SÅNGER TILL HEMBYGDEN
En fura på mon.
Den fura, som smyckar vår hembygds mo, vårt heliga träd vi kalla. Dess anblick gjuter i själen ro och mod att strida och falla. Dess stam av solen en genglans bär, och vindarnas sånger tona sitt eviga drapa från hav och skär i dess blågrönt skiftande krona.
En skyrest fur är en kämpe, ställd på post, där det strids om ett rike, om ljus mot mörker, om rätt mot väld; den är stolt och en hjältes like. Hur mörk är de mumlande granarnas hord på tåg från tinande tundra! Hur dödsmärkt och bister och arm den jord, vars blommande prakt de plundra!
Vi älska ej tuvornas duvkullsblomst bland granar, symboler av döden. Vi bedja om solens återkomst i röda och segrande flöden. På frysande marker, där skuggorna bo, må glittrande strålrägn falla! Den fura, som tronar på sol vid mo, vårt heliga träd vi kalla.
Till "Brage".
Bygdens toner.
Landet vaknar.
Det mörka landet, som ur natten höjer sin vemodspanna mot den bleka solen, det flyktigt leende, som flyktigt dröjer i sköra sommarprakten, strödd kring polen, det vintertysta, svept i millioner, av stormar vräkta, vilsna flingors dok, det mörka landet under främlingsok — jag ser det vakna i ett stänk av toner.
Bondfiolen.
En melodi ifrån bondfiolens strängar, en av de halvt förglömda, muntra, gamla, kan så som ingen spridda bygden samla till glam, till dans på vårnattsljusa ängar. Och som en kväll, när glöden dör på härden, — en vinterkväll med stämning som i sagan — fiolen tolkar hjärtats fröjd och klagan, så talar ingen annan röst i världen.
Visans veckor.
Sådden är gjord, i lidren vila plogarna.
Borta på vägen slamrar stadsbudskärran.
Kvällen står ljus kring fälten och kring skogarna;
fjärran blir nära, nära blir ett fjärran.
Visan på läppen föds i såddens veckor,
visan om kärlek, hopp och trofast minne.
Göken han galar, hörs på långa sträckor.
Häggblommen faller. Visans tid är inne.
Ringdans efter slåttern.
Nu är höet bärgat in och lyktad slåtteranden.
Runt kring röda gårdarna stå vida fälten tomma.
Nu är varje lada stinn. Nu rägnar bröd i handen.
På de bara snesarna ses bondens glädje blomma.
Och nu klingar ringdansvisan, ärvd från hedenhös,
över slagen linda sprakar hennes lusteld lös.
Ordena bli trånga.
Toner orden fånga.
Ringdanstoner, löftestoner ut i rymden strös.
Glammet utmed tågen sprids, och snart går byn till vila. Stilla smyger dagningen emellan husens rösten. Drängen fyller så och ho och låter tanken ila över sommarns tröskel hän till flyttningen om hösten. På sin bro står bonden som en kung på tingets sten, mäter lugnt sitt rikes vidd, dess fält från ren till ren. Kring hans slott, det röda, mognar kärntung gröda, och en bofink slår revelj på borggårdsalmens gren.
När sköterna bärgas.
Hon sjunger i båten så glädjefull i gryets ljusnande timma. I aftonens visa var sorg och mull, men morgonens toner glimma. Han över svallarna blytungt tåg lyfter, och hallarna bärgas ur våg, och fjällen händerna rimma.
Första sköten var skimrigt vit, och dubbelt tung var den andra av silver, som lönar en fiskares slit. I sommar stimmena vandra in genom sundena. Havet slår varmt över grundena. Fisket går med fröjd, när man tyr till varandra.
Svällande segel på skötbåtsmast! Stigande brus kring skären! liar, som jaga i sträckande hast strimmiga strömolnshären! Fram över stänkande böljestråt! Fram med blänkande last i båt mot vaknande landamären!
