Skalden och poeten.

Han bar långt hår, hade dåligt bröst och drack absint. Hans gymnasieperiod hade infallit under den tid då de litterära föreningarna blomstrade; han hade alltså läst mycket dåligt över sina läxor, men skrivit föredrag på både långa och korta rader. Det hade väl kunnat botas av kamraterna i Uppsala, men vad värre var, hans hela riktning hade blivit bestämd; han var bliven »idealist» och trodde på det overkliga, därför betraktade han hela sin Uppsalavistelse såsom en overklighet, och det fick han lida för.

Men under det han gick på gymnasium hade Uppsala redan inträtt i reaktionen. Den siste skalden hade skurit halsen av sig för att undgå hånet, ingen beklagade den vilsefördes öde, utan fastmer kunde icke hans biograf underlåta att kasta ett lätt löje över hans personlighet. Dessutom hade hela tiden antagit en praktisk riktning, vilken även hade sitt direkta inflytande på studentlivet; man kände att man reste till Uppsala för att ta en examen och icke för att studera. Därtill kom även en annan omständighet; skandinavismens undergång i och genom det olyckliga danska kriget hade berövat ungdomen tron 53 på festtalet, och därför gick den och skeptiserade; vidare hade de oartiga Norskarna vid sista studentmötet sagt att studenter inte var någonting; att de stodo i vägen för ljuset genom att bilda skrå och att det icke kunde bli något riktigt bondeliv förrän man trädde ut ur »Studenterrammen», och annat mer som hade en viss avkylande verkan på studentgeisten.

Nu kom han emellertid upp »med ett varmt eldigt sinne, öppet hjärta; han var en älskvärd yngling, vänsäll, renhjärtad och troende; han trodde på allt gott och ädelt och stort och skönt», som en ordensbiograf sedermera vid ett glatt tillfälle yttrade.

Men han kom också upp på nationssalen en afton, då det var zwück, i samma sinnesförfattning och var nog oförsiktig att taga kuratorn på orden, då denne bad de nykomna kamraterna betrakta sig som hemma och med sina talanger bidraga till att illustrera festen.

Han gick fram till bålen, kastade de ringlande lockarna över axlarna, blixtrade med ögonen, knackade och framsade följande skaldestycke med värme:

Skynden då fram på den härliga ban som i glänsande ringlar
svänger sin ljusrika väg hän över framtidens fält.
Se, bort i fjärran där stå de tjusande okända fröjder,
leende blickande fram, fastän ur dunklet likväl,
vinkande glatt som serafernas flock ur de rosiga molnen,
kvädande framtidens sång, ljuvlig, osäglig musik. —

Här avbröts talaren av en trumpetskräll borta ifrån pianohörnet, där en landsman, som icke älskade poesi, försökte få ljud i tenorbasunen.

Men skalden:

Hästen då trängtande fram på de olika lockande stigar,
trängen till gruvornas djup, vetandets väldiga schakt —

54

Här brast hela församlingen ut i ett osläckligt gapskratt, men skalden fortsatte, vilt, fanatiskt under ackompanjemang av skrattsalvor.

Sväven på vingar dit upp till de klara förfriskande nejder,
diktens förtrollande hem, tankens eteriska värld.
Målen ock framtidens lockande bild i tjusande färger...

Bravoropen och skrattsalvorna fortforo, och han fortfor också. Slutligen hördes en röst: Fy fan, det är ju allvar! Man bildade grupper och pratade högt! Men han fortsatte ändå; hans bröst flämtade och hans ögon tårades.

När han slutat föreslog kuratorn hans skål och utbragte ett hurrarop för »skalden».

Han hade störtat ut innan hurraropen tagit slut.

Han visste icke att det just var en av de äldre landsmännens triumfer att på ett hyperpatetiskt sätt framsäga valda stycken av Tegnér och att han nu först blivit tagen som en imitatör (trumpetstöten) och lyckats vinna bifall, men slutligen blivit igenkänd och utskrattad som en »skalderacka».

