(Ett stycke bondeliv.)
Fadern ägde en gård i Uppland; han hade varit bonde men var nu possessionat. Han åtnjöt ganska stort förtroende i orten, hade erhållit kommunala uppdrag och stänkröster vid riksdagsmannaval; han var med ett ord en aktad man, rättrådig, hederlig, oförvitlig och väl burgen; för övrigt var han en mycket dålig människa, men det var ett naturfel som ingen hade rätt att klandra honom för, men det var mycket obehagligt för sonen, som fick umgälla det.
Det hade blivit en hop barn i huset; inkomsterna växte icke i samma proportion som barnens antal, därför måste det göras indragningar; detta roade icke fadern; han älskade ostindiska näsdukar och ville ha riktigt silver på sina sjöskumspipor; han ansåg sin hustru icke böra gå i halvsiden då nämndemansfrun gick i hel. När han såg dessa sina små önskningar hotade, blev han först ond på barnen, och lät dem gå dåligt klädda; sedan när de blevo vuxna fingo de göra nytta och slutligen skötte han gården med dem. Det var en god affär, ty han hade dem för bara maten!
Ingen människa misstänkte några dåliga motiv; alla berömde de utmärkta föräldrarna till de artiga 61 och flitiga barnen, som skygga och darrande av hunger alltid hälsade så hövligt. De fingo mycket litet mat: »det är så hälsosamt», sade fadern, som alltid hade aktningsbjudande motiv för alla sina dåliga handlingar; de fingo eländiga kläder: »barn ska härdas», sade den hedervärda fadern; de fingo ingen uppfostran, men arbeta som drängar och pigor: »barn ska lära sig arbeta;» och folket sade: »vilken förträfflig uppfostran, och högfärdig är han inte fast han kommit sig upp, ty hans barn få då gå som drängar och pigor!»
Om de vetat hur högfärdig han var! Det jäste i honom att han skulle känna sin underlägsenhet under den där fattiga präststackarn, som han alltid sökte reta till strid på kommunalstämman, men som alltid fällde honom på ett så humant sätt genom att meddela en faktisk upplysning i saken ur sitt förråd av kunskaper. Det myllrade i hans passionerade sinne, då han kände huru det dock fanns något, som ej kunde fås för pengar; han, som med sitt stigande välstånd fått aktning, heder, ära, anseende, kunde dock icke fylla den avgrund som låg mellan honom och prästen. Prästen begagnade ord, som han icke förstod; prästen kunde knyta ihop ända till tre tankar och dra till dem så att det kändes som en rännsnara om hans förstånd; det var bestämt finare hjul i prästens mekanik; dessutom — och det var det värsta — prästen hade en söndag rättat ett par bokstäver som kommit vilse i hans protokoll. Nog av, han hatade honom, med hela den styrka som nerver härdade vid plogen och slagan kunna utveckla.
Han mönstrade en afton sin barnskara och utvalde med sin fadersblick den svagaste bland 62 gossarna. Han tog honom som av en händelse avsides och talade om Uppsala, om studentfanan, om sången, om de vita mössorna och mera. Därpå gav han sonen lov att studera; men, sade han, du är en fattig gosse och får reda dig själv; jag kan icke göra något för dig, utan du får som andra fattiga gossar hjälpa dig fram med konditioner; blir du informator i något förnämt hus, så kan din lycka vara gjord, sådant har man sett förr!
Gossen kom i skola och var flitig. När kamraterna voro lediga, då fick han gå bort och läsa läxor med minderåriga och det var ej roligt: sina egna läxor preparerade han om nätterna. Det lilla han förtjänade tog fadern om hand och köpte åt honom de äldre brödernas avlagda kläder: »man skall behålla pengarna i huset», sade han.
Emellertid gick han igenom sin ungdom under nöd och strid, men med fast mod, ty han trodde på framtiden: blir jag blott student! var den tanke som höll honom uppe! Och han blev student! Han sprang från Kuggis och köpte för sina sista pengar en vit mössa; och så gick han ut ur staden för att komma hem till sina föräldrar; han hade fyra mil att gå, men det var en vårkväll!
Han gick den långa förfärliga Vaksalavägen, och han tyckte den var vacker; han sjöng och han sprang och han skrek för att få luft, ty han hade ju ingen att meddela sig med; han hade solen bakom sig och han såg sin skugga bli allt längre; men när han vände sig om, låg ännu alltid staden bakom honom, 63 med Carolina, Slottet och Domkyrkan; en gång uppe vid Vaksala kyrka hade han förlorat dem ur sikte, men så döko de upp igen; när solen gick ner och lärkorna tystnat ute på de ändlösa åkrarna, kände han sig trött; han hade inga pengar. Han fortsatte vägen och kände att han var hungrig, ty han hade icke ätit på hela dagen av bara oro. Men han gick på; han sjöng icke mer, men han tänkte på huru glada mor och systrar skulle bli, när de fingo se hans vita mössa. Det började knastra under hans fötter, ty det frös på den ännu fuktiga vägen. Då fattade han mod och gick in i en stuga. Där sutto tre bonddrängar på spiselkanten och rökte pipa.
