DIKTEN OCH LIVET
Meditationer.
Hur skalden längtar, att den svaga handen, som pennan för, titanens vore, vilken svingar branden och flammor strör kring de förslavade och mörka landen!
Att dikta är att lida. Lida är ej att i egen själ mot mörkren spana. Det är att se, hur varje mänska bär kring ännet skuggan, vilkens djup vi ana, när jorden höljer den oss mest var kär.
* * *
Nu viner stormen och solen sår i rymden sitt flammande säde. Det våras i dungar och videsnår. I spirande broddar en susning går. Men du, o människoande, står alltjämt i ditt svarta träde.
När gryr din vår?
Och skyarna ösa sin rikedom, sitt silverrägn, över fältens rund. Du kala, tvinande lund, när springer din gren i blom?
Korallrevet.
Brusande rev av korall, ring, I ett världshav kastad, klyvande sjöarnas svall, med bländande pärlor lastad — ensamt, som aldrig en dyn, aldrig en klippa vid stranden! Trista och glimmande syn, smyckande himlaranden!
Brusande rev, med din palm visar du väg genom havet! Hägrar i middagens kvalm, halvt i din dyning begravet. Skälver i vitnande trots, när stormens förtöjningar lossats, och kämpande skepp förgåtts, och bävande hjärtan krossats.
Brusande rev av korall, ensamt som du är mitt hjärta efter sin härlighets fall, bortom sitt världshav av smärta! Solen vid banan är smidd. Skeppet har hamnen att fly till. Brusande rev, på din vidd äger du intet att ty till!
* * *
Men när violblä kvällnings vinge snuddar
vid västerns bryn,
ett kolmörkt hav emellan silveruddar
står fram ur skyn.
Där glider Skeppet över dunklets spegel,
som bris ej stör.
Ej rörs en år. Ej glimmar vitt ett segel.
Men Skeppets för
bär Korsets bild. 1 prakt dess lågor brinna,
dess gnistor dö.
Förgäves höjer Duvan att dem hinna
sin vinges snö.
Förgäves slungar Molnet att dem hölja
sin slöjas svall,
ty Korsets fyra strålefloder skölja
kring vidden all.
Ur svarta spegeln sticka Valens barder
och Skyttens pil
och Skorpionens gadd bak milliarder
av tomma mil.
Den svarta spegeln, o hur stilla bär den
sin last av ljus!
Mitt öde rev, min andes hem i världen,
vad vill ditt brus?
* * *
Havets olivgröna siden frasar mot strändernas ör. Kuvad i stormmånadsstriden, vågen på vidderna dör. Ångarn, den grå triumfatorn, där han ur synlinjen dök, sprängande väg mot ekvatorn, textar sitt avsked i rök.
Virvlande, solkiga flagor draga vid kolvarnas takt över en synrand av sagor, över en himmel av prakt strecken, de svarta, som skära världar av skönhet itu. Drömmande rev, huru nära skönhetens urgrund är du!
Dyningen bubblande skurar din rand — men korallernas slott strålar med milshöga murar, trollgrönt och sagoblått. Svalarna bada i lågor. Facklor lysa dess vall djupt under sorlande vågor och frasande dyningssvall.
* * *
Drivande strömolnsfjunen flyga så högt, tindra så vitt, speglas så mjukt i lagunen, som vaggar i revets mitt.
Gråhyllt bleka och trista,
— fångar på marsch, slagna i järn —
dess böljor vandra. De brista
som dödsdömt svall i en tjärn.
Djupt i mitt väsen bunden, brister som de, en våg, en ton. Kring haven och himlarunden jag söker mitt land, min zon.
Den gamla drömmen.
Jag drömmer mig en stuga, timrad mellan tallars stammar, ej långt från hav, ej långt från fjäll med molnbehängda kammar. Jag ville tro, att pappret, lagt på svalens furubord, blev fyllt av nattens visa språk och gryets purpurord.
Jag ville tro, att böljans ton i bränningen vid stranden kan sjunga i min rytm engång, att snön vid jökelranden kan lysa i mitt rim — —
Min dröm, han tar en sällsam riktning!
