksi hylkäsit minun talonpojan, oikein savitalon pojan, vanhimman pojan?" (52). (Å du — —: sigenartös, varför försmådde du mig, en bonde, sonen av en gård med lerjord, äldsta sonen?). Att de sju bröderna äro synnerligt skrala i sin "kristendomskunskap" utläggs ofta och med starka ord, men den djupaste inblicken i deras sätt att uppfatta prästens och klockarns lärdomar får man av en fin stilistisk vändning i Juhanis replik: "Ellei tämä aapiskirja olisi Jumalan sanaa, Jumalan oma kirja, niin säpäleiksi, säpäleiksi paikalla tämä kirja!" (49). (Om inte denna abesbok vore Guds ord, Guds egen bok, skulle jag riva den i bitar, i bitar!). Med stor karaktäriseringsförmåga formas även följande yttrande av Juhani under julkvällskalaset: "Yötä on monta, mutta joulu on vaan kerran vuodessa, ja sentähden iloitkaamme nyt. Iloitse, sinä jouluhuone, iloitse koko Israelin maa! Tänä yönä, tällä hetkellä on tapahtunut suuri ihme Babylonin kaupungissa" (214 f.). (Nätter finns det många, men jul är det bara en gång om året och därför: låtom oss glädjas nu! Oläds du julehus, gläds hela Israels land! Denna natt och denna stund har ett stort under timat i staden Babylon!).
Ypperligt är ordvalet också då Juhani skall uttrycka sin avsky för klockarstugan, där katekesläsningen försiggår: "Maarstrannista pois, Sipirjasta pois, pois hirmuisesta aarniosta, kuin seitsemän luotia kanuunan kidasta!" (75). (Bort från Marstrand, bort från Sibirjen, bort från det här förskräckliga drakboet liksom sju lod ur kanonens gap). Efter det misslyckade frieriet yttrar den jämförelsevis hyfsade och allvarliga Tuomas: "Me olimme kovin mahdottomia. Sen näytti tytön pilkallinen irvistys". Juhani: "selkään hän tarvitsis, koko lunttu. — — Varro naasikka — — ". Den fåraktiga Timo. "Mutta jos olisimme astuneet likan eteen mustassa verkatakissa — niin olisipa, koira vie! tullut asiastamme sekä munia että poikasia!" (50). (Tuomas: Vi var för omöjliga. Det såg man på flickans hånfulla grin. Juhani: Stryk borde slynan få; vänta bara, din slinka — —. Timo: Men om vi skulle ha stigit fram till flickungen i svarta kläder — så visst hade det, ta mej raggen, blivit både ägg och ungar av vårt ärende). Ett mästerstycke av realistisk stil är Aapos beskrivning av en duglig bondhustrus arbetsdag (26 f.). Alla sysslor, begynnande med den tidiga morgonens, beskrivas i tur och ordning, och när värdinnan äntligen är beredd att söka vila, inskjuter Kivi ännu en detalj: "kallistuu hän siunaten vuoteellensa" (lutar hon sig ned på sin bädd i det hon välsignar sig), som med sin överlägsna karaktäriseringskraft kastar ett förklarande ljus över hela den föregående, i och för sig målande, skildringen.
Ett genomgående, realistiskt stildrag tillförs framställningen genom en benägenhet för noggranna topografiska orienteringar, som Kivi har gemensam med Almqvist. "Seitsemän veljestä" är fylld av målande och vackra, vanligen med få ord angivna och aldrig tröttande topografiska detaljer. Ortnamnen, ofta poetiskt värdefulla, äro mycket talrika. Väderstrecken spela vid skildringar av gårdar och byggnader, landskap, färder och vandringar en roll, som kanske bäst förklaras ur Kivis jägarliv, liksom hans kärlek till vildmarksvidderna lätt kan läsas fram t.ex. ur beskrivningen av utsikten från Impivaara. När läsarn första gången förs dit opp, skildras landskapet i detalj: först i söder, så i norr, öster, väster. Denna skildring spelar omedvetet in i hans fantasi under den vackra scen långt fram i verket, då Juhani blåser i den väldiga näverluren för att ge tillkänna den vilsegångna Simeonis hemkomst för bröderna, som hålla skallgång runt om i skogen. "Mutta nytpä koivutorvi juhlallisella äänellä mylvähtikin ja kiljahti. Etäälle kohden kaikkia ilmoja kiiriskeli kaiku ja kohtapa kuului iloisia vastauksia idästä, lännestä, pohjoisesta ja etelästä, kuului riutuen ja heikeästi sinimetsien ikuisen kaukaisesta hämärästä" (394 f.); (Men se, nu bölade och ylade näverluren med hög röst Långt bort, mot alla väderstreck, ilade ljudet och snart hördes glada svar från öster, väster, norr och söder, hördes förtonande och spröda ur blåa skogarnas evigt fjärran skymning).
På samma sätt får ett ortbeskrivande drag betydelse för stämningar, som utvecklas senare, då Kivi om Vehkala äng, där den ofta berörda åskvädersscenen försiggår, meddelar upplysningen, att den "famnas av dyster granskog", eller då han beskriver Djävulsstenen: "Och denna sten — — var ett nästan fyrkantigt, famnshögt klippstycke och stod i ödemarken omkring trehundra steg från svedens rand".
Romantiska drag.
Kivi ägde skarpt sinne för livets realiteter, men han var också en drömmarnatur, levande i stämningar, som avsatte romantiska drag i hans diktning. En drömsk dager vilar ofta över företeelserna i "Seitsemän veljestä". Ibland utlösas ur Kivis roman även känslor, som direkt framsprungit ur hans upplevelser.
I ljuset av skaldens dystra liv bör man se sådana rader som: "He istuivat, sydämmessänsä pimeä, iankaikkinen yö" (422), (de sutto med en mörk, evig natt i sina hjärtan) eller skildringen av Simeonis flykt till skogen efter de bedrövliga dryckesbragdema på Tavastehusresan: "-— Mutta synkkä ja autio, kuin syksyn metsät hänen ympärillään, oli myös hänen sydämmensä. Kauan hän asteli sammaleista korpea, asteli viimein kivistä, mustikanvartista maata, ja murheellisesti huokaili kellastunut koivisto käydessä kolkon tuulen. Mihin piti hänen vaeltaa metsien pyörryttävissä saleissa? Mihin piti paeta miehen, koska iloton ja pimeä oli elämä ja pimeä kuoleman yö?" (388). (Men dystert och ödsligt, som höstskogarna omkring honom, var hans hjärta. Länge vandrade han i den mossiga vildmarken, steg slutligen över stenig grund, bevuxen med blåbärsris, och sorgset suckade den gulnade björkdungen i den kulna vinden. Vart skulle han färdas i skogarnas svindlande salar? Vart skulle en man fly, när livet var glädjelöst och mörkt och mörk även dödens natt).
Men dessa omaskerade utbrott av tungsinne äro jämförelsevis sällsynta och det blir nu min uppgift att visa, hur den mörka synranden kring Kivis liv speglas i enskilda, karaktäristiska uttryck. Svårmodet silas in i språket, färgande dess stämningsbotten, och på detta sätt bildas ett icke-realistiskt stilelement av starkt personlig art.[33]
Detta framträder kanske ingenstädes på samma gång så poetiskt överlägset och så organiskt hopvuxet med de komiskt och burleskt realistiska stilelementen som i skildringen av ett supgille på senhösten i den kyliga vindskammarn på Tammisto torp och Timos hemfärd därifrån:
"Tammiston vuleässä ullakkokammarissa he kallistelivat mustaa, kiiltävätä pulloa, haastelivat hartaasti, laulelivat ja halailivat armahimpina ystävinä. Niin he viettivät kaksi yötä ja päivää, hurraten ja lauleskellen ja huolettomasti heitellen hareita silmiänsä korkean kammarin tuulisesta akkunasta ulos. Katselivat he yli lantaisen tarhan, yli olkisen ometan, yli kivisen mäen, yli peltojen ja niittujen, aina Lemmilän kaukaiseen suohon jonka kohdalla, ylhäällä pilvien rajalla, sinkoilivat joutsenet, kiertoilivat sinne tänne muuttoretkellänsä eteläisiin maihin. Niinpä he välinpitämättömästi katselivat, laimeiUa vuohensilmillänsä katselivat, rallailivat ja keikuttelivat päätänsä, jossa ihanasti läimähteli, huimahteli; ja kaukana heistä oljentelivat kurjan, tavallisen ihmislapsen samt ja mielimurteet" —— — —
"Äänetönnä ja karmealla naamalla päättyi Timo nyt astelemaan kohdan kotoa: asteli kihnustaen pitkin kujaa, asteli murheellista mäkeä ylös, muistellen Kekkurin kiivasta emäntää. Surkeasti riippuivat miehen verkahousut, ja housujen sekä punaraannollisen liivin välistä molkahteli paita jul masti ulkona; pieninä, verenponnistamina tuijottelivat silmät hänen päässään, koska kän, tukka tuhannessa taakelossa, käyskeli Kekkuriin päin; ja kauas kajasti miehen avoin rinta, kajasti ja punersi kuin kuparikattilan kuurattu kylki. Niin asteli hän jynkällä mielellä, ja vihaisesti katsoivat häneen metsät, vuoret ja laaksot. Kellastunut koivu tuossa kanteli hänen päållensä kovin, synkeä kuusi hänen päällensä kanteli, ja mustana, purevana tonttuna seisoi tien vieressä teevaskanto; koko luonto, ennen niin armas, näytti hänelle nyt emintimän armottoman muodon —— — —
"Ken ikänä tuli häntä vastaan tiellä, nuori tai vanha, mies tai nainen, tuskinpa viitsi han yhtään ainoata kertaa mulauttaa silmäänsä heidän puoleensa, ja vaivoin olisi hän enemmin tällä retkellä tehnyt, vaikka itse Suomen suuriruhtinas olisi käynyt hänen ohitsensa kivisellä polulla" (578 f.).
