Lättsinnet.
Nätt och jämnt hade han tagit en dålig studentexamen, då fadern dog och lämnade honom fyratusen rdr i souvenir. Det var mycket pengar, menade sonen och reste om hösten till Uppsala för att ta graden.
Anländ till ort och ställe hyr han och två kamrater en triplett på Svartbäcksgatan. Sedan går han ut och ser på stan; när han blivit nykter, börjar han höra sig om fordringarna till graden. Han får då veta att man icke kan tala om några fordringar, ty graden är helt enkelt frukten av mångåriga studier vid universitetet, graden är krönet på bildningen, graden är en utvidgad studentexamen, graden är egentligen icke någon examen alls; för övrigt använder man första terminen till att uppvakta, anmäla sig till föreläsningar utan att besöka dem, ty dem kan man icke ha någon nytta av ännu, med ett ord till att orientera sig!
Och Gud, vad han orienterade sig!
Man såg honom uti Eklundshovskogen slå käglor och dricka punschbålar kl. 11 på förmiddagen och det var han som uppfann att ge åkarn tre riksdaler, för att han på hemvägen skulle köra omkull i svängen nedanför backen.
Det var han som uppfann att man kunde rida på 77 de förspända droskhästarna, när man ej fick rum i vagnen eller på kuskbocken.
Det var han som fann upp, att man kunde simma över ån för att komma till Lamby’s.
Han anförde alla nattliga uppträden på torget; han sjöng första bas och försummade aldrig allmänna sången; han blåste b-kornett i nationen och införde det bruket att nationsextetten alltid upplöste sina sammankomster på torget medelst fanfarer.
Han var älskvärd i dessa upptåg, men han hade även sina stunder, då han var fruktansvärd. Det var då han blev utsläppt kl. 11 från ett schweizeri och icke kunde komma in någonstans mera; det var då bärsärkalynnet tog sig ut. Då gick han till torget och utvalde en handfast skara för att gå ut på strövtåg. Först släcktes alla lyktor på Svartbäcksgatan och så bar det av ut till stadens utkant vid Kungsdiket. Där låg en ölstuga. Kom han ej in, då kunde han i raseri bryta ner hela längor med staket och gamla plank; han lät en gång bära en grind från Vaksala tull ner till Fyris — han tog ner skyltar och bar i ån, ja han lät en gång föra en släde från en gård och skjuta den ner i en vak så att endast det yttersta av skälmarna syntes — allting skulle ner i ån.
Allt detta nidingsverk, som numera upphört, tåldes av stadens borgare; aldrig hörde man några klagomål åtminstone, vilket gav studenterna anledning förmoda att de togo igen skadan på annat sätt.
Hans mest berömda dåd var dock den i annalerna länge levande belägringen av »Tunnan», en ölstuga en halv fjärdingsväg utanför Svartbäckstull, på en åker på väg till Gamla Uppsala. Han tog ner ett staket och utdelade spjälorna som spakar, med vilka 78 dörrar och fönsterluckor skulle brytas upp på den lilla stugan, i vilken fyra borgare hade stängt in sig. Han gick själv upp på taket och släppte ner stora stenar genom skorstenen, så att spjället sprang sönder; han började lyfta av takpannorna och fick foten igenom de murkna läkterna, då ett väldigt skri förkunnade att dörren var uppbruten och att besättningen kapitulerade. Han var fruktansvärd, där han stod i skjortärmarna i den kalla vinternatten, drypande av svett, och han skulle säkert ha blivit gastkramad som en värdig ättling, örn någon av de gamla kämpar stigit upp från Fyrisvallen därute och sett på den belägringen.
Nå, det där var nu hetta i blodet, som borde ha givit sig, innan de fyra tusen riksdalerna tagit slut, men den gjorde inte det!
Hans hem var oordentligt; det låg vid en stråkväg och där spelades bräde och dracks öl hela förmiddagarna. När han mot slutet av terminen skulle ta fram sina böcker, fann han dem icke. Slutligen hittade han i en koffert bland orena kläder en psalmbok, ett nya testamentet och Anna Maria Lenngren.
Andra terminen, då han kommit underfund med att graden var en examen, till vilken fordrades tolv betyg, började han läsa humaniora, det vill säga Paul de Kocks romaner på franska, »för språkets skull», diverse skönlitteratur och latinska grammatikan, ty han hade hört att nian skulle skriva latin en gång till.
Nu var han bliven sexmästare i nationen och det var ett maktpåliggande värv — och kostsamt.
Tredje terminen tog han ett kollegium i latinskrivning för att lugna sig, ty han började bli orolig. 79 Hans liv fördystrades även av husliga bekymmer, ty han hade en kontubernal, som ville läsa och som ej kunde fördra de eviga kort- och brädspelen i hemmet.