Nu tror man att han var botad; nej martyrglorian var alltför kär. Han samlar snart några likasinnade och bildar ett hemligt förbund som utövar poesi, vilken på sammankomsterna bedömes under flitigt punschdrickande.

Emellertid hade samma kväll som skalden, vilket numera var hans öknamn, gjort fiasko, en annan ung nykommen också låtit narra sig att stiga fram och läsa upp ett poem; men det var annat!

55

Han sjöng om de höga vedprisen, om sin städerska, om mathålet han åt på, om föreläsningarnas skadliga inflytande, om punschens förträfflighet, om borgmästaren, om huru man bäst skulle hundsvottera polisen, huru man skulle bedraga hantverkare på varor; vidare gav han adress på bierstugor, talade om hur stor skuld han tänkte göra, att han troligen icke skulle ta någon examen utan sluta som student i Uppsala; han satte även i fråga att han skulle dö i en vedbod och beskrev huru han då skulle förhålla sig m. m. som icke kan återges.

Det var inte allvar, det! Bifallet var också oerhört och uppriktigt. Talen och svaren voro hjärtliga, nationen hade en poet! Och han blev bror med seniorer och kuratorer och byggnadsnämnd och biblioteksutskott.

Inom en termin var han teaterdirektör; hade inträtt i det lysande N. N. H., där han blev bror med docenten i sitt huvudämne, vilket var honom till stort gagn vid följande tentamen; dessutom hade han varit marskalk på en konsert i Katrina kyrka och hållit talet för kvinnan på Nordiska festen; han var alltid lyckad och hade grundlagt ett varaktigt rykte.

Avundsmän sade, att han var en narr och att han aldrig skulle ta examen. Men han gick på föreläsningarna ordentligt och satt alltid på första bänken; han tog rikligt med kollegier och försummade aldrig att kura; han var ingen rumlare men var ofta med i ett glatt lag och umgicks i familjer, där han gärna var sedd för sitt anspråkslösa sätt och sina glada visor.

Men skalden gick alltjämt och ruvade; håret blev allt längre och absinterna flera. Han föraktade poeten djupt; han gjorde som vanligt skillnaden så: den där 56 roar sig med att skriva, jag skriver på fullt allvar. Och det gjorde han, ty han gjorde intet annat. Han tog långa promenader ut till Gamla Uppsala för att avlyssna nordanvindens sus i granarna på kyrkogården några gamla sagor, han ropade upp kämpaskuggor ur högarna, men där kommo inga; han gick ut i kronoparken för att »ta stämning», men han fick ingen, han drev på kyrkogården men det blev ingenting av. Ingenting läste han annat än skönlitteratur och de estetiska systemerna. Men om kvällarna skulle han ha sina beundrare omkring sig vid toddyn, och då först levde han och kunde till och med bli genial; dagen därpå vid skrivbordet var han åter steril.

Så framlevde han några terminer och var mycket skygg; han tyckte sig läsa hån i allas anleten; till och med hans förbund hade börjat tvivla på hans begåvning och funno snart botten; de ledsnade på honom och kunde icke finna honom intressant längre. Intressant, det var just det han ville; han ville vara hånad, föraktad, blott han ådrog sig uppmärksamheten, blott han fick sympati, sade han. Han måste vara intressant till vad pris som helst.

Då först hittade han på den nya typen, som var så gammal, så gammal; han fann att han enligt Vischers system var ett »brutet geni» och nu skulle han bli bruten till vad pris som helst.

Han klippte av sig håret och lät ett par mustascher växa ut; han klädde sig ordentligt, skrev oskickliga visor, förde ett rått språk och ett utsvävande liv med dåliga bekantskaper. Dessemellan hade han hysteriska återfall och skrev klagande sånger. Men som han nu levat i flera år utan att ha levat ett liv i verkligheten, hade han ingenting att skriva om, annat än 57 sin sorg, men hans sorg var icke någon sorg ty han hade intet annat att sörja över än sig själv, och sig själv hade han pjaskat ut och plottrat bort bit för bit, så det fanns intet kvar. Det förstod han inte!