Ej rörs en våg i fruset hav! Ej böljar isad diktning!
Men över kustens bård av snö strös löven, frostförbrända.
Mot nord, mot storm, mot yr, mot natt sig årets dagar vända.
Långt till dag.
Kring min stolta hembygds jord sångens nät jag spunnit, men min diktnings lycko-ord har jag aldrig funnit. Jag har sträckt för djärvt mitt stag, lättat ankarflyet alltför arla, fruktar jag. Ännu dröjer gryet.
Ej på länge solens ur bådar dag för skären. Ännu gömmer dimmans mur fjärran grundbarriären. Än för nattlig nordans fläkt vajar björkens hänge, Hon skall komma, dagens väkt. Men hon dröjer — länge.
Den enda stigen.
Det går en stig, en enda, ner i lugnets dal, där friden lisar hjärtat, som din blick en snövit tinne. Det finns i livet blott en vän, som ej är fal, vars hand ger tröst, vars själ är godhet innerst inne.
Det är din moder ej. Emellan höst och vår
bär vägen genom gröna sommarveckor.
Men mellan dig och en, som snart ur livet går,
hur djupa klyft, hur vida ökensträckor!
Det är ej hon du över allt har kär,
din maka ej och ej din älskarinna.
Vid altaret du står allena, när
med höga lågor dina böner brinna.
Och minst det är den vän, som dig med handslag mött
i en förtrolig stund och som du träffar gärna.
Man hör varandras ord och fattar dem förstrött,
som från ett däck man ser en glimt av en lanterna.
Din väg till lugnets dal går fram, där fjärdens flik står blå mot jord, som gula löven höstar. I stilla blicken ur en djupögd vik, där bor den enda makt, som tröstar.
Vågor på vidden.
Fåfängt grubblar du vid årens gråa flod på mänskovårens snabba vissning. Tingens rot når ej en tanke, når ej grubbel. Livet är en böljas bubbel, lyst av morgonsolens klot.
Låt blott havets vågor glida!
Lär att ingenting förbida
av en dags, en levnads flykt!
Före dig ha många tusen
släktled skådat stjärneljusen
från den kust, där bo du byggt.
Efter dig skall bölja brusa, bränning mullra, vindsång susa över strån i strandens ör. Som i vita sanden spåren ljudlöst glättas ut av kåren, tidens fläkt ditt verk förströr.
Livet — det var bruset, språnget från ett namnlöst, mörkt förgånget mot en solig synrands svall, vågens språng mot viddens under, följt i bristningens sekunder av miljarder likars fall.
I Granmoraskogen.
I Granmoraskogen, i granars rund, en ensam vildros blommar som ett irrbloss, tänt på en fattig grund över sagornas rikedomar.
I viken, där byars och skurars brus
drev fisken från lockande agnen,
där dallrar i mojnande höstnattens ljus
Lyran och Karlavagnen.
Och min dikt, som tonade brusten och grå under jagande skyars vimmel, har fångat ett stjärnskott sist ändå på klarnad septemberhimmel.
En nyårsdikt.
Så ha vi nyår. Den väg vi gå är brant som stigen i alpen, där han ur skogarnas famn vill nå den bara, svindlande stalpen. Hur är den stigen ej vemodsvit som askan av brev, som brunnit! Och dock — han bär genom molnen, vi blott i vår längtan hunnit.
Så ha vi nyår. En ny spiral av vägen är lagd till rygga, som leder upp ur vår barndoms dal, ur ängden, där mänskor bygga. Jag ser dem plöja sin teg och så och harva och skördar skära. Hur fjärran, fjärran! Och fästets blå oändlighet — hur nära!
Tolv små dikter
Såg du de glimmande fjäten tvärs över äng, snett genom by? Såg du de glimmande fjäten under ett tindrande ny?
Hörde du dallrande strängar
klinga i fjärran och klinga helt när?
Varandets hemliga strängar,
det ljusa i allt som är!
