Så går det till!

Det är snart sexton år sedan gasen tändes en afton på Operakällaren, och det är ändå som det skulle ha varit i går. Toddygubbarne hade brutit upp klockan sju, tröttnande på att vänta Posttidningen, som aldrig ville komma ut denna kväll. Första akten höll på att gå däruppe; det är tyst i källarsalen; det är för tidigt att äta och för sent att dricka toddy; en och annan ung man, blek om näsan, som kanske nu först lyckats anskaffa, vad han borde ha mitt på dagen, försöker i det längsta göra troligt att han äter kväll klockan sju. Första akten har gått; det gläntar och glappar i dörrarne, disken belägras, atmosfären doftar öl och brännvin och cigarrett-tobak. Ingen Posttidning! Det ringer och belägringen upphäves; luften lättar igen och gaslågorna susa.

En ung man, som är äldre än han ser ut, träder in med en ljudlös gång, avtager sin rock med en resignerad min som om han avklädde den gamla människan, skjuter av sina lädergaloscher som om han avskuddade sig allt jordens eländiga stoft, frågar med en andeviskning den hälsande överkyparen om Posttidningen har kommit, erhåller ett ödmjukt nej, ber om ett glas malaga och sätter sig vid ett bord mitt på golvet i stora salen, där han kommer i bästa 148 belysning, ty han vet, att alla resande och en mängd unga stockholmare gå in på Operakällaren för att se på porträtt. Han sitter en stund ensam tyst, ordnar sitt Lamartineshår, för sin malaga till läpparne som om han tömde den bittraste kalk och försjunker i inre åskådningar. Då kommer som en kurir överkyparen fram och lämnar en våt Posttidning. Vår idealist, ty han har redan röjt sig för vår skarpa blick, kan icke hejda en rörelse av otålighet, men en otålighet, som genast lägger sig. Han fattar den hopvikna tidningen, låter den långsamt utveckla sig till sitt fulla folioformat; läser på den gamla kära titeln; låter den skumma blicken överfara alla patentkungörelserna såsom varande alltför materialistiska, går med likgiltighet förbi domarne, som av ängsliga hjärtan väntats i så många, långa månader; han ilar förbi dessa upprörande tillkännagivanden om olyckliga som måst gå ifrån hus och hem för att betala sina skulder, stannar ett ögonblick mysande vid bekantgörandet av rättade misstag inom äktenskapet. Vad rör honom allt detta livets elände eller som han kallar smuts, honom, som lever i en annan, högre värld? Han har kommit över första sidan och befinner sig vid vändpunkten, ty det är på andra sidan det står, där uppe i nordvästra hörnet.

Han vänder, vänder ut och in på bladet. Nu behöver man icke längre spela, ty man måste ju börja längst upp på första spalten, där det ödesdigra ordet Utnämnde står.

I vilken helvetisk kombination hade de små blytyperna råkat! Huru kunde de verka som ett galvaniskt batteri! Hans ansikte utsträcktes på längden, hans händer veko ihop arket och förvandlade det 149 till en liten avlång oktav, han lyfte sig från stolen och ville stiga upp, men han blev sittande, tömde sin malaga och bad om en viskytoddy (han hade nämligen avgivit ett nykterhetslöfte att aldrig begagna konjak).

En häftig sorg över människornas ondska hade bemäktigat sig hans känsliga själ; krossade förhoppningar, mörka tvivel på sin kallelse som skald, tanken på föräldrarnes sorg, vännernas hån, detta sista kanske mest, gjorde honom djupt olycklig. Han kände en viss demokratisk känsla vakna i sitt aristokratiska sinne och han längtade efter att få tala vid en tidningsskrivare.

Andra akten är slut. Strömmen är starkare än förra gången, och nu stiger ropet på Posttidningen lika högt som på punsch.

Skalden mottager uppvaktningar och skyndar att meddela nyheten själv, för att slippa få den i näsan. Nyheten sprids: Svenska akademien har kompletterat sig med ett nytt val. På vem?

Ja: vem är han? Vad har han gjort? hagla man och man emellan, ty man har ännu icke upphört att förvånas över akademiska val.

— Vad har han gjort? (vilket ju skulle vara viktigast). Ja, det vet ingen. Hade han översatt något? var den första och naturligaste frågan. Nej! Hade han skrivit något själv? den andra frågan. Nej! Någon vill minnas att han hållit en föreläsning i arabiska för Stockholms damer; andra tro att han skrivit en tidskriftsartikel, andra vilja minnas, att han hållit ett tal på vers någonstans.

