De nyadlige.
Den gamle hade rätt besynnerliga åsikter i statsläran. — Min son, brukade han säga, samhället består av släktingar, vänner och bekanta; samhället är ett kotteri, eller rättare en samling kotterier, vilka alla regeras av det kungliga kotteriet. Du tror att kastväsendet tillhör Indien. Det tillhör Gamla Världen. Människorna hava fått för sig den villfarelsen att utveckling består i att lära det onyttiga, att bildning består i att kunna vad andra icke kunna, sak samma vad det är. En bildad person, d. v. s. en som vet när Carl XIII dog, kan icke låta sina barn umgås med sådana barn, vilkas föräldrar icke veta när Carl XIII dog. En ämbetsmans barn kunna icke bli hantverkare, de skulle tvina bort och dö av sorg över hämmad utveckling, urartning eller återgång, vad det nu kallas. Därför, min son, vill jag att du skall bli hantverkare och dö som hederlig karl utan att veta när Carl XIII dog.
Men sonen svarade:
— Varför får jag icke, som de andra, veta när Carl XIII dog?
— Därför att då vill du också veta när Carl XIV dog och sen finns det inga gränser. Roten till 41 kunskapens träd heter högfärd. När jag låg i Uppsala, föll det en student in att studera mandschuriska språket. Därigenom råkade han kunna något som de andra icke kunde. Följden blev den att alla skulle studera mandschuriska, ty man kunde icke lida att en ensam ägde mandschuriskan. På detta sätt hava en hop vetenskaper uppstått.
Men sonen svarade:
— Jag vill bli detsamma som pappa!
— En obefordrad ämbetsman! Son! Du föredrager att vara ett tjänstehjon, att taga ett liv som en träl i stället för att vara en fri arbetare. Är du arbetare, så byter du husbonde när du blir missnöjd med honom, är du ämbetsman, har du honom för livet. Statens tjänster äro fideikommisser; de tillhöra kotterier, släktingar, vänner och bekanta. Statenstjänster äro pensioner, som hålla ämbetsadelns släkter uppe. Min far var hökare och jag skulle förädla rasen. Sedan jag vid gymnasium förstört det lilla far ägde, förstörde jag i Uppsala vad mor och systrar ägde. Sedan förstörde jag som extra ordinarie i Stockholm vad fastrar och kusiner ägde och ännu håller jag på att förstöra vad jag aldrig ägt. Ty jag är femtiofem år och har aldrig förtjänat mitt bröd. Vad säger du om det?
— Men 1809 års regeringsform stadgar ju att skicklighet och förtjänst äro de enda befordringsgrunderna,
— Regeringsformer äro som alla former livlösa och kunna som alla lagar bli föremål för tolkningar. Vet du vad tolkning är? När den ena inte vill förstå vad den andra säger, så skaffar han en tolk, vilken gör en tolkning. Hör på! I det verk jag som 42 extraordinarie tillhör eller departementet för Sveriges boskap, vilket har att hålla räkning och föra böcker över all Sveriges boskap, hände nyligen att chefen dog. Hur gick det då? Verket höll på att gå sönder, ty det fanns ingen som kände skillnaden på en springgumse och en bock, ingen som visste huru många kalvar lades på i Västergötland, ingen som visste när grisarne skulle mantalsskrivas.
Jo, det fanns en! Det finns i varje verk ett faktotum, ett slags högre vaktmästare, som vet allt vad de andra icke veta och som gör allas tjänst. Det är vanligen en mindre ansedd person, med klen ekonomi och utan utsikt att bli befordrad; det är just honom 1809 års regeringsform utsett till chef, emedan han är den dugligaste, men kunglig majestät och regeringsformen äro icke goda vänner och i de flesta verk äro duglighet och förtjänst ganska farliga egenskaper för innehavaren, såvida han icke genast intager sin roll som faktotum.