Flora har kommit, och spåren de glimma, de sprida sig tusendefalt. Flora har kommit, och våren blommar i alla och allt.
* * *
Hur sällan till min fjärd, som vaggar tonlöst kall emellan skärens stup och gloppens bråda svall, ett ensamt, vägvillt segel hinner! Hur sällan i den rymd, vars valv vårt öde sträckt till gräns för tankens färd i livets korta väkt, ett stjärnfalls gyllne fåra brinner!
I dag står världen full av glans från hav, från sky. Mot fjärran synrands blänk de vita seglen fly, som 1 en saga svanar lyfta. Det skimrar i min själ en sällhetsfylld minut, en korad stund, som då ett vildrosstånd slår ut sin första blom i bärgets klyfta.
* * *
Finådrat vita dina fötter stiga
i böljestänk på atlasgröna hällen.
Kring skären klara morgontimmar tiga.
Din nakenhet, vars glans du själv blott såg,
slår ut sin unga kalk, och mot den höjas
med brus allt sveks symboler, våg bak våg.
O, strandlös brånads hav skall inom kort slå ring kring dig och lottlös kärleks vårar i dina lemmars skimmer vissna bort!
* * *
Linjen har ord för allt, språket är armt. Linjen din flickgestalt smekande varmt fäster på vita blad. Linjen din gåta ger. Ordet skall vittra ner, dött på sin rad.
* * *
Vad var min dikt? Av skärens lök en bård, i skrevan spirad, en lätt girland av ångbåtsrök, längs öde synrand virad, en våd på någon enslig strand av dyninglöddrets rosor, en stiltjestrimma, sträckt från land mot skeppens fjärran kosor.
Och vad var jag, att så mitt liv du kunde solbelöna? Nu sväll, min duk, och stäven driv i skum på sjöar gröna! I stilla dröm från båtens bett du ser, hur skären glida förbi, förbi. Jag ser blott ett: min lycka vid din sida.
* * *
O, du säger, din skönhet flyr dag för dag! Mörk över Styx en julle styr. Du och jag sitta på toften, höljas av disen, lyssna till eviga glömskans täta, jämna, suckande böljeslag. Glömd blir jag som min dikt av falnande solgångsglans. Glömd blir du som din fägrings vissnande törnroskrans. Glömskan besegrar minnet av tonerna. Glömskan kuvar dig. Glömskan begraver dig. Dag skall komma, då ingen vet, att engång din strålande skönhet fanns.
* * *
Allt vackert vill jag minnas, jag vill låta det glittra som mellan furustammarna ett blånande hav, förgätande den bittra och vrånga dom vår dröm du gav.
Men aftonglöd pä kammarna av skyrest alp av skuggor nås, och stjärnorna i dammarna bland svarta moln förgås, och vad jag svept i toners dräkt, var havsblå syn, var solljum fläkt från gömda sund bland skären, de sälla landamären, i vilkas lä vi rott, blir jord i jord och multnar såsom frön, som aldrig grott.
* * *
Sätt vackra lögner hop! Låt gökens ömma rop ett löfte föreställa! Låt trastens drill, som sprang med gränslös lyckas klang ur skogens fred, som dess fullbordan gälla!
När kvällen skrider tom, sätt ängens ersmässblom: de röda vivorna, i vas på bordet! Och dröm: på stigens strå nu trampa fötter små, och snart vårt möte verklighet är vordet.
Så sjöng min dikt. Min själ, vars svall har sagt farväl åt lyckans kuster sedan år tillbaka, låg stilla — lik ett sund, som speglar blomvit lund och skära purpurmoln i nattens vaka.
* * *
Spanande kretsar en ensam lom.
Vidden är tom.
Sökande svävar min ensamma båt.
Vågens gråt
snyftar i natt mot stäven.
Spridde ej våren där uppe i land lövdoft kring strand, smög ej bland löven en blommande stig, trampad av dig, — det sloge så tungt ej mot stäven!