(I den kyliga vindskammarn på Tammisto vickade de ideligen på den svarta, glänsande flaskan, talade ivrigt och andäktigt, sjöngo och halsade varandra som de såtaste vänner. Så tillbragte de två nätter och två dagar, hurrande och sjungande och sorglöst kastande dimmiga blickar ut genom den höga kammarens dragiga fönster. De blickade över den dyngiga fägården, över det halmtäckta fähuset, över den steniga backen, över åkrarna och ängarna ända till det avlägsna Lemmilä-kärret, varöver, högt uppe vid molnens rand, svävade svanar, kretsande av och an på sin flyttningsfärd till sydliga länder. Så stirrade de liknöjt ut, stirrade med sina matta getögon, trallade och vaggade med sina huvun, i vilka det härligt gungade och svindlade; och långt från dem dvaldes det stackars alldagliga människobarnets sorger och kval. — —)
(Tigande och vresig i blicken vandrade nu Timo slutligen mot hemmet: gick hasande längs tåget, steg uppför den trista backen, hela tiden med Kekkuris argsinta värdinna (Timos hustru) i hågen. I bedrövliga veck hängde mannens klädesbyxor och mellan byxorna och det rödrandiga livstycket putade skjortan ut fruktansvärt; små, blodsprängda stirrade ögonen i hans huvud, när han, med håret i tusen tovor, stegade mot Kekkuri; och långt lyste det bara bröstet, lyste rött som den skurade sidan av en kopparkittel. Så steg han på med dystert sinne, och vresigt betraktade honom skogarna, bärgen och dalarna. Den gula björken anklagade honom skarpt, den dystra granen anklagade honom och som en svart ock bitande elak tomte stod stubben vid vägen; hela naturen, förr så kärleksfull, visade sig nu för honom i en styvmoders obarmhärtiga skepnad. — — —)
(Vem hälst han mötte på vägen, ung eller gammal, man eller kvinna, knappast gitte han en enda gång glo på dem, och mer skulle han inte ha gjort på denna färd, om själva storfursten av Finland kommit emot honom på den steniga stigen.)
Överhuvud framträder det personligt svårmodiga draget främst i naturmålningarna![34] Naturintryck, besläktade med dem som strötts in på spridda punkter av den senast anförda skildringen, återfinnas starkt sammandragna t.ex. i Lauris drömsyn, där den flera gånger förut skådade utsikten från Impivaara målas i följande impressionistiska ord: "Ja hän näki allansa synkeän maailman käärittynä syksy-illan ikävään hämärään. Hän näki Impivaaran jyrkän vuoren, mutta mittaamattomassa, mieltäpolttavassa kaukaisuudessa, näki siellä iltaisten metsien keskellä tuon alakuloisen pirtin" (346). (Och under sig såg han den dystra världen svept i höstkvällens trista dunkel. Han såg det branta Impivaara-bärget, men i ett omätligt, själsbrännande fjärran, han såg i de kvällsliga skogarnas mitt den vemodstryckta stugan).
I dessa citat finnas redan flera av de ofta återkommande stämningsord, som förläna naturtavlorna (och även andra partier) den dystra, personliga färgen: alakuloinen, murheellinen (murheinen), kolkko, pimeä, synkeä (synkkä) med motsvarande substantiv- och verbformer. Dessa ord rymma ibland ett starkt stämningsinnehåll:
"alakuloinen syyskuun ilta" (112), (den sorgmodiga höstkvällen); "kuihtuva koivu — — — alakuloisesti nyökytellen päätänsä iltatuulessa" (156), (den vissnande björken, sorgset nickande i aftonvinden); "Iöyly haihtui kylmänkiljuvaan ilmaan alakuloisen, vaalean taivaan alle" (373), (ångan fördunstade i den brakande kölden under den bleka himmeln);
"niin asteli hän kodistansa ja murheellisesti paistoi ilta" (150), (så lämnade han sitt hem och sorgset lyste kvällens dager); "kohden murheellista Impivaaraa" (347), (mot det sorgbundna Impivaara); "katseli aurinko murheellisella silmällä" (462), (såg solen med sorgset öga); — — "kauas kiiriskeli kamoittava jyrinä, — — satoi ankarasti ja metsä murheisesti kohisi" (544), (långt bort rullade det fruktansvärda mullret — — det rägnade våldsamt och skogen brusade sorgetungt).
"kolkko metsän ranta" (437), (den ödsliga skogsranden); "kolkosta ikävyydestä lakastuu miehen mieli" (467), (i ödslig ledsnad förtvinar mannens sinne); "kylmään, kolkkoon yöhön" (583), (i den kalla, ödsliga natten);
"he astuivat pimeään kuusistoon, ja kolkkona seisoi luonto heidän ympärillänsä" (232), (de trädde in i den mörka granskogen och ödslig stod naturen omkring dem); "ja yli tämän taipaleen juoksi vaivaloinen tie suon toiselle rannalle, jossa taasen alkoi pimeä korpi" (156), (och över denna terräng löpte den ömkliga vägen till kärrets andra rand, där den mörka vildmarken åter tog vid);
"synkeä on sydämmeni tila" (164), (dystert är mitt hjärtas tillstånd); "synkeänaamaisia, irvisteleviä petoja" (191), (grinande rovdjur med dyster uppsydn); "suo, avara, ympäröity synkeillä metsillä" (258), (ett kärr, vidsträckt, omgivet av dystra skogar); "synkeä ja totinen tosi" (405), (den dystra och obestridliga sanningen); "aatoksissaan kuoleman jäädyttävä synkeys" (421), (med dödens isande dysterhet i sina tankar); "sammutteli hämyistä, mieltäsynkistävää iltavalkeata" (553), (han släckte den skumma, sinnesfördystrande aftonbrasan).
Med utmärkt poetisk verkan använder Kivi ordet riutua (riutumus). Det betyder ungefär tyna, trånande tyna, stilla brista. "Ikävyys kuin riutuva syksy-ilta" (26), (ledsnaden lik en borttynande höstkväll); "nuorten ihanasti riutuvat silmät" (98), (de ungas härligt [i döden] bristande ögon); "ja riutuvat aatokset täyttivät taas veljesten rinnat" (151), (och trånande tankar fyllde åter brödernas bröst); "istuivat (Hiidenkivellä) sydämmissä riutuva toivo" (295), (de sutto på [Djävulsstenen] med ett tynande hopp i sina hjärtan); "kumma riutumus täytti heidän povensa" (490), (en sällsamt ljuv brustenhet fyllde deras hjärtan); "sydämmessä riutuva liepeys" (522), (en trånande vekhet i hjärtat); "jo aurinkoinen laskee, katsoen taaksensa lempeydestä riutuvalla silmällä" (530), (redan sjunker den väna solen, blickande bakom sig med ett i mildhet bristande öga); "ja hiljainen riutumus miesten povessa tuntui" (598), (och en stilla trånad förnams i männens bröst).
En bild av gripande och vemodsfull skönhet skapar Kivi med detta ord i Annas utrop till sitt barn: "sinua en unohda mina, en sinä ilmoisna ikänä, en kuolemassa, sinua, mun sieluni aamun paiste ja illan riutumus, mun iloni ja murheeni ihana" (593), (dig glömmer jag inte, ej i tid och evighet, ej i döden, dig, min själs morgonljus och tynande aftonsken, min härliga glädje och smärta).
Till och med i stilens passiva lägen kan detta ords klang någon gång förläna den naturfriska, realistiska skildringen en hastig, fin skuggning, erinrande om diktarpersonlighetens eget vemodsdrag: "Nyt vinhasti kirmaistiin Kamajan korkeata harjannetta myöten lounaaseen päin, josta päivän riutuva tähti kuusien välistä kuumoitti heitä vastaan" — — (374), (Nu störtade man i vilt lopp mot sydväst längs den höga Kamaja-åsen, där dagens tynande stjärna lyste emot dem mellan granarna).
Kivis stil saknar ingalunda ljusa stämningsord — ett par av hans vanligaste "epiteton ornans" äro kultainen och heleä (gyllne, ljus, klar, skär). Drömmarnaturen som bodde inom honom röjer sig även i blida tonfall av översinnligt, himmelsblått svärmeri och i den realistiska stilen mängas då åter element av romantisk karaktär. Det poetiskt rikaste stället av denna art — söndagsscenen i Eeros torp — skall beröras i ett annat sammanhang. Ett svall av lätta stämningar och ljusa färger går genom skildringen av brödernas sista, lyckliga sommar vid Impivaara, och även här blir stilen vid stämningens högsta stegring ett hölje för skaldens svärmiska lynnesart, för hans romantiska soldyrkan och hans strävan att låta stämningen glida hän mot perspektiv av svindlande ändlöshet. "Sinisenä kaarteli taivas, ilmassa liehtoi hiljainen länsituuli, uudesa lehtivaipassansa väikkyi mäellä koivu ja valkeavaahtoinen pihlaja levitti tuoksua ympärillensä kauas. Impivaaran pellolla laine lainetta liepeästi ajeli ja vilja välkähteli paisteessa tulisen auringon, joka jo kiirehti ylös puolipäivän korkeuteen" (480 f.), (Blå välvde sig himmeln, i luften fläktade en sakta, västlig vind, på backen vajade björken i sin nya lövskrud, och rönnen i sitt vita skum spred sin doft vida omkring. Över Impivaara-åkern drog våg på våg i mjuk vaggning och axen glänste i skenet av den flammande solen, som redan ilade uppåt mot middagens höjd). En likartad karaktär har stilen i romanens slutrader: "— — ja mitäpä kertoisin enää heidän elämänsä päivästä ja sen vaiheista täällä? Se kulki rauhaisesti puolipäivän korkeudelle ylös ja kallistui rauhaisesti alas illan lepoon monen tuhannen kultaisen auringon kiertoessa". (—— — och vad återstår väl att berätta om deras levnadsdag och dess växlingar? Fridfullt steg den mot middagshöjden och fridfullt sjönk den i kvällens ro, medan den gyllne solen många tusen gånger fullbordade sitt lopp).