— Vem är han? Somliga mena, han är Lundensare, andra minnas honom som Uppsaliensare. 150 Slutligen upplyser skalden, att han var promotionskamrat med akademiens beskyddare. Håhå! Det är en av de många promotionskamraterna från de löftesrika, oförgätliga dagarne! Då förstå vi! En tidningsskrivare bifogar den dyrbara uppgiften, att han är släkt med direktörens fru. Då vet man vem han är: en släkting! Men i en grupp av brednäbbade unge män vet man förut vem han är.

— Ett schamangt val! Våvan kuvatov! — Våran! Där ha vi det! Våran kurator!

Skalden anmodar en livvakt av tidningsskrivare att slå sig ned vid hans bord! Nu kan man äta kväll utan att kompromettera sig.

Valet överklagas nästa dag i ett par Stockholmstidningar med vanlig kraft och verkan, men i en annan hälsas det med jubel av hela »Svenska Folket».

Närmaste åtgärd efter ett inval i Svenska akademien är att föremålet avritas och biograferas i Illustrerad Tidning. Det är nu för sent att protestera, mannen tillhör ohjälpligt våra store.

Aldrig hade Kungliga Bibliotekets tjänstemän haft så mycket bråk med en kanonisering som med denna, och därvid bidrogo flera omständigheter. Han hade verkligen hållit en föreläsning, men den var inte tryckt (därför att den varit tryckt förut i en tysk lärobok). Med mycket besvär fick man reda på tidskriftsartikeln, men den kunde icke vidröras, emedan den var ett pekorale som vunnit en viss ryktbarhet.

Återstod att leta upp verserna vid det obekanta 151 tillfället, som någon erinrade sig verkligen ha sett. Hela personalen sökte i två timmar, men utan resultat. Man hittade visserligen i dess ställe ett poem »Till Emma på hennes fjortonde födelsedag» och det lades av att ha i nödfall. Någon översättning hade han som vi veta aldrig verkställt.

Det var om en tisdag och biografien skulle vara färdig på torsdagen för att kunna komma ut på lördagen, porträttet var redan under den förflutna natten ritat på trä.

Man fick således övergå till biografien. I huvudsaklig egenskap av »släkting», fick man taga av släktingens biografi, så mycket man kunde få in, men föremålets blev mycket mager. Hans födelseår, studentår, promotionsår, pappa och mamma, det var allt.

— Om ändå den d—n vore adelsman, så kunde man slå upp honom i Anrep, anmärkte en genealog.

Men han var tyvärr född av borgerlig släkt.

Den olycklige biografen sökte göra en landskapsbeskrivning över den provins, där vår store var född, för att kunna påvisa de inflytanden natur och klimat haft på hans utveckling, men landskapet var så fult, att det icke kunde ha varit en rimlig om ock avlägsen orsak till hans vackra vers till Emma på hennes fjortonde födelsedag.

Nöden var stor, men hjälpen närmare än det kunde väntas. En vaktmästare, som ordnade inkommande tidningar och råkade vara född i samma provins som vår store, hade med förlåtlig fosterlandskärlek råkat fästa sig vid innehållet i de blad, som utgingo från den store landsmannens hemort. Han hade där läst en märkvärdig recension, skriven av den nye akademikern, och hade fäst sig särskilt vid 152 det livliga språket, som genomandades av en lokalpatriotisk hänförelse och frapperade med några nyuppfunna okvädinsord, som man sällan får se i tryck.

Det var ett fynd! Vår store hade uppträtt på banan som tronens och altarets försvarare. Vad behövdes mera! Han hade visserligen uppträtt anonymt såsom hund utan halsband, och skulle därför kunnat saklöst gripas och överlämnas till rackarn, men vaktmästaren svor på, att det var den store, och visste varför han fick gå lös.

En groda lär kunna blåsa upp sig tills hon spricker, men en biografi kan blåsas upp och håller. Som biografen hade starka anledningar att icke trycka om den ståtliga recensionen, är det min skyldighet att göra det.

Saken var den: ett demokratiskt manifest var utgivet, vi minnas det kanske ännu. Släktingen, som troligen befann sig inkognito i den hundhop där käppen gick fram, fick första rappet och uppgav ett tjut. Författaren inskickade ett kort genmäle till provinstidningen av följande lydelse:

»Herr Redaktör. En anonym bedömare i Eder aktade tidning, som på flera ställen kallar sig Vi, har behagat hedra mitt demokratiska manifest med smädelser. Som jag icke kan veta vem som döljer sig under det mångtydiga Vi, och fruktar att jag möjligen kunde i mitt svaromål ofrivilligt träffa en hög person som är fridlyst, anser jag mig för tillfället svarslös.»