— Förlåt mig, kan herrarna ge mig lite mjölk och låta mig ligga över natten?
De tre herrarna tittade på varandra, men sade ingenting.
Han upprepade sin anhållan.
— Inte! ljöd omsider det vänliga svaret, och de tre försjönko åter i samma tysta häpnad och orörlighet.
Han gick; när han kommit ut på landsvägen vände han sig om; där lågo de tre herrarna med näsorna mot rutan och grinade.
I nästa stuga blev han vänligt mottagen och fägnad grundligt, oaktat hans uttryckliga förklaring, att han icke ägde några pengar.
— Håhå, rika Lundmarks äro inte utan, de!
Folket kände hans far, hans rika far; det gav honom att tänka på!
Han lade sig i en mjuk säng och sov så gott, men drömde att han satt i skolan och skulle förhöras. 64 Och när han vaknade i den lilla stugan, var solen redan uppe och hans första blick föll på den vita mössan, som hängde vid fönstret; och det rosenröda sidenfodret lyste igenom den vita sammeten och den såg så fin ut, men så glad på samma gång! Och han betraktade sina dåliga kläder, som hängde på klockfodralet, och han såg på de söndriga stövlarna och han skämdes, ty han mindes gummans ord.
I detsamma öppnas dörren och en piga träder in, går rakt på hans stövlar och bär ut dem för att borstas. Därefter hör han dämpade skratt i köket utanför; han rodnade av harm och skam.
När han sedan stigit upp och fått kaffe, tog han avsked och förnyade sin förklaring och ursäkt. Gumman försäkrade att hon ingenting begärde, men ville han ge något åt flickan... Det var tunga steg över tröskeln!
När han var utanför hörde han genom det öppna fönstret:
— Lika snål som fadern! Att inte ha så mycket ambition... utan komma som en tiggare!
Då gick han upp i skogsbacken vid vägen och stormgrät; han visste icke om det var av harm eller sorg eller skam; men han kände att han fått ett sår invärtes som blödde och förgiftade hans blod; ty onda och osunda tankar uppstodo hos honom. Han försökte en analys. Han fann att det icke var så mycket förödmjukelsen, ty den skolan hade han genomgått på sina konditioner; han hade åkt på kuskbocken, fått heta »han», mottagit julklappar av strumpor och andra nyttiga ting, fått tillbaka sina pengar då han måst spela fjärde man i en preferans och tappat; sådant kände han väl; nej, det var något 65 annat som kändes djupare; han trodde att han förlorat tron på fadern, vilken för honom alltid framstått som idealet för sanning, heder och rättrådighet. — Huru ofta hade han icke hört honom säga: det finns intet så föraktligt som osanning; jag hatar ingenting så som orättfärdighet o. d.
Men han blev snart glad igen, när han nalkades hemmet; han tänkte sig huru syskonen och modern skulle stå på verandan och vifta mot honom, när han kom på stora landsvägen, och så skulle systrarna springa mot honom med Tello i hälarna — det ögonblicket skulle ge honom allt igen!
Det var fram på söndagsförmiddagen, mellan tio och elva då han stängde sista grinden och fick sitt hem i sikte. Han såg ingen mänsklig varelse på verandan eller utanför. Han sökte ådraga sig uppmärksamhet genom att sjunga, men utan verkan!
Han går in genom förstugan alltjämt sjungande, går igenom barnkammaren och gossarnas rum utan att träffa en människa; han går i köket, ingen piga; slutligen inträder han i salen, alltjämt gnolande på Sångarfanan, då han mötes av ett dundrande tyst!
Han befann sig mitt ibland familj och husfolk, vilka åhörde huru modern läste predikan. Det blev en paus i läsningen, men blott ett ögonblick, ty en blick av fadern, och modern tog sina ögon från gossen och fortsatte läsningen!
Det var en förskräcklig halvtimme som återstod; tvenne stämningar hade brutit varandra, och förtrollningen var också borta.
Det blev ledsamt och kallt alltigenom! Efter predikan förde fadern sonen med sig ut och spatserade. Man tog av en händelse vägen åt kyrkan och råkade inträda där just som Gudstjänsten var slut.