* * *
Säg, minns du, vi möttes en gång, vi två, i smyg på din hemgårds mark? Två bäckar, som ila mot slättens blå genom samma vajande park, två stigar i doftande vildmarksvärld, som smyga tillhopa i en, två speglande vikar av samma fjärd i sommaraftonens sken.
Och minns du, vi växlade loven och tro och byggde vår dröm om varann så högt, som på svindlande fästets bro den glimmande månen brann? Du minns det. Vi se våra svärmande år som skyar av vemod och sorg, som falnande rosor i gulnande snår kring vår lyckas grusade borg.
* * *
Längesen de tystnat, mina veka toner. Vårens anemoner blommat sista gången, forsen under spången inga silversträngar äger kvar. Men jag lever, lyssnar jämt till nya lutor, ser i nya rutor vita händer ansa rosorna, som kransa lyckans port. — Dit in jag aldrig drar.
* * *
Vindlös är natten.
Öde ligger vägen.
Tala jag ville,
men till vem, till vem?
Månljuset faller
som i någon sägen,
som på blomrabatten
kring ditt vita hem.
Månljuset faller.
Hela rymdens tystnad
dalar kring vägen,
där mitt steg dör bort.
Tala jag ville
ord om hjärtats lystnad
dess förbrunna lycka,
falnad inom kort.
Dig vill jag minnas.
Minnas, om jag kan det!
Du, som jag älskat,
bor du i min själ?
Du är alltför fjärran.
Här är döda landet.
Av din stämma minns jag
blott ett armt farväl.
Kanske den klingar
än i några dikter — —
Vindlös är natten.
Tomt är rymdens sken.
Tala jag ville — —
Döda världars vikter
pressa mitt hjärta
mot en bädd av sten.
En SÅNG OM KÄRLEKEN
Skymningstimmen.
På dynens ås låg fiskarbyns hotell,
i två mils krets det enda natthärbärget.
För trappan, lik en målning i pastell,
en grupp av buskar stod, med dynblom kransad.
En trädgård i sitt slag, — av stormen ansad —
vars murgrönsslinga är det gråa snärjet,
vars ros är röd konvolvelblom, som putar
ur mjällvit pudersand lik mandelstrutar
på julgransbordet mellan bomullsvåder.
Längst ut på stupet käckt en blomsteråder
av gullgul väppling lyste. — Nedanför
låg slätten.
Men mot dynens andra brant
det salta havet sina sjöar kör
och bryter larmande och grellt och grant.
Nu föll den första skymningen på plagen. En kylig kåre blåste opp i väster. För trappan körde bondbyns ekipagen: karosser, vurstar. Dagens skörd av gäster till trammen fraktades. Kring dyrfen, stranden, föll tystnad djup. Blott ebben sjöd i sanden.
Och kvällens blåa portar slogos opp för lätta dagrars svävande baner. Det rosenröda från ett dynbärgs topp i sakta glidning sjönk mot havet ner. Det silvergråa över himlaranden sig bredde likt en trånsjuk dikt, som sänder sin längtans svalor ut mot drömmens länder. Men hastigt höjdes över kust, som sov med blomsterrevor doftande på dynen och musselslingor utmed vattenbrynen, den ljumma nordsjökvällns baner av måv.
O färg, förtrollande, försåtligt fager! O alla aftondagrars aftondager! Vad du är olik hemlandskvällens klarhet, där allt är vithyllt, livlös underbarhet! En stelnad, genomskinlig rymd av snö med dis av frost kring molnets purpurö är aftonhimmeln där. Han fryser, speglar en jord, som kastat glädjens masker av, och utan ankar grund din längtan seglar i jäktad oro på hans vithets hav.
Måvdunklet är en florfin trollridå. Bakom den flydda år i blomning stå. Vi minnas händelser med solglans i och våra hjärtans vackra hemligheter och strofer våra ungdomsårs poeter ha bräddat med en evig poesi. Måvdunklet är en tjuserska, som hastar med snabba fjät till dagens vilorum. När bort hon flyktat, ljus kring havet kastar blott ebbens fräsande girland av skum.
Två liv.