Författaren till Ett Demokratiskt
manifest.»

153

Detta, kan man tro det, intogs verkligen i tidningen, men naturligtvis med följande reservation, hållet i den vanliga värdiga tonen:

»Såsom opartiska hava vi icke velat neka den usle författaren till skandalskriften Ett Demokratiskt manifest att intaga hans smutsiga genmäle. Läsaren kan av detsamma döma om hans skrivsätt! En författare, som begagnar ett sådant busspråk är och förblir en fähund. Den bildade allmänheten må döma emellan oss.»

Denna reservation mottogs med jubel ner i provinsen och ansågs vara det »kvickaste» som var skrivet där på tjugufem år, och det vill säga mycket!

Denna reservation var även närmaste anledningen till det oförklarliga valet och till att skalden drack två viskytoddar på Operakällaren.

Den stora dagen nalkades. Det hade varit skarpskyttebal om natten på Stora Börssalen och man hade skurat och vädrat. Den bekanta estraden var uppbyggd; vaktmästaren borstade de blåklädda fåtöljerna.

Vilka rika minnen för den gamle tjänaren; vilka stora snillen hade icke dessa fyra smala stolsben burit; här var icke som på riddarhuset (där han också hade en liten syssla) där man föddes till sina numrerade platser, här gällde endast förtjänsten. Icke var han mycket beläst i Svenska litteraturhistorien, den gamle, och att komma ihåg alla, det stod inte till. Men nog visste han i vilken stol Carl Michael Bellman suttit, ja, han kunde visa, hur 154 det var en vit fläck efter den pudrade peruken; nog hade han reda på Lidners nummer och Thorilds; och han minns som om det varit i går när Törnrosens bok (han kunde aldrig minnas namnet) höll sitt inträdestal, och gamla biskop Wieselgren och Arvid August Afzelius. Det var andra tider det! Och Stagnelius, Nicander, Crusenstolpe, Blanche, Dahlgren (komministern), Jolin, Braun, Hierta som han tagit i hand. Och allas älskling Elias Sehlstedt som var invald, men dog innan han fick hålla sitt inträdestal. Det var bra synd!

Men den här nya! Den här nya! Han måste till sin skam erkänna, att han aldrig hört talas om honom! Visst hade han sett ett och annat besynnerligt fall, men det här var alldeles obegripligt. Han tog de sista borsttagen på hans stol och ställde den på dess plats.

Därpå rev han upp fyra skålpund stearinljus (Liljeholmens femmor), satte ljusen i stakarne, ett per man, tände och släckte dem. Aderton glas vatten ifylldes, placerades; aderton sockerbitar, en per man, lades i vattenglasen. Kronan tändes, lampetterna tändas. Dörrarne öppnas. In störtar: Stockholms Gymnasii-ungdom, Lycei-ungdom, Nya Elementarskolans ungdom, med hemliga hopp om mention honorable strålande ur de unga anletena! Därpå studenten, som vunnit andra priset vid kappskrivningen på vers, och magistern, som tagit andra priset för översättning. Nu komma tvåhundra släktingar till pristagarne, och fem hundra systrar till aspiranterna på mention; sedan ett hundra tagare av andra priset, en rörande samling av gamla och unga, vilka besätta hedersplatserna nedanför kungliga läktarn. 155 Stolta minnen från flydda dagar, då deras namn gingo ut genom ryktets basuner kring land och rike, då de trycktes i anhörigas armar och mottogo glädjetårar på sina svarta frackar. Och nu! —

Nu komma de resande, som från avlägsna landsändar vilja bevittna det stora skådespelet, för att ha något att berätta vid de stundande julkalasen.

Vi intaga själva den anspråkslösa ståplatsen vid dörren bland tidningsreferenterna bakom en resande familj och gymnasieungdomen, sedan de höga ledamöterna intagit sina anspråksfulla platser.

Direktören bugar sig för kungliga logen (vilken är tom för aftonen), hembär nationens tacksamhet till kungliga huset för att det varit ett gott år, varnar svenskarne för att taga föredöme av alla de nationer, som under årets lopp uttryckt missnöje med sin ställning, erinrar om Gustav III:s förtjänster om fäderneslandet (Sverige, icke Holstein-Gottorp!) då han stiftade Svenska akademien, begråter sedan i svävande ordalag den avlidne, vars plats nu skall intagas av den nyinvalde, vilken får en vink, att hans tur är att berömma den avgångne.