För tillfället var jag nu den dugligaste. Den som var chefen närmast blev tillförordnad chef, men därför var han icke den blivande chefen, och han blev det icke heller, ty han var icke något chefsämne. Med chefsämne menas något mycket obestämt; ibland menas en person, som för det första har ett fördelaktigt utseende och stark skäggväxt, är fullmålig, det vill säga håller minst sex fot, har råd att bära verkets uniform, äger en eller ett par utländska ordnar, så att han kan visas i deputation på slottet, har ett namn, som icke slutar på son eller berg eller lund, med ett ord är en presentabel karl. Det är märkvärdigt att se huru ett chefsämne alltid känner med sig att han är född till chef; han uppför sig 43 redan på lägre tjänstegraden som chef, behandlar kamrater med överlägsenhet och vaktmästare med förakt; han sköter sin tjänst illa, sätter för andra arbete, klandrar allas göranden och gör ingenting själv, ty, säger tjänstemannainstruktionen, en chef får icke deltaga i de löpande göromålen utan överskåda det hela. Och han överskådar det hela. Han överskådar posten när den kommer och ser efter vad tjänstemännen mottaga för brev, han läser alla brevkort, håller reda på alla befordringar och utnämningar i alla verk. En dag mottog jag ett brev med folkbankens stämpel utanpå. Chefsämnet hade sett det och han rapporterar till chefen att jag hade dåliga affärer. Det har jag också, men det brevet innehöll en kallelse till bolagsstämma, ty min syster har en aktie i bolaget. En dag emottog en kamrat (utan dåliga affärer) en middagsbjudning från en kanslist i Överståthållarämbetet, vilken varit nog oförsiktig att begagna ämbetets kuvert. Chefsämnet inberättar att kamraten fått ett utslag på halsen. Ett sådant livligt intresse för verket kunde icke i längden bli obelönat, men denna gång dröjde det litet längre än eljest.
Det var en morgon två månader efter chefens död. Man hade varit ovanligt hövlig mot mig under denna tid, ty jag skulle utreda och städa efter den avlidne. Chefsämnet, som icke fått förordnande, var vid dåligt lynne, och sökte sin vanliga åskledare: diariet. Han slog upp några längder på oringade svin och anbefallde fem åtals anställande. Därpå utfärdade han några hotelsebrev för olaga slaktning. Men hans sinne blev icke lättare. Dova rykten gingo omkring i rummen och slutligen kom en notarie fram med den upplysningen, att varken chefsämnet eller 44 den tillförordnade skulle bli utnämnda, utan en helt annan, en främling.
Det var ett slag! Främlingen hade börjat som akademiker, fortsatt som litteratör, bolagsman och boktryckare, tjänstgjort vid riksdagens kansli och slutligen blivit en politisk person med dåliga affärer, det vill säga skrivit i tidningarne åt regeringen och skulle nu belönas. Men chefsämnet och den tillförordnade skulle tröstas. Regeringen kastar in en proposition till riksdagen om två nya platsers tillsättande i boskapsdepartementet, vilkas blivande innehavare skulle få titel av underchefer och erhålla Nordstjärnan, varförutom chefsämnet blev nämnd till kammarjunkare, som gav honom rang före chefen och vita plymager i hatten. Riksdagen kunde naturligtvis icke annat än med tacksamhet erkänna regeringens omtanke om boskapen och platserna blevo till och blevo besatta.
Men nu blev ett nytt bekymmer. Två platser blevo lediga efter de uppflyttade och nu blev ett sökande. Till en av de lägsta skulle jag vara självskriven, helst jag skött verket i så många år, men nu förklaras att självskrivenhet icke fanns och att endast skicklighet och förtjänst voro befordringsgrunder.
Den nye chefen, som ägde en brorson i departementet för grödan och en systerson i departementet för fisket, befordrade dessa »på grund av skicklighet och förtjänst». Jag stod på förslaget men kunde icke befordras emedan jag var »för gammal» och emedan jag hade »dåliga affärer».
Sonen sade:
— Men chefen hade ju också »dåliga affärer»?
— Det var ju just därför han också blev befordrad.
— Men huru kom det sig från början att du aldrig kom fram?
— Det kom sig av flera orsaker. Jag skrev in mig i sex verk. I det första var chefen östgöte och han befordrade av princip endast östgötar; det är en lämning av den gamla förbundsförfattningen; i det andra var chefen läsare och jag ville icke stå och hänga utanför hans bänk i Beskowska kyrkan; i det tredje, som var ett dömande verk, hade jag något utsikt, men en oförklarlig lusta för det rätta vållade min olycka. De gamle domarne dömde en dag i bakrus en stattorpare till sex månaders straffarbete för att han lagat en plog på söndagen. Jag erinrade de gamle om en nyss tillkommen kunglig förordning, som upphävde straffbestämmelsen om fängelse för sabbatsbrott. Först förnekade de förordningens tillvaro, och då jag lämnade fram det tryckta exemplaret, ja, så blev jag obefordrad. I det fjärde verket, som var ett granskande verk över ämbetsmännens räkenskaper, bestod min lön i provision på de fel jag upptäckte. En dag upptäckte jag att man under loppet av många år upptagit skoning åt arméns vakanta hästar. Med triumferande min bar jag fram min upptäckt till chefen, som tackade mig med ett bittert leende och lade undan handlingarne. Jag återsåg aldrig de handlingarne mer och aldrig några andra heller, och så var jag från den banan.