Sjömanvisan.
Men långt på Östersjön, där högsta vågen har höjt en grönvit plym bland vreda toppar, ett ensamt skepp det smäckra sprötet doppar i sjöarna, och stänket yr kring tågen. Ett ensamt skepp! En relingsgränsad värld, emellan hav och himmel rolöst slungad, från sjö till sjö mot mörkblå synrand gungad! Ett ensamt skepp på enslig världshavsfärd!
Dess segel bada bugnande i glansen
av gränslös himmel, smekt av gränslöst hav.
Den käcka sjömansvisan lyfter av
allt kvalm, som ruvar i den gråa skansen.
Allt kvalm, som tynger, och allt agg, som sårar!
Vart gammalt kval, som sinnet har igen!
Som stänk mot bogen minnena av tårar
och avskedshandslag virvla bort i den.
Så stiger inget skepp ur vågens famn som diktad stäv ur visans lätta bölja. Så nämner ingen lönnligt dyrkat namn som visan, klingande i fjärran hamn, när gröna sammetsvågor dynen skölja.
* * *
Där hänger i en skärgårdskyrkas kor en snidad brigg. När altarljusen tindra, kajutans gula rutor stilla glindra. Där inne någon vänlig ande bor.
I diktens kyrka, rest med torn och tinne av drömmar, flyktade från tid och rum, ett gyllne skepp i krans av snövitt skum skall stråla som vår hembygds äreminne.
Nylands vapen.
Sång, tillägnad Porkala ungdomsförening.
Hell salta sjö! Hell havets stålgrå bölja,
som fosterbygden i sköldarna bär!
Hell hemmets kust, som vita kammar skölja!
Hell röda stugor på grönskande skär!
Hell hembygdsblänk från fyrars lågor!
Hell fjärdar, fädrens kämpastråt!
Hell strömmen med de egna vågor,
den gyllne båt, den gyllne båt!
Nylands vapen: en båt av guld mellan två silverströmmar på blå botten. "Stark ström på egna vågor går genom havet" har fått burskap som nyländskt studentvalspråk.
Hugg in med klinga blank, där hugg behöves!
Du Nylands skara, ej vare du sämst!
Hugg in för ljusets sak, när folket söves!
Hugg in, hugg in och var djärvast och främst!
Giv detta svar på fega frågor:
framåt, vår unga flock, framåt!
Hell strömmen med de egna vågor,
den gyllne båt, den gyllne båt!
Den vita fanan med vår hembygds tecken — där striden ståndar för fädernesland, hon blåser ut. Sydvästen jämnar vecken, och båten glimmar i solskenets brand. Då spännas viljor och förmågor. Oss följe genom livet åt den starka ström med egna vågor, den gyllne båt, den gyllne båt!
Junimorgon i skären.
Den bundna sången spränger bojorna, och det blir dag kring fjärdarna och sunden. Hur röken ringlar ljus från kojorna! Hur solen glittrar över klibbalslunden! Som bokars lövprakt i en jylländsk dal du snudda ser mot Bältets juniblånad, så viras kransarna av djupgrön al kring Nylands hav i sommarns gryningsmånad.
Kom upp på bärget! Kumlets vita rund,
hur hög den välves över skärens riken!
Hur bjärt i gryet blänka fjärran sund!
Hur grynnor glimma långt i Finska viken!
I luften larm av måsars morgonkör
och tärnors gälla, skriande diskanter!
Och solen stiger och sydvästen kör
med unga böljors spann mot näsets branter.
Men in mot land den första båten ror med fångst ombord. På fjärden andra följa. Det dunklar blått, det lyser pärlemor från nätens strömmingsskatt och viddens bölja. Ett rägn av fjäll på toft och bord och spant, en jämn, sydvästlig morgonsjö mot suden är fiskelyckans granna underpant, när skärens sommar ler i högtidsskruden.