Strindbergs brev till Karl Otto Bonnier om I havsbandet.
Strindberg höll ganska länge på med utarbetandet av I havsbandet. Han började romanen våren 1889 och sände in de sista kapitlen till förläggaren sept. 1890. Han tog arbetet grundligt, gjorde geologiska och botaniska studier och företog från sin bostad i skärgården utflykter för att få lokalfärg. För övrigt sysslade han under tiden även med andra litterära arbeten (utgivningen av Tryckt och otryckt I—II, Franska insatser i svensk kultur m. m.).
”I havsbandet” omtalas av Strindberg första gången i brev till Karl Otto Bonnier från Holte 6 jan. 1889. Han nämner där att han nu vill skriva ”en tredje del Skärkarlsliv”: ”Vi ha ännu lotsar, fyrmästare, tullsnokar, bärgare, dykare, Utö gruvor och mera sådant som passerar I havsbandet, som boken skall heta.” Strindberg tänker tydligen vid denna tid på en blivande novellsamling med denna titel. Av brev från Holte 15 april 1889 till K. O. Bonnier framgår emellertid att författaren redan planerat och börjat skriva på den historia, som inom kort skulle växa till att utfylla en hel roman med den nämnda rubriken. Han omtalar här att han tänkt välja Sandhamn i Sverige till vistelseort för sommaren, men, innan det blir tid att flytta dit, skriver han ”på Havsbandet, vars första långa historia om fiskeriintendenten och Huvudskär jag tänker få avlämna personligen i Stockholm”. Samtidigt ber han att få sig tillsänd en samling litteratur i zoologiska och geografiska ämnen och om strömmings- och laxfiske i Östersjön.
Inom kort blev han emellertid klar över att ”fiskeriintendentens historia” ensam skulle fylla en hel bok. I maj 1889 insänder han, nu installerad i Sandhamn, de två första kapitlen ”av romanen I havsbandet, som skall bli min Havets arbetare i stor stil”.
Han skaffade sig ytterligare material i en rätt vidlyftig geologisk facklitteratur, som K. O. Bonnier under juni månads lopp efter flertaliga anvisningar skaffade honom och insände i början av juli kapitel 3 och 4, 15 sept. kap. 5, 27 sept. kap. 6. Han märker att romanen icke kan bli färdig denna höst och skriver från Sandhamn 18 sept. 1889:
”Min stora skalda-juver börjar sina men rinner då och då. Den långa tiden emellan tillbringas med lärt knåp, tyvärr improduktivt. Men frampressar ändock belletristiken och gagnar sålunda som färla. Rysligt sakta går det i alla fall och mörkt ser det ut med tryckning i höst. Vad gör dock det? När jag ännu har en mansålder att sträva igenom och den arma publiken icke fått någon vila från mig på så länge. Varje påskyndande fördröjer saken, ty jag blir sjuk av forcerande och kan komma på den punkt att jag släpper allt i backen och kreperar av missmod.
Björnson den Starke mannen behöver 3 år till varje roman.”
12 nov. 1889 insände Strindberg sjunde kapitlet av romanen, men därefter lades arbetet på den åt sidan. I ett odaterat brev från april 1890 — Albert Bonniers svarsbrev på detta är av 22 april — anger Strindberg att ”Romanen åter är i full gång”. I juni 1890 insänder han från Långvik, Runmarö senare hälften av arbetet och skriver samtidigt till Karl Otto Bonnier:
”Härmed nu alltså den utlovade Dunderboken i ny stor renässansstil!
Sista kapitlet är grandiost och jag bygger på Homunculus, Dockorna och Hercules-Jesus, som jag icke på några villkor offrar.
Detta är den nya riktningen, som började med novellen i Neue Freie, fortsattes med Hjärnornas kamp, Tschandala, Fröken Julie etc., alltså icke med Heidenstams profetiska böcker, som äro apokryfiska.
Det där om Katolicismen kan ju stå som ett starkt motsägelsens tecken, ett äckel åt Luteristerna, verka litet otro och skrämsel inom statskyrkan, eljes som en rolig: s. k. paradox (= för tidig nyhet). — —”
I september läste Strindberg, som då befann sig på rundresa i Sverige i och för studier till ”Svensk natur”, korrektur på romanen, som utkom kort därpå.
Tryckfel och tryckeriändringar genomgående tidigare upplagor.
Då Strindberg upptog arbetet på senare hälften av I havsbandet, återfordrade han från förlaget den del av manuskriptet han tidigare insänt för att ånyo läsa igenom det. Han har vid genomläsning gjort ett antal rättelser med blyerts. Emellertid ha även på förlaget gjorts rättelser av formell natur med blyerts; i detta fall har man i denna upplaga återgått till den ursprungliga texten. Oftast kan man urskilja om handen är Strindbergs, i de fall tydningen är osäker, ger dock rättelsernas art vid handen, om de äro av Strindberg eller inte.
[Sid. 5], rad 12: föröver, sammanskrivet enligt hskr. Uppl. 1—6, för över. Likaså [sid. 8], rad 29, [sid. 9], rad. 1 och 12: akteröver.
— —: den ena. Så hskr. Uppl. 1—6: den ene.
— rad 15: den lilla herren. Så hskr. Uppl. 1—6: herrn. Så ock rad 21.
[Sid. 6], rad 7: fingren. Så hskr. Uppl. 1—6: fingrarna.
[Sid. 7], rad 20: efter som; skrivet i två ord enligt hskr.
— rad 27: roret. Så hskr. Uppl. 1—6: rodret. Likaså i det följande.