Den ytterliga stegringen av stämningarna och stilens därav beroende rikedom på långt bärande ord är karaktäristisk för Kivis roman allt igenom. Jag har visat, hur skaldens personliga insats i verket förmedlas av ord av intensivt mörk eller intensivt ljus klangfärg och tidigare har de realistiska överordens betydelse för teckningen av folklivets verklighet blivit framhållen. Men mellan dessa ytterliga, rent realistiska och rent romantiska stilelement, observeras en stor mängd stilistiska drag, ägnade att rycka upp skildringen ur den lugna verklighetsåtergivningens plan utan att låta den förtona i de subjektiva stämningarnas drömdunkel. Med andra ord: Kivi stiliserar verkligheten så starkt, ätt karaktärsframställningar så väl som naturbilder, händelserika avgöranden så väl som villsamma biepisoder erhålla övernaturliga dimensioner och framstå i en egendomlig, overklig dager i trots av överflödet på skarpt iakttagna detaljer. Detta är nu icke något bizarreri hos honom. Hans roman är till sin anläggning varken helt verklighetsskildring eller helt stämningsdiktning. Sådana händelser som brödernas julnattsfärd från Impivaara till Jukola och äventyret med tjurarna kunna tänkas vara tagna ur verkligheten, men stå redan på gränsen till det osannolika, som avgjort överskrids av slagsmålsskildringarna. I sagorna slutligen ilar Kivis fantasi — och med den hans sju hjältars — i dånande trav mot denna hemlighetsfulla nord, vars norrskenshimmel strör sina gröna flammor över vildmarksnattens tysta vidder. Hela tiden följer stilen ingivelserna i spåren och där skildringen rör sig på gränsen mellan verkligt och overkligt, blir även stilen en med sällan svikande konstnärlig takt genomförd fusion av realistiska och romantiska element.
Exempel härpå finnas överallt i verket. Många detaljer i äventyret med tjurarna förete en förstorad och starkt stiliserad verklighet. "Tuulispäätä seurasi hirmumyrsky. Tuntuipa kuin olisi lähestynyt maailman viimeinen hetki. Tanner jyrisi kuin maanjäristyksestä, metsä ryskyi ja hirmuinen möry täytti illan tyynen ilman" (Efter byn följde en orkan. Det kändes som vore världens sista stund kommen. Marken dånade som av jordbävning, skogen brakade och ett förfärligt böl fyllde kvällens lugna rymd). — — Vidare: "Huusivat he miehissä kaikin voimin ja yhtaikaa, että kivi ja maa sen alla ja ympärillä järähti — — Huusivat he viisi pitkää huutoa, ja metsä pauhasi ja kauas kiiriskeli kaiku". (Så skreko de, alla man, av alla krafter och på en gång, så att stenen och jorden därunder skälvde — De upphävde fem långa rop, och skogen dånade och ekot rullade långt bort). Typisk är även beskrivningen av Juhani, letande efter Simeoni och blåsande i den trealnslånga näverluren: "Juhanipa, huudellen huikeasti, asteli ryskinällä mäkiä ylös ja alas. — Viimein kuitenkin, koska ei hänen kurkkunsa väsynyt, vaan lakkaamatta pauhasi kuin vaskinen torvi, kuuli hän — käheän vastauksen". (393); (Väldigt ropande och med brak steg Juhani backe upp och backe ned. — — Men slutligen, då hans hals icke tröttnade, utan oavlåtligt dånade som en kopparlur, hörde han — ett hest svar).
Vid skapandet av företeelsernas och händelsernas stora proportioner begagnar Kivi med förkärlek vissa ofta återkommande adjektiv: uhkea, huikea, ankara, tuima m.fl. De många orden för skog och sved: metsä, salo, korpi, nummi, aho, kaski, hahta bilda stående kulisser i sceneriet, men det intryck av vidd, som de i och för sig förmå väcka, förstärks ytterligare genom epiteten avara, lakea o.a. (t.ex. "siinä nyt makasi päivänrinteisellä mäellä Impivaaran kaski, ankaran avara") (372), (där låg på backen åt solsidan Impivaara-sveden, väldigt vidsträckt).
Härtill komma de talrika, för finskan karaktäristiska beteckningarna för skogens sus och brus, bärgens och moarnas ekon, som så ofta hos Kivi frambringa förstoringar av de verklighetsenliga hörselintrycken. Genom dem strömmar en stämning av romantisk vildmarksödslighet in i romanen.
Skildringen av brödernas flykt ur klockarstugan och deras äventyr på hemvägen är rik på dylika stegringar. "Nyt elämme kuin häissä vaan täällä korkealla, kaikuvalla mäellä" (81), (nu leva vi som i bröllopsglädje på denna höga, ekande backe); "nuoren miehen elämä on juuri niinkuin tämä kaikuva, kohiseva nummi" (91), (en ung mans liv liknar denna ekande, brusande mo); "ankarasti kaikkui ja kohisi kuusi" (93), (väldigt tonade och brusade granen); "silloin kuusi pauhasi, vapisi ja kumartui syvään, murtui viimein" (93), (då dånade granen, skälvde och böjde sig djupt, bräcktes slutligen); "— —— pauhatessa valtaisen kuusen" (106), (vid den väldiga granens dån). Andra exempel: "kauas kajahteli tienoo, koska kanget iskeilivät vasten visaista pyörää" (343), (det ekade vida i trakten, när sällträden smällde mot kurran av masur); "tanner soi ja taivas kimahti, kun kaatui salskea poika" (384), (det klang i marken och himmeln återkastade ljudet, då den karska gossen föll).
Hur Kivi ibland hopar dessa starkt målande ord på en liten yta framgår ur följande citat: "Kohta on meillä tekeillä tuima toimi ja työ, kohta jumisevat hirret, kirveet paukkuu, ja ylös kohden taivasta kohoopi huikea pirtti Impivaaran aholla keskellä jylhiä metsiä. Katsokaat: johan ankarassa korvessa, kuusien kohinassa retkeilemme". (150), (Snart väntar oss ett väldigt arbete, snart dundra stockarna, yxorna dåna och upp mot himmeln stiger den ståtliga stugan på Impivaara-sveden i vilda skogars mitt. Giv akt: vi färdas redan i djupaste ödemarken vid granarnas brus). "kuudella lujalla olkapäällä lepäsi jykevä hirsi. Mutta tultuansa ylös töyrylle, laskivat he, Juhanin huudon mukaan, yhtaikaa taakkansa alas, ja putosi hirsi jyrinällä, että maa tömähti, ja kohahtaen vastasi korpi" (450), (— på sex fasta skuldror vilade den digra stocken. Men hunna upp på brinken, fällde de, på Juhanis kommandorop, sin börda, och stocken föll med dunder, så att jorden dånade och skogen gav ett brusande återljud). Dessa stilgrepp spela naturligtvis en stor roll i sagorna. Citaten från sid. 93 tillhöra den lilla sagan om ekorren och räven. I sägnen om den stränga borgherrn märker man ett stilistiskt drag av utsökt finhet, då Kivi säger om de två älskande: "ja he kohtasivat toisiansa usein tällä kaikuvalla nummella" (96), (och de möttes ofta på denna ekande mo). Om ormarnas ting berättas: "tuomarina istui siellä heidän kuninkaansa, tuo ankaran harvoin näkyvä valkea kärme, päässä verrattoman kallis kruunu" (152), (Som domare satt deras konung, den otroligt sällan synliga vita ormen med en oförlikneligt dyrbar krona på huvudet). Väldiga mått får beskrivningen av Djävulsstenens lopp genom rymden. "Voimallisella pauhulla ja huminalla kiiti ankara kivi, valtaisessa kaaressa halkaisten pilvien tuulisen maailman. Kohosi se ylös taivaan kumuun, vaipui alas taasen, vaipui päivään päin, ja juuri ampuniekan päälaelle putosi summaton paino, haudaten miehen allensa iankaikkiseksi" (279). (Med mäktigt dån och sus ilade den väldiga stenen, klyvande i dråplig båge molnens blåsiga värld. Den steg mot himmelns höga valv, gled neråt igen, sjönk i riktning mot solen, och just på skyttens hjässa föll den ofantliga tyngden, begravande mannen under sig för evigt).
Jag har hittills förbigått de ställen, där Kivi för sin läsare upp på åsarna och bärgen och låter honom skåda vildmarksviddens gränslöshet. På sådana rader svävar Seitsemän veljestä-poesin, såsom Tarkiainen ingående visat, långt utom verklighetens råmärken, den flyter över i fantasirika idéförbindelser, framkallade av ordens klangvärden. De verklighetsförstorande orden, bland vilka i detta sammanhang böra nämnas även hämärä, tumma, kaukainen (kaukaisuus), ikuinen (iankaikkinen), ääretön, samt sammanställningar med ordet maailma: "metsäinen, avara maailma" (394), (en skogrik, vidsträckt värld); "maailman lakeudet" (världens vidder) o.s.v. bidraga således icke endast till en stilisering av de skildrade tingen och händelserna, utan rymma också rent subjektiva stämningar, uttryckande skaldens romantiska evighetslängtan. Det skådade viker undan för det anade; från den realistiskt beskrivbara och begränsade världen öppnas vidder mot någonting för reflexionen obefintligt, obeskrivbart och ändlöst. "Viimein ehtivät he mäen harjulle, ja katsahtivat maailman lakeuksiin alas. Heidän silmänsä näki kaukaisia kyliä, niittuja, peltoja, sinertäviä järviä ja lännen metsien reunalla kirkon korkean tornin. Mutta etelässä erään kunnaan rinteellä kuumoitti Jukolan talo kuin kadotettu onnen maa; ja riutuvat aatokset täyttivät taas veljesten rinnat" (151), (Slutligen hunno de höjdens krön och kastade en blick ner på världens vidder. Deras ögon sågo fjärran byar, ängar, åkrar, blånande sjöar och vid randen af västerns skogar kyrkans höga torn. Men i söder på en kulles sluttning skymtade Jukola gård likt ett förlorat lykkans land och trånande tankar fyllde åter brödernas bröst.) "Virtaan verrataan usein ihmisen elämää täällä. Mutta Tuomaan elinkauden hänen isännyydestänsä Impivaarassa aina kuolinhetkeensä asti, tahtoisin verrata kymiin, joka juhlallisesti, rauhaisesti retkeilee kohden ääretöntä, iankaikkista valtamerta" (567), (Vid en ström liknas ofta människans liv här på jorden. Men Tuomas levnadslopp från den stund, då han tog husbondestyret på Impivaara, ända till hans dödsminut ville jag likna vid flodens mäktiga åder, vars vatten högtidligt och fridfullt glider mot det gränslösa, eviga världshavet). "Ja muistot vaaroista, taisteloista ja töistä sulivat suloisesti yhteen heidän mielessänsä kuin metsät, laaksot, vuoret ja korkeat nummet kaukaisuuden sinihämärässä yhteensulaa" (598). (Och minnena av faror, strider och dater smälte ljuvligt tillsamman i deras sinnen som skogar, dalar, bärg och höga moar i avlägsenhetens blådunkel smälta ihop).