Fadern mottog lyckönskningar av kyrkfolket och syntes ganska förnöjd! Så kom prästen.
— Guds frid, pastorn, nu skall han få predikohjälp.
Pastorn lyckönskade sonen och tackade för den erbjudna hjälpen, men frågade om sonen redan hade så avgjord kallelse, att han bestämt sig!
— Kallelse? sade fadern. Hå, det skall väl inte krävas så strängt; man ser så mycket folk som blir präster!
De följdes åt framåt prästgården. Sonen och prästen voro snart i ett samtal, som fadern ej deltog i, ty han visste ej varom det handlade.
Framkomna till prästgården bad värden dem stiga in, men fadern sade tvärt: nej, tack! tog sonen med och gick.
De gingo tysta bredvid varandra länge.
Slutligen sade fadern:
— Jag hade tänkt att det inte var värt att du blir präst!
— Jag har aldrig ämnat det!
— Har du inte?
— Nej, jag har inte kallelsen!
— Jaså! Men jag vill att du blir det!
— Jag menar jag blir vad jag vill, när jag bekostar mina studier själv —
Fadern tänkte en stund.
— Om jag hjälper dig med studierna, blir du präst då?
Han fattade sonens hand och såg på honom!
— Nej, icke för vinnings skull!
— Om jag ber dig!
— Nej! Jag är icke av den rena bekännelsen.
— Det är icke jag heller, tröstade fadern, men det halp icke.
Samtalet var slut. En märklig förändring hade försiggått med fadern på dessa timmar.
Han hade fått samma sak mot sonen som han nyss haft mot prästen; men hans fåfänga var större.
Resultatet blev parlamenteringar, som strandade mot sonens fasta beslut att icke mot samvete åtaga sig att förkunna en lära, som han ej bekände helt och hållet. Modern skickades fram med sina böner, men intet halp.
Då visade fadern honom ur huset. Genom gamla lärare erhöll han en sommarkondition och med besparingarna reste han om hösten till Uppsala och började läsa på graden.
Vid första terminens slut hade han alldeles klart för sig att en examen egentligen är en ekonomisk fråga, att akademiens viktigaste person är räntmästaren och att tal om järnvilja, flit o. d. är snack. Här funnos en mängd opåräknade utgifter: inskrivningsavgifter, lösen, nationsavgifter, kollegier och böcker. Ett enda lexikon kostade lika mycket som han tänkte leva på under terminen, och han levde mycket sparsamt. Han bodde innanför ett arbetsfolk som hade 68 barn. Modern skickade i hemlighet en flaska mjölk i veckan, vilken han gömde bakom en bjälke ute i vinden; när det var kallt fick han hugga en vak i flaskan och hämta sitt förråd för tillfället.
Det där gick ändå an; att han förkylt händerna gick också an; att han blev svag och eländig av dålig föda också, ty sådant tog icke skada på hans själ, men det var annat som förmådde det.
Han kunde icke betala nationsavgiften; landsmännen ägde befria honom därifrån genom allmän omröstning på landskapet. Han stod i rummet utanför, när de läste upp hans namn.
En landsman begär ordet och, då han ej finner den sökande tillstädes, förklarar han, att det endast kan vara lågt vinningsbegär, som dikterat denna ansökan, då fadern vore känd som en minst sagt välbärgad person.
Vid voteringen beviljades hans ansökan att bliva från terminsavgiften befriad med tre rösters pluralitet.
Han drog sig nu mera alldeles tillbaka, och de få kamrater som förut umgåtts med honom, stötte han ifrån sig genom sin misstänksamhet.
Det blev vår och det var en Valborgsmässoafton. Studenterna samlades som vanligt på torget om kvällen för att med fanor och sång tåga upp till Slottsbacken.
Han hade varit ute och gått för att hålla sig varm och vände just om Carolinahörnet då han såg det långa tåget komma emot sig. Han blev blyg, han blev rädd och ville springa sin väg; men han ville så 69 gärna vara med; han hade ju rättighet; men så tänkte han på den där gången på nationen, och så blygdes han — han hade ju inga rättigheter. Nu tågade de förbi honom, han tyckte att alla de vita mössorna sågo på honom; själv hade han icke någon ren mössa utan gick i hatt och det kom också för honom. Han följde ändock efter och blev knuffad i folkhopen; han stannade med de andra åskådarna uppe på backen; han trängdes allt längre fram mot sångarna; han kände igen gamla skolkamrater, men han vågade sig icke fram. Och nu klingade »Våren är kommen» så jublande friskt och eldarna lyste runt kring horisonten. Här hade han stått som katedralist året förut och drömt om det ögonblick då han skulle få vara med, och det stod så livligt för honom, att han glömmer sig och faller in i sin sångstämma!