[Sid. 13], rad. 24—26: han kände i föreställningens ögonblick den dubbla dödsfasan av köld och kvävning. Så hskr. Uppl. 1—6: dödsfaran av etc., tryckfel.
[Sid. 14], rad. 1—2: en höjd av tre fyra meter. Så hskr. Uppl. 1—6: tre à fyra meter.
[Sid. 16], rad. 18—19: denna uppsyningsman. Så hskr. Uppl. 1—6: denne.
[Sid. 17], rad 20: mänskohjordar. Så hskr. Uppl. 1—6: människohjordar.
— rad 27: straxt enligt hskr. Uppl. 1—6: strax.
[Sid. 19], rad 12: timman. Så hskr. Uppl. 1—6: timmen.
[Sid. 21], rad 2: opp, här som eljes där formen förekommer enligt hskr. Uppl. 1—6: upp.
[Sid. 23], rad 2: Den råa, fuktiga luften. Så hskr. (liksom uppl. 2—6). Uppl. 1: Den rå etc., tryckfel.
— rad 14: sandhavrans. Så hskr. Uppl. 1—6: sandhavrens. Likaså [sid. 27], rad 18: sandhavra, enligt hskr. Uppl. 1—6: sandhavre.
— rad 17: fjorårstången. Så hskr. Uppl. 1—6: fjolårstången.
[Sid. 24], rad. 26—27: När han erinrade de livsfaror etc. Så hskr. Uppl. 1—6: När han erinrade sig etc. ”Sig” som vanligt när detta verb förekommer hos Strindberg tillagt på tryckeriet.
[Sid. 26], rad 21: världens ända. Så hskr. Uppl. 1—6: ände.
— rad 28: föregående aftons likgiltighet. Så hskr. Uppl. 1—6: föregående aftonens.
[Sid. 27], rad. 24—25: Öman — — raskade ur flundernät med ett spö. Så hskr. Uppl. 1—6: — — flundernätet, tryckeriändring.
— rad 27: likaväl. Så hskr. Uppl. 1—6: likväl.
[Sid. 28], rad. 7—8: Ser du, ni vet bara var grynnorna ligger, men jag vet var strömmingarna står. Så hskr. Uppl. 1—6: ligga, ehuru dock i parallellesatsen ”strömmingarna står” singularformen lämnats oförändrad i uppl. 1—2. Uppl. 3—6: — — var strömmingen står.
[Sid. 29], rad. 4—5: den blåa kupan. Så hskr. Uppl. 1—6: den blå kupan.
— rad 24: tvärtom; sammanskrivet enligt hskr. Uppl. 1—6: tvärt om.
— rad 31: med fästat avseende. Så hskr. Uppl. 1—6: med fäst avseende.
[Sid. 30], rad. 20—21: de likastora ytorna. Så hskr. Uppl. 1—6: de lika stora ytorna.
[Sid. 34], rad 8: lägga planer till kampanjen. Så hskr. Uppl. 1—6: lägga planen till kampanjen.
[Sid. 35], rad 9: andra instrumenter. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr.: andra instrument.
[Sid. 36], rad. 19—20: att strömmingen inte bara går på grynnan. Så hskr. Uppl. 1—6: — — på grynnor.
— rad 31: huvena. Så hskr., där dock med blyerts ändrats till: huvudena, vilken form även uppl. 2 har. Uppl. 1, 3—6: huvuna.
[Sid. 38], rad 1: innevånare. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr.: invånare. Så ock [sid. 172], rad 19.
— rad 11: huvet. Så hskr. Uppl. 1—6: huvudet. Så ock [sid. 99], rad 19.
[Sid. 39], rad. 1—4: Välbyggd — — bär han [abborren] Östersjöns egendomliga blågröna färg och nordiskt lynne; lite filosof och lite sjörövare; en sällskaplig etc. Så hskr. Uppl. 1—6 har kolon i stället för semikolon efter ”lynne”.
[Sid. 40], rad 30: det rena, blåa vattnet. Så hskr. Uppl. 1—6: det rena, blå vattnet.
[Sid. 42], rad. 15—17: Och när han sökte orsaken — — och han fann svaren, erfor han etc. Så hskr. Uppl. 1—6: och när han fann svaren etc.
[Sid. 43], rad 6: skälarne. Så hskr. Uppl. 1—6 stava: själarna. Så ock på alla andra ställen.
— rad 26: himlen. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr.: himmelen. Så ock [sid. 109], rad 11.
[Sid. 44], rad 13: mänskorna. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr.: människorna. Så ock [sid. 46], rad 32, [sid. 61], rad 20, [sid. 63], rad 24, [sid. 169], rad 11, [sid. 188], rad 9 samt [sid. 214], rad 27. På andra ställen även ”människorna” i hskr.
— rad 19: likasom. Så hskr. Uppl. 1—6: liksom. Så ock [sid. 108], rad 26 samt [sid. 233], rad 16.
[Sid. 45], rad 3: fadren. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr.: fadern. Så ock på alla andra ställen.
[Sid. 46], rad 12: Götakanals. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): Göta kanals.
[Sid. 47], rad. 15—16: den hederliga mannens. Så hskr. Uppl. 1—6: den hederlige mannens.
— rad 20: denna fader. Så hskr. Uppl. 1—6: denne fader.
— rad 21: modren. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr.: modern. Så ock på alla andra ställen.
[Sid. 50], rad 11: mänskofostret. Så hskr. Uppl. 1—6: människofostret.
— rad. 11—12: mänskofostret genomlevde alla stadier från amœben genom grodan fram till antropomorfen. Så hskr. och uppl. 3—6. Uppl. 1—2: — — alla studier etc.