Alla hittills berörda drag i Kivis stil, som bidraga att flytta romanen utom den rena verklighetsskildringens område, betecknas måhända riktigast som primitivt romantiska i motsats till en mängd mindre lätt analyserade poänger av romantisk karaktär, som man möter i hans poetiska bilder. Kivis bildspråk är mycket växlande. Vid karaktäriseringen av stilens realistiska drag ha exempel anförts, som i lättfattlig åskådlighet kunna tävla med de Runebergska bilderna i "Elgskyttarna". Även till de efter Homeros formade, omständliga liknelserna, som utmärka Runebergs stil, finnas motsvarigheter. Från denna vare sig antikiserande eller modärna bildspråksrealism är steget icke långt till bilder eller bildlika uttryck, i vilka tankesprånget redan överstiger de vanliga måtten, utan att bilden ännu fullständigt rycks lös från verklighetens grund: "Pellon povella makasi harmaa halla kuin tukehuttava painajainen nuoren immen kukoistavalla povella" (462). (På åkerns bröst låg den gråa frosten som en kvävande mara på en ung tärnas blomstrande barm); "Silloin kuusi uhaten ravisti kihariansa kerran vielä ja kylvi alas latvastansa kimmeltävää lunta kuolevan poikansa peitteeksi" (375). (Då skakade granen ännu en gång hotfullt sina lockar och strödde från sin krona glimmande snö till svepning över sin döende son, [den skjutna lon]). Ännu ett steg, och den poetiska verkan beror ej längre av yttre åskådlighet, utan av de idéförbindelser, som bilden eller det bildlika uttrycket framkalla. Uttrycket "kotomaamme ystävälliset äidinkasvot" (vårt hemlands vänliga modersansikte), ligger sålunda utom åskådlighetens gräns, men det av skalderna redan före Kivi framdiktade likhetsförhållandet mellan begreppen fosterland och moder gör tillägnelsen så lätt för de flesta läsare, att sammanställningen utan vidare blir förståelig. Kivi har emellertid en grupp av analoga bildlika uttryck, hänförande sig till barndomshemmet, som även personliggöres och även liknas vid en moder, och med detta bildspråk träda vi in på ett område, där stilens originellaste och fantasirikaste skapelser möta oss. Den yttre åskådligheten viker allt mer undan för bildernas inre, impressionistiskt fattade sanningsvärden.
När bröderna återse fädernehemmet, personliggöres det på följande sätt:
Tuomas. Tuossa on siis Jukola.
Juhani. Oletko sina Jukola?
Aapo. Onpa ryhtis jotenkin rauennut ja sammale tarttunut kiireellesi, kotomme armas.
Juhani. Sammale on tarttunut kultaiselle kiireellesi, kunnioitettava äitimme Jukola.
Timo. Terve, Jukola, joka nyt istut, kökötät edessäni tuossa, kauniina kuin Jerusalmi ennen.
Juhani. — — Voi! kaikkialta, mihin silmäni isken, annetaan pojalle takaisin hellän ystävän katse. Kas kuinka lempeästi tuo musta ometan akkunaläpikin myhäilee minua vastaan. Terve, sinä toivon tähti, terve!
Eero. Terve, terve sinä toivon musta tähti!
Juhani. Terve armahin lantakasa siinä alla, ihanampi onnen kukkulaa! — — (519 f.).
Tuomas. Där ligger således Jukola.
Juhani. Är du Jukola?
Aapo. Din hållning är rätt bruten och mossa har grott på din hjässa, vårt dyra hem.
Juhani. Mossa har grott på din gyllne hjässa, vår vördnadsvärda moder Jukola.
Timo. Var hälsad Jukola, där du sitter framför mig, vacker som Jerusalem förr i tiden.
Juhani. — — Å! Vartän jag skådar, möter gossen blickarna från vännen, den ömma. Se hur vänt också den där gamla fähusgluggen myser vmå mig. Var hälsad, du hoppets stjärna, var hälsad!
Eero. Var hälsad, var hälsad, du hoppets svarta stjärna!
Juhani. Var hälsad käraste spillningshög där under, skönare än lyckans höjder!
På dessa rader utvecklas Kivis impressionistiska bildspråk i hela sin rikedom. Jukola är här ett väsen, en vördnadsvärd moder. Det möter bröderna med en öm väns blick. Liknande personifieringar anträffas för resten mångenstädes i verket: "näki siellä iltaisten metsien keskellä tuon alakuloisen pirtin" (346), (han såg i de kvällsliga skogarnas mitt den vemodstryckta stugan); "jalo huone, joka — — rauhaisesti hymyten katsoi heitä vastaan" (481), (det ädla huset blickade fridfullt leende emot dem);[35] "ja näkyi — — ylempänä itse Jukolan talo, ihanasti surkumielinen" (519), (och högre upp syntes Jukola gård, ljuvt vemodig); "lehditettynä lattia hymysi" (592), (lövat log golvet); "matala, kuihtuva koivu, alakuloisesti nyökytellen päätänsä iltatuulessa" (156), (den lågväxta, vissnande björken, sorgset nickande i aftonvinden). Av samma art är ett uttryck i den anförda skildringen av Timos bedrövliga vandring: "hän asteli murheellista mäkeä ylös" (579), (han steg uppför den trista backen). Uttrycket "onnen kukkula" i citatet här ovan är representativt för en stor grupp metaforer, ibland framkastade med djärv fantasi, såsom: "Valeleppas, kurja veli, sydämmesi tultakuohuvata kattilaa viileällä vedellä kärsivällisyyden lirisevästä ojasta, joka halki niitun vaeltaa eteenpäin, koukistellen hiljaa." (140), (skölj, brorstackare, ditt hjärtas eldsflammande kittel med svalt vatten från tålamodets risslande bäck, som rinner fram genom ängen i lätta bukter); "tulta iski yössä himon ja kimman silmä" (235), (mordlustens öga gnistrade i natten); "sovinnon suopea silmä" (491), (försoningens blida öga); "hänen kärsimyksensä rintarauta" (503), (hans tålamods bröstharnesk); "lapsuutesi valkea viiri" (593), (din barndoms vita vimpel). Bland de lika konstruerade poetiska omskrivningarna finner man några av originell verkan såsom "korkeuden sininiittu" = himmeln (272), "häpeän musta puu" = stocken (81, 82) och "kruunun (pitkä) sarka" = landsvägen (bl. a. 128); det sistnämnda direkt gripet ur folkspråket — vid sidan av saker, tagna från poesins allmänningar, såsom "päivän tähti", (dagens stjärna) eller överförda direkt från finska folkdiktningen såsom "Ahtolan ja Tapiolan asujaimet" (Ahtolas och Tapiolas invånare) och "Ahtolan kiiltävä karja" (Ahtolas glimmande boskap).
Till abstrakta substantiv fogar Kivi rätt ofta färgbetecknande adjektiv: "katumus kylmä ja musta" (98), (ånger, kall och svart); "kauhistuksen harmaankalvea haamu" (419), (fasans gråbleka vålnad); "musta kauhistus" (493), (svart förfäran) — hos Almqvist: "känn ångest och svart förfäran!" ("Colombine", 259). "tarkoitukseni tehdään pikimustiksi, vaikka mustanruskea karva olisi jo kylliksi" (129), (mina avsikter göras bäcksvarta, fast svartbrunt redan vore nog) — hos Almqvist: "grå eller brunröd obehaglighet" ("Amalia Hillner" 314),[36] "de svartgrå tankarna" ("Drottn. juvelsm." 38) m.m.d.
När Aapo tröstar den olyckliga Simeoni, heter det: "hohtavana kultasateena lentelivät sanat hänen suustansa ulos" (559), (som ett skimrande guldregn flögo orden ur hans mun). I den djärva sammanställningen "lapsuuden viiri" (barndomens vimpel) skapas bildens stämning av ett "valkea" (vit) före huvudordet. Färgbeteckningarna för samma sak kunna för resten växla med skaldens stämningar. På sid. 227 säger Aapo: "En tiedä muuta keinoa kuin kiirehtiä kohden Jukolaa, kiirehtiä kalvean kuoleman tähden" (Jag vet inget annat råd än att skynda mot Jukola, skynda undan den bleka döden), på sid. 229 Juhani: "Kaikkialta uhkaa meitä musta kuolema!" (Överallt hotar oss den svarta döden!).