Sonen:
— Men det var ju din syssla att upptäcka fel?
— Fel, ja, men icke brister!
— Vilka upptäcka brister då?
— De upptäckas icke! Därför har man chefernas årsberättelser att allting är som det skall vara! Därför har man tidningar som säga att svenska ämbetsmannakåren är den bästa i Europa, därför har man festtalen som säga att den svenske ämbetsmannen är ett mönster av samvetsgrannhet, och därför har man Nordstjärnan som nian får när man varit befordrad i tio år och icke blivit beslagen.
Min son! Din farfar var hökare, jag fick aldrig Nordstjärnan; låt oss återgå till vår bestämmelse; vi äro icke födda till jarlar, låt oss fortfara att vara trälar och vara lyckliga; snart kommer nog trälarnes tid och då är kanske gott att icke vara jarl.
Om människorna av somliga indelas i civila och militära, så indelas återigen militärerna i löjtnanter och icke-löjtnanter. Det finns intet streck på hela den sociala skalan som är så oöverstigligt som det mellan underofficeren och löjtnanten. En skomakares son kan bli professor, en bonde minister, en löjtnant biskop, men en underofficer blir löjtnant först då han vid gravens rand lämnat tjänsten och givit skriftlig förbindelse på att häri aldrig skall begagna uniformen. En soldat kan befordras — till korpral, sergeant och fanjunkare, men en underofficer kan aldrig befordras förrän som sagt i sin dödsstund, och då är det så dags. En löjtnant kan vara förtrolig med en soldat, men aldrig med en underofficer. Soldaten har något av grodd i sig, det finns hopp om utveckling, men en underofficer bär något ödesdigert, oundvikligt, hämmande i sig och är därför sällan lycklig.
Styckjunkar Lundqvist på Stockholms kanonregemente kände sig aldrig lycklig. Så länge han var sergeant ägde han ännu hoppet att bli styckjunkare och var tämligen nöjd med sin lott; men när han utbytte sergeantens gullackerade cartoucherem mot styckjunkarens stickade yllerem, vilken på avstånd liknade guld, blev halvheten i hans lycka honom besvärlig. Han kunde i mörkret få en skyldring av en vaktpost, men vid dagsljus fick han aldrig annat än i armen gevär. Han ville icke umgås med sergeanter och fick icke umgås med löjtnanter. Han hade ärvt något pengar och såg med en viss tillfredsställelse de magra löjtnanternas bekymmerfulla ansikten under det hans egen hydda antog storartade mått. Men han hade en son, en enda, och han hade redan vid dennes födelse bestämt honom till att fullfölja sin hämmade utveckling; han skulle spränga slagbommen, sätta över graven och inträda i de utvaldes skara, förädla rasen och giva ära åt namnet. Denna tanke, som även delades av modern och systern, gav hans liv en något ljusare färg; ty själviskheten är icke uteslutande riktad på individens väl utan på släktets och har därför något berättigat i sig.
Men fadern hade även iakttagit att mänskorna indelas i studenter och icke-studenter. Han hade sett huru det fanns något som själva löjtnanterna undveko att komma för nära, det var studentmössan. Han beslöt alltså att sonen först skulle bli student och sedan löjtnant.
Sonen var en allvarsam och tänkande yngling, som snart genomskådade hela det sociala bedrägeriet med kasterna och intogs tidigt av ett djupt förakt för det militära yrket. Han såg mycket hyggligt 48 folk bland dem och när de voro civila kunde han lida dem väl, men så snart de fingo uniformen på sig voro de ej sig lika. När han tagit studentexamen och vistats en termin i Uppsala gav han, ehuru efter långt motstånd, vika för föräldrarnes samfällta böner att gå in vid Karlberg.
