III.

Förbi på vårblå havet flottan styrde.
Ett skepp föll av mot askgrå skärets hamn.
Kring branta stäven skummet yrde.
Dess pik bar flagg, dess reling kungens namn.

Mångpundigt ankar föll. En båt tog land.
Till gårds gick fogden, karsk, i blåa kappan.
Och knektar följde. Bonden stod på trappan.
Hans öga mätte havets fjärran rand.

Och det var vår. En oxel stod i blom.
I hamnen lyste skeppets segel.
På bron stod bonden, bidande sin dom
för mord och rån till död på stegel.

I stugan bytas pilvasst smidda ord,
och hullinglömska spörsmål fogden ställer. —
På sparren hänger över högbänksbord
ett radband i en krans av eterneller.

Det varsnar fogden: "Mig i handom giv
det helga bandet!" — Bonden blek sig reser:
"Ej helga bandet får du för ditt liv,
i dödens väkt vid det min bön jag läser!"

"Du har det rövat, niding!" fogden slöt.
Tog bandet ned. Men då ur bondens öga
så avgrundshemsk den blåa viggen bröt
som ljungeld ur en natt, där molnen snöga.

"På detta skär sen tusen år min ätt
har bott och ryggås rest och jagat vida
och kölar sträckt och övat strandens rätt
och lagts i hög, som din, vid kungars sida.

Är niding jag, är niding du också!
Blott mörk och blodig bragd att härska lär oss.
Är stort ditt bo, är mäktigt mitt också!
Med svagas lik är gödd den grund, som bär oss.

Är niding konungen? Kring havets hörn
på rov han flyger under flagga brokig.
Är niding blåa himlens konungsörn,
som djupt i kidet sänker rovnäbb krokig?

Man tage konungen bak borgens vall!
Man kulans bly i örnens hjärta skicke,
när breda vingen sopar havets svall!
Man dräpe mig! Men niding är jag icke."

Och tystnad föll. — — "Jag känt av livets ve
långt mer än nog, och gärna mig beger jag
den gud, som härskar bortom det, att se.
När dödens port slås upp, förvisso ler jag.

Blott steglas ej jag vill och dras i träck
och multna på en brink och trås av sulor. —
Nu, fogde, mig tillbaka bandet räck,
mitt kära band med silverkulor!"

En stig vid havet.

Med slipade, jämna hällar: (en värstlång terrass mellan skog av tall och havsvidd, som höstliga kvällar gjort sträv och öde och kall) står Måsbergakusten.

I söder, långt i den mörknande cirkelns mitt, en lysboj blinkar i rött och vitt, och i öster, där havet i veckor stritt med brotten, en ledfyr glöder.

Över klippor, där dyningen sackar tillbaka i djupet från slipad rand med bubblande porl, — över klackar, i flisor bitna av isens tand, — över döda vågor av sand, där potentillorna sänka rottrådsnäten och blänka med gula kronor i solens brand, en gångstig leder. Där trampa sen hundra, och mer än hundra, år de tunga fötter, som klampa på arbetsstråten var höst och vår. Från byn till skötbåtshamnen! Från skötbåtshamnen tillbaka hem! Så skapades stigen, men skaparnamnen må här förtigas. Vem gläds åt dem?

Om stigen, som sådan, jag ordar. En yngling med pensel, staffli och palett har Måsbergakusten en vårdag besett, och när fjärden från röd- till blåviolett i kvällningen skiftar, fullbordar han tavlan. Den fyller kravet, som juryn ställer, och mer än det. På höstsalongen som nummer ett man prisar "En stig vid havet."

Den prisas för perspektivet, som låter blickarna glida mot himlarandens skyar i rosa och alabaster, den älskas för motivet: idyllen sida vid sida med havet, det episkt vida. Men intet den skvallrar om livet i gråa och fattiga byar, om dem, som med stormarna strida för några strömmingslaster.

Om dem vet duken ingenting. Och sett med deras öga, har horisontens vida ring och molnets bana, måsens sving, av färg och stämning föga. Tre färger vet det ögat av: den blå, som lovar bris från hav och fångst i bärgad sköta; — den grå, vår stugas fattigfärg och mossans på vårt låga bärg och stigens, som vi nöta; — den svarta, över kistan bredd, vår mödoköpta vilas bädd, där domens dag vi möta.