— rad 13: mänskoanden. Så hskr. Uppl. 1—6: människoanden.
— rad 14, mänskan. Så hskr. Uppl. 1—6: människan. Så ock [sid. 95], rad 17.
— rad 27: det samma. Så hskr. Uppl. 1—6 (i ett ord): detsamma.
— rad 29: överstlöjtnanten. Så hskr. Uppl. 1—6: överstelöjtnanten.
[Sid. 51], rad 19: ägde gåvan att genomskåda. Så hskr. Strindberg har först skrivit ”förmågan”, men med bläck sedan överstrukit det och överskrivit ”gåvan”. ”Förmågan” förekommer strax ovanför på två ställen rad 14 och rad 17. Icke dess mindre ha uppl. 1—6: ägde förmågan att genomskåda, tryckeriändring.
[Sid. 52], rad. 26—27: monarken skulle sortera under utrikesdepartementet. Så hskr. En annan hand än Strindbergs har i hskr. rättat ”skulle” till ”borde”, vilken rättelse influtit i uppl. 1—6.
[Sid. 53], rad. 21—24: Detta senare skulle sporra ungdomen till en självuppfostran och en uppmärksamhet på sitt låtande och görande, som skulle dana en stam av utmärkta män. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring (ej av Strindberg) i hskr., — — på sitt låtande och görande och dana en stan av utmärkta män.
[Sid. 54], rad. 25—26: de grövsta blundrar mot logik. Så hskr. Uppl. 1—6: de grövsta blunder etc.
[Sid. 55], rad 10: förhandenvarande. Så hskr. Uppl. 1—6 (i tre ord): för handen varande.
— rad. 21—22: dessa massor av tanklösa, vilkas numerär stod i omvänt förhållande till deras gagn. Så uppl. 3—6. Hskr. och uppl. 1—2: — — vilkas numerär stodo etc., skrivfel av Strindberg.
[Sid. 56], rad 8: förlegade axiomer. Så hskr. Uppl. 1—6, enligt blyertsändring i hskr.: — — axiom.
[Sid. 57], rad. 4—5: mänskor. Så hskr. Uppl. 1—6: människor. Så ock [sid. 63], rad 32 samt [sid. 143], rad 7.
[Sid. 58], rad 16: satt hemma över skrivbok och förskrift. Så hskr. och uppl. 2—6. Uppl. 1: — — föreskrift.
[Sid. 60], rad 28: den samma. Så hskr. Uppl. 1—6 (i ett ord): densamma.
[Sid. 61], rad 33: Mill och Buckle. Så hskr. Uppl. 1—6: Mill eller Buckle, felläsning.
[Sid. 62], rad. 22—23: hela drivkraften bakom åsikternas förfäktande voro intresset och passionerna. Så hskr. Uppl. 1—6: — — och passionen; jfr rad. 31—32: intressets och passionernas villosyner.
[Sid. 63], rad. 13—20: Därpå upplade han en huvudbok över alla de individer, han träffat på sin väg — — med ett ord alla dem som kommit inom hans observationskrets; utkastade deras tillblivelsehistoria, som han fullständigade genom inhämtande av personalier. Så hskr. I uppl. 1—6 är det spärrade uteglömt, ”lik”.
[Sid. 64], rad. 22—23: vilket ofta gav honom nyckeln till månget drag i en eljes oförklarlig karaktär. Så hskr. ”Eljes” överhoppat i uppl. 1—6.
[Sid. 65], rad 27: om de skulle vända i hamn. Så hskr. Uppl. 1—6: — — i hamnen. Strindberg har här skrivit för många staplar till ”mn”, vilket av sättaren tytts som ”nen”.
[Sid. 66], rad 2: varann. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring (ej av Strindberg) i hskr.: varandra. Så ock [sid. 192], rad. 12—13 samt [sid. 195], rad 30.
[Sid. 67], rad 4: lavar och mossor. Så hskr. och uppl. 3—6. Uppl. 1-2: — — mossar.
— rad. 22—26: han kände sig mera fästad. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr.: — — mera fäst.
[Sid. 68], rad 23: riksdan. Så hskr. Uppl. 1—6: riksdagen.
[Sid. 69], rad 23: spisarne. Så hskr. Uppl. 1-6: spislarna.
[Sid. 70], rad 1: öboer. Så hskr. Uppl. 1—6: öboar.
— rad 30: kikarn. Så hskr. Uppl. 1—6: kikaren.
[Sid. 71], rad 1: isär. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): i sär.
[Sid. 72]: De tre tankstrecken efter rad 19, här insatta enligt hskr., saknas i föregående upplagor.
— rad 32: ombord. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): om bord. Så ock [sid. 100], rad 16, [sid. 106], rad 18, [sid. 204], rad 8 samt [sid. 213], rad 18 (där dock endast uppl. 1 har i två ord).
[Sid. 73], rad 26: packet måste skrämmas! ”Måste” spärrat enligt hskr.: ospärrat i uppl. 1—6. ”Måste” är inskrivet i stället för ett först skrivet ”ska” och sättaren har ej observerat strecket under ordet.
— rad 32: allt sammans. Så hskr. Uppl. 1—6 (i ett ord): alltsammans.
[Sid. 74], rad 5: den blåa försommarhimmeln. Så hskr. Uppl. 1—6: den blå.
— rad 13: kommit ner till hamnen. Så hskr. och uppl. 3—6. Uppl. 1—2: kommit ned till hamnen.
