II.
Tre värst från land en hög fregatt till spillror maldes. Liken flöto i ringar kring, där bränningarna bröto. Mot stranden drev en kullvräkt båt, en ratt.
Det dagades. Emellan klippor skruvat, låg, oskatt, akterskeppet än, och där kajutan ner mot vattnet krängde, en krans av eternell i fönstret hängde.
Längs vraket roddes bonden. Skyggt hans män mot fönstret sågo, som om hämnden ruvat bland evighetens blom. Man äntrade. Kajutan tycktes tom, men längst i tunga dunklet någon snyftade. Det var en flicka, omkring tio år, med lärftsvitt anlete och ramsvart hår, som grät och kramade i vänstra handen ett silverradband, men den högra lyftade som till en smekning hon mot bondens skägg. Han teg. Han bar sitt fynd till relingsranden. Han bar det högt och teg. De andras blod vart stelt som is. Men flickan låg blott, som om hon lagts i säng av mor, och såg blott mot bonden upp och sade: "Du är god".
Hans börda föll i havet. Men en vägg, en vit, en himmelshög, flöt upp ur det. Emellan vattnets plask och det, som följde, minuten växte till en evighet. Ett band av vålnads vita sjöröksöar orkansnabbt vältes över dödsmärkt hav mot vraket, som ett nålfint duggrägn höljde.
Från räcket bonden såg i djupets sjöar så fridsällt ner, som hade i en grav han blommor fällt, och blekt han log. Men skräck, en måttlös, vettlös, grep hans män. 1 båten de störtade och kapade med bilan dess spända lina. Deras ögon gråten begynte fylla, och dem tycktes vilan i döden mindre hemsk än vrakets däck.
Vid deras själars speglar fläck vid fläck i röda odådsnätter häftat fast och frätt och tärt som rosten i en klinga. Nu var det, som en gammal fjätter brast! De grepo efter böner, funno inga. Kring båten misten föll. Bakom dem ljöd en bränning och en annan bröt framför dem. Nu blir oktoberhavet deras död, om ej ett helgons böner tala för dem!
Den morgonen vart nådens gärning övad mot männen utan nåd, som bragts att gråta. Och när de grubblat på sin räddnings gåta på undret, som dem hinna lät en lövad och fridfull vik med last av brott ombord, de tänkt: Guds öga, evigt vaket, oss skådade med barnets blick på vraket, den enda gudens makt att allt förlåta tog röst och talade med barnets ord.