Och dunklet gled längs dynerna och hann hotell verandans bräm av vildvinssnärjen. Mot träbarriären lutad, stod en man av blond och nordisk typ. Hans röst i färgen var lyckligt ljus. Han hade just bemött med en replik sin följeslagarinna och bidde svaret.
Hon.
Jag är trött, trött, trött på dessa aftnar med sitt skymningsfall, som lovar, vad det inte hålla kan. Jag reser söderut.
Han.
Jag norrut.
Hon.
Gott! så skiljas vi i dag i alla fall.
Han.
Du har mig ganska grundligt missförstått. Hör på: från dig, vid gud, jag skiljes ej! Jag slog blott an din egen rebusstil. Ditt nej, du vet, är ja, ditt ja är nej. Om alla jordens vägar, mil för mil, du satte hop och på den gatan gick ditt hela liv mot ständigt nya länder, jag följde dig ändå.
Hon.
O, sluta, hör mig, och tro mig nu: du aldrig lyckliggör mig! Jag trott mig älska dig — ett ögonblick. Jag trott mig älska många. Du har rätt: jag kunde gå mitt hela liv kring jorden på spaning efter soln jag aldrig fick. När först vi möttes, var jag vårligt lätt till sinnes. Ångarn bar oss bort från norden med rökens vimplar över havet flygande och skrovet timme efter timme smygande i sjöarna, som om dess stäv av stål sin fåra plöjt mot något hemligt mål.
Och målet, det var du! Vårt mötes första stunder och vandringen mot plagens skymningsunder! Det var den första lyckovägens slag, den första natten på vår första dag.
Han.
Och nu? Mot andra mål? Lik böljan, fångar du stjärnans bild och mot den nästa flyr. Lik stigen över ökenhavets döda, förbrända dyningar, du ständigt styr mot nya vidders nya solnedgångar, allt mera snabba och allt mera röda. Men aldrig skall din sällhets kust du nå. Din kvinnosjäl dig kuvar sist ändå. I varje kvinnas längtan susar hägnet, det hemomgärdande, med gyllenrägnet. Ett hem, där ditt bekymmer anförtros åt en, blott en, — där lågan smyckar veden med dina drömmars kronor, — fönstrets ros strör doft av frid — säg, bor ej där ett eden?
Hon.
För mig är detta eden luft, lik hägringen. Bli orden verklighet — då flyktar fägringen. I himlarna är eden. En och var, som blott har vingen, själens vinge, kvar, kan någon strand av någon himmel hinna. Tro blott, att allt, som är och blir och var, vart skapat av en vis och allgod far, och strax i altarljusens lågor brinna ditt edens solar! Strö blott ut ditt liv som plockad blom till blåstens tidsfördriv och tro på slösandets lycksalighet! Bränn dina skepp! Var vandringsman, poet, och fattig, biltog! Var en stavkarls like! Drick ödets skål på brädden av ett dike, och kring dess pölar blommar edens rike!
Han.
Du glömt vårt samtals utgångspunkt. Nåväl! Just dig blev skänkt en flyktbenådad själ. En prunkande kaskad av gnistor är den, ett fall av blommor, mörka, vällusttunga, och dock ibland så vit som bortom fjärden den unga häggens första blomsterklunga. Din själ en lustgård är.
Hon.
Min själ är död. Dess hägring blott du såg. Nu, låt mig tala! Du ser, hur snårens granna blomblad dala i mina lätta fjät, och tror mig gå mot någon synrand, lockande och röd, mot något fagert fjärrans älskogslycka. Du sagt jag lekt med dig. Det var ej lek. Du sagt jag svikit dig. Det var ej svek. O, att du kunde tro mig och förstå: ditt liv, men aldrig mitt, skall kärlek smycka! Må vara — kärlek spirar upp, som gräsen i ljumma rägn, hos milda kvinnoväsen.
Men den, vars själ blev skapt för striden, gärningen, som på ett enda kast med lyckotärnängen satt in sitt vara och går fram längs stupet, som hänger över molnens tåg i djupet, han kan blott älska, när med fot i dans han fjället når, där morgongryet skänker sitt röda vin i rymdens skål, som blänker, och världen strålar i hans segrars glans.