Ibland låter Kivi en viss färg falla över ett längre avsnitt av skildringen. De många rader, där den tavastländska vildmarken lånar sin trista belysning åt människornas sinnestillstånd, behöva ej citeras på nytt. Men det bör framhållas, att liknande svårmodiga dagrar, lånade av den omgivande naturen, ofta sväva även över Almqvists berättelser, ehuru den svenska skaldens skrivsätt alltid verkar mer medvetet än Kivis:[37] "Det blev allt mörkare i luften, i hjärtat, i själen". ("Drottn. juvelsm." 14); — — "skyar av välvande, snabbt förändrade skepnader drogo fram över Stockholmshimmeln och eftermiddagen gick att bliva afton. Utan att vara vidskeplig gav hon sin gärd åt den allmänna naturen och kände sig förskräckt utan viss orsak". ("Drottn. juvelsm." 36).
Den ymniga blodsutgjutelsen kring Djävulsstenen ger Kivi anledning att rikligt använda orden veri, verinen samt punainen (blod, blodig, röd) i olika nyanser. Scenen, då tjurarna skjutas, försiggår i åskvädersdager, slakten och uppträdena med godsägarn i höstnattsdunkel. I en sålunda färgad allmän stämning blir de röda färgordens effekt mycket stark.
Redan då skjutningen förbereds, flikar Kivi in färgadjektiv:
Aapo. Tosin kulkee tämä tie yli veristen ruumisten — — (Visserligen går denna väg över blodiga kroppar — —.)
Juhani. Ei auta, vaan ympäri Hiidenkiveä lainehtikoon mustanpunainen veri. (Det står ej att hjälpa, utan kring Djävulsstenen må det svartröda blodet svalla).
Viertola-herrn finner de sju bröderna drypande av blod: "seitsemän urosta, kuin seitsemän yöllistä, mieltä hurmailevaa aavetta, ja veristä työtä harjoittelivat aaveet, verisissä kourissa veriset veitset" (sju kämpar, liknande sju nattliga, sinnesförhäxande vålnader, och ett blodigt arbete utförde vålnaderna med blodiga knivar i blodiga händer). Över denna syn kastar den nattliga lägerelden, uppgjord på "svarta, savrika tjärstubbar", ett "rödaktigt sken" (punertava valo). Och av ännu större suggererande verkan är beskrivningen av eldens första uppflamning i vildmarken: "ylös valahti mustanpunainen liekki, valaisten maata ja jylhää metsää" (den svartröda lågan blossade upp, belysande marken och den dystra skogen).
Hittills har den röda färgen förlänat skildringen hemskhet och prakt. Längre fram uttrycker den de förorättade brödernas vilda, uppbrusande och krigiska lynnesart.
Tuomas. Mutta nyt olemme syöneet veristä lihaa, hengittäneet murhan veristä höyryä, ja tässä seisomme, veriset puukot verisissä kourissamme, veriset aina kyynäspäihin asti. Suokoon Herra teidän ottaa ajoissa sanastamme vaari, me muutoin teemme tämän yön kauhistuksen helvetiksi. (Men nu har vi ätit blodigt kött, andats mordets blodiga ånga, och här står vi med blodiga knivar i våra blodiga händer, blodiga ända till armbågarna. Give Gud, att ni i tid tar våra ord i akt, annars gör vi denna natt till ett fasansfullt helvete).
Hos Almqvist finner man motsvarigheter i "Amorina" (172,321,322), dock icke poetiskt jämbördiga med Kivis rader. I "Signora Luna" (171) är rött vredens färg ("vredens dunkelröda glöd").[38] Också andra hos Almqvist högt drivna färgeffekter locka till jämförelse. Den vita färgen får hos honom skiftande symboliska betydelser och även när han, som andra, låter den känneteckna andakt, religiös vördnad, godhet, mildhet och oskuld, når hans färgsymboliska poesi en utomordentlig stämningsstyrka. Jag griper bland till hands liggande citat några få: "Endast vitt duger i himmel och jord. Endast det vita räddar och hjälper." ("Drottn. juv." 195); Adolfine: "Mitt samvete är rent och vitt, rent och vitt, rent och vitt. — Amanda: Ja, jag är ren och vitklädd". ("Drottn. juv." 267); "Vår vita, eviga, trofasta förening". ("Amorina" 173); Johannes (till Amorina): "Du heliga, ljusa, vita, du dag." (376); "Detta tak, skönt genom själva sin vithet, — vilar över oss likt höjden själv, det Stora, Omätliga och Eviga". ("Målaren" 210).
De citat, där skalden låter likhetstecknet mellan färgbeteckningen och de själsliga företeelserna synas, torde sakna motsvarigheter i "Seitsemän veljestä" Hos Kivi utvecklas i stället den i fina antydningar utförda färgsymboliken. Söndagsscenen i Eeros torp är en strålande dikt, där vemodets gråa, hoppfullhetens blåa och sagostämningens gyllne färgtoner slutligen flyta samman i den religiösa känslans och moderskärlekens skinande vithet. Här finns en uppsjö av originella bildlika uttryck: För frid: "sunnuntai-lakeassa tuvassa" (i den vida, hälgdagsstilla stugan). För oskuld: "lapsuutesi valkea viiri" (din barndoms vita vimpel). För lugn glädje: "lehditettynä lattia hymysi" (lövat log golvet) och "poutapääskynen siellä väikkyi, keveänä ja vilkasna kuin onnenlapsen aatos" (högsommardagens svala svingade sig (där uppe), lätt och livlig som den lyckliges tanke). För vemod: "maailman merien ikuiseen kohtuun" (i havens eviga sköte); "rauhan ikisatamaan" (i fridens eviga hamn); "Tuonen viita, rauhan viita" (Tuonis dunge, fridens dunge) och slutligen "Kultakehdoss kellahdella, — kuullella kehräjälintuu" (Gungas i gyllne vagga — lyssna till nattskärran), två rader vilkas stämningsfärg icke torde kunna överflyttas till andra språk. För kärleken till hemmet skapar Kivi bildlika uttryck med ett "kultainen" (gyllne), som här får samma varma skiftning som i Kanteletars hempoesi: "kartanon kultainen kaivo", "kultainen akkuna" (gårdens gyllne brunn, det gyllne fönstret).
Hela denna skildring dallrar av besjäling. Den väcker en förnimmelse av någonting glorialikt. När den unga modern slutat sjunga, "satt hon länge tyst, blickande ut genom fönstret och upp mot den heliga, svindlande höjden". Hennes "blåa ögon" sökte "de blåa rymderna" och "av frid skimrade hennes panna".
Men skildringens vita färg? Den strömmar över tavlan ur den molnfria sommarrymden, den finns i glindret bland björkskogens stammar. Den unga modern bär en vitblå duk "lik snön och himlabågen" och "vita linnen och täcken" bida barnet i dödslandets daggiga dunge. I den lugna söndagskvällen sitta Eero och hans hustru, så lyda de sista orden, "på den vita bänken vid ändan av det vita bordet".
Andra drag.
Med ovanstående iakttagelser har prosastilen i "Seitsemän veljestä" ännu icke blivit fullständigt karaktäriserad. I ordställningen observeras samma radikala frigörelse från det brukliga och regelrätta Som i ordvalet, medförande samma verkan: att personligheten kommer till sin rätt och språket får glans och liv. Ju djärvare omkastningarna av den normala ordföljden äro, dess mer originalitet och storslagenhet måste det poetiska innehållet äga, om icke det hela skall slå över i förkonstling. Hos Kivi saknas sällan denna nödvändiga samstämmighet mellan formens och innehållets originalitet. Med den fria ordställningen sammanhänger prosans starkt förnimbara rytmiska karaktär, som i förening med ordens toneffekter höjer de lyriskt gestaltade partiernas skönhet. Däremot söndrar rytmen i Kivis prosa ibland intrycket av hans realistiska verklighetsskildring.
Till sist böra några antikiserande stilistiska drag beröras.
De utförliga poetiska jämförelserna ha redan blivit nämnda i förbigående. Ett exempel: — "löysi Timon, joka unipöyryisenä, kohottaen itseänsä istumaan kahisevalta sijalta, pöllisteli häntä vastaan kuin aholla susien riivaama, pyöräpäiseksi saatettu vanha oinas. Ei pysäy hän miehen turviin, joka hänen pelasti petojen kidasta, vaan äkisti, kenenkään luulematta, lähtee hän, hullupäinen, kepoittaen juoksemaan sutten jälkiä; tuolloin täliöin seisahtuu, töpsäyttää jalkojansa ja pöllistelee vallan tuikeasti. Niin katsahti nyt myöskin Timo —" (583 f.). (Hon fann Timo, som sömndurrig, resande sig opp på sitt prasslande läger, stirrade på henne som en gammal gumse ute på fältet, vilken vargarna gjort vimrfielkantig. Han hålls inte kvar hos mannen, som frälsade honom ur rovdjurens gap, utan plötsligt, då ingen kan förmoda det, beger sig den galenpannan trippande i väg efter vargarna, stannar då och då, slår klöven i backen och blänger alldeles förtvivlat. Sådan var också Timos blick o.s.v.).
De bekräftande omsägningarna: "Tämä oli räyhäävä joukko, joka nyt matkusti pitkin tietä" (84), (Detta var den larmande hop, som färdades längs vägen); "Tämä oli tarina, jonka Aapo kertoi veljillensä" (100), (Detta var sägnen, som Aapo berättade för sina bröder) o.s.v. äro talrika. Ibland är den tankeföljd, som repeteras genom omsägningen, mycket kort såsom: "Silloin lausui Tuomas: nyt hillitkäät koiria, veljet, pääsemästä vaaralliseen taisteloon, jossa pian heidän mahansa viillettäisiin! Niin hän lausui —" (374); ("Då sade Tuomas: nu bröder må ni hindra hundarna att ge sig in i den farliga striden, där deras magar snart fläckas opp! Så sade han —"). Ibland åter bekräftas på detta sätt innehållet i en hel rad av sammanhörande situationer. Sedan varje broders senare levnadsöden skildrats, följer vanligen ett slutstycke: "Niin eleli hän (Aapo) rauhaisessa talossansa" — (565), (Så levde han (Aapo) i sin fridfulla gård); "Näin kulkivat Tuomaan päivät" — (567), (Så förflöto Tuomas dagar) o.s.v.