Den nyinvalde har ett kinkigt uppdrag. Den avlidne började nämligen sin bana såsom rättrogen, men vacklade på slutet och blev till sist rent ut sagt — röd. Men ordets makt över tanken är stor och man ljuger bra i den retoriska stilen. Och han ljög! Gud vad han ljög!

Direktören svarade och sade: att den nyinvalde var en blygsam man, att han icke kom bärande på en börda av lysande förtjänster, utan kom med ödmjukhet och därför, därför hade han sin plats bland de aderton (ödmjuka tjänarne!).

156

Men han (direktören) visste att uppskatta förtjänsten där den fanns, och det var hans plikt att erinra om, att den nyinvalde var en mäktig herre över språket (busspråket), att han i sin blygsamhet (?) dolt sig under anonymitetens slöja och med fällt visir som de gamla riddarne brutit lans mot de så kallade folkvännernas (fähundarnes) inbillade försvarare, och att han därvid visat sig vara en stilist av första rangen.

Därpå skreds till prisutdelningen. Studenten Pettersson hade (efter alnslånga omsvep) erhållit andra priset för en diktcykel på alkaiskt versslag kallad: Ömma toner, vilket gav direktören en osökt anledning att utgjuta ett kvarliggande lager av gammal fras med ett övervägande antal skiljetecken, som han icke kunnat avyttra i Posttidningen. »Här fanns ungdomlighet och ursprunglighet, här fanns en friskhet, vilken, sällsynt nog, redan, trots skaldens ungdom, var förenad med en hög konstnärlighet, det skapande snillets trenne grundförmögenheter, den poetiska känslan, den poetiska fantasien och den poetiska reflexionen — vilken sistnämnda icke är att förväxla med den spekulerande (på en fåtölj spekulerande) reflexionen — företedde sig i en fängslande harmoni, där dock känslan snarare vore livlig och eldig än allvarlig och djup, och där, för övrigt, denna faktor långt mindre än den bjärta fantasien och den kloka, klara konstnärsreflexionen ådrog sig uppmärksamhet, ty skaldens fantasi, hänvänd åt den yttre verkligheten, visade sig särdeles stark i den poetiska åskådningen av den omgivande världen, och med säkerhet och dristighet insög den inverkningarna utifrån, omsatte dem till fasta, klara bilder, 157 igenkännliga för alla, och koncentrerande dem så, att det tillfälliga självvilligt underordnade sig under de bestämningar, vilka företrädesvis borde ådraga sig uppmärksamheten, ty innehåll och form täckte varandra i de flesta fall fullständigt ...

— Det var en hund att vara lärd, anmärkte den resande pappan och torkade svettpärlorna från sin arma panna, som hållit på att explodera under ansträngningar att fatta.

För att bevisa sin sats ansåg direktören riktigt att uppläsa ett prov av studenten Petterssons skaldestycken Ömma toner. Stycket hade följande lydelse:

I Perugias domkyrka:
Allvarsskimrande fönster, ljusinvävda
släppa skymningsdagrar i tempelkor,
takets valv, spetsbågade, pelarhävda
simma ut i strimmor av guldstoftsflor.
Hjälmbuskbärande sköldar, på väggen hängda
mana forntidssignande minnen opp.
Och ornatkringsirade, krumbågsvängda
biktstoln manar helig det sorgbeträngda
hjärtat till förnyelsehelgat hopp.

— Gud så sött, anmärkte de femtio systrarne. Offret leddes fram, halsarne sträcktes, guldet överlämnades med en sträng förmaning, att han aldrig skulle övergiva idealen, det vill säga kärleken till de kungliga, tron på Svenska akademien, hoppet om en syssla i statens tjänst och vördnaden för generaldirektörer och vederlikar samt kommendörer till och med av Vasaorden.

Magister Haberdass framkallas; — han har givit en översättning av den grekiska skalden Hippopota-mos, som levde i fjärde århundradet före Kristus.

158

Direktören (som levat på översättningsarbete i 25 år och blivit framropad på hovteatern för en charmant översättning av fru Birch-Pfeiffers Katzenjammer) uppmuntrar översättaren med, att det är mycket svårare att översätta väl än att skriva själv, fastän den obildade allmänheten icke kan förmås att tro det. Vi hava nyss haft ett exempel på en svensk översättning av Victor Hugo som överträffade det franska originalet både i uttryckets korrekthet och stilens skönhet, vilket författaren själv, som är mycket hemma i svenska språket, varit den förste att erkänna. Magister Haberdass kunde således med fulla skäl anse sig mottaga sångarens lön då akademien lämnade honom sitt guld. Den svenska litteraturen vore för övrigt så fattig, att varje översättning från främmande språk vore en ny landvinning.