Mig blev ett kall, ett rikt, ett enda, givet. Jag ville sjunga mig igenom livet. Som skalden diktar och som målarn målar, jag ville sjunga solar, stjärnor, strålar, och rägnets härlighet, när färg vid färg dess båge stryker över fjärran bärg. Jag ville sjunga om den vita staden, min stad vid nynnande, smaragdgrön flod, och eldflugsstrimmad natt med gräsen, bladen, i dallring, vignens susning i mitt blod. Jag sjöng. Min sång — var aldrig — svek och sken.
Hur månget diktord är ej bjäfs, som pryder, ty ordets tysta väsen sällan tyder en man. Han löser ut dess själ i luft, blå, tindrande och kall som hans förnuft. Han sovrar språkets glosor, en för en. Hans vers är ädelsten vid ädelsten, den outgrundligt rika vid den tomma. Men i en kvinnas sång dess världar blomma.
Han.
Jag tror du gör ett diktords ande fri.
Hon.
Min gärnings dag är slocknad och förbi.
Så vemodsvekt blir ordet på min tunga,
ej bittert mer, när gammalt féeri
i minnet spökar. Allt blir skymning bara.
Nu har jag föga mera att förklara.
Jag kunde leva, när min ton var fri.
Jag kunde älska, när jag kunde sjunga,
nu — icke mer.
Helt visst, jag håller av dig.
För varje fattigt skiljemynt jag gav dig
du skänkt mig guld, rent, härligt guld, i byte
Jag ser det för mig, som man ser ett smycke
man längtat äga sedan många år.
Man dras till det som till ett ungdomstycke,
en gammal dröm, som ej ur hågen går.
Men när ens anlet, tärt av spleenens sår,
i spegeln röjer själens dolda lyte,
då vet man — —
Han.
— Du för mörkt, för tröstlöst målar! —
Hon.
— — då vet jag, att kring smyckets gyllne nålar jag aldrig, aldrig vira vill mitt hår.
Han.
Förtvivlat syns mig livet, när dess botten ur ytans glada vågor sticker fram — så sorgligt meningslöst som mellan brotten den svarta banken med sitt vrak i slam. Dock, kraftens ursymbol är gröna havet och kraft vår livsnerv. Ej din kraft är all, fastän du sveks på dina solårs kall och spanar vid var aftonskymnings fall dit ut, där ditt Atlantis vart begravet.
Ditt hopp är bräckt. Din tro, den ljusa, unga, man slagit har till blods med nävar tunga. Du drev i livet ut med lätta vindarna, och skärgrönt unglövssvaj i vägkantslindarna dig hälsade, och dig var ljuvt att gå. Och sen — jag skildrar fritt — —
Hon.
Och sen?
Han.
Förstå din sång var kanske för de vises skrå en svårlärd sak. Man vill ju passa på, att ej nån biväg vilseför adepten. Man vara vill till hands att stänga grindarna, ibland, förstås, att öppna dem också, i fall prestanda stämma med recepten.
Hon.
O, låt mig slippa säga, när och var och hur min konstnärsväg i kärret bar! Du stod ej vid min banas branta stup. Du anar ej min livsförtvivlans djup. Du tror jag äger kraft. Det är ej fallet. För mig var kallet kraften, kraften kallet. Ett mannaverk kan brännas ner på bål och födas om som eldförstörda skogen, som spirar fram ur brända stubbars kol och blir, med åren, åter blomningsmogen. Jag är ett träd blott vid en enslig älv, på stupet fallet. Ej jag sår mig själv. Men långsamt grönskan flyr, vill gärna skona, och fåglar sjunga i min döda krona.
Han.
Vad det blir mörkt. Vi se knappt mer varandra.
Mot livets gräns av frost ditt tal mig för.
I dina spår allt tyngre blir att vandra.
Inom mig någonting för evigt dör.
Hon.