Händelsernas böljegång markeras ofta genom avsnittens begynnelseord. Av de 282 avsnitten inledas trettitvå med ett "niin", "niinpä", "näin" (så, sålunda) samt en mängd andra med starkt betonade predikat såsom: "Meni nyt päivä" (8), (Förflöt nu en dag); "Tapahtui niinkuin hän käski" (12), (Skedde som han befallde); "Astuivat he muorin matalaan mökkiin" (45), (Stego de in i gummans låga koja) o.s.v. Dessa begynnelseord äro vågkammar. Vågdalarna betecknar Kivi gärna genom ett inledande "mutta" (men), som står i spetsen för icke mindre än sextitre avsnitt. På det sist citerade avsnittet, som skildrar begynnelsen av frieriet, följer ett stycke, vars inledning: "Mutta eukko, jonka huoneessa" (Men gumman, i vars hus) o.s.v. redan verkar ett grand nedstämmande. Och vid följande avsnitts början: "Mutta mökin ovi kirahti" (Men kojans dörr gnisslade) har stämningen nått sitt minimum. På samma sätt: när bröderna omringats i skogen och skallfogden sagt dem en sarkasm, börjar ett nytt kapitel med stegrad handling: "Niin haasteli vouti veljeksille, jotka pahoin peljästyneinä rynkäsivät ylös" (Så talade fogden till bröderna, som svårt skrämda störtade opp) o.s.v., medan de bedrövligheter som sedan skildras ge karaktär åt övergången till följande avsnitt: "Mutta koska tämä viimeinen toimi oli tehty" (Men då denna sista förrättning var gjord) o.s.v. — Likheten mellan detta manér och förebilderna hos Homeros är ju uppenbar!
Huruvida de antikiserande dragen i Kivis stil överförts omedelbart ur antikens litteratur eller böra betraktas som Runebergreminiscenser, må lämnas oavgjort Då Kivi engång synes ha studerat Homeros, är väl sannolikast, att intrycken härstamma därifrån, men att de stärkts vid läsningen av Runeberg.
I detta sammanhang böra kanske också ett par enstaka Runebergreminiscenser anföras. Om brödernas svält och den energiska dikesgrävningen under kampen mot frosten, som två gånger härjar deras nyodling, bör räknas med bland dessa, (Se Aspelin-Haapkylä i "Aika", jan. 1911) torde kunna sättas i fråga, då verkligheten här i landet under det årtionde "Seitsemän veljestä" skrevs onödiggjorde ett litterärt underlag för en dylik skildring. Som stilistiska överföringar från Runeberg få väl däremot betraktas bilderna "kuin hauta oli äänetön ja kylmä tämä yö" (denna natt var stum och kall som en grav) (462, upprepad 465 — jämf. "Den döende krigaren", första strofen) och "sellaista vaimoa hän kohdelkoon ja pidelköön kuin omaa silmäteräänsä" (485), (en sådan hustru må han omhulda som sin ögonsten — jämf. "Elgskyttarne": "gå så med din hustru till doms, som du går med ditt öga!").
Slutord.
Det verk, vars karaktäristik nu avslutas, är en av de märkligaste skapelserna inom 1800-talets nordiska prosadiktning. Med större skäl än Asbjörnsens "Plankekjörerne" och andra likartade skildringar kan "Seitsemän veljestä" sägas ha frambragt ett stycke "naturalism före naturalismen". Men Kivis betydelse ligger dock mindre i betraktelsesättets och stilens rent naturalistiska drag än i den sällsynta omedelbarheten och friskheten, som överhuvud kännetecknar hans skildringar av vardagslivets företeelser. Han har lyftat den torftiga och förbisedda finska novellistiken till en höjd, som inget sexti- eller sjuttitalsalster i Sverige eller Finland ens kommer nära, innan Strindberg framträder med "Röda rummet". Och det kan sättas i fråga, om icke "Seitsemän veljestä" allt ännu intar främsta platsen på allmogeskildringens område inom finska och svenska litteraturen.
Skenbart bär en bok som "Hemsöborna" längre, ej blott genom stilens frihet från lyriskt romantiska element utan än mer därför, att Strindberg som ingen annan avslöjar de materialistiska åskådningar, som innerst behärska allmogelivet. Även Kivi gjorde ett sådant avslöjande, men hans syn på stoffet kunde dock aldrig bliva en Strindbergs. Kivi tillhör själv allmogen. Byn är hans miljö, hans hemvist, det käraste han äger. De människor, som fylla hans verk, äro icke blott föremål för hans skarpsinniga iakttagelser: de omfattas med en kärleksfull sympati, vars kraft att förena dikt och sanning till slut visar sig överlägsen den Strindbergska bygdenovellistikens satirbetonade berättarkonst.
En sådan företeelse som Kivi är helt visst sällsynt i varje lands litteratur. Allmogelivets skildrare och skalder synas ej förmå undvara den ofta degenererade och bygdelivsfientliga överklasskulturen och framför allt inträffar detta, i fall deras verk omspinner sådana vidder som Kivis. Häraf följer, att författarna i viss mån tvingas att betrakta bondelivet och naturen med en utomstående främlings blick och att de lantliga näjdernas mest egenartade poesi icke återfinnes i deras verk.
Kivi förblev livet igenom främmande för överklassens kultur och åskådningar. Det var hans lycka. Det möjliggjorde hans realistiska bygdediktnings friskhet, kärvhet och kraft. Men hur hans poetiska uppfattning kunde vinna en så högt utvecklad finhet och hur han fann sina sällsamt sköna ord för själslivets företeelser — detta kan blott spörjas, ej förklaras.
Noter.
[1] Jämför V. Tarkiainen, Aleksis Kiven kouluvuodet, Valvoja 1909, därifrån även andra uppgifter lånats.
[2] Jämför ovanstående uppsats.
[3] Enligt Tarkiainens uppgift återfick Stenvall senare dessa hundra mark. I det redan anförda brevet till Th. Rein, som av Tarkiainen citeras, ordar han om fördelningen av inkomsten från "Seitsemän veljestä": — — "Gå till först, detta skall ändå göras, och lyfta 700 mark, i kraft av denna fullmakt, som, skriven enligt Borgs formulär, här medföljer, var god och betala Cygnæus, fröken Bergbom och Törneroos. (En sak tänker jag på: försök på skämt fråga Törneroos, om han inte ville låna mig 50 av dessa 100 m. så att jag finge mig en överrock. Vi båda äro ju liksom små medbröder i Apollo. Överrocken behöver jag nödvändigt nu, då jag i mars res till Borgå socken till läneagronomen för att lära mig jordbruk, och denna nuvarande (överrock) redan är så dålig, så trasig, att jag knappast täcks gå ut med den").
[4] Data anföras enligt V. Tarkiainen, Seitsemän veljestä s. 11 f. Övriga i manuskript bevarade arbeten av Stenvall kunna här förbigås. Av större intresse än dessa vore det sannolikt förlorade manuskriptet till ett Aino-drama, som enligt uppgift i "Helsingfors Tidningar" den 5 mars 1861 belönades med ett pris om hundra mark i en tävlan, utlyst av deltagarna i studenternas dramatiska övningar.
[5] Här nedan ges en redogörelse för Ahlqvists "Seitsemän veljästä"-kritik i "Finlands Allmänna Tidning". Den börjar: "Det var i en föga lyckosam stund Finska Litteratursällskapet fattade beslutet om detta arbetes offentliggörande, ty derigenom har Sällskapet ådragit sig sjelf befogadt klander, hr Kivi medömkan och löje och den finska litteraturen både klander, medömkan och löje. Denna litteratur har hittills sluppit de dåliga böckerna; nu har F. Litteratursällskapet förskaffat den en sådan. I ifvern 'das theure Vaterland zu retten', trodde man sig i hr Kivis 'Seitsemän veljestä' finna någonting urfinskt, någonting äkta tschudiskt, som skulle med ens lyfta den finska litteraturen på ärans höjder och i all sin glans och originalitet visa den mongolisk-turanska anden. Man stoppade öronen till för de försigtigares varningar, hvilka sade, att ett konstverk, för att vara sådant, bör vara skönt såväl hos Arier som Turaner, såväl hos Fransmän som Finnar, men att berättelsen 'Seitsemän veljestä' ej allenast ej var skön, utan genom att rått måla det råa var positivt oskön och dertill ännu i hög grad tråkig. Detta och annat dylikt tal ansågs för opatriotiskt eller såsom kommande från personer, hvilka ej förstodo sig på det sköna och originela. Och sålunda lyckliggjorde man den finska allmänheten med en roman, som lika mycket liknar t.ex. någon av W. Scotts romaner som en kalmuckisk buddhabild liknar den belvedereska Apollo.
"För detta omdöme skall man ropa ve och jemmer över ref.; men han är öfvertygad att hvar och en, som har en smula skönhetssinne — hvad säger jag, skönhetssinne! nej, blott en smula anständighetssinne, — skall instämma i detta omdöme, nb. om han förmått, icke genomläsa arbetet, hvilket ej torde vara fallet med många utom korrekturläsaren och undertecknad, men deri genomögna några tiotal sidor".
Nu följer Ahlqvists referat av händelseförloppet.
Detta är i tvänne avseenden missvisande. Till följd av att kritikern icke finner någon sammanhållande tanke i verket, blir hans uppräkning av episoderna sådan, att publiken måhända öfvertygas om anläggningens löslighet. Men referatet är också direkt oriktigt. Där yttras, "att bröderna påträffa länsmannen, hvars förrättning de på ett så opassande sätt stört". I romanen får man icke veta, vem ifrågavarande funktionär var; han skymtar blott ett ögonblick i berättelsens bakgrund. Men sammanhanget ger vid handen, att han icke kan ha varit identisk med länsmannen. Vidare säger Ahlqvist "att på hemvägen från Impivaara inträffa två slagsmål". Ingendera af de uppträden som åsyftas kan kallas "slagsmål" och det ena kvarlämnar dessutom ett intryck alldeles motsatt det som Ahlqvists referat väcker.