[Sid. 74], rad 33—[sid. 75], rad 1: en ljus, låglänt, långsträckt holme. Så hskr. Uppl. 1—6: en ljus, lågländ, långsträckt holme.
[Sid. 77], rad 2: härute. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): här ute.
— rad 20: mänskoröster. Så hskr. Uppl. 1—6: människoröster.
[Sid. 78], rad. 12 och 33: trän. Så hskr. Uppl. 1—6: träd. Så ock [sid. 79], rad 6.
[Sid. 79], rad. 14—15: vilken — — mistat kronan. Så hskr. Uppl. 1—6: vilken — — mist kronan.
— rad 30: däremellan. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): där emellan.
[Sid. 79], rad. 33—[sid. 80], rad 1: ängsull och gungande mossor. Så hskr. och uppl. 3—6. Uppl. 1—2: — — mossar.
[Sid. 81], rad 17: det blåa, vågräta havsstrecket. Så hskr. Uppl. 1—6: det blå, vågräta havsstrecket.
— rad. 22—23: ensamheten kändes lägga sig som sömn omkring honom. Så hskr. Uppl. 1—6: — — som sömnen omkring honom. Strindberg har skrivit för många staplar till ”mn” vilket sättaren läst för ”nen”.
[Sid. 82], rad. 7—8: kom han in i en barrträdsregion på gneisgrund, gick under granar, trampande mellan alnshöga ormbunkar. Så hskr. Uppl. 1—6: — — gick under grenar etc. Läsfel.
— rad 19: hitut. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): hit ut.
— rad. 31—32: en sakta brummande äldremansröst. Så hskr. Uppl. 1—6: — — äldre mans röst.
[Sid. 83], rad 15: kolmårdmarmor. Så hskr. Uppl. 1—6: kolmårdsmarmor. Strindberg har vid skrivningen först skrivit ”kolmårds-”, men så strukit ”s”.
— rad. 22—23: den förlägna båtkarlen. Så hskr. Uppl. 1—6: den förlägne båtkarlen.
[Sid. 85], rad 5: Österskär. Hskr. och alla föregående uppl.: Fiskeskär. Jfr anm. angående korr.-ändring till [sid. 5], rad. 9—10. Korrekturläsare ha här uteglömt göra den ändring, varom Strindberg givit order.
— rad 21: Semikolonet efter ”mottaga” här insatt enligt hskr., uppl. 1—6 ha komma.
— rad 24: timma. Så hskr. Uppl. 1—6: timme. Så ock [sid. 153], rad 16.
[Sid. 87], rad 9: förstun. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring (ej av Strindberg) i hskr.: förstugan.
[Sid. 88], rad 22: allt så naivt som ett barns förenklande uppfattning. Så hskr. Uppl. 1—6: allt så naivt som ett barns förenklade uppfattning.
[Sid. 89], rad 7: fruntimmerna. Så hskr. Uppl. 1—6: fruntimren. Så ock [sid. 152], rad 29 samt [sid. 153], rad 5.
— rad. 16—18: Samma modulationer, som en serie samljudande toner framkallade på örats hinna och fortplantades till nervsystemet. Så hskr. Uppl. 1—6: — — och fortplantade till nervsystemet.
[Sid. 91], rad 6: Kärngarne. Så hskr. Uppl. 1—6: Käringarna.
— rad 9: herrarna. A-ändelsen enligt hskr. Uppl. 1 har e-ändelse.
— rad 33: så har jag på kronans vägnar. Så hskr. I uppl. 1—6 ”så” överhoppat.
[Sid. 92], rad 8: Därpå svarade kvinnorna. Så hskr. Uppl. 1—6: Därpå svarade kvinnan.
— rad. 11—12: ber jag uppsyningsman. Så hskr. Uppl. 1—6: ber jag uppsyningsmannen.
— rad. 23—25: Intendenten ville göra sig lös och vända sig bort från de stora ögonen — — men han kände etc. Så hskr. Uppl. 1—6: — — och vände sig bort etc.
[Sid. 93], rad. 12—13: folk, som voro jämförelsevis förmögna, då de ägde hus. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring (ej av Strindberg) i hskr.: folk, som var jämförelsevis förmöget, då det ägde hus.
[Sid. 93], rad 24: kärng. Så hskr. Uppl. 1—6: käring.
— rad 31: insöva sig i den tron. Så hskr. Uppl. 1—6: inöva sig i den tron, läsfel.
[Sid. 94], rad 5: gjort det för honom omöjligt att länge kunna dölja. Så hskr. Uppl. 1—6: — — att längre kunna dölja.
— rad 33: likafullt. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): lika fullt. Så ock [sid. 101], rad 23, [sid. 124], rad 22 samt [sid. 171], rad 23.
[Sid. 97], rad. 6—7: hälften av var. Så hskr. Uppl. 1—6: hälften av varje.
[Sid. 98], rad 3: Under det dessa tankar samlade sig och vuxo. Så hskr. Uppl. 1-0: — — och växte.
[Sid. 99], rad. 6—8: Teservisen — — hade några sinkar. Så hskr. Uppl. 1—6: — — hade några sinkor.
— rad. 13-14: Samtalet gled först runt allt det yttre, som ögat kunnat fästa sig vid. Så hskr. Uppl. 1: — — som ögat kunna fästa sig vid, tryckfel. Uppl. 2—6: — — som ögat kunde fästa sig vid.
[Sid. 100], rad 2: fiskarne offrade på älvstenar. Uppl. 1—6: — — på stenar. Hskr. har: efstenar, tydligen felskrivning för elfstenar.
— rad. 10—11: hade de icke så långt till kyrkan, skulle här [på ön] se annorlunda ut. Så hskr. Uppl. 1—6: — — skulle de se annorlunda ut.
— rad 28: härvidlag. Så hskr. Uppl. 1—6 (i tre ord): här vid lag.
— rad 30: itu. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): i tu.
[Sid. 104], rad 2: tjugo. Så hskr. Uppl. 1—6: tjugu, Så ock [sid. 119], rad 17, [sid. 171], rad 1, [sid. 184], rad 13 samt [sid. 229], rad 17.
[Sid. 106], rad 11: fröken och hennes mor syntes i stranden. Så hskr. Uppl. 1—6: — — å stranden.
[Sid. 107], rad. 21—22: när sedan samma hand räcktes åt modren, förklarade denna, att hon icke kunde följa. Så uppl. 2—6. Hskr.: — — förklarade hon, att hon icke kunde följa. Uppl. 1: — — förklarade denne, att hon icke kunde följa.
— rad. 23—24: Intendenten, som fått överraskningar så häftigt över sig. Så hskr. Uppl. 1—6: — — som fått överraskningen så häftigt över sig.
[Sid. 107], rad 7: fockeskotet. Så hskr. Uppl. 1—6: fockskotet.
[Sid. 110], rad. 18—19: En omärklig rörelse på roret antydde, att hon ville hålla undan för skäret. Så hskr. Uppl. 1—6: En märklig rörelse etc., läsfel.
[Sid. 111], rad. 6—7: biomständigheter fästat sig i hans minne. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr.: biomständigheter fäst sig i hans minne.
[Sid. 112], rad. 13—14: som om hon länge ruvat tanken. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring (ej av Strindberg), i hskr.: som om hon länge ruvat på tanken.
— rad. 27—28: — Ni är rädd för kallt vatten? hånade flickan, och kanske inte kan simma? Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr.: — — och kan kanske inte simma?
[Sid. 113], rad 11: mänskokroppens. Så hskr. Uppl. 1—6: människokroppens.
— rad 13: hitin. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): hit in.
— rad 19: sandhavra. Så hskr. Uppl. 1—6: sandhavre.
[Sid. 114], rad 28: George-Sand- och androgynperioden. Så hskr. Uppl. 1—6: George Sand och androgynperioden. Strindbergs bindestreck ha i hskr. med blyerts av annan hand uteslutits.
[Sid. 115], rad 3: Hon skulle aldrig se, huru hon mottog av honom. Så hskr. Uppl. 1—6: — — huru hon mottogs av honom. Märk de föregående meningarna: ”— — ett skelett, vilket han sedan skulle fylla på med levande kött och inblåsa sin anda i” etc.
[Sid. 115], rad 33—[sid. 116], rad 2: dess ornament i bokbandsstil erinrade borgfrun Hélène de Genlis och hennes bibliotekarie. Uppl. 1—6: erinrade om etc. ”Om” inskrivet med blyerts i hskr., säkert ej av Strindberg.
[Sid. 116], rad 26: lyftade hon sin mössa. Så hskr. Uppl. 1—6: lyfte etc.
[Sid. 117], rad 8: innevånares. Så hskr. Uppl. 1—6: invånares.
— rad 15: vars make ni får leta i Europa. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr. (ej av Strindberg): vars make ni får leta efter i Europa.
[Sid. 120], rad. 16—18: Visserligen kände han av erfarenhet, att det lättaste sättet insinuera sig hos en kvinna var att låta henne leka modren. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring (ej av Strindberg) i hskr.: — — att det lättaste sättet att insinuera sig hos en kvinna var att låta henne leka modern.
[Sid. 122], rad 5: ett stygn. Så hskr. Uppl. 1—6: ett sting.
[Sid. 124], rad 19: häromkring. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): här omkring.
[Sid. 125], rad 8: ringlavens Scheeles-gröna, enligt hskr. Uppl. 1—6: scheelesgröna.
[Sid. 126], rad 14: två månar. Så hskr. Uppl. 1—6: två månader.
— rad. 25-26: Vad skall man så göra. Så hskr. Uppl. 1—6: Vad skall man då göra.
[Sid. 132], rad. 27—30: Slutligen retucherade han terrängen med en kanna saltsyra, utspädd i sin mängd vatten, varigenom uppstod en lysande vit schattering i gröngräset, som skulle föreställa fläckar av Bellis eller Galanthus. Så hskr. Uppl. 1—6: — — en lysande schattering etc. Genom en obetydlig misskrivning på ”vi” i ”hvit” har sättaren trott ordet struket och utelämnat det.
[Sid. 133], rad. 7—9: Den [vinden] hade nu stått på osten en tid, emedan barometertrycket i Nordsjön varit lågt. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr.: — — medan barometertrycket i Nordsjön varit lågt.
[Sid. 134], rad. 14—15: uppfästade. Så hskr. Uppl. 1—6: uppfästa.
— rad 16: omigen. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): om igen. Så ock [sid. 178], rad 15.
[Sid. 135], rad 22: Intendenten var icke medicinare. Så hskr. Uppl. 1—6: — — icke-medicinare.
[Sid. 138], rad 33: höll ögonen fästade. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr.: höll ögonen fästa.
[Sid. 139], rad 30: hon måste lägga sig ner. Så hskr. Uppl. 1—6: hon måste lägga sig ned.
[Sid. 140], rad 32: krusmyntan. Så otydligt hskr. Uppl. 1—6: krusmynten.
[Sid. 141], rad 26: trettifyra. Så hskr. Uppl. 1—6: trettiofyra.
[Sid. 142], rad 6: ögonen fästade på armbandet. Så hskr. Uppl. 1—6: ögonen fästa på armbandet.
[Sid. 144], rad 4: mänskokropp. Så hskr. Uppl. 1—6: människokropp.
— rad. 11-13: kände han sig fast besluten att bryta detta förhållande, som hotade att inkräkta på hela hans själsliv, och i tid klippa av förbindelsen. Så hskr. Uppl. 1—6: — — och att i tid klippa av förbindelsen.
[Sid. 147], rad. 32—33: jag skyddar dig för beröringen med världens smuts. Så hskr. Uppl. 1—6: jag skyddar dig från beröringen med världens smuts.
[Sid. 148], rad 22: De gingo en timme och fler. Så hskr. Uppl. 1—6: De gingo en timme och flere.
[Sid. 151], rad. 21—22: alltså stod hennes kärlek i direkt förhållande till hans lättrogenhet. Så hskr. Uppl. 1—6: hans kärlek, tryckfel.
[Sid. 152], rad. 3—5: att vinna en kvinna med öppenhet var omöjligt, att nalkas henne med upprätt huvud, med klara ord vore att stöta henne bort. Så hskr. Uppl. 1—6: — — var att stöta henne bort, tryckeriändring.
[Sid. 153], rad. 13—14: månans skiva. Så hskr. Uppl. 1—6: månens skiva.
[Sid. 156], rad. 6—9: det vart en stor jordbävning. — — ett fikonträd. Så hskr. och normalupplagan av Nya testamentet (Johannes uppenbarelse, kap. 6, vers. 12, 13). Uppl. 1—6: då vart en stor jordbävning. — — ett fikonaträd.
[Sid. 159], rad 13: ställa henne ansikte mot ansikte med den råa lustan. Uppl. 1—2: ansikte mot ansikte mot etc. Uppl. 3—6: ansikte med ansikte mot etc.
— rad. 17—18: när han då sökte adla upp hennes känslor. Så hskr. Uppl. 1—6: när han då sökte odla upp hennes känslor. Läsfel.
— rad 21: tillochmed. Så hskr. Uppl. 1—6 (i tre ord): till och med.
[Sid. 161], rad. 8—10: Det var icke någon mörk, rökfärgad dimma utan en ljus, liksom nykokat silver, genom vilken solljuset siktades. Så hskr. Uppl. 1—6: — — genom vilken solljuset riktades. Läsfel.
— rad. 27 och 31: akterut. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): akter ut.
— rad 29: ini. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): in i. Så ock [sid. 238], rad 11.
[Sid. 163], rad 3: Kommen längre ut där vinden friskade. Så hskr. Uppl. 1—6: Kommen längre och där vinden friskade. Läsfel.
[Sid. 164], rad 33: Utropstecknet efter ”tankarne” enligt hskr. Uppl. 1—6 ha kolon. Läsfel.
[Sid. 166], rad 14: mänska. Så hskr. Uppl. 1—6: människa.
[Sid. 167], rad 24: denna man. Så hskr. Uppl. 1—6: denne man.
[Sid. 168], rad. 10—20: efter lektionernas slut föreslog någon. Så hskr. Uppl. 1—6: efter lektionens etc., läsfel eller tryckeriändring.
[Sid. 169], rad. 11—12: mänskofruktan. Så hskr. Uppl. 1—6: människofostran.
[Sid. 170], rad. 5—6: äpplet faller inte långt från trädet. Hskr.: äpplen faller, tydligen felskrivning. Uppl. 1—6: äpplen falla, tryckeriändring.
— rad 7: Herran. Så hskr. Uppl. 1—6: Herren.
— rad 10: Men så säger Herren. Så hskr. Uppl. 1—6: Men då säger Herren. Läsfel.
— rad. 14—15: — — avgudadyrkarne och alla, som älska och göra lögn! Så Strindbergs hskr., men med blåkrita av annan hand ändrat till: — — som älska att göra lögn, så uppl. 1—6.
— Blankraden efter rad 20 här insatt efter hskr., saknas i uppl. 1—6.
— rad 21: Dimman hade under tiden lyftat. Så hskr. Uppl. 1—6 enligt blyertsändring i hskr.: Dimman hade under tiden lyft.
— rad 29: och efter etc. Så hskr. ”Och” struket med blåkrita och saknas i uppl. 1—6.
[Sid. 175], rad 12: dess betydelse, vilken. Hskr. har först ”som” sedan av Strindberg överstruken ”vilket”; neutralformen tydligen felskrivning. Uppl. 1—6 i anledning därav: vilket.
[Sid. 177], rad. 4—5: Den kvinna som var född med nog förstånd att inse. Så hskr. ”Nog” överhoppat i uppl. 1—6.
— rad. 25—26: en viss slags krage. Så hskr. Uppl. 1: ett viss slags krage. Uppl. 2—6: ett visst etc.
[Sid. 178], rad. 21—22: föreföll det honom, som om den sista halvtimmens uppträde endast varit en dröm. Så hskr. Uppl. 1—6: — — endast var en dröm.
— rad 31: försent. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): för sent.
[Sid. 179], rad 26: neråt. Så hskr. Uppl. 1—6: nedåt.
[Sid. 182], rad 3: middagstimman. Så hskr. Uppl. 1—6: midagstimmen.
— rad 11: som — — lyftat ett glas. Så hskr. ursrpungligen, därefter med blyerts ändrat till: — — lyft ett glas. Uppl. 1—6: — — lyfte ett glas.
— rad 12: den manliga gästen. Så hskr. Uppl. 1—6: den manlige gästen.
— rad. 15—16: han erinrade hennes första uppenbarelse etc. En vanlig Strindbergsform. I hskr. är ”sig” inskrivet av annan hand än Strindbergs, vadan uppl. 1—6 ha: han erinrade sig hennes etc. På samma sätt har hskr. [sid. 223], rad 13, [sid. 225], rad 20 samt [sid. 234], rad 16 ”erinra” i betydelsen av minnas men på samtliga ställen har man på tryckeriet i tidigare upplagor insatt ”sig”. Den reflexiva formen i denna uppl. på dessa ställen avlägsnad.
[Sid. 183], rad. 26—27: förställningsförmåga. Så hskr. och uppl. 2—6. Uppl. 1: föreställningsförmåga.
— rad 29: tillrätta. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): till rätta.
[Sid. 185], rad 1: sina långa finger. Så hskr. Uppl. 1—6: sina långa fingrar.
[Sid. 186], rad 13: Godnatt. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): God natt.
[Sid. 187], rad 11: likasom. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): lika som. Så ock [sid. 196], rad 5 samt [sid. 226], rad 31.
[Sid. 188], rad 1: lyftats. Så hskr. Uppl. 1—6, enligt blyertsändring i hskr.: lyfts.
— rad. 11—12: förskottera dem varor, mot att han avsatte deras fisk. Så hskr. Uppl. 1—6: förskottera dem varor, mot det att han avsatte deras fisk.
— rad 25: Vi tar. Så hskr. Uppl. 1—6: Vi ta.
[Sid. 189], rad. 2—3: hos Vestmans? Så hskr. Uppl. 1—6: hos Vestman?
[Sid. 189], rad. 20—21: I en ögonblicklig ingivelse och utan ett ögonblick glömma, att det var en fiende. Så hskr. Uppl. 1—6: — — och utan att ett ögonblick glömma, att det var en fiende.
[Sid. 191], rad 13: jag lämnar er ensamna. Så hskr. Uppl. 1—6: — — ensamma. Strindberg har först skrivit ”ensam” och sedan tillagt (skrivet ovanför) ”na”, varför någon felskrivning av staplar ej kan ha ägt rum.
— rad 19: Pass sen på och lägg er tidigt i kväll. Så hskr. I uppl. 1—6 ”sen” överhoppat.
[Sid. 194], rad 13: Plötsligen. Så hskr. Uppl. 1—6: Plötsligt.
[Sid. 197], rad. 3—7: Han kände till och med igen dessa ansatser av gott förstånd som under form av primitiv, djurisk list och skyende av öppna medel så ofta trodde sig vara högre klokhet, men endast var rävens enkla försök att vara knepig etc. Denna läsart är en konjektur. I hskr. och uppl. 1—6 står: — — och skyende av medel etc., vilket är meningslöst. Ett attribut till ”medel” är tydligen överhoppat vid skrivningen.
[Sid. 198], rad. 2—4: alla klippor och stenar voro — — så ljumma, att daggen icke kunde fälla på dem. Så hskr. Uppl. 1—6: — — att daggen icke kunde falla på dem.
— rad 5: därutanför. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): där utanför.
— rad 16: till handa. Så hskr. Uppl. 1-6 (i ett ord): tillhanda.
[Sid. 199], rad. 17—18: kännande sin själ besvågras med en nedgångstyp, stående inför början etc. Så hskr. Uppl. 1—2: kände sin själ etc. Uppl. 3—6: kände han sin själ etc.
— rad. 23—24: en black om foten. Så hskr. Uppl. 1—6: ett block om foten.
[Sid. 201], rad. 8—9: sitt blåa förkläde. Så hskr. Uppl. 1—6: sitt blå förkläde.
[Sid. 201], rad 12: femtusen. Så hskr. Uppl. 1—6 (i två ord): fem tusen.
[Sid. 202], rad. 10—11: den skotska blåa mössan. Så hskr. Uppl. 1—6: den skotska blå mössan.
[Sid. 203], rad 11: folk samlades kring den hemkomna skötbåten. Så hskr. Uppl. 1—6: folk samlades omkring den hemkomna skötbåten.
— rad. 27—28: den verkliga välgöraren. Så hskr. Uppl. 1—6: den verklige välgöraren.
[Sid. 204], rad 26: trångmål. Så hskr. och uppl. 2. Uppl. 1, 3—6: trångsmål.
[Sid. 206], rad 6: förstukvisten. Så hskr. Uppl. 1—6: förstugukvisten.
— Blankraden efter rad 10, här insatt efter hskr., saknas i föregående upplagor.
— rad. 22—23: Vid sjutiden på aftonen syntes korvetten ånga upp ifrån Landsortsleden. Så hskr. I föregående uppl. är ”upp” överhoppat: — — syntes korvetten ånga ifrån Landsortsleden.
[Sid. 208], rad 31: Det röck i flickans ansikte, röck så förfärligt. Så hskr. Uppl. 1—6: Det ryckte i flickans ansikte, ryckte så förfärligt.
[Sid. 214], rad 16: sextio. Så hskr. Uppl. 1—2 med siffror: 60. Uppl. 3—4: sexti.
— rad 23: varje kväll, han lagt sig. Så hskr. Uppl. 1—6: varje kväll, då han lagt sig.
[Sid. 215], rad. 1—2: började blygas inför sig själv och märkte. Så hskr. Uppl. 1—6: börjande blygas inför sig själv och märkte.
— rad 11: Till den ändan förhyrde han på egen räkning [och ej på statens]. Så hskr. Uppl. 1—6: Till den ändan förhyrde han för egen räkning.
— Blankraden efter rad 16, här insatt efter hskr., saknas i föregående uppl.
[Sid. 216], rad 33: inlåst. Så hskr. Uppl. 1—6: inläst.
[Sid. 218], rad 7: hördes bojen skrika ut på sjön. Så hskr. Uppl. 1—6: hördes bojen skrika ute på sjön.
— rad 30: låser sig inne. Så hskr. Uppl. 1—6: läser sig inne.
— rad 33: gamla Söderlund. Så hskr. Uppl. 1—6: gamle Söderlund.
[Sid. 219], rad 6: förr än. Så hskr. Uppl. 1—6 (i ett ord): förrän.
[Sid. 220], rad 15: Heldre. Så hskr. Uppl. 1—6: Hellre. Så och [sid. 234], rad 11.
— rad 17: jämlikar med auktoritet och domsrätt utan vad. Så hskr. Uppl. 1—6: jämlikar med auktoritets- och domsrätt utan vad.
[Sid. 221], rad. 5—6: även bläcket var förtärt av elden. Så hskr. Uppl. 1—6: även bläcket var förstört av elden. Läsfel.
[Sid. 222], rad 3: lavarne på klippan. Så hskr. Uppl. 1—6: lavarna på klipporna.
[Sid. 223], rad 11: inlåst. Så hskr. Uppl. 1—6: inläst.
— rad 26: många elementer. Så hskr. Uppl. 1—6: många element.
[Sid. 223], rad 32—[sid. 224], rad 1: Ja, men han hade ju icke denna sjukliga förföljelsemani, som kommer från kroppslig svaghet, då han faktiskt varit förföljd. I hskr. är det första ”han”, uteglömt: Ja, men hade ju icke denna etc. Uppl. 1—6: Ja, men hade icke denna sjukliga förföljelsemani, som kommer från kroppslig svaghet, då han ju faktiskt varit förföljd. Meningslöst.
[Sid. 224], rad. 11—12: när den förflugit sig ur buren och råkat bland grönsiskor. Så hskr. Uppl. 1—6: — — och råkar bland grönsiskor.
— rad 20: Denna blåa, terpentingröna, gråa ring. Så hskr. Uppl. 1—6: Denna blå, terpentingröna, grå ring.
[Sid. 227], rad. 27—28: med honom återknöt intendenten umgänget genom att skänka en laxlina. Så hskr. Uppl. 1—6: — — genom att skänka honom en laxlina. Strindberg har först skrivit ”att skänka honom” men redan vid löpande skrivning strukit ”honom”.
[Sid. 227], rad 31: förskrift. Så hskr. och uppl. 3—6. Uppl. 1—2: föreskrift.
[Sid. 228], rad 6: aldra. Så hskr. Uppl. 1—6: allra.
— rad. 24 och 26: månans, månan. Så hskr. Uppl. 1—6: månens, månen.
[Sid. 229], rad 9: till spillo. Så hskr. Uppl. 1—6 (i ett ord): tillspillo.
[Sid. 232], rad 1: så att bloden rann. Så hskr. Uppl. 1—6: så att blodet rann.
— Blankraden efter rad 15, här insatt efter hskr., saknas i föregående upplagor.
[Sid. 234], rad 4: Spikningen i hjässan. Så hskr. Uppl. 1—6: Spikningen i hjärnan. Läsfel.
— rad. 6—7: där den grävs opp som ett prov på folkets slughet. Så hskr. Uppl. 1—6: där den grävts upp etc. Strindberg har först skrivit ”tas”, men redan vid löpande skrivning strukit detta och skrivit ”grävs”.
[Sid. 236], rad. 2—6: den mattvita runda fläcken. Så hskr. Uppl. 1—6: den maltvita (!) runda fläcken.
[Sid. 237], rad 4: i förgårs. Så hskr. Uppl. 1—2: i förgår. Uppl. 3—6: i förrgår.
— rad 7: — Tala om en saga för mig, bad han. Så hskr. Uppl. 1—6: — — sade han. Läsfel.
[Sid. 238], rad 27—29: hur han lärde oredliga arrendatorer att skriva falska skuldebrev, lärde hantverkare att slå dank. Så hskr. Det spärrade är överhoppat i uppl. 1—6. ”Lik”. De båda ”lärde” stå i hskr. i jämnbredd med varandra på två olika rader.
[Sid. 239], rad. 19—20: nu såg han i sydost ute på revet en stor, svart ångare. Så hskr. Uppl. 1—6: — — ute på havet en stor, svart ångare. Läsfel.
[Sid. 240], rad 30: spisen. Så hskr. Uppl. 1—6: spiseln.
[Sid. 242], rad 6: blodtårar. Så hskr. Uppl. 1—6: blodstårar.
— rad 23: det lilla fragmentet av jorden. Så hskr. Uppl. 1—6: det lilla fragment av jorden.
— rad. 24-29: och när han såg — — vände han sig om, spottade, halade skotet och tog fullt. Så hskr. Uppl. 1—6, enligt blyertsändring (ej av Strindberg) i hskr.: — — vände han sig om och spottade, halade skotet och tog fullt.
[Sid. 243], rad 4: alla smås förklarade gud … Så hskr. Uppl. 1—6 ha endast en punkt efter den avbrutna meningen.
— rad 14: mänskoätande. Så hskr. Uppl. 1—6: människoätande.
— rad 19: Ut mot den åtminstone på himmelen upptagne. Så hskr. Uppl. 1—6: Ut mot den åtminstone i himlen upptagne.