Våra entreprenörer.
I små samhällen och hos utlevade nationer, vilka förlorat företagsamhetens gåva, uppstår lätt ett missförhållande, som är noga bekant under namnet entreprenadsystemet; det behöves blott att en herre med något litet relationer stiger fram, »viker av» en stol och säger: det är min, hans vänner instämma genast och säga: det är hans, och det är hans på livstid. Ve den som vågar titta åt den stolen.
I Sverige, som nu faktiskt är ett litet samhälle, har detta missförhållande varit beständigt, och just genom detsamma har den odygd, vilken eljest är gemensam för hela mänskligheten, avunden, råkat att synas mer hos svensken än hos andra (efter vad man påstått).
Emellertid!
Efter Argus-Johansson, vilken som bekant övertog Sverige strax efter 1809, hade riket legat för fäfot i några och tjugu år, då Gregorius Ballhorn hade hunnit födas och växa upp till yngling.
Äldre stockholmare minnas nog en besynnerlig tingest, som tecknade sig över Skinnarviksbergens bryn och som var synlig från alla Norrmalms gränder som öppna en utsikt åt Mälaren; det var en kvarn med sex vingar, vilken bar namnet av gagnet 55 och kallades benmjölskvarn. Vid foten av denna tingest, på höjden av Södermalm föddes Gregorius Ballhorn. Detta kunde nu vara ganska likgiltigt, då det rör en sådan utmärkt person som Ballhorn, men vi veta av den nyare filosofien, huru stort inflytande barndomens intryck kunna utöva på en blivande stor man. I det lilla samhället på Skinnarviksbergen bestämdes Gregorius tidigt att av fem bröder läggas på till familjeärans uppehållande och rasens förädling. De fem bröderna blevo mjölnardrängar, men Gregorius fick gå i skola. Tre omständigheter, till utseendet obetydliga, gåvo nu sin riktning åt det unga sinnet. Genom att umgås med mjölnardrängar, som icke visste att mensa betyder bord, lärde sig Gregorius snart att behandla alla människor som mjölnardrängar, helst dessa hans anförvanter med aldrig svikande vördnad och beundran sågo upp till honom, som skulle förbättra deras stackars ras.
Genom att dagligen hava för ögonen skådespelet av huru sådana bortkastade ting som gamla urkokta ben kunde leda till nytta och föda en familj med sex pojkar, fördes den unges tankar tidigt in på en stråt, som genom sin ensidighet skulle bringa mannen in i stupiditetens avgrunder. Han fann nämligen snart att allt som var bortkastat ägde värde och därifrån var han snart inne på att det bortkastade var det bästa. Man borde således samla allt bortkastat och därmed var samlaren född. Gregorius travade omkring i alla tobaksland i Mariatrakten och samlade porslinsbitar; som de mest voro olika varandra, uppstod verkligen snart en samling. Hade en skärva legat över två år i jorden så att glasyren angripits, då var det ett mycket gammalt porslin. 56 Varför skulle det vara mycket gammalt? Jo, för att få större värde för ägaren. Härmed var han inne på antikvitetsvurmeriet. Bröderna, som icke ville anse dessa porslinsbitar med vederbörlig aktning, blevo behandlade med vanvördnad. En yngre bror, vars samlingslusta härav väcktes, tog sig för att samla sardinlådor, vilka som bekant förekomma i alla tobaksland, men denna samling vann icke broderns bifall, lika litet som då han senare samlade ostronskal och tyglappar.
En tredje biomständighet, som skulle bli olycksbringande för Gregorius, var den höga synpunkt varifrån han vandes att se ner på samhället; när han nämligen stod på kvarnbacken såg han alltid Stockholm under sina fötter och Stockholm det var naturligtvis hela Sverige för honom. Det var under sådana höga vyers inflytande den tanken föddes hos honom att han skulle bli Argus-Johanssons efterträdare och överta gamla Sverige. Han såg det ju dagligen ligga vid sina fötter och liksom blicka bedjande upp till honom: tag upp mig.
Vi göra nu ett språng över utvecklingens mindre betydelsefulla skeden och kasta oss genast in i Uppsala. Med Gregorius’ invanda höga vyer från kvarnbacken, måste han genast betrakta Uppsala som en småstadshåla och studenterna som mjölnardrängar. Därigenom vann han snart en aktad ställning i studentkåren och erhöll i Estetiska föreningen uppmaning att hålla föredrag. Gregorius är idealist, behöva vi anmärka det, och som sådan är han naturligtvis beundrare av alla Sveriges idealistiska kungar, och således mest Carl XII. Han beslutar sålunda att hålla ett föredrag om Carl XII, men för att 57 avvinna honom ett nytt intresse och erinrande sig benmjölskvarnen, tar han ett sådant ben som icke förr varit malt på. Carl XII som filosof, matematiker, nationalekonom, artilleriofficer, det var gammalt, nej, Carl XII som estetiker, det var nytt. Saken var den, att Carl en gång under vistelsen i Lund blev angripen av en magåkomma och av misstag råkade springa in på en föreläsningssal. Olyckan ville att professorn läste estetik. Carl, som icke ville somna offentligt, tog upp sin kniv och karvade i bordet precis som andra akademiska medborgare. Föreläsningen rörde borghesiska fäktarn. Carl som icke kände borghesiska fäktarn, hörde icke på, utan skar ut ett par ridstövlar i bordet. Efter föreläsningens slut kom professorn fram till kungen och ville tala estetik, men denne sparkade honom i ändan på sitt vanliga rättframma sätt, vilket tillvann honom alla studenternas hjärtan. Kungen blev också genast vald till hedersledamot av Estetiska föreningen och bordet införlivades med konstmuseum i Lund.
Nu gällde det att få något ut av allt detta, och det fick Ballhorn genom att göra utdrag ur Estetiska föreningens matrikel där kungens namn stod, och med det namnet kunde man köra långt. Sedan fanns ett brev ibland Carl XII:s utgivna brev, där Carl anhåller att ögonblickligen få ritningar till en kasern. Aha! Han förstod arkitektur! Avhandlingen, som beledsagades av ett faksimile av stövlarne, ådagalade fullständigt att Carl XII icke, »såsom man hittills inbillat sig», var uteslutande officer, utan att han var en mycket framstående estetiker, och särskilt intresserade sig för arkitekturen, brukade (!) bevista föreläsningarne i Lund och var en tecknare 58 av första rangen som med något mera utbildning kunnat få en hög plats i vår »tyvärr oskrivna» konsthistoria. Efter denna framgång var det som Ballhorn utvecklade sin benmjölnarverksamhet i stor skala. Han släpade fram ur klädstånd och vindar gamla papperslappar, som det var skrivet på. Här kommo nu intrycken från tobakslanden fram och skapade en sats som icke kunde utsägas utan att röja sin dumhet, men väl tillämpas. Allt som var skrivet på vers i förra århundradet var poesi; icke medelmåttig poesi, utan den allra härligaste poesi och just därför var glömd, men som nu skulle ges ut och de glömdes namn inskrivas i litteraturhistorien. Ballhorn fick statsanslag att utgiva Sveriges klassiska författare.
De eländigaste rimmare, som aldrig drömt om äran att bli tryckta, grävdes nu upp och i den nya upplagan av skolornas litteraturhistoria infördes en hop glada eller melankoliska bruksbokhållare och prästgårdsmamseller som haft den lyckan att skriva vers för hundra år sen och — glömmen icke det — haft den äran att upptäckas av Gregorius Ballhorn. Denna senare omständighet synes hava varit den viktigaste, ty i litteraturhistorien stod nu »utgiven av Gregorius Ballhorn» på varenda sida. Men att denna sista omständighet, nämligen att Ballhorn upptäckt dem, var av den största vikt för de »fossila» författarne, framgick alldeles tydligt, då en hel kista med vers från förra århundradet hittats på en herrgårdsvind och underställdes Ballhorns granskning, varvid denne fann dem allesammans värdelösa. (Nu måste vi för de mindre bokkunnige upplysa om meningen med de två stora orden. Upptäcka är lika med: låna ur ett bibliotek, och utgiva lika med: läsa korrektur på.)
Ballhorn hade övertagit svenska litteraturen på entreprenad. Hädanefter voro alla upptäckter som för all framtid kommo att göras av andra än Ballhorn förklarade värdelösa!
När nu dessa oskyldiga poeter gått till odödligheten genom Gregorius Ballhorn, och inga fler fingo upptäckas, tyckte Gregorius att litteraturen var en honom tillerkänd och numera omistlig erövring. Nya oupptäckta länder vinkade i fjärran och benmjölsintrycken verkade mäktigt. Ballhorn hade snart gjort en ny upptäckt som genom sin skenbara orimlighet skulle slå världen med häpnad: »Det var icke i böckerna vi skulle läsa människans historia, ty språket var som bekant tillkommet för att dölja människans tankar, nej, det var utanpå dessa böcker, där den på naturens omedvetna ståndpunkt sig befinnande konstarbetaren oreflekterat tryckt tidevarvets stämpel i för den andligt skumögde, visserligen oläsliga, men för den seende, så vältaliga hieroglyfer. Bokbinderiets historia är mänsklighetens — in nuce (i en nöt)». Denna djärva hypotes som skulle hava behandlats med löje om den kommit från någon annan än Ballhorn, mottogs med jubel, och snart lästes inga häftade böcker i den lärda världen; man bara samlade bundna och dem läste man icke längre, utan man betraktade deras pärmar genom loupe. Man såg i pergamentbanden (icke det skinntorra, utan) det högre djurlivets varmblodiga omhölje, på vilket människohanden (mässingsstämpeln) tryckt sina fotspår (!) under vandringen genom odlingens nio världar, under det pappbanden med det lägre växtlivets vävnader icke kunde giva samma levande uttryck.
Man förvånades över sådana härliga upptäckter 60 såsom att band från renässansens tidevarv voro prydda med renässansornament och band från rokokon i rokokoornament. Nu behövde man icke längre råka i tvivel om en boks ålder, ty nu hade den nya vetenskapen skingrat allt mörker. Förut hade man nämligen måst slå upp boken och läsa på tryckåret, nu behövde man bara se på pärmarna. Gregorius Ballhorn hade nu faktiskt övertagit Svenska Bokbinderiets historia — på entreprenad, och han fann snart formeln för denna sin verksamhet: »Svenska Folkets historia är dess bokbindares».
Men från ljusare rymder kom snart på susande vingar en och annan liten fågel och viskade i Ballhorns öra om andra jaktmarker, dem ingen svensk ännu vågat avdriva. Att Ballhorn var idealist hava vi ovan förklarat onödigt att anmärka; med sin idealistiska riktning förenade han en stor kärlek för det liderliga, ty sådana motsägelser kunna vi råka på i det outrannsakliga människohjärtat. Men han hade en viss urskillning härvidlag. Allt som rörde könsförhållanden och var skrivet före år 1850, det var humor; men med smuts (som idealist älskade han ordet smuts) menade han alla angrepp (efter 1850) på konungar, drottningar, serafimerriddare, generaldirektörer, kommendörer, litteraturhistorici och samlare. Nu beslöt Ballhorn att visa svenskarne vilka dolda skatter av humor de ägde, och han anställde en djupgrävning i gamla visor tryckta i år, hämtade ur minnet alla oanständiga historier han hört på krogar och i idealistkotteriet, plockade ut otryckta bitar ur klassiska författare, utgav dessa under den humoristiska titeln: »Geranier plockade vid Parnassens fot». Som det mesta var vers, mottogs det av idealisterna 61 med uppräckta händer, men justitiekansleren som var en arg realist, det vill säga lät saken gälla för vad den var, konfiskerade upplagan, som sedan blev en stående raritet på de bättre bokauktionerna. Som justitiekanslern var kommendör, vågade icke idealisterna göra larm, utan saken nedtystades genom några andra kommendörers bemedling. Ballhorn hade emellertid övertagit Sveriges humoristiska litteratur, och senare försök, ehuru i en bättre riktning, hava av honom blivit hänsynslöst förföljda.
Nu hade tjugufem år förflutit. Hela nationen hade väntat på Ballhorns Svenska konsthistoria, som »ännu tyvärr var oskriven». Ingen hade vågat offentliggöra sina anteckningar eller samlingar; professorerna i konsthistorien hade icke vågat tänka på något sådant så länge Ballhorns Svenska konsthistoria bebådades en gång om året. En gång anmäldes till och med och recenserades den outgivna konsthistorien i ett litterärt Påskblad, där Ballhorn var avritad under rubriken »Det unga Sverige», vilket av många togs som ett grovt skämt, fastän det var det oskyldigaste allvar. Emellertid skulle berget till att föda; det födde en liten bok om hundra sidor, vilken oläst anmäldes dagen före utkomsten i alla idealisttidningar; en lucka i svenska litteraturen var fylld, Ballhorns konsthistoria var utkommen. Man köpte och skar upp. Läste titeln: »Allmän konsthistoria, utgiven av Gregorius Ballhorn». Allmän, det vill säga hela världens alla konster! Och detta på hundra sidor! Kolossalt! Men så stod ett tillägg, »bearbetad efter professor Schinderhannes tyska Kunstgeschichte»! Då hördes ett och annat »ä»! Men de som läste förordet, i vilket tillkännagavs att 62 Ballhorns bearbetning var en bearbetning av en mamsell Piffendorfs bearbetning av Schinderhannes Kunstgeschichte, de kunde icke återhålla ett utrop, som skulle artikulerat kunna återgivas så här: humbug! Men saken tystades ner, ty idealisterna hava en oerhörd förmåga i att tysta ner — somliga saker. — Svenska konsthistoriens skrivande hade blivit uppskjutet i tjugufem år! Se där verkningarne av entreprenadsystemet! Och följden! Jo, två månader därefter utkom första häftet av en annan författares sedan många år hoparbetade Svenska konsthistoria. Ballhorn slog ner som en blixt, skrev »varningar» (ny form av anmälning) i alla idealisttidningar, hans vänner tjöto över att arbetet, på vilket man väntat så länge, råkat i sådana orena händer, då »mannen» var given; några kallade det inbrottsstöld, förräderi o. s. v.; arbetet avstannade med första häftet, förläggaren förlorade 20,000 kronor och författarens framtid var förstörd.
Nu vågar icke någon svensk konsthistoria växa upp förrän mullen grönskar på Ballhorns grav.
Frid över ditt stoft, gamle benmjölare!
Nära besläktade med renhållningsentreprenörerna äro de som tagit den svenska osedligheten på entreprenad. De hava ett ganska lärorikt men obehagligt göra. De skola läsa alla osedliga böcker som utkomma och, vad värre är, recensera (eller varna) för desamma, de skola besöka alla oanständiga varietéföreställningar, varigenom de aldrig få tid att se en god pjäs på nationalteatern; de skola se på alla 63 oanständiga fotografier, som säljas på gator och i bodar; när det icke spelas på varietéteatern skola de tillbringa aftonen på krogen, för att höra på ungkarlshistorier och se efter huru mycket punsch ungdomen dricker; vilja de sedan vara nitiska, måste de gå ut på illa kända gator och antasta prostituerade kvinnor, för att få reda på detaljerna i deras hemliga yrke.
Ödet, som har sina grymma nycker ibland, hade till översteentreprenör för detta välgörande sällskap utsett en person som aldrig drömt om en sådan ära. Han hade efter en vild ungdom under årens lopp och genom släktförbindelser tillskansat sig en lärareplats vid en anstalt, där unga damer åtnjöto undervisning och vilka måste betala hans ynnest med sin ynnest. Då och då hördes ett hotande mummel, men vår entreprenör var frimurare och saken tystades alltid ner. När nu en tidig, kanske alltför tidig ålderdom inträdde, och den gamle mannen, den vördade läraren, var trött och mätt och längtade till ro, stego några dunkla aningar om en viss ostraffad brottslighet fram, och den annalkande döden ledde hans tankar in på allvarliga ämnen. Han tog avsked från sin lärarebefattning, vilken givit honom så många ljuva, dock nu så bittra minnen; vid avskedet, som åtföljdes av en middag med vers och ordensutnämning, hade mången som kände den allbekante kurtisörens framfarna dagar svårt att hålla sig allvarsam, då tidningarne påbördade honom dygder, dem han själv aldrig drömt sig äga. Efter avskedet kastade han sig in på religion och välgörenhet och greps ögonblickligen av de välgörande fruarne, vilka just nyss avslutat leveranskontrakt med 64 osedlighetsentreprenörerna. Vilka helvetiskt uttänkta belägenheter den arme syndaren nu råkade i, vilka kval för den arme, då han en dag befinner sig som överste för osedlighetsentreprenörerna. Hans sista år voro ett helvete sådant endast en Dante kunnat uttänka det åt sin värsta ovän.
Han vaknar om morgonen efter en orolig natt, ty han har måst läsa Zolas sista roman i svensk översättning.
Det väntar någon i mottagningsrummet.
Det är en välgörande fru, som är mycket rik, men icke skäms att tigga offentligt i tidningarne. (Sedan polisen förbjudit fattigt folk att tigga, hava de rika i stället ostraffat slagit sig på den näringen.)
— Har ni sett uselheten? utropar hon och tager upp en packe fotografier och andliga skrifter.
Direktören har icke sett; men nu måste han se. O, vad hans gamla syndiga nerver skaka; han vänder bort sitt ansikte!
— Men det är förfärligt, utbrister han och hans askgråa ansikte rycker av sinnesrörelse.
— Man skulle kunna rodna, säger frun, om man icke hade det etiska momentet i sitt självmedvetande.
— Dem renom är allting rent, säger direktören och sorterar korten på ett sätt, som antyder en stor färdighet att handskas med kort.
— Var ni på varietéteatern i går?
— Nej, jag läste Zola. Vilken bottenlös dy, vilka skändligheter han pådiktar den välgörande kejsaren och den dygdiga kejsarinnan.
(Här måste anmärkas att osedlighetsentreprenörerna såsom sannskyldiga entreprenörer icke tillåta 65 någon annan att röra i dynghögarne; det vilja de göra själva! Därför lida de icke Zola.)
Det ringer igen hos vår direktör. En ung flicka, som skulle kunna vara en Perowska vad entusiasmen och hänsynslösheten beträffar, erhåller företräde:
— Har direktören läst sista avhandlingen om ärftlig syfilis i The Lancet?
— Nej, jag har hållit på med en uppsats om Zola.
— Nå, då måste ni läsa den, ty styrelsen har genom mig uppdragit åt direktören att skriva om ärftlig syfilis.
Direktören, den gamle grånade skörlevnadsmannen, rodnar svagt på de delar av kinden där han företrädesvis brukar lägga sminket, men han bleknar genast och blir likvit.
Varför bleknade han? Låg det något lik i skåpet, som den unga Perowska känt lukten av? Hans blickar söka ett hål på golvet, en lönndörr på väggen, en hiss genom taket, för att släppa honom ut ur detta rum där han icke kan fortsätta sin tillvaro utan att brinna ner inför dessa blickar, som betrakta honom.
— Ni lovar att skriva, herr direktör?
— Jag lovar! Och han räcker handen till avsked.
Han blir ensam. Några minuter står han försjunken i sina tankar, därpå tar han sin nyckelknippa, öppnar chiffonjéklaffen, drar ut en av smålådorna. Hans öga dröjer ofrivilligt på de granna banden och de lysande stjärnorna. Där ligger Nordstjärnans svarta band, svart som ämbetsmannens allvar, svart som sorgen över utebliven befordran till det blåa bandet; och stjärnan strålar så vänligt nescit occasum, »han 66 kan icke avsättas», en erinran om att ägaren lyckats hålla sig vid sin syssla oaktat det smygande missnöjet; där ligger franska Hederslegionen; rött som en blodfläck lyser bandet påminnande om de blodiga bragder som gav den sitt upphov och om den fredliga (den att tillägna sin doktorsavhandling till kejsar Napoleon), som förskaffade ägaren densamma; turkiska Medjidieorden, som han fick för att han hjälpte Portens sändebud att äta upp en middag på Hasselbacken, italienska Kronorden, som han mottog i Civita Vecchia, därför att han lyckats vara uppbördsläkare på ett svenskt örlogsfartyg som gick i Medelhavet, ryska Stanislaiorden, som han fick i utbyte mot den Vasaorden hans hustru kunde skaffa den ryske brännvinsbrännaren och verklige statsrådet under dess vistelse i Stockholm.
Han beskådade härligheten med dystra blickar. Hur litet den betyder för ägaren och hur mycket för den som icke äger den! Han drar ut lådan och ställer den på klaffen. Därpå träder han in handen och får ut en lönnlåda. Här har han trott sig begrava några minnen av ungdomens förvillelser, men de hava dykt upp igen och gått igen; han tömmer lådan på dess innehåll, en samling fransyska fotografier, och han kastar dem i kakelugnen där en brinnande eld förvandlar dem till aska. De rulla sig som ormar under den förtärande branden, alla dessa fresterskor med svällande former, och han tycker sig i kakelugnsöppningen skåda uppträden ur Dantes helvete och Ehrenstrahls yttersta dom.
Äntligen äro de försvunna, de vällustiga och uppskakande bilderna. Han andas lättare och går till fönstret för att vila sitt öga vid dagsljuset. Vad 67 var det? De döda hava stått upp! Ligga icke en hel här av dessa synderskor på hans skrivbord? Jo! — Den välgörande frun hade glömt dem! Nå, det betyder ju ingenting, ty hon kände icke vad som låg i chiffonjén bakom ordnarne. Han samlar ihop korten och lägger dem i sin skrivbordslåda; de såldes i går utanför teatern av en fattig gosse, vars mor ligger på lasarettet, och i övermorgon skall gossen i polisen och då skola fotografierna vittna.
Därpå sätter han sig vid sin toalett. Han känner sig orakad. Hm! Det är en underlig känsla den där att känna sig orakad. Ansiktet är otrevligt, man erfar intryck av att man icke är snygg, de finare linjerna i huden äro igengrodda, små skuggor gå fram här och där och göra att man ser förstörd ut. Rakborsten far över hakan och kinderna, den mjuka tvållöddern värmer och smeker som en fin liten hand, en svag mandeldoft väcker minnen som av sammet, grävsvinshåren stryka ut som hartassen på griffeltavlan, och när man ser sig i spegeln, kan man icke se hur gammal man är; det är som snön då han faller på höstsmutsen. Och så kommer kniven som raderar ut allt och lämnar huden så frisk och ny som på en yngling! Hans panna ljusnar när han betraktar sitt nyförvärvade ansikte i spegeln, och då han stiger upp och knyter sin halsduk, har han återvunnit sig själv. Han är åter inne i sin roll, hedersmannens, den vördade lärarens, riddarens av alla de ordnarne som ligga i lådan framför fotografierna ... nej, de äro uppbrända nu!
Han tar det omnämnda häftet av The Lancet, betraktar det med likgiltiga blickar som man betraktar varje annan tidskrift av vilken man just icke 68 väntar sig varken nöje eller lärdom. Han läser om ärftlig syfilis som om han läste om gödselvattning i lantbruksakademiens tidskrift — det rörde honom inte. Och när han slutat läsa, tar han en penna och börjar skriva. Och han börjar så här:
»Av alla de följder osedligheten medför torde ingen vara av en så oroväckande och farlig natur som» (här stannade pennan ett ögonblick, ty han fruktade att höra dess skärande röst på papperet) »ärftlig syfilis. Denna sjukdom kan med skäl kallas fädernas missgärningar in på barnen» (här stannade han igen, men snart var pennan i gång och gick sin bana till slutet, väsande över samvetslösa fäder, gnisslande över sedeslös ungdom och skriande över kvinnors lättfärdighet).
Därpå gick han till frukostbordet och drack en halv butelj rött vin såsom en sannskyldig nestor anstår. Varför bleknade då den vördade läraren inför den unga kvinnan? Hade han något på samvetet som tvålen kunde tvätta bort och rakkniven skrapa ut? Vem vet det?
Jo, han själv visste, att hans tankar i ett ögonblick satte sig i en läkardroska, åkte uppför Drottninggatan, togo av in på Rörstrandsgatan, åkte förbi cellfängelset, strövade uppför Sabbatsbergs backe och gingo in på sjukhuset, där en ung man låg i sina sista andedrag umgällande med sin död en av fädernas missgärningar. Men vad rörde det väl hedersmannen och riddaren av alla de ordnarne, som lågo i lådan framför fotografierna? Den sjuke bar ju icke hans namn? Nej! Men han skulle ha haft rätt att bära det.
Och nestor, huru ägde han mod att referera The 69 Lancet? Kunde tvål och kniv rena ett samvete? Eller var han en hycklare. Han var en självbedragare av allra vanligaste slag; han utförde de roller samhället givit honom. Men samhället, som kände honom, varför log det icke, då det såg hans namn i spetsen för osedlighetsentreprenörerna, då det läste festverserna och hörde om hans ordensutnämningar. Samhället log icke, därför att det erkände samhällsfördragets första grundlagsparagraf om den offentliga lögnen.
Entreprenadsystemet visar sig även på andra områden. Att Svenska Folkets historia bland annat är dess flintsakers och säkerhetsnålars har nyss blivit lett i bevis. Detta har blivit en lätt sak då svenska historien sedan urminnes tider varit ett kungligt monopol, varigenom historieskrivningen blivit överlämnad på entreprenad åt några pålitliga och handfasta personer. Våga ett försök att rita av en flintsak eller en säkerhetsnål och ni skall få se huru ni blir behandlad som en inbrottstjuv. Det vågar därför icke heller någon.
Dessa entreprenörer hava utfärdat ett dekret: att alla handlingar som komma att upptäckas och vilka bevisa annat än att Karl XII, Gustav II Adolf och Carl Michael Bellman voro födda gudar, äro förfalskade. På denna grund förklarades Gustav II Adolf hava förfalskat sin egen namnteckning, då han i egenhändig skrift angivit orsaken till trettioåriga kriget vara politik, och man är betänkt på att vid nästa jubelfest få hans obefläckade avlelse införd 70 i den augsburgska bekännelsen. Om Carl Mikael Bellman borde aldrig den som har hustru och barn yttra sig; kalla honom Sveriges förnämste vissångare och uteglöm bara epiteten gudaboren, oupphinlig o. s. v. och ni skall göra väl att sälja ert möblemang och köpa biljett till utrikes ort.
En gammal man, som vågat kalla Bellman aristokrat därför att han lovsjungit menedaren Gustav III:s statskupp, hade sådana erfarenheter av saken att han på dödsbädden testamenterade detta råd till sin avhållne son: »Förneka Kristi gudom, gosse, det får du, mantalskriv dig som ateist, angrip det regerande konungahuset, men för d—n rör aldrig vid Carl Michael Bellman; våga aldrig hysa några andra än andras meningar om honom; anfäktas du av tvivel, så gå ut i ödemarken, men tig, tig; säg att han är nationalskald, skriv i tidningarne att det inte finns någon svensk bonde av de fyra miljonerna som icke älskar hans visor, som icke kan dem utantill; har du röst som en korp, så lär dig sjunga Bellman; får du en son, så döp honom till Carl Michael, får du en dotter så kristna henne till Ulla, köper du en brännvinsflaska, när du skall sätta bo en gång, så rista hans namn på ena och Gustavs på den andra sidan. Jag, min son, var nog olycklig att ha en annan mening än de andra; var är ve, var är sorg? Vad var läsarnas ofördragsamhet, franska skräckväldets hänsynslöshet mot den förföljelse som de frisinnade anställde mot mig, samma frisinnade som varje dag predikade tankefrihet och som kunde bli uppskakade av raseri, då de sågo våld begås mot den heliga tanke- och yttrandefriheten; fullblodiga demokrater blevo blinda av ilska och tyckte 71 sig se en demokrat i Bellman, i Bellman. Gudar! — Vilka anställde och ledde Bellmansförföljelsen tror du? Jo! Bellmansentreprenörerna! Min son, uppfyll min sista önskan innan jag lägger igen ögonen! Bliv entreprenör — och du skall bliva stor — och lycklig!»
Oaktat överdrifterna i dessa den döende mannens ord kunna vi icke förneka dem en viss grad av sanning. Av erfarenhet kunna vi vara i stånd att giva unga författare ett lika gott råd, som de icke böra underlåta att begagna. Om du är ung och ännu icke skrivit något egentligen, på sin höjd några versstycken, som dock ännu icke utgöra en julbok, om du vill framåt, men icke har tillräckligt stark kropp att du kan undvara en och annan middag, om du sätter värde på en god cigarr och icke kan leva utan människors smicker, om du med ett ord vill komma fram utan något besvär alls, så låt poussera dig, knuffa fram dig, av entreprenörerna, av ryktbarheter, vilket för övrigt kan bli dig ganska behagligt då dessa dina beskyddare alla äro beskyddarinnor. Vår gamle vän som skriver litteraturanmälningar i Den obesticklige erhöll en dag ett inbjudningskort till en litterär séance på Grand Hotel. Lockad av inbjudarinnornas namn och i förhoppning om en god supé var han nog obetänksam att infinna sig på platsen. Där finner han samlade alla Stockholmstidningars litteraturrecensenter, inträngda i fönstersmygar och belägrade av beskyddarinnor, så att de icke hade någon annan utväg till flykt än att gå ut genom fönstren. Försiktigtvis hade entreprenörerna tagit våningen tre trappor upp, så att varje tanke på flykt var omöjlig, helst dörren var strängt 72 bevakad av en tebricka. Teet serverades också under bevakning så att våra litteraturanmälare måste pina i sig den för dem motbjudande drycken och doppa skorpor till på köpet. Efter teet serverades en ung man med fördelaktigt utseende, vilken varit snäll att lova ett föredrag. Herr Lagerström, så hette han, var nog blygsam att bedja om ursäkt innan han började en föreläsning om Henrik Ibsen. Vilka njutningsrika timmar, det var två timmar, för våra gamla bokanmälare att få en liten repetitionskurs i Ibsens skrifter, och huru lärorikt att få en ny synpunkt över sakerna, helst denna synpunkt var delvis avvikande från deras egen! De vredo sig som trampade maskar, de kastade längtande blickar mot dörrarne om icke någon punschbricka skulle synas (om toddy hade de övergivit allt hopp), de langade tobaksrullar bakom damernas ryggar för att motarbeta verkningarna av den för dem ovana tedrycken. När predikan var slut, måste de gå fram och tacka den okände ynglingen, måste de svara »charmangt» när beskyddarinnorna frågade dem om det icke var bra. Därpå gavs tecken till uppbrott. Supén då? Fanns ingen!
Men ännu återstod en angenäm överraskning som damerna på sitt vanliga älskvärda sätt förstå att anordna. Vid dörren satt en vaktmästare med en blyertspenna och en lista. Var det insamling också? Nej!
— Två kronor och femtio öre, om jag får be!
— För vad?
— För tesupé, lokal, belysning och servis.
Motstånd hjälpte icke, förbannelser ännu mindre. Att behöva betala där man borde haft betalt! Det 73 var oerhört. Men vad gjorde det. Ändamålet var ju vunnet. Den unge mannen var känd i den litterära världen.
Nedkomna på hamnbryggan svuro våra bokanmälare i månens åsyn en dyr ed att icke med ett ord i tidningarne nämna om hela uppträdet. Och de erkände sig skyldiga att bli kastade i Norrström om de bröto den eden. Och de höllo sin ed.
Detta hindrade alls icke att de följande dag fingo läsa, var och en i sin tidning, de mest smickrande lovord om den unge mannens föredrag. De kloka fruarne hade i tid iakttagit teets verkningar och vädrat tobaksrullarne för att låta en dyrbar tid gå förlorad.
Herr Lagerström fortfor att låta sig bäras på mjuka armar. När han skrivit sin första enaktspjäs, sammankallade de beskyddande fruarne kungliga nationalteaterns artister och tidningarnes teaterrecensenter, men aktade sig att bjuda några bokanmälare. Den förnämste skådespelaren vid lilla nationalteatern måste läsa upp stycket, vilket läst av honom måste göra lycka. Dagen efter lyckönskades nationalteatern i tidningarne till det nya stycket och den inhemska dramatiken till en ny författare. Att stycket antogs efter den betan, det var givet.
Efter ett par år utan några umbäranden eller missöden var vår Lagerström så stor författare, att han å sin sida börjat beskydda unga författare. Han tillämpar därvid en grundsats som han har ur erfarenheten: det är ens eget fel om en icke kan komma fram.
Nå, men de, vilka icke låta beskydda sig, eller de, vilka icke äro nog lyckliga att falla de 74 beskyddande damerna i smaken? De finnas icke till för dem. Första åren svara de att de »icke hört det namnet». Heter den stackarn Petterman, så börja de på femte året tala om en viss Pettersson och fråga om det är något med honom. På åttonde året känna de till herr Petterman, men de »ha icke läst något av honom». När han på femtonde året icke kan förnekas, börja de äntligen erkänna, att han är författare och visa honom den äran att gnata på honom i sina tidskrifter. När han slutligen blir översatt på tyska, tala de om honom under benämningen den unge lovande författaren och det namnet får han behålla till döddagar.
Chefen för detta entreprenadbolag är ett mycket lärt fruntimmer. Hon kan tjugusex språk och har alltid med sig på ångbåten en koptisk grammatika, vilken hon icke försummar att lägga uppslagen efter sig på akterdäck. En grosshandlare, som rest i sex somrar på samma ångbåt och alltid går och tittar i den uppslagna boken, när gumman går under däck, är numera övertygad om att koptiskan är det svåraste språk av alla, och han försäkrar sina vänner att man behöver minst sex år för att lära sig detsamma.
Men hon åtnöjer sig icke med att beskydda unga okända svenskar, hon beskyddar också alla stora utländska författare, till vilka hon skriver brev och tackar för deras sista arbete, dock alltid med en och annan bifogad lärorik anmärkning, den hon icke kan återhålla, emedan hon har en öppen natur.
Bolaget har också övertagit den svenska tonkonsten (tonkonsten i sin helhet har redan sin beskyddare) och det har visat sig att unga sångare och 75 sångerskor sällan lyckats utan att ha lämnat sitt öde i bolagets händer.
I ett samhälle, där skyddssystemet är så utvecklat, skulle man ha rätt att vänta sig mera lysande resultat än man i verkligheten finner. Tyvärr har en upplyst samtid funnit entreprenadsystemet gammalmodigt och hindrande för utvecklingen, vilket haft till följd att detsamma ändå varmare omhuldas av sina vänner och gynnare och synes hava en bättre framtid att vänta än det förtjänar.