Vid gymnasium hade en viss jämlikhet och frihet varit rådande, ja, i sådan grad att verkliga vänskapsförbindelser mellan rike mannens och Lazari son kunnat uppstå. I Uppsala hade han smakat friheten i högre grad, känt sig som medborgare och gjort några erfarenheter som påskyndade manbarhetens inträdande. På Karlberg frågades först: Vad heter han? och sedan: Vad är hans far? Svaren på dessa frågor voro nycklarne till livet.
Efter att vara väl inskriven, klipptes hans långa vackra hår, och han ifördes fångdräkten. Det smärtade honom djupt att lägga av studentmössan, vilken varit honom ett fribrev från skolfängelset och satt honom utom de omyndiges krets. Kränkt i sitt innersta av detta våld på sin person och skamsen över sitt snöpliga utseende inträdde han i klassen, ledsagad av en officer som släppte honom med ett grin vid dörren, oaktat Lundqvist bett honom presentera sig för kamraterna. En besynnerlig samling av pojkar, alla lika klädda, med glåmiga ögon och finniga hakor, mottogo honom här med fräcka ögonkast.
Den längste och fräckaste gick fram till honom, ställde sig bredbent och frågade:
— Vad heter du?
— Jag heter Lundqvist.
— Fy fan! svarade den längste och svaret 49 hälsades med bifallsskratt. Uppmuntrad härav fortfor han:
— Vad är din far?
Lundqvist, som nu först erinrade sig det oförskämda i att en student kallades du, utom själva frågornas närgångenhet och frånvaron av presentation, flammade nu upp och svarade:
— Med vem har jag den äran att tala?
En örfil blev svaret och frågan upprepades:
— Vad är din far?
— Det rör dig inte, din lymmel, svarade Lundqvist och föll ur rollen.
Den långe spottade honom i ansiktet, vilket måtte ha varit någon militärisk signal till anfall, ty i ett var Lundqvist omringad.
— Vet ni inte att jag är student, man slår inte en fri student! Jag är akademisk medborgare! ropade han, men låg snart genompryglad på ett bord av femtio icke-studenter.
Han kände sig såsom tillbakavräkt från en höjd, som han med möda bestigit, och hans lidanden under den treåriga fängelsetiden har han aldrig haft mod att upprepa, knappast för sig själv.
Han kände sig som en opersonlig liten del i en maskin. Hans borgerliga namn upphävdes och han blev ett nummer i en samling. Allting var så omänskligt. Befallningar och meddelanden skedde mest med trumslag, ihåliga, döda, oartikulerade ljud. De evigt återkommande kommandoorden tycktes komma från en maskin och gjorde genom vanan hans hjärnverksamhet överflödig. Att äta, stiga upp, gå och lägga sig, exercera, göra bön, allt gjordes till 50 sist som av sig själv av hans muskler. Bland det värsta var för honom att stiga fram och läsa böner i gudars namn, vilka häri upphört att dyrka. Sina lediga stunder tillbragte han på Solna kyrkogård, där han studerade sina nya filosofer, vilka öppnade för honom förgårdar till ett nytt andligt liv i frihet.
Han avlade en vacker utgångsexamen. Då han skulle välja regemente uppstod, i anledning av svaren på de två livsfrågorna: Vad heter herrn? och: Vad är herrns far, nya svårigheter. Guvernören anbefallde Jämtlands fältjägare eller Västmanlands regemente såsom havande den bästa »turen» (det vill säga voro längst avlägsna från huvudstaden och från Karlberg), men Lundqvist hade underkastat sig de tre fängelseåren endast och allenast för att komma in på Svea artilleri, och han stod fast. Detta regementes officerskår tillfrågades, om den ville mottaga den nye officeren. Sedan de två livsfrågorna ånyo blivit framställda blev han med en rösts övervikt mottagen. Denna röst skall ha tillhört en regementsofficer, som känt gossen och hans far från barndomen och lärt värdera båda.
Faderns glädje var gränslös, när han kom in i vaktrummet om morgnarne och fick stanna vid dörren samt tilltala sin son med namnet löjtnanten, och sonen inför truppen ropade upp styckjunkar Lundqvist. Men sonens glädje var icke oblandad. Kamraterna måste upptaga honom ibland sig därför att regementsofficerarne mottagit honom, men de umgingos aldrig med honom, knappast de dagar då han fick skriva på borgen eller låna ut kontant, ty det fick han ordentligt. Att kunna förlåta honom en sådan taktlöshet, som att ha gått in på det 51 regemente, där fadern var underofficer, det kunde de aldrig.