— Å, håll mun på dig, när studenterna sjunga l röt en gesäll och knuffade honom i sidan!
Nu hade han bevis på att han icke var student!
Han ville gå hem senare, men han gick ändå ut i staden för att höra på sången och se de glada upptågen. Det lyste i alla nationssalar; han tänkte ett ögonblick gå upp på sin; men det kostade pengar, och om han också haft skulle han ej vågat gå dit. Man skulle ha viskat, så trodde den token, »har han råd med det?»
Han kände att han den kvällen var på god väg att bli en dålig människa! Han var så viss, att i hela det stora studentsamhället ej fanns en enda, som i denna kväll var så olycklig som han — och ändå funnos där så många som voro fattigare. Det fanns en fläck på honom och en sådan som han visste att 70 ungdomen aldrig förlåter, och han var dock oskyldig; det skulle ha varit en lisa att ha varit skyldig, tyckte han.
När han kom hem och gick igenom arbetsfolkets rum, satt hela familjen omkring ett väl dukat bord och åt.
— Nej, kors, är inte magistern ute; vi trodde vi inte skulle få se honom förrän i morgon bittida!
Och så skildrades för honom hur lustigt det brukar gå till; hur hela stan är vaken om natten och hur studenterna gå till slottskällan på morgonen i soluppgången; och hur roligt det skulle bli i morgon på första maj!
Han gick in till sig och slog upp fönstret. »Sjung om studentens lyckliga dar», hörde han. — — »Inga stormar än»; »Inga stormar, Inga stormar», sade basarna för att göra saken troligare, men han blev så ond, ty han älskade ännu sanningen och han fick en hel hop onda tankar om poeterna, »dessa mänsklighetens flattörer», menade han.
Han gick till sängs, hörde arbetarens barn läsa aftonbön och somnade i den fulla övertygelsen att han var en förkastad människa.
Åtta dagar senare skulle han upp på nationen för att läsa ett anslag om ett ledigt stipendium på 15 rdr. Han valde en timme efter middagen då han nästan var säker på att ingen skulle finnas på lokalen.
Han fann tamburen full av rockar; han gick igenom läserummet och fann dörren till salen stängd, men hörde en röst som talade. Han lyssnade!
— Mina herrar, då Xlands nation i dag har den 71 äran och glädjen att se sin inspektor hedra densammas enkla bord med sin närvaro, är det för oss en så mycket kärare anledning att få hälsa honom — — —
Han tittade genom nyckelhålet och såg ett långt dukat bord med ljus, vinglas och blommor; kurator stod med ett Champagneglas i handen vänd mot nationens inspektor, professor X.
— — — och jag ber på alla mina landsmäns vägnar härmed få föreslå en skål, en tacksamhetens för den aldrig tröttnande välvilja, varmed ni herr professor städse omfattat Xlands nation, en välönskans för vetenskapens nestor, akademiens ära, som så hävdat Xlänningarnas gamla namn! Leve Xlands nations inspektor!
Hurra, hurra, hurra, hurra! inföll nationen, och fanfarer skrällde.
Han måste höra fortsättningen och satte sig ned vid dörren.
Det knackade i ett glas och det blev dödstyst.
— Mina herrar landsmän! — Jag har icke många ord att säga! Den oförtjänta ära, som kommit mig till del, då ni inbjudit mig till ert lysande bord, har tilltalat mig ganska livligt. Det är gott för en gammal man att se sig avhållen av ungdomen, och det är desto kärare, som denna ungdom blivit född och uppfödd i samma hembygd, ja mina unga vänner: det samband, det osynliga samband, som äger rum mellan personer, födda och uppfödda i samma hembygd, är i sanning egenartat; man känner sig som barn av samma mor och man älskar varandra som sannskyldiga fränder. Xlands nation har för mig alltid varit som en kär anförvant och, oaktat den ringa beröring man kommer till varandra, har jag dock fått er alla kära — 72 och jag känner eder alla; det finns icke en av er som ej ligger mig om hjärtat. I tycken måhända, att vi så sällan se varandra? Väl! Men jag ser er, jag ser med mitt vakande öga, ty jag älskar er!
Vet ni, mina unga vänner, jag säger ibland för mig själv så här: Gud late aldrig Xlands nation komma att ångra den stund då den utsåg mig till det ansvarsfulla kallet — — —
Han sprang ut i tamburen för att få skratta ut och återvände sedan till nyckelhålet.
Inspektorn stod där ännu med glaset i hand och tårarna i ögonen och talade.