En kväll hade de slagits och då kontubernalen, som var en inbunden vildsint natur, dragit upp sin kniv, fattade den andra sin laddade bössa och sköt av skottet i väggen. Saken gjorde ett obehagligt uppseende, men det hindrade icke honom att alltid ha bössan laddad över sin säng och att knäppa med hanen, innan han lade sig, för att låta kamraten höra att han var på sin vakt. Ingen ville flytta mitt i terminen, och man levde på fältfot. Detta gjorde att han flydde hemmet och att vid fjärde terminens ingång hans fyra tusen riksdaler voro slut.
Det var en vändpunkt i hans liv — han skulle börja vigilera.
Nu tror man att kamraterna övergåvo honom, att alla så kallade vänner, som ätit hans sexor och druckit hans punsch, skulle vägra honom sin hjälp! Nej, visst icke; den penning, som cirkulerar i studentrörelsen, är icke förvärvad av ägaren och därför betyder den så litet; där i staden bedrivs så mycken hemlig socialism, att om föräldrarna bara visste!
Att vara utan tillgångar är nu en sak, som i Uppsala är lätt hjälpt, men att ha skuld är något värre, och det var det han hade.
En morgon väcktes han av en karl, som visade en räkning på ett par blanklädersstövlar. Han hade aldrig i sitt liv dragit blankläder, men en provisor på apoteket skulle på en Gillebal och kunde icke få blanklädersstövlar utan att någon gick i borgen, pro forma. Han hade alltså gått i borgen.
— Vill herrn betala den här räkningen?
— Skall jag betala hans stövlar! Jag känner knappt karlen!
— Men herrn har accepterat!
— Pro forma, ja, det har jag gjort! Gå sin väg nu!
Karlen gick, men han kom igen om åtta dagar, och då voro de två!
— Vill herrn betala?
— Nej! Ska jag betala andras stövlar; tycker herrn det är billigt? För övrigt kan jag inte!
— Då blir det utmätning!
Han låg i sängen och såg huru de upptecknade: ett beväringsbandoler, en bajonett (tillhörig K. Upplands Regemente), en hamptygsrock, en tobaksburk (utan lock), två kortlekar, en studentmössa. Han tvang dem att vidare upptaga: 8 tombuteljer, en galosch, Ödets lek (från ett lånbibliotek), en nattkappa och en latinsk temabok.
Han fann uppträdet nytt och underhållande, varför han bjöd herrarna på var sin halv öl, som de tacksamt emottogo.
Vid närmare besinning fann han det ändå orättvist att han skulle betala en annans stövlar och han gick till en kamrat, som läste på hovrätten.
Han gjorde sin relation och förklarade sig missnöjd med domen.
— Men du har ju redan skrivit på utslaget, att du erkänt skulden?
— Ja, det är sant, jag skrev på! Men det bryr jag mig inte om! Jag processar!
— Processa aldrig med hantverkare, ty du förlorar alltid! Jag processade med min skräddare om en 81 överrock härom året och jag förlorade genast i första instansen!
— Men du hade fått rocken!
— Ja, naturligtvis!
— Ja, men jag har aldrig fått några stövlar!
— Det är samma förhållande!
— Men, ponera casus!...
— Det hjälper inte!
Han blev slutligen övertygad om att han redan förlorat processen, och att han måste betala rättegångskostnaderna, såvida han ej ville bli bysatt, ty de upptecknade lösörena skulle säkerligen icke räcka!
Han fick nödiga instruktioner att gå till Bolén för att skaffa pengar.
Bolén var en ockrare, som ägde det största huset vid torget. Nu var han gammal, hade upphört med rörelsen och blivit metodist. Liksom för att försona sina synder, eller om av behov att se supplikanter, fortfor han ännu med att låna ut pengar utan ränta, men mot god borgen.
Han gick alltså till Bolén; blev mottagen i en vacker salong, frågade om han hade äran tala vid brukspatronen (§ 1 i instruktionen).
Brukspatronen bad honom sitta och tog upp ett samtal ganska ledigt. Supplikanten förde konversationen in på dagens religiösa frågor, talade om den gängse otron, prästbristen och statskyrkans intolerans. Härunder hade han blivit tillräckligt varm för att resa på sig och för att kasta betydelsefulla blickar på det album, som brukspatron nu (enligt § 2) skulle fatta. Det var ett fatalt ögonblick: han berömde 82 pendylen, kriticerade ett landskap, genomströvade rummet i alla riktningar, men Bolén tog intet album.
Enligt § 2 skulle nämligen ockraren strax efter hans inträde, just då konversationen hotade att avstanna, liksom av en händelse fatta ett stort kvartalbum, utstöta en suck och slå upp reformatorernas konterfej. Detta var det avgörande ögonblicket, på vilket lånet berodde. Då skulle nämligen låntagaren ögonblickligen, utan att klicka, falla in: »Det var en väldig Guds man, den Melanchton, eller Luther, eller Huss», vem det nu var som låg uppslagen.
Då skulle ockraren, enligt § 2 mom. 6, säga: »Nej, kors att herrn känner dem», varpå låntagaren: »O ja, visserligen känner jag dem!»
Men ockraren kände icke instruktionen, utan fann ett så livligt intresse i samtalet att han glömde sin vana.
Situationen blