En nationell bildningsanstalt.
Klockan slår elva i nationalteaterns kansli. Några unga skådespelare, som skola på repetition, måste gå, efter att hava väntat en timme på nationaldirektören för Konglig Majestäts hovkapell och teatrar.
Strax därpå infinner sig sekreteraren, vilken icke hunnit anlända förut, emedan han tjänstgjort i civilstatens pensionsinrättning. Efter att ha förklarat för vaktmästaren, att direktionen icke träffas förrän klockan 2, slår han sig ner vid sitt skrivbord och börjar författa en ledande artikel till hovtidningen. Ämnet som direktionen givit honom att skriva över hette:
En nationell bildningsanstalt. Och han skrev:
»Det är icke första gången helgerånande händer sträckts mot den nationella bildningens tempelgårdar och Gustav III:s skapelse.» Pennan stannade. Han hade icke dåligt huvud och det föll hans hjärna in att tänka på egen hand under det pennan gick. Och hjärnan tänkte: Gustav III:s skapelse! Vilket motiv! Det fanns svensk teater 200 år innan Gustav III inkallade tyska kompositörer. Gustav III:s skapelse! Är det ett helgerån att sträcka sina händer mot något, därför att det är Gustav III:s skapelse? Enväldet 131 på mened, brännvinsfloden, garcons bleus, frasmakeriets införande i det offentliga, samvetslösa krigståg voro också Gustav III:s skapelser, och 1809 års män, som buro händer på dessa, hava icke ansetts som helgerånare. Detta är således en fras! Så tänkte hjärnan, men pennan strök icke ut frasen, utan fortsatte på egen hand.
»Hundra år hava förgått sedan dessa portar öppnades och nu vill man stänga dem för alltid! Är det sant? Vi tro det icke! Vi hoppas och tro av innersta hjärta att när det kommer därhän, att templet skall slopas, så skola alla som en man samla sig däromkring och ropa: rör ej vid helgedomen! Den kungliga skaparens ande svävar ännu över vattnen och uttalar sitt varde ljus! Och helgerånarne skola betänka sig två gånger, innan de rycka en sten ur den kungliga minnesvården!»
Pennan stannade igen! »Låt mig tänka», sade hjärnan!
»Det är så dags», sade pennan! Men hjärnan tänkte. »Kungliga skaparen? Kungliga minnesvården? Det var för mycket kungligt, ty det var ju om den nationella bildningen vi skulle tala! Och för övrigt, bönderna erkänna tillsvidare blott en skapare!» Men det var nu skrivet! Pennan tog in mera bläck och började ånyo kasta upp.
»Vi klaga över brist på en inhemsk dramatisk litteratur? Vad skola vi sedan klaga, då en nationalteater (han skrev först kunglig, men strök ut det) icke vidare tager de späda plantorna i sitt hägn såsom den hittills gjort och varförutom vi icke skulle ägt ett enda namn i vår fosterländska dramatik!»
— Nu ljög du, sade hjärnan. Messenius, 132 Gyllenborg, Hallman, Bellman, Kexell, Envallson, Björn, Börjesson, Blanche och Hedberg hade aldrig blivit spelade på en kunglig scen förrän de redan voro stora på andra scener. Är det alltså Gustav III:s, Kellgrens och Leopolds operatexter, med och utan musik, som räknas utgöra den nationella dramatiken?
Nu anlände nationens dramatiska smakråd från lotsstyrelsen, där han var kanslist, och medförde en pjäs, som han genast ville ha uppförd. Lotsfördelningschefens fru hade nämligen dramatiserat en novell ur den franska modejournalen Le Printemps, och smakrådet hade retucherat den och kallat den Hertiginnan. Det fanns en förträfflig roll för »hertigen» och sex klänningar för hertiginnan. Allting talade för pjäsens framgång och sekreteraren hade för sin del ingenting att invända. Nationalkassören, vilken just nu kom från arméförvaltningen och tillhörde teaterdirektionen såsom »kännare», hördes nu i frågan, och han bedyrade efter att ha läst titeln och rollförteckningen, att pjäsen skulle gå tjugufem gånger. Lovade sitt förord. Småningom anlände från Kammarkollegium nationalkamrern för kungliga teatern, vilken hade till göra att övervaka nationalsekreteraren, vidare från riksbankens kassakontor nationalintendenten över Sveriges dramatiska litteratur. Flera kommo icke före klockan halv tre, då Hertiginnan var antagen till spelning, rollerna utdelade och direktören anlände från landshövdingämbetet. Nu blev det färm expedition, ty direktören skulle klockan fyra vara i riksmarskalksämbetet.
Först läste han ledaren till hovtidningen, ändrade uttrycken kunglig till nationell. Därpå antog han Hertiginnan till spelning.
Nationalintendenten för Sveriges dramatiska litteratur anmälde nu, att han hade planen färdig till det livbeväringsstycke, som regeringen beställt, varpå direktören bad att få höra den i största korthet. Innehållet är följande: Löjtnant Axel älskar en flicka, som icke har några pengar, han beslutar att skjuta sig, men då kommer en vän och öppnar utsikter till befordran, om han går med i sällskapet livbeväringens vänner. Axel inställer skjutningen. Men en bonde, som icke tror på livbeväringen, motarbetar densamma, så att den uteblir. I tredje akten bryter kriget ut. Stora rysstjut upphävas. Svenskarne bli slagna, emedan de icke ha någon livbeväring, och bonden nerskälles. Emellertid ha Axels kamrater blivit uppbrända på en loge och Axel blir befordrad till kapten, varefter bonden nerskälles ett tag till och Axel blir gift. Ridån faller under ett ideligt skällande på bönder och med en uppmaning till publiken att ingå i sällskapet livbeväringens vänner vars årsavgift är fem kronor om året. Stycket antogs genast till spelning för sitt fosterländska syftes skull, men får icke ges förrän efter riksdagens slut.
Nationalkassören avlämnar två nya stycken, som hans svägerska översatt, och smakrådet godkänner dem.
Nationalkamreraren erinrar nu, att ett kålfat med svenska original ligga ohämtade. Direktören frågar smakrådet, om han läst dem och då denne med ja besvarat frågan, befalles vaktmästaren bära upp kålfatet på vinden. Varför svenska original förvaras i kålfat har ännu icke någon fått reda på.
Därpå börjar mottagningen. Sekreteraren sätter sig vid dörren i yttre rummet och vet vilka han skall 134 släppa in. De andra underrättas att direktören har så mycket att göra, att det vore bäst att komma igen om fredag. Denna underrättelse meddelas regelbundet alla dramatiska författare, som icke tillhöra nationalteaterns kansli, alla debutanter och för övrigt alla sujetter som hava under 2,000 kronors lön.
Markisinnan slappes in först, ty hennes ärende är viktigast.
— Första akten lilafärgad atlasklänning med sex alnars släp.
— Åtta om jag får be; hertiginnans var sju alnar i Cocotte eller Kokett!
— Låt gå för åtta då. Ni äro så bråkiga, mina damer. Fem omgångar crepiner och sju cykloner av halv cotillon; två rader knappar i ryggen av stalaktit ...
— Tre rader om jag får be; prinsessan hade två rader i Monsieur Jean.
— Tre rader knappar av stalaktit. Andra akten: polonäs av grön bombast med gallerie à la Dauphine; sju bröstremsor av kalmuk med förnicklade häktor och espagnoler av koprolit. Tredje akten: laxgul robe med strecktecknade snedslag och volanger å la concorde; passementerie russe.
— Omöjligt! Tredje aktens sortie kan jag icke göra utan tunique charivari — — —
— Det måste gå! Kammarrätten har gjort anmärkning på damernas klänningar —
— Ph! Kammarrätten! Vad har konsten med kammarrätten att göra? Eller anser direktören, att man kan säga den slutrepliken i passementerie russe?
— Hur är repliken? Jag minns inte!
— »Min far! Ni överger ert barn därför, att 135 det älskar en man, som blott har 6,000 francs i räntor! O, min Gud, detta överlever jag aldrig!»
— Nå, varför kan inte det gå an?
— Förstår inte direktören, att man skall säga detta på sina knän och då måste klänningen räcka till ...
— Jag förstår! Konsten framför allt! — Fjärde och femte akten får mamsell skaffa sig själv!
— Själv! Omöjligt! Vet direktören vad den andra klänningen kostade, som jag hade i Cocotte?
— Nej! Men den var charmant!
— En hel månads lön!
— Hm! — Vad levde mamsell på den månaden?
— Hm! — På besparingar.
— Fortsätt då med besparingar, så behöva vi inte bli skrubbade av kammarrätten! — Förlåt, men jag har inte tid längre!
— Ett enda ord!
— Jag har inte tid! — Regissören får komma in!
— Ett enda ord: mamsell Rose har gått och sagt ...
— Tyst, jag vill inte höra ert förbannade skvaller. Ut!
Regissören kommer in. — Hertigen har rapporterat sig sjuk från Lysekil, Anatole vill icke spela emot herr Pettersson, grevinnan kan icke komma förrän första oktober.
— Jaså, hertigen vill spela sjuk och bli mottagen med blommor som vanligt; och grevinnan på samma sätt, fast hon vill ha transparang. Hur skall man nu få en repertoar —
— Vi ha ju En kopp te, De båda döve, och Han är inte svartsjuk.
— Det har herrn rätt i! Sätt opp dem. — Adjö!
Direktören ringer på kamreraren:
— Är det många väntande där ute?
— Det är alldeles överfullt.
— Bär då in min överrock och hatt.
Befallningen åtlyddes.
— Nu måste jag gå!
Kamreraren går före och bryter väg som en snöplog och med ett iltågs fart passerar direktören de yttre rummen, där väntande rusat upp och stå bugande på ömse sidor, och är snart ute i farstun, innan någon hunnit antasta honom.
Riksdagsmannen Håkan Olsson hade efter några goda år lyckats spara en smula pengar; han hade länge hyst ett djupt behov efter bildning, men tiden hade icke räckt till för anskaffandet av sådant, som egentligen icke tycktes göra människorna bättre, men huvudsakligen högfärdiga, efter vad han kunde döma av sina bildade kamrater i kammaren.
Han hade under diskussionen om teateranslaget fått ögonen öppna för en nationell bildningsanstalt, som under namn av Kungliga teatern var alla stockholmares stolthet och förtjusning. Det skulle enligt några herrars påstående vara den bästa och billigaste anstalt för erhållandet av nationell bildning, och dess verkningar voro omätliga, varjämte det vore en skamfläck för nationen, om den icke ville betala dess årliga skulder.
Herr Olsson hade visserligen besökt många andra teatrar och haft både nöje och uppbyggelse, men 137 egentligen bildad hade han aldrig känt sig. I sällskap med en mängd unga kontorister hade han tvärtom känt sig mycket obildad, då de oupphörligt ansatt honom med frågor om han sett mamsell Rose som Cocotte eller herr Anatole som Monsieur Jean, och han till sin blygd måste svara nej. Med de förbättrade konjunkturerna och efter de upplysningar han fått av de bildade kontoristerna, greps han av ett djupt behov efter nationell bildning, och han beslöt att dela med sig därav även åt sin hustru och dotter.
Han köpte sig alltså biljetter till lilla nationalteatern och avvaktade under spänd väntan hurusom den nationella bildningen skulle slå ner på honom och hans familj och göra dem till upplysta fosterlandsvänner. Man spelar Monseiur Jean, komedi i tre akter, från franska originalet, översatt av Cassacko (signatur från smakrådet). Ridån går upp över en ändlös brysselmatta besatt med kanapéer och en spis med pendyl.
Kammarjungfrun inkommer i en sidenklänning, tittar i en rosenröd biljett och säger någonting som man inte kan höra. Herr Anatole inträder genom en annan dörr och kysser henne över axeln. Herr Anatole är klädd i kanelrör med guldknapp, pincenez och cigarrettmaskin samt en ofantlig urkedja. Hans skjorta är urringad »ända ner till nyckelpiporna» som Håkan Olsson uttryckte sig när han kom hem. Anatole gör en cigarrett och talar någonting med kammarjungfrun. Då inträder markisinnan, ger en vink åt kammarjungfrun, som genast förstår och därför avlägsnar sig. De bli ensamma.
— Min herre!
— Fru markisinna!
Anatole lägger undan cigarrettmaskinen och tar kanelröret.
— Vad är det som förskaffar mig den äran av ett så tidigt besök?
Anatole piskar sina byxor med röret.
— Jag vet inte, uppriktigt sagt, fru markisinna vad som berättigar er att göra en sådan fråga.
— Er frånvaro skulle berättiga er att fråga mig varför er närvaro icke gör mig berättigad att fråga er!
(»Vilken dialog: charmant!» Svag applåd! —)
Anatole går en diagonal över brysselmattan, sätter på sin pincenez, piskar en soffa med röret och säger med ryggen vänd mot markisinnan:
— Därför att jag älskar er.
Markisinnan vänder honom ryggen och snurrar släpet omkring sina fötter; därpå vänder hon omkring huvudet under det kroppen förblir orörlig, lägger ansiktet på ryggen med hakan rätt över ryggraden och säger med ett sphinxartat leende:
— Det är vackert väder i dag.
Anatole utbrister i ett konvulsiviskt skratt och tar fram cigarrettmaskinen igen. Markisinnan lindar upp släpet och går; hon stannar mitt på mattan och öppnar munnen såsom hon ämnade säga någonting, men hon säger ingenting utan går.
En skallande applåd inkallar henne strax igen för att mottaga publikens hyllning. Hertigen, som stått bakom dörren för att göra sin första höstentré efter Lysekilssjukan, skummar av raseri. Han låter scenen stå ett ögonblick för att lufta den från markisinnans applåder och han låter Anatole också stå där förtvivlad. Nu när det blivit dödstyst och när en svag viskning, »nu kommer han» börjar höras, då inträder 139 hertigen, långsamt, apropos, likgiltigt. Han ser verkligen ut som om han varit sjuk, men icke i Lysekil utan i Venedig, hans ansikte uttrycker ett outsägligt lidande, som om han tillbragt en vinter i en brandvak.
En dånande applåd hälsar honom; men han hör den icke till en början, hans ögon blicka in i det outsägliga. Slutligen vaknar han upp, ser sig överraskad omkring: »Vad betyder detta?» Något sådant hade han aldrig väntat sig. Ett svagt igenkänningsleende svävar över hans bleka läppar, han blir rörd, går ned till sufflörluckan och bugar sig med handen på hjärtat.
Bullret lägger sig och Anatole, som lidit helvetets kval, förgäves sökande att avbryta applåderna, hugger nu in med repliken:
— Jean! Är det verkligen du, min gamle hederlige vän! Vilken lycklig slump har fört oss tillsammans!
Jean omfamnar Anatole under djup rörelse och kallar honom sin gamle gosse. Anatole finner att han ser olycklig ut, ber honom sätta sig och berätta.
Jean sätter sig och nedsjunker ända till axlarne i en fåtölj; Anatole bjuder honom en cigarrett som han vänligt avböjer, varpå han börjar berätta. Håkan Olsson slumrar in och vaknar lagom för att höra slutet. Jean är ruinerad, så att han endast har 6,000 francs i räntor och vet icke mer vad han skall göra i livet, som berövat honom alla hans illusioner.
Anatole uppmanar honom att söka en ministerpost i Neapel, men Jean är för stolt att arbeta.
— Och nu tänker du skjuta dig, säger Anatole.
— Jag skulle anse det som en helig plikt mot den släkt, vars namn jag har äran att bära, men 140 jag kan det icke numera, ty — — — jag — — — älskar. (Han stiger upp och ställer sig vid spisen.)
— Älskar du? Och vem?
— Markisinnan de Carambole.
— Markisinnan de Carambole?
Anatole flyger upp och trampar mattan med sina blanklädersstövlar.
Jean låter huvudet sjunka ner mellan nyckelbenen, lyfter på vänstra framfoten, slår ett svagt slag i mattan och viskar ett knappt hörbart:
— Tja!
Därpå märker han Anatoles rörelse, han hivar långsamt upp huvudet igen på axlarne, rullar ögonen mellan båda avantscenerna och utbrister:
— Vad går åt dig? Du är så upprörd?
— Ingenting! Ingenting! Ett anfall av svindel, det är snart över!
Jean springer fram, fattar Anatole i axlarna, ser honom mitt i ögonen och skriker:
— Du älskar markisinnan!
Anatole slingrar sig ur hans armar, hopsamlar cigarrettmaskin, rör och hatt, ställer sig på språng i dörrspringan och skriker:
— Jag älskar henne!
Men Jean, som märkt argan list och vill förekomma Anatoles applådsortie, slår sig baklänges på mattan, så att han kommer med huvudet mot en resår.
Ridån faller. Jean ropas in och får en blombukett, men Anatole vågar icke gå in.
I andra akten är hela nationalteaterns elevskola och dramatiska sujetter under 2000 kronors lön samlade kring en kolossal biljard hos markisinnan. Under 141 serveringen av té och champagne utspinner sig följande spirituella dialog:
— Guerre!
— Carambolage!
— Pott!
— Markör!
— Kö!
— Milieu!
— Tascha’n!
— Cinque!
— Huit!
— Dix.
Detta är inledningsscenen till den stora craque som nu skulle äga rum. Elevskolan avlägsnas och markisinnan kommer in åtföljd av Jean.
— Jag är skyldig er en bekännelse, fru markisinna.
— Ni är icke skyldig mig något.
— Jag älskar er!
— Än sedan?
— Ni älskar Anatole!
— Än sedan?
— Jag är ruinerad!
— Än sedan!
— Jag kommer att skjuta honom!
— Nej, det kommer ni icke!
— Och varför icke?
— Därför att ni älskar mig!
Markisinnan har dragit sig ner mot vänstra avantscenen. Hon kastar med vänstra vaden sitt släp ut i kulissen, faller på knä och knäpper ihop händerna.
— Ni dödar honom icke, när jag ber er; icke sant?
— Jag dödar honom!
Jean börjar nu backa uppåt spisen och markisinnan kryper framåt på knäna under följande dialog:
— Nej!
— Jo!
— Nej!
— Jo!
— Nej!
— Jo!
Nu har man gått för fullt ända upp och nu måste man vända. Jean lägger släpet i position med sin vänstra fot och backar ner åt vänstra avantscenen under det markisinnan kryper efter honom; det är en högst spännande scen, ty man väntar varje ögonblick att få se klänningslivet brista och skilja sig från kjolen, men det går lyckligt och väl, tills Jean störtar ut genom dörren. Då upphäver markisinnan ett indiantjut och kryper omkring bord och stolar, tills hon utmattad kastar sig framstupa och med klacken känner efter om släpet ligger rätt ut.
Anatole rusar in.
— Var är den eländige?
Markisinnan hämtar sig från sin förargelse, att hon icke fick någon applåd och svarar skarpt:
— Det vet jag inte!
— Ni ljuger, cocotte! Han var nyss här! Ha, jag ser att ni döljer något för mig och jag svär på att ni har hans brev i er barm! Tag hit!
— Jag har intet brev!
— Tag hit!
Anatole river upp hennes klänningsliv och får fatt i brevet.
— Ha, eländiga!
Men markisinnan störtar sig över honom och återtager brevet. Nu börjar en mycket spännande scen. Anatole störtar sig över markisinnan, slår henne baklänges på en soffa och sätter sitt knä på hennes bröst. Markisinnan sparkar honom i magen, under kvävda ångestrop, och smyger brevet i munnen. Anatole tar en papperskniv och bryter upp munnen. Markisinnan biter honom i fingrarna och spottar honom i ansiktet. Anatole slår henne i ansiktet och kallar henne cochonne. Markisinnan förklarar, att hon sväljt brevet, varpå Anatole rullar en cigarrett och går. Ridå!
Inropningar!
Håkan Olsson är mycket förtjust, men förebär ett hastigt illamående och avlägsnar sig efter att ha lämnat sina fruntimmer tillstånd att fullborda sin nationella bildning på egen hand tills spektaklet är slut.
Han går ner på källaren och råkar några andra riksdagsmän, vilka äro bjudna på supé av framstående artister från nationalteatern. Håkan Olsson är också bjuden, ty alla riksdagsmän äro avhållna av nationalaktörerna. Han går därför upp efter spektaklets slut och hemförlovar fruntimren, sedan han fått underrättelse om, att de voro överlyckliga och att översättaren blivit inropad två gånger.
På du Nord var en liten men bedövande supé arrangerad och både Jean och Anatole voro värdar. Håkan Olsson, som redligt betalat sin biljett, förstod icke att man skulle tacka nationalaktörerna för att de varit så goda och tjänstgjort. Detta syntes alls icke inverka på dessas lynnen, ty de voro i en särdeles upplivad sinnesstämning. Jean gick genast på Olsson och tog honom i famnen:
— Nå, var farbror nöjd med oss i afton? Jean hade nämligen aldrig sett en bonde utom i kungliga nationaldivertissement och trodde därför att de kallades farbror allesammans.
— Jo Jag var mycket nöjd med min afton, och jag ser nu att man kan lära ett och annat på spektaklet, som man inte vet förut.
— Nå, se där! Farbror erkänner då att det är ett bildande nöje?
— Ja, Jag må säga, att jag aldrig känt mig så bildad som i kväll och det här nationalspektaklet är en välsignad sak. Det är sanning det.
— Han uttrycker sig litet dumt, viskade Anatole, men han är pålitlig.
— Vad hette han, frågade Håkan Olsson, han som hade ikull frun på soffan?
Anatole blev häpen.
— Det var jag som spelade Anatole, sade han förnärmad.
— Hå, var det aktörn? Aktörn var en huggare att spela.
— Hade inte riksdagsman någon affisch? frågade Jean.
— Nej, si, jag begagnar aldrig någon affisch, för jag går på teatern för att se på pjäsen och inte på aktörerna.
— Inte på aktriserna heller? inföll Anatole spetsigt.
— Nej, inte det heller. Jag vill alltid tänka på vem de föreställa och inte på vem de äro.
— Kretin! viskade Jean, och Anatole biföll.
Efter supén höll Jean ett glänsande tal fullt av 145 Gustav III:s skapelser, helgedomar, rånare och skamfläckar.
Håkan Olsson svarade:
— Han älskade icke att gå på operan, ty han förstod icke utländska språk (Bravo!), han ville icke rösta två öre till nationaloperan, ty någon sådan fanns inte, och den utländska kunde ges av samma musikanter utan att de voro nationalmusikanter (Bravo!), men dramatiskan, den ville han rösta för. Han, som förde ett stilla, tillbakadraget liv i landsorten och aldrig kunde få tillfälle att umgås med de förnäma, han hade så mycket att lära av att se en pjäs på nationalspektaklet, ty han fick därigenom se och erfara, huru de förnäma hade det och huru de tänkte sig livet. Teatern är en bildningsanstalt, mina herrar, den är ett vapen, som är ganska farligt och bör därför icke lämnas i händerna på obildat folk; därför bör staten ta hand om saken och noga övervaka, att icke vapnet vändes mot regeringen. Mina herrar, ni ha trakterat så grundligt i kväll, så att jag tror jag sagt min mening något otydligt, men i alla fall var den välment! Vad Gustav III:s skapelse beträffar, så tror jag icke att den är något hinder för att vi bära hand på operan, som slukar allt vad dramatiskan förtjänar (Bravo!), ty vi ha burit händer förut på en Gustav III:s skapelse.
— Vad då för en?
— Gustav IV Adolf! (Applåder) och för det tror jag inte vi satt några skamfläckar på oss! Skål, mina herrar!
Hurrarop! Håkan Olsson hissas och bäres i en stol.
— Han är inte så dum som han låter, sade Jean.
— Han har räven bakom örat, sade Anatole, då de bröto upp.