"Detta är nu", fortsätter Ahlqvist, "det torftiga, barnsliga och löjliga innehållet i den 21 tätt tryckta ark upptagande romanen. Att deri förekommer ingen tillstymmelse till intrig, synes af det föregående. Lika litet finner man i den någon skymt af karaktersteckning. De sju bröderna likasom andra deri förekommande personer äro skuggor, hvilka tala och handla på ett och samma sätt. Endast den äldste och den yngste af bröderna kan man urskilja såsom försök till karakterer; den förra är den vildaste bland de vilda och den senare är, såsom förut nämndes, brödralagets geni och qvickhuvud. Ingen scen af ömmare innehåll förmildrar den monotona råheten, ingen kvinnofigur gör afbrott i det vilda karllifvet, ty gumman med sin dotter i början af berättelsen skymtar likasom i slutet deraf hastigt förbi, och de kvinnor, som blifva brödernas hustrur, omtalas endast i korthet på de sista sidorna."
På denna punkt framtvingas åter en kritik av kritiken. Som varje läsare vet, "omtalas" ingalunda brödernas alla hustrur "i korthet" utan några av dem karaktäriseras tvärtom grundligt. Och framför allt: tack vare den vackra skildringen av Eeros unga maka förmildras "den monotona råheten" så påtagligt, att referatets grella oriktighet icke kan undgå någon. Icke utan häpnad konstaterar man, att Ahlqvist om scenen på ängen endast säger, att den "väcker fasa", ehuru just här en kvinnofigur "gör avbrott i det vilda karllivet"!
Jag citerar vidare:
"Af författarens framställning är det svårt att komma underfund med, hvad han egentligen åsyftar med sitt arbete. Den råa sjelfviskhetens kamp med civilisationens, samhällets och religionens makter och nedböjande under dessa hade kunnat framställas med hans material, men har ej lyckats författaren. Dessa makter representeras i boken af klockaren, länsmannen och den osynliga prosten; men antingen gäckas de af bröderna, såsom klockaren, eller uppträda de med en obegriplig slapphet mot dem, såsom prosten och länsmannen.
"Bröderna gripas väl skoftals af ånger öfver sitt obändiga lif; men vid minsta anledning frambryter den förra vildheten och ännu i slutet är deras religiositet högst tvifvelaktig. Deras flyttning ut i vilda skogen och uppbrytandet af ett nybygge derstädes hade ock kunnat i skickligare händer blifva en intagande tafla. Skildringen af den successiva förbättringen i nybyggarnes yttre likasom i deras inre lif hade kunnat erbjuda intresse; men en sådan skildring roar icke författaren, som endast i förbigående berör dessa omständigheter, medan fyra femtedeler af arbetet egnas åt denne författares älsklingsämne: målandet af vild kraft, hejdlösa sinnen och våldsamma uppträden.
"Och deri förfar han med virtuositet. Det har troligen aldrig tryckts någon bok någonstädes i verlden som innehölle så mycket skällsord, svordomar, hädelser och råa skildringar som denna. Nästan utan afbrott sargas läsarens känslor af de mest oblyga uttryck. Skällsord sådana som; sika, lurjus, konna, pöllö, ryökäle, kelmi, rakki, rakkikoira, hunsvotti, tyhmä pässi, vuohipukki, kalmukki, koirankuonolainen, villipeto, piikkisika, sonni, sarvipää sonni, nuijapää sonni, musta sonni, lunttu (för fruntimmer), aasintamman varsa (också för fruntimmer) och otaliga andra dylika begagna berättelsens personer oupphörligen till hvarandra. Uttryck sådana som: 'pidä leipäläpes kiinni', 'kitas kiinni', 'turpas kiinni', 'kuinka ön turpas laita', 'saatpa muutoin vastoin kuonoas', 'hellitä kaulukseni, saatpa muutoin vastoin klanias, etkö sinä, perkeleen juuti, hellitä', 'viekäät kakaranne hiiteen', 'mene helvettiin, keskustelemaan perkeleen kanssa', 'likistänpä sinut muutoin että rapas lentää', 'kävelee pitkin kyliä ja tekee piioille lapsia', hvaraf boken hvimlar, äro sådana, att de ej skulle tolereras i en hållstuga. Ännu oftare än skällsord anträffas deri svordomar; de lindrigare: hiisi, peeveli, peijakas, sarvipää, likasom de gröfre: helvetti, perkele, saatana, förekomma i otaliga variationer och ofta med en originalitet, som väcker förfäran.
"De religiösa begreppen och känslorna förlöjligas och såras ofta med den mest otyglade frivolitet. Så förekommer ss. 177—179 en travesterad predikan, full af gäckeri. Scenen på ängen ss. 302—303 väcker fasa. På ss. 66-67 anträffas följande förklaring om åskan: 'Jumala jyrää peltoansa, jyrää ja livauttelee oikein makeita iskuja sonninsuoroisella piiskallansa'. Endast den, som förstår ordet sonninsuoroinen, kan rätt fatta det ohyggliga i detta skämt.
"Hvilka begrepp om det sköna (för att icke säga om det anständiga och passande) denne författare har, synes nog af det redan anförda. Följande godbit från ss. 30—31 må ännu intagas såsom prof på hans smak."
Här följer citat av ett burleskt ställe, som berörts i annat sammanhang. Det återfinns i den illustr. uppl. på s. 47 f.
"Det är icke möjligt", fortsätter Ahlqvist, "att till något civiliseradt språk öfversätta denna oerhörda råhet. Bläcket och trycksvärtan rodna vid återgifvandet deraf, men de som icke rodnat, äro vederbörande i Finska Litteratursällskapet, som till tryck befordrat sådant vanvett.
"Till all lycka är författarens framställningssätt sådant, att endast den fastaste föresats gör det möjligt att läsa boken igenom. Ehuru alstret neml, skall vara en novell eller roman, upplöser sig berättelsen deri i ändlösa dialoger, hvilka just äro späckade med det blomsterspråk, hvaraf här anförts några prov, och hvilka göra, att de flesta af de få läsare, som Novelli-Kirjasto numera har, med leda skola kasta boken från sig.
"Arbetet är tyvärr en löjlighet och en skamfläck för den finska litteraturen. Särskilt innebär det en arg skymf mot vår finska allmoge genom att låta påskina, att författarens teckningar vore gjorda efter naturen. Denna allmoge är ingenstädes sådan och har aldrig varit sådan, denna boks hjeltar äro; det stilla och allvarliga folk, som uppodlat vårt lands ödemarker och ännu fortfar att göra det, är af helt annat slag än nybyggarne i Impivaara."
[6] Här följer slutet av kommitténs uppsats. Det första avsnittet till orden "Men någonting sådant torde", o.s.v. är skrivet av Cygneus, fortsättningen (enligt Tarkiainen) av Snellman.
"Vår orubbade och orubbeliga tro är den, att sällskapet gjort sig väl förtjent af landets literatur genom det ädelmodiga bistånd, detsamma äfven senast låtit vederfaras författaren af 'Seitsemän Veljestä'. Ehuruväl denna bok ingalunda kan anses motsvara de anspråk på finess, som böra ställas på en upplaga kastigerad in usuni Delphini, innehåller den ändock ett så rikt mått af poetiska egenskaper åt flerahanda håll, att sällskapet har full rätt att tillbakavisa förebråelserna för dess utgifvande med Thorilds oförgängligt sanna sats: intet arbete göres för sina fels, utan för sin merits skull. Ifall man lika hårdhändt, som puristerne hos oss vilja det, i andra länder nagelfore med folkskrifters innehåll, då komme äfven Sådane mästare som Björnstjerne Björnson, den fromme Gotthelf m.fl. jemmerligen till korta. Det enda, som utan barmhertighet borde i och från 'Seitsemän Veljestä' fördömas, vore en tendens till osedlighet och dit hörande detaljer. Men någonting sådant torde äfven den af bitterhet mest skärpta kritik svårligen lyckas derur framdraga.
"En sådan bevisning vore också det mest förvånande konststycke, då man känner, att den ledande tanken i författarens skildring är den, att bildning och god sed äro nödvändiga för menniskans frihet, frid och lycka. En vanlig tendensroman-författare skulle kanske inskärpt denna sanning hos sina läsare genom att i skildringen införa en eller flera representanter för lasten, andra för all upptänklig dygd, och slutat med att grundligen näpsa de förra, belöna de senare — troligen med ett rikt arf eller, ännu känslofullare, med ett rikt gifte. Mera skald, som han är, har Kivi icke ansett detta platta skipande af rättvisan för poetisk rättvisa. Han har icke ens låtit någon enda af de sju bröderna sluta sitt lif i galgen. Det har varit mera enligt med hans skaldelynne att låta dem af egen erfarenhet och eftertanke föras till erkännande af bildningens värde och med egen kraft arbeta sig upp ur deras vilda och råa naturlif till human bildning och sed. Härtill begagnar han inga andra yttre hjelpmedel än ödemarkens absoluta frihet — en anordning, som äfven den vittnar om författarens säkra poetiska ingifvelse. Att hjeltarne valde ödemarken framför det civiliserade lifvets omgifningar, motiveras åter tillräckligt af deras tidigaste uppfostran — eller saknad deraf — och erinrar äfven om ett drag i det finska nationallynnet. Men derför blef det äfven nödvändigt att deras tidigare, af all mensklig sed obundna lif skulle bryta ut i en sådan ytterlighet, i hvilken det kunde bestraffa sig sjelft och framför allt drifva dem att erkänna, ätt den väg, de inslagit, icke var den, som leder till frihet. Måttet för bevismedlen måste angifvas af personernas andliga ståndpunkt; och den, som förmår fatta detta sammanhang i diktens väfnad, tvekar att göra sig till domare öfver det mått författaren här ansett för det rätta. — Men för en kritik, ledd endast af lystnaden att fördöma, är intet i verlden lättare än att framdraga skildringarne ur brödernas tidigare råhetslif såsom profstycken på författarens förkärlek för detta slags målning, med förbiseende och förtigande af det motiv för kompositionen i dess helhet, som föranledt skildraren att med bredare pensel färglägga denna taflans förgrund.