Emellertid hade ryktet om sonens oregelbundna liv nått det aldrig otillgängliga fadersörat, och beslöt fadern som var grosshandlare i Sundsvall företaga en revisionsresa till Uppsala, överraska sonen och hålla en gruvlig räfst. Olyckan ville att han vid sin ankomst till staden först råkar på en gammal vän, som han icke sett på många år och som därför ger middag, varefter sonen skall överraskas. Middagen blir långvarig och rundlig ty de bägge vännerna hava så många projekt att diskutera rörande de åtgärder, som skola vidtagas med den förlorade sonen. Sedan de ätit och blivit druckna, gingo de ut att söka det borttappade fåret. Han fanns ej hemma, men troddes vara på Himmelriket eller hos Åkerstens. Efter att ha vilat vid en toddy på Åkerstens, anlände man till Taddis och fick reda på den lilla spiraltrappan som leder upp till himmelriket. Sedan de girat omkring i den mörka gången åtskilliga varv, hördes ett skrik som ifrån avgrunden, en dörr slås upp och mot dem strömmar en flod av ljus, tobaksrök, punschångor och tjut. Det var himmelriket! Sonen står just i skjortärmarna vid en bål och skall hålla tal; han fattar i ett ögonblick situationen, fyller glasen och ber sällskapet hälsa hedersgästerna med ett fyrfaldigt hurra!

Vindlingarna i trappan, övergången från mörkret till ljuset, hurraropen och kanske mest middagen bedövade den gamle så, att hans entré skulle blivit ganska komprometterande om icke sonen störtat mot honom.

58

Därpå druckos flera bålar och åts sexa i stora salen på Gästis, och där blev sång och tal; sonen höll tal för fadern och kamraterna för sonen, varvid fadern blev så stolt över att ha en sådan, enligt beskrivning, förträfflig son, att han senare tog honom avsides i en fönstersmyg och frågade om han behövde pengar, vartill sonen sade — nej! Ett sådant nej var värt mer än pengar, menade han. Senare på natten bars fadern omkring salen i en stol under allmänt avsjungande av folksången.

Det blev ingen räfst av under sådana omständigheter, och fadern reste med det allra bästa intryck dagen därpå; men sonen stannade och fortsatte sitt ogudaktiga liv, i vilket han numera fann stort behag. Han blev fet och duktig, och hans bröstlidande gav sig, sedan han utbytt absinten mot punsch. Han försonade sig med mat och glädje och började äta frukost på källare samt lade sig till med råtthund.

Vid nästa majfest höll han ett roligt tal på nationen, och till höstlandskapet hade han lärt sig tre oskickliga visor. Han var synbarligen på bättringen, och en och annan av hans vedersakare erkände öppet att de misstagit sig på honom.

Härunder hade han glömt bort allt vad han lärt i skolan och insåg en dag, att han icke hade huvud för att läsa. Då slog han graden ur hågen och sökte en plats hos en träpatron i Norrland.

Nu är han den gladaste brädgårdsinspektor i Sundsvall, älskar god mat, starka anekdoter, men hatar poesi.

59

Poeten däremot, han framgick tyst och stilla på sin bana och tog en vacker examen.

Han har skrivit poem vid 1 drottnings begravning (varför han erhöll en briljanterad kråsnål), 1 kröning, 2 invigningar, 18 bröllop, 6 kristningar och många, många middagar och lär ha fått beställning på en kantat till nästa jubelfest, vad det nu blir för en!

Sedan hans Samlade Dikter även utkommit, tillhör hans namn litteraturhistorien.

Han är biograferad två gånger (andra gången i två upplagor) och man har redan utvalt buxbom till hans porträtt.

60