— i hemmet, mina unga vänner, är det vi få lära allt gott, i hemmet är vår lyckligaste tid; huru mycket ligger ej i detta enda ord: hem! Och I han alla lyckliga hem — jag vet det! Men därför skolen I också vara tacksamma! Tanken på denne fader, som för eder arbetar och trälar och drager dagens tunga och hetta; det är för er han arbetar, ty varför skulle han arbeta för sig själv — — —
Han avlägsnade sig och mötte i trappan vaktmästare med fat och buteljer.
Det kändes som om något gått i baklås för honom. Han tyckte att alla människor ljögo; studenterna i sin sång, kuratorn i sitt tal, inspektorn i sitt tal; men det värsta var, att de bestämt frodde på vad de sade; inspektorn grät ju! Eller var det kolsyran! De voro sålunda vilseförda! Han hade ju efter hand funnit att allt förhöll sig på ett rent motsatt förhållande i verkligheten mot vad som sades av människorna. Icke hade inspektorn visat nationen någon välvilja, icke var han någon nestor i vetenskapen, 73 han var ju ansedd för en stor medelmåtta; icke kände inspektorn alla landsmännen, han som aldrig såg dem mer än en gång om året på vårmiddagen; och ordet hem, det väckte ju hos honom de allra obehagligaste föreställningar; och hans far, icke arbetade han för sonen — det var ju lögn alltihop!
Om kvällen skrev han till fadern och sade, att nu ville han bli präst, ty han hade ändrat mening i vissa saker.
Två år efteråt har han tagit dimissionsexamen och håller på med den praktiska.
Hans levnadssätt och hans yttre ha undergått vissa förändringar. Han har genomlevat en andlig kamp, som numera är slut. Ansiktet är något åldrigt; näsan mera framskjuten och markerad; ansiktets hud fast, gul, med två mörka skuggor efter skägget; vissa muskler omkring munnen (buccinatorerna) mera rörliga och utvecklade, liksom alltid på språng; blickarna oåtkomliga; om man ser honom i ögat, kan han kontrahera pupillen, så att man tror sig se en blind; det där lilla mörka pupillhålet, där själen strålar ut, är han så rädd om; pannan är högre, men man ser platsen efter det gamla hårfästet; händerna äro vissna, men han har blivit fet.
Hans studier bestå i homiletik och kateketik.
När han står i katedern och extemporerar är han vältalare, men det är mera en exeget än en predikare man hör.
Kateketiken är honom motbjudande, men han måste, och han är strängt plikttrogen. Han får tre av 74 de värsta gossarna från Prinsens skola till sig kl. 6 varje morgon; dessa skola senare på dagen ge prov på lärarens skicklighet genom att svara på ett visst antal katekesfrågor; barnen tycka icke om att stiga upp i otid, därför äro de sömniga och tredska, men som de äro fattiga, tycka de om slantar. Detta vet den unge människokännaren och därför begagnar han detta vanliga och tillåtliga medel.
Hans två mellanår hade icke varit angenäma; han hade visserligen fått umgänge genom kollegiet, men de voro icke behagliga dessa unga män, ty de voro så obildade, menade han, och dessutom hade de ett vakande öga på honom och umgingos hos en professor.
Litet svårt hade han också haft att finna sig i den tyranniska ton, som lärarna begagnade mot honom, och tilltalsordet du kändes som ett tillbakaflyttande i skolan; det verkade så förkrossande, att han ibland trodde det vara en villa att han arbetat sig ur gossåren, han tvivlade på all utveckling överhuvud.
Striden hade varit svår! Han hade slutat sin första period i tvivel, då när han beslöt läsa på prästen, men gick icke till botten med sin sak, utan kastade sig över till absolut stupidité.
Han ville bli kristen på allvar, men han kunde icke; han ville pröva sig genom späkning, självförvållade lidanden, men han fick aldrig extasen. Han slog en gång upp ett tryckt plakat på sin vägg med »Kom till Jesus!» Visserligen led han litet smälek därför, men det var så litet mot vad han lidit förr, att han tog ner plakatet igen.
Han prästvigdes i Domkyrkan i föräldrars och syskons åsyn; fadern tog emot honom på korsgången och kysste honom; modern grät och syskonen också. Han var som vanligt lugn och kall.
När tiden blev fullbordad, erhöll han komministraturen i hemsocknen.
Nu är han mycket avhållen av sina församlingsbor, är ansedd som en snäll och hederlig man, och så är han; men främmande folk från stan, som hört honom i kyrkan, säger att han är »död».
Med fadern umgås han rätt förtroligt; de spela bräde om lördagarna och äta middag tillsammans om söndagarna.