"Vi anhålla att till slut få med några rader resumera vår grundmening angående detta ämne. Skulle en purifierad upplaga af 'Seitsemän Veljestä' anses oundgängligen nödvändig, kan och bör endast den mer än tillräckligt varnade och varskodde författaren sjelf erhålla uppdraget att verkställa en sådan reningsprocess.
"Men menar Finska literatursällskapet, att det bör nedlåta sig till redskap för den med tillintetgörelse hotande förföljelse, som med större bisterhet än någonsin förr riktar sina anfall mot den i så många hänseenden hårdt pröfvade författaren af 'Seitsemän Veljestä', känna sig undertecknade af förnuft och samvete förbjudna att gå dylikas ärender; och vi utbedja oss i sådant fall tillstånd att afsäga oss det hittills så hedrande förtroendet att fungera såsom ledamöter i sällskapets skönlitterära sektion."
[7] Se uttalanden av O. Hynninen, anförda av Aspelin-Haapkylä i majhäftet av "Aika" 1911.
[8] Se not 6.
[9] Först i "Suomalaisen kirjallisuuden vaiheet", utgiven efter Julius Krohns död av hans son Kaarle Krohn, offentliggöras hans värdefulla observationer över "Seitsemän veljestä".
[10] I "Ateneums" Kivi-häfte 1901 har Otto Manninen översatt ett fragment ur "Seitsemän veljestä" samt dikterna "Härkä-Tuomo" och "Ikävyys". "Yö ja päivä" utkom under rubriken "Dag och Natt" som bihang till "Åbo Posten" 1878.
[11] Se Aspelin-Haapkylä, januarihäftet av "Aika" 1911.
[12] Kivis tidsuppgifter beträffande detta äventyr motsäga varandra. "Tredje dagens sol närmade sig redan sin nedgång", heter det på s. 321, men i början av kapitlet betecknas samma dag som den fjärde av brödernas vistelse på stenen.
[13] Vid bedömandet av detta drag i "Seitsemän veljestä" bör märkas icke blott att Runeberg, jämförd med Kivi, starkt idealiserar allmogelivet utan även att romanen utspelas i en sydtavastländsk (eller om man så vill, nyländsk) social miljö. Kivis hemtrakt var inget Saarijärvi. En allmogeskildring av hans hand, som skulle tillfredsställt en blind Runebergdyrkans fordringar, var ur alla synpunkter utesluten.
[14] Man har diskuterat, huruvida romanens tyngdpunkt ligger i brödernas fåfänga försök "att frigöra sig från samhällsbanden och samhällsordningen" (Aspelin-Haapkylä i "Aika" jan. 1911 s. 9) eller i deras utveckling "från råhet till civilisation, från inbillad frihet till verklig, från nomadliv till samhällsliv" (Tarkiainen, Seitsemän veljestä, s. 52 jämf. med s. 88). Jag förstår ej, att dessa synpunkter i minsta mån kunna anses utesluta varandra. Visserligen bildar brödernas revolt mot samhällsordningen det centrala i händelseförloppet, men stridens resultat blir just deras egen utveckling "från råhet till civilisation" o. s. v. Böra då icke denna samhällsseger och denna individuella utveckling betraktas som tvänne jämnställda huvudmoment, ömsesidigt betingade varandra?
Julius Krohn uppfattar "brödernas uppfostran i livets hårda skola" såsom det centrala i verket. ("Suomalaisen kirjallisuuden vaiheet" s. 438). I sitt tal vid avtäckningen av Kivis gravvård i maj 1877 yttrade F. Perander, att skalden i "Seitsemän veljestä" visar, "hur som en frukt av arbetet en ståtlig finsk gård reser sig i ödemarken, samtidigt som civilisationen utvecklas ur råheten". "Arbetets pris och ära", säger Perander, "är i detta verk den egentliga kärnan". ("Kaikuja Hämeestä" III).
[15] Se Albin Lönnbeck, Studier i finska vitterheten efter 1830 s. 52., och även Krohn, Suomalaisen kirjallisuuden vaiheet s. 437, där amärkningar göras mot romanens vidlyftighet.
[16] Julius Krohn återger några karakteristiska drag hos Juhani, Aapo, Simeoni och Eero, men anser, att de övrigas individualitet framträder mindre tydligt. ("Suomalaisen kirjallisuuden vaiheet" s. 441).
[17] Det originella uppslaget återfinns i Josefina Bengts utmärkta bygdeberättelse "När Kådback Kalle låg sjuk" ("I nyländska stugor" I).
[18] Samma typ anträffas i novelletten "Mattis pipa" av Juhani Aho. ("Spånor" IV).
[19] "Fiskerjenten" är visserligen ingen bynovell, men där återges i alla fall fängslande drag av norskt alhnogeliv. Den trycktes 1869 i Finska litteratursällskapets novellbibliotek under rubriken "Kala-tyttö". Följande är, sedan "Seitsemän veljestä" publicerats, ingick i samma skriftserie bl.a. en översättning av George Sands "La petite Fadette".
[20] Av långt mindre betydelse synas sådana arbeten som Pestalozzis tendensbok "Lionhard und Gertrud" och pseudonymen Jeremias Gotthelfs byhistorier ha varit för Kivi, om han alls kännt till dem. Växlingen mellan berättelse och dialog erinrar likvisst livligare om "Lienhard und Gertrud" än t.ex. om "Drottningens juvelsmycke", vilket verk också kan tänkas ha utgjort förebild för denna formella anordning i Kivis roman.
[21] På den av pietismen färgade bynovellens område framträdde redan 1848 två arbeten inom Finlands svenska litteratur nämligen "Flickan på Inderskär" och "Tvillingsbarnen" av E.O. Reuter.
[22] Ridderliga drag skymta ofta fram i de sju brödernas karaktäristik. När Juhani vill slunga en sten efter Rajamäki-följet, ropar Aapo: "Du ser ju, din kanalje, att där finns barn". Ett ridderligt drag, som ingalunda är vanligt i bondelivet, visar sig däri, att man utan protester fogar sig i arrendatorns långt drivna vanvård av Jukola av hänsyn för hans stora familj.
[23] Att oxhjordarna på Råskog föresvävat Kivi, då han skrev "Seitsemän veljestä", står utom allfj tvivel efter den utredning Tarkiainen förebragt. Jag har av godsägaren Anders Adlercreutz rörande denna sak fått mottaga uppgifter, som i allt väsentligt samstämma med de av Tarkiainen anförda. Oxhjorden, som tidtals uppgick ända till femti djur, kördes om våren ut på skogen söderom Råskog och betade över sommaren på det sex å sju kilometer långa, ödsliga området mellan nämnda egendom och Palojoki. "Då djuren om hösten togos in, voro de halvvilda. Om sommaren kunde de även vara farliga, då de ansattes av flugor. En gammal gumma, Eva Kajsa, var den enda som vågade nalkas dem. Hon skötte dem om vintern".
Det kunde förefalla riktigast, att med hänsyn till dessa fakta översätta det finska "härkä" med "oxe" i stället för med "tjur". Men sannolikt vore det förhastat att avvika från den hittills gängse uppfattningen av originalets mening, som bl. a. framträder i "Ateneums" Kivi-häfte, 1901. Då texten icke ger översättarn bestämd vägledning, bör han framför allt se till, att intrycket av utomordentlig kraft och vildhet, som originalet skänker, icke går förlorat i den svenska tolkningen.
[24] Se V. Tarkiainen, Seitsemän Veljestä s. 38.
[25] Jämför Tarkiainen, Seitsemän veljestä s. 110 f.
[26] Måhända voro några av de svenska orden och glosorna i "Seitsemän veljestä" utmärkande endast för idiomet i skaldens vid språkgränsen belägna hemtrakt.
[27] En tautologi, som slår över målet och förefaller direkt Holberg-påverkad, är "ilmoittaa, todistaa ja merkitsee" (520).
[28] Tarkiainen anför dylika upprepningar av konstnärlig effekt i "Seitsemän veljestä" s. 129 f. Jämför denna bok s. 73, 142.
[29] Jämför Tarkiainen, Seitsemän veljestä, s. 117, not 2 samt även Ahlqvists uttalande om svenskt inflytande på språket i "Margareta" i "Kieletär" 1872 s. 44 f.
[30] Det bör observeras, att Kivis strävan att återge nämndemannatonen i Aapos och predikotonen i Simeonis och klockarns språk betingat vidlyftiga och tunga satskonstruktioner.
[31] Om inflytanden av svensk prosa på ordföljden se Tarkiainen "Seitsemän veljestä" s. 117, not 2; 123.
[32] I originalupplagan "provasti", i den illustrerade "rovasti".
[33] I Tarkiainens studie behandlas med fin förståelse inflytandet av Kivis dystra levnadsomständigheter och sorgbundna temperament på stilen i "Seitsemän veljestä", (se s. 92 f.).
[34] Jämför Tarkiainen, "Seitsemän veljestä" s. 92.
[35] Jämför liknande personifieringar hos Alnjqvist t. ex. "Kvarnhusen stodo gråa, fula och stygga" ("Skällnora kvarn", s. 73.).
[36] Jämför Ruben G:son Berg, Sinnesanalogier hos Almqvist.
[37] Natur- och färgsymboliken hos Kivi är närmare artbesläktad med Almqvists än t.ex. med Atterboms eller Tiecks. De två förstnämnda förlora aldrig i samma grad kontakten med den yttre verkligheten som Atterbom och de tyska nyromantikerna.
[38] Jämför Ruben O:son Berg, Sinnesanalogier hos Almqvist.