Av de 2,538 prisskrifter som inlämnats kunde endast 500 belönas med mention honorable. (Skolungdomen rör på sig.) Ibland dessa voro icke så många över medelmåttan, men en utmärkte sig, icke så mycket för det nya i uppfinningen som icke mer för det storslagna i valet av ämne och för den pietet, varmed detsamma blivit i detalj behandlat. Vad stilen beträffar röjde den drag av bildningsgåva och delvis en sant romersk anda. Ämnet var: Äreminne över friherre Clas Fleming. Ett enda prov vore tillräckligt.

(En gymnasist i andra ringen fattar krampaktigt sin systers hand.) Direktören läser:

»Friherre Clas Fleming är den fjärde av sin ätt, åt vilken svenska regenter anförtrott lantmarskalksstaven; ingen har burit den under viktigare 159 omständigheter, ingen lyckligare, varför ock konung Karl XIII, som redan strax efter sin kröning 1809 nämnt friherre Fleming till kommendör av Nordstjärneorden, nu lät på riddarhuset till honom överlämna Serafimerordenstecknet med ett nådigt handbrev, vari han yttrar sig ej på värdigare sätt kunna uttrycka sin tillgivenhet och sin erkänsla (direktören som icke ser något slut på punkten, dricker litet sockervatten och fortsätter vid dåligt humör), sin erkänsla för de utmärkta tjänster friherre Fleming konungen och riket bevisat, än då han, på en dag, som återkallar minnet av förflutna år — det var konungens sextiotredje födelsedag — och lärer högre skatta de personers hjärtan, vilkas tänkesätt under alla skiften aldrig varit vacklande (det börjar tryta luft i lungorna) nu meddelar honom den högsta ridderliga prydnad, en svensk konung kan utdela.»

(Direktören har sneglat på sidan bredvid; han tror sig upptäcka några kortare satser och han ger sig återigen ut på villande hav!)

»Efter riksdagen förordnades friherre Fleming till ledamot av konungens statsråd och deltog i rådslagen över rikets viktigaste angelägenheter, så väl (för tusan, det var inte punkter, det var komma!) ide följande åtta åren av konung Karl XIII:s regering, som i sex år, det vill säga, så länge hans hälsa tillät, under vår nu regerande allernådigaste konung, (bugning för läktarn), vilken vid sin kröning 1818 i de mest ärofulla uttryck meddelade friherre Fleming vad i hans ätt redan en gång funnits och slocknat; (Gudskelov ett semikolon! Litet sockervatten, ty lapparne torka och dova rosslingar höras från röstbanden) vartill dels förut hade kommit, dels 160 sedermera kommo andra höga värdigheter, såsom förordnandet att förestå riksmarskalksämbetet, första gången 1813, upphöjelsen till en av rikets herrar följande året, (sockervattnet är slut, han kastar en drunknandes blick på grannens glas) utnämnandet till överste skattmästare vid kunglig majestäts orden 1816, till ordenskansler 1818, till verklig riksmarskalk 1824 (land! land! han ser en punkt i horisonten) och samma år till president i konglig majestäts (katarren är här: han viskar med slocknande stämma det följande) och rikets kammarrätt, utan att därvid nämna de många utomordentliga uppdrag (herre förbarma dig!), som varit hans excellens greve Fleming meddelade, eller de särskilda plikter, som han haft att uppfylla — — — genom sin höga plats — — — vid hovet (djup nedslagenhet och börjande blånad om läpparna) och sitt förtroende — — — inom kungliga — — — — — huset — — — — — som, (han kommaterar själv numera) gjorde, honom, närmare delaktig i, alla, dess, både, glada, och, sorgliga, (han ger en mördande blick åt elementarläroverken och framstönar sista ordet) skiften!» (»Det är bestämt den längsta punkten i Sverige», viskade lantbrukaren.)

Här var naturligtvis ingenting att tillägga, men inom sig förbannar han alla äreminnen, historisk stil, romare, greker och skolpojkar, och förklarar sammankomsten upplöst.

INNEHÅLL

Illusionernas dagar.[7]
Svenska Folket.[28]
De nyadlige.[40]
Våra entreprenörer.[54]
Våra idealister.[76]
Moses.[87]
Om den offentliga lögnen, kanoniseringar och festtal.[100]
Claris majorum exemplis eller ärftligheten utan moral.[114]
En nationell bildningsanstalt.[130]
Så går det till![147]