Det är din kärlek. Jag ej döda vill. Jag vill dig älska, men jag kan ej, kan ej. Blott dagen med dess sol hör kärlek till och nattens blå med molnet, stjärnan, nyet. och aftonskymningen och morgongryet med dimmorna, med dagg och fågeldrill. Jag är en vandrerska, som stilla glider i egen skuggvärld bortom dygnets tider. Jag bär en ros, och ung och purpurröd den doftar i min hand, fast jag är död.
Dimman över slätten.
Ur dikena gled morgondimman kall. Längs vägens kant av ler låg slättens landskap och drömde, obekymrat om sitt grannskap med girigt hav, som sjöd bak dynens vall. Det vaknade, helt långsamt, till sin dag av sol och blåst och vita långfärdsskyar och sävlig arbetsid i gamla byar, där tiden flyr vid sus av kvarnvingsslag.
Ännu blott här och där en liten fläck av slätten steg ur morgonväktens dis i grå belysning fram: en landsvägshäck, en kyrkas torn, en bondgårds frontespis. Allt annat var ett dugghav utan gränser, bakom vars tomhet ingen synrand glänser.
Längs vägen skred en man. — Som fjärlar kretsa en afton kring en facklas bloss i ringar, allt trängre, trängre, och till dödsflykt hetsa i eldens trollglans sina skira vingar, hans tankar irrade kring samma punkt sen många dar:
"Hon stod mig mera nära än någon annan kvinna. 1 mitt blod sjöng hennes blod; — i mina drömmar slingrades de tunga rankorna, med blommor skära, av hennes drömmar; — höll jag hennes hand, brast vart bekymmers moln itu och skingrades. Det flöt från den en ström av levnadsmod i min. Kring henne blev det gamla ungt. Och hennes själ, där ödet, bärgskredstungt, så tidigt härjat, där de djupa såren så länge blött, mig tjusade ändå som stilla aftonvidder, dunkelblå, som unga björkars blänk och svaj i våren.
Det där är minnen nu. Framåt alltså! Framåt? Mot vad? Jag kunde gärna stanna, där nu jag står, med dugget kring min panna. Det lättar snart — ger plats åt sol och bris — är här igen med skymningstimmens dis. Vart än min levnads kosa ställs, jag går mot samma horisont, och samma dagrar av stål blå arbetsdag och kväll, som trår till gamla stigars överväxta spår, omkring mig sväva. Månader bli år, och åren bli ett liv, och glömskan lagrar omkring dess afton sina branta dyner av trist, grå sand. — —
Jag tänkt ibland: symboler äro ungdomsårens syner. I dem vart landskap har sin egen färg, sin slöja med en hemlighet bakom. I dem var kalkvit stig i gröna bärg blir äventyret, som vi drömma om.
En gång på Östersjön sig dimman lägrade i skeppets fåra, men för stäven hägrade en ö, lik ett Morgana, född av gryningen. Dess fyr i havet stod, som stöpt ur dyningen, och bredvid den en kvarn och sist i raden ett lummigt träd. Man kunde ana bladen i kronans mäktiga och runda hatt. Ett ögonblick — och så vart bilden matt och slocknade. Mitt hjärta snördes hop. Så vackert och så tomt! Så nära, nära, och dock långt bort, dit inga kölar bära! Ett löftesland, likt det i sommarkvällen vi skapa oss, när fjärden slår mot hällen och djupt i skogens fred hörs gökens rop!
Vad livet skänkte mig, vad mitt jag kallar, allt, allt är hägringar och drömmar blott. Jag byggt med sjörökstorn och töckenvallar på havets böljegrund min lyckas slott. Jag lämnat bakom mig så många stränder, så många vägar, slingrande längs dem. Var fattig stig ur trädens dunkel länder till sist till något solomstrålat hem, men jag har aldrig dröjt vid stigens sida. Jag skyndat fram, blott fram, på banor vida, mot slättens, öknens, havets perspektiv. Jag trott på kraftens seger i mitt liv, och tomhet famnar jag.
O, livets, dödens, vårt varas mål är våra kärleksödens! Av dem vi styras till vår sista dag, och de allena skriva kraftens lag."