Snart insåg han det falska i sin ställning till livet och sin person. Han ägnade sin verksamhet åt något som icke var en verksamhet. Han och hans trupp hade lärt sig på två dagar att stoppa in en patron, rikta och fyra av en kanon. Vad mer? Varför skulle de fortsätta att i åratal lära varandra vad de redan kunde? Det var ju ett gyckelspel; hans livsuppgift var ju bara att ladda, rikta och fyra av en kanon! Var det någon uppgift.
Men så kom ett nytt uppslag. För att kunna bli befordrad måste han i tre år på Marieberg lära att på ett vetenskapligt sätt ladda, rikta och fyra av en kanon, som han redan kunde på ett ovetenskapligt, det vill säga, mycket enklare sätt. Vad ville detta betyda? Han började till inträdesexamen att rita av en kanon med alla dess delar, framlänges och baklänges. Som en kanon består av ett rör, som är öppet i ena och slutet i andra ändan, så blevo ritningarne bra enformiga och detta sätt att göra vetenskap äcklade honom.
Emellertid dog fadern och uppmanade i sin dödsstund sonen att bliva regementsofficer, så skulle de med glädje mötas i himlen.
Men nu, när sonen fick hand om den lilla förmögenheten, och faderns dagliga närvaro icke lade de sonliga plikterna så öppet för honom, fattades han av starka tvivel om han verkligen uppfyllde sin bestämmelse att förädla rasen Lundqvist, och fullfölja en hämmad utveckling. Han kände ju själv att hans personlighet gick tillbaka, och det var bestämt icke någon utveckling att få flera stjärnor på kragen, 52 bli befordrad, få löneförhöjning och pension. Hans själ slets sönder under dessa tvivel och han sökte upp gamla kamrater, som icke voro militärer: unga litteratörer utan svarta hattar, unga artister, som icke åto middag, och unga ämbetsmän, som förädlade rasen; och han trivdes med dem och kände sig som människa. Men snart skulle han erfara att han icke var en enskild person, utan att han med liv och själ var såld till en korporation, en klubb, vars livré han bar och som han icke fick fläcka.
Resultatet blev en kallelse till majoren, där ett förberedande förhör anställdes.
— Löjtnanten umgås med sluskar?
— Nej!
— Man påstår så?
— Det ljuger man!
— Löjtnanten har två dygns arrest. Vad är det för folk han umgås med?
— Det är unga artister och litteratörer.
— Vad heta de? Känner jag deras namn?
— Nej, det tror jag inte!
— Nå, se där; en artist, som icke har något namn, är en slusk!
— Jag trodde jag fick välja mitt umgänge själv.
— Fem dygns arrest! Nej, det får inte löjtnanten! Man har skyldigheter mot den uniform man bär! Varför umgås icke löjtnanten med sina kamrater?
Det kunde han icke svara nu på och icke heller efter att ha hållit sig inne i fem dygn.
Han fortsatte det gamla umgänget; föraktade att avrita seldon och hästskor, förstörde sina pengar, sin mors pengar och sin systers pengar. Stämdes för 53 en borgen, blev uppmanad att söka avsked. Men då roade det honom att tredskas. Man vågade icke ge honom avsked, ty man ville icke skämma ut officerskåren.
När han ledsnat på detta upptåg reste han till Paris. Man skrev till honom och bönföll att han skulle vara så nådig och begära avsked; man kunde ställa honom för krigsrätt, emedan han övergivit sin fana, men man ville icke skämma ut officerskåren. Nej, detta var hans hämnd mot denna kår, som icke ville upptaga honom, oaktat han var den skickligaste och mest förtjänte.
Resande landsmän berätta att de på den avlägsna Rue Monceau i quartier Latin funnit ett levande skelett i en säng. Saknande gångkläder hade han tillbragt ett halvt år i denna säng, studerande Darwins lära om arternas härledning och utvecklingsteorien, och hade efter anställd jämförelse mellan sig och sin starka fader kommit till det resultat, att han hade urartat genom uppfostran, och genom densamma blivit urståndsatt att fortsätta kampen för tillvaron.
Landsmännens mera populära förklaring, att han var ett offer för högfärden, sin släkts och sina kamraters, vann mera anslutning.