Så låt min penna tolka den fattiga stigen, vars glans blir blek i verkligheten runt omkring, och låt mig dikta om arma ting, om stormens och vågens och isens lek med kämpande fiskarbåtar! Och låt mig stigen befolka med dem, som trampat hans barr i nöd för stuga och hem och dagligt bröd och lyssnat i ångest till hav, som sjöd, och till mistsirenens låtar!

En vår — det var för längesen, när oppåt landet lärkan slog för skalder och artister, föll kvälln över fjärden med blodrött sken, och nordan fläktade bister.

Han ökar mot natten, han hastar till havs genom fladar och strömmar och sund, han viner, han piper, han kastar sitt yr över synrandens kokande grund.

Tre skyttar, på pass vid råkens rand, fly över skare, som skakar. Det mullrar omkring dem, det brakar, och isen skjuter i flakar med dånande skott från land.

Fåfängt trängde en klockas förvirrade klämt genom vårnattsdisen. Fåfängt kvinnor med facklor irrade borta på hemfjärdsisen.

Fåfängt på stigen i dagningen spejade, gråtögd, en barnaskara. Solskenet flödade. Byarna fejade havet och fästet klara.

Men trenne kors vid stigen, just där gloppet slår opp sin vida port mot havets blå och vita tegar, minner om förloppet av denna vårnatt. — Lutande och grå, de likna tiggarbarn, på post vid grinden, där över heden dimman duggar tät. Det vajar ingen minneskrans för vinden, och ingen bokstav sirar hårda trät.

Jag lämnar korsen i rägnen att rötas och multna med åren och griper på nytt till skärgårdssägnen, berättad en afton vid skötbåtsåren.

På den byiga olycksvåren blev sommaren kall, och tidigt skullade hösten kring himlarunden. Strandvattnen stego, vågorna rullade hotande in genom sunden.

En natt i oktober, när stormen körde sin jätteharv genom sjöarna, fjärran och klagande nödrop hörde folket på yttersta öarna. Kullstjälpt, en skötbåt med fjärdedagsdyningen drev i en bränning och bräcktes. Lotsen på vaktbärget såg den i gryningen, där den av virvlarna täcktes.

Men nog med dramer! Till aftonrodden ger fiskarn längs stigen i sakta mak, ger akt på havet och vädergrodden i väster och skyarnas seglande flak. Hans rygg har tidigt böjt sig i kut, och tidigt vid skot och vid åror ha mödorna tagit hans kraft i tribut och plöjt i hans panna fåror. Han sörjer blott för en enda sak: fångsten för morgondagen.

Han går ej till stämma med ryggen rak, han rider ej häst genom hagen, han håller ej gille med flagg över tak. En bonde är konung och patriark. En lots är herre vid ratten. En fiskare bygger på andras mark och strör över andras vatten de sjunkande nätenas flarn av bark.

Han tycks mig mer än en individ.
En typ för ett kuvat släkte!
Så långt som tankarna räckte
bland strandbyggaröden i heden tid,

ser jag hans likar streta vid årorna,
plöja sig fram genom mistkallt hav,
trampa stigarna, rista skårorna
först av alla i runprydd stav,

yxorna slunga mot furulommarna först i susande vildmarksdjup, stugorna timra för efterkommarna under mossiga bärgens stup.

Lommen är rotändan av trädet.

Vi kommo i samspråk om skärgårdsöden — vad här jag förtalt och annat till. — Man bävar väl ofta vid rodret i nöden, när snöbyn rasar och kursen går vill, när yret står tätt som en rappad vägg för stäven, och vågorna isa suden, och stänket fryser i hår och skägg, och man hör av en bränning ljuden.

Man skulle haft skötarna opp, men hann ej mänskan är långsam och stormen rapp. Man kommer hem som fattiglapp. Man tänker: jag säljer stugan till våren och söker mig jord i bondens skog, och svedjar och dikar och går bakom plog och bygger torp med åren. Man tänker så. Men — man kan ej.

Vi nådde hamnen och skiljdes åt. I skymningen såg jag länge hans båt mot blygråa gattet, tills dagern svek, och jag vandrade hem till byn.

Så gingo åren. En dag för min syn steg plötsligt på nytt den gamla vyn ur duken i ram av ek. — —

Det var som om ramens begränsning vek för ett vräkande hav, ett obeskrivet. Och stilla på stranden blommade livet på gänglig stängel med krona blek. Det var som ur stigens många tusen i sanden trampade mänskospår små lågor fladdrat. Det var ej vår. Det var höst, och i kojorna tändes ljusen.