En lovande yngling.
Mycket livligt var det på nationssalen; klubbmästaren hade tagit fram fanan ur teatergarderoben och skulle hänga krusflor på den; sångarna repeterade »Jag går mot döden» inne i biblioteket; svartklädda landsmän sutto omkring väggarna, läste tidningar och rökte cigarr; vaktmästaren bar in en stor cypresskrans med långa vita sidenband på vilka stod tryckt med guldkapitäler: Av kamrater. Det hade varit meningsbyte om där icke skulle stå: Av Y-lands Nation, och man hade stannat vid det förra.
Nu ringde det från Domkyrkotornet i studentklockan ; taktpinnen hördes ännu en gång knacka mot notställaren därinne och mana första basarna till uthållighet i fermaten, kurator drog på vita handskarna, fanföraren knäppte om sig bältet, tidningsläsarna bröto upp och togo på ytterplaggen. Sången tystnade och nationen tågade ned till Trädgårdsgatan för att begrava det bästa huvudet och den bästa kamraten i nationen!
Det var en kall januari-eftermiddag, medan solen ännu stod några minuter över horisonten.
I sorgehuset var stor bedrövelse, ty ende sonen var död — ifrån far och mor och två små systrar.
Tårarna voro slut och det låg ett dovt lugn över huset.
Tåget gick upp till kyrkogården; det var trettio grader kallt, träden voro rimfrostiga och solen lyste ännu längst uppe i kronorna, men nere på marken var det redan skymning och de lummiga träden kastade blåa skuggor över gravarna; domherrarna schasade varandra och drogo ner små snöfall; hela kyrkogården var en enda vit duk med några ojämnheter här och där, ty det hade fallit djup snö.
Tåget stannade; sången gick oklanderligt, predikan likaså. Därpå höll den unge prästen ett tal.
— Denne yngling hade haft en vacker framtid för sig, mänskligt att döma; han var av ädel börd, hade föräldrar i mycket goda omständigheter och av hög samhällsställning, en from moder som var känd för sin välgörenhet i hela staden (särskilt för den skyddande stiftelse som kallas Magdalenahemmet), han var en ädel natur, avhållen av kamrater, värderad av lärare både för sina framstående kunskaper och sin flit, vilka skulle ha fört honom långt på vetenskapens ärofulla väg. Men nu hade Gud också fattat behag i denne yngling och därför slog han honom och tog han honom, ty Gud slår, som bekant, sina käraste; och han höll även modern mycket kär och fadern även, därför hade han också slagit dem, och hoppades talaren att det måtte ha tagit riktigt hårt så att de skulle gå till rätta med sig själva och inse vilka stora syndare de voro och att det var för deras synders skull som de nu blivit slagna. Voro de icke syndare kanske? Jo men! Alla äro vi syndare, säger skriften, och förtjäna icke annat än död och fördömelse!
Här föll modern i en häftig gråt. Uppmuntrad härav fortsatte den 27-årige talaren och övergick nu till betraktelsen över »den lovande ynglingens framtid på andra sidan graven!» Ämnet var visserligen grann-laga, men sanningen skulle till ljuset...
— Mamma! ljöd en genomträngande barnaröst, så förtvivlad, så full av gråt att talaren blev stum.
Modern hade avsvimmat i faderns armar.
Då gick som en elektrisk stöt genom de ungas hop; det lät som om man bytt om fot, fanan gjorde en rörelse, kom åt en trädgren och en flock snöflingor föllo ned på den unge prästens kala hjässa.
Det gnistrade i hans isgrå ögon, ty han var nog obildad att tro på en avsikt i snöfallet, och över hans härjade drag spred sig en flammig rodnad. Han fortsatte och andedräkten syntes som en vit rök ur hans mun och hans skägg var grått av rimfrosten.
Han gjorde en volt i talet och skulle nu ur den öppnade graven inhösta några lärdomar åt ungdomen. Denne yngling hade varit begåvad med ett skarpt förstånd och han hade ägnat sig åt den världens visdom som kallas naturkunskap. Faran låg nära tillhands...
Talaren, vilken var den ende som hade tillfälle att hålla sig varm, märkte icke förrän nu att kylan tilltagit och att de små barnen gräto av köld, sedan modern återkommit till sans.
Han inskränkte sig därför till att varna de unga för den världsliga visdomen, som leder till fördärv och anbefallde det sanna uppenbarade ordet, som leder till Kristus.
Solen hade gått ner; och stjärnorna tågade upp.
Dödens frid låg över hela naturen; processionen 50 slingrade sig fram mellan de höga drivorna, och snön gnisslade så skärande under fötterna. Men i spetsen gick fanan, och se hon bar icke sorgen längre, ty det svarta krusfloret var blivet gnistrande vitt; fridens ängel hade andats däröver, dödens ängel hade fläktat med sin vinge.
På aftonen, sedan den avlidnes kamrater i några vackra sånger utanför sorgehuset givit sina tänkesätt om den dödes framtid tillkänna, samlades några närmare vänner till den bortgångne unge läkaren hos amanuensen i dennes rum bredvid patologiska anatomisalen.
Vid en förträfflig Tricoche och starka Havannor diskuterades den förflutna eftermiddagen.
— Tänk om han varit skendöd och hört vad som sades, anmärkte en ung medikofilare känslofullt.
— Omöjligt; vi ha införlivat den präktiga gossens hjärna med våra samlingar; vill ni se den?
— Nej, för Guds skull, svarades i korus.
— Det var ett makalöst gods; den vägde nära 1,600 gram — Ni vet att Cuviers vägde 1,700 — och den grå substansen var så avgjort övervägande — det var ingen hönshjärna, som Ni ha den äran att veta.
— Det var, sade du, en Meningitis som gjorde ända på den vackra historien?
— Ja och en genomgående sådan; hela membranen var förstörd ända intill pia mater...
— Nej, sluta nu.
— Är du sentimental, din sprakfåle!
När de gingo ut för att supera och passerade stora salen stannade amanuensen och visade på ett tomt bord till höger om en påbörjad medelålders man.
På bordet låg ännu kniven bredvid ett broderat lakan, märkt med ett krönt namnchiffer.
— Där vilade han sist, gamle Tönnes, innan de svarte kommo och togo honom, sade han.
De superade länge och drucko mycket; sedan följde sällskapet amanuensen på väg. När de kommo ett stycke ner på Trädgårdsgatan upphörde snön plötsligen att knarra, marken var svart och mjuk och de kände en doft av granris. De voro utanför sorgehuset; det lyste i hans fönster.
— Nu är modern därinne och gråter, anmärkte någon.
— Vem skulle det annars vara?
— Hm!
Amanuensen på pathologicum blev alldeles tyst, och när de kommo till hans port släppte han icke sällskapet förrän han övertalat en av dem att kinesa hos sig, ty han bodde för tillfället ensam i hela huset. Lyckligtvis frågade ingen honom om han var mörkrädd, ty han var av ett mycket våldsamt lynne när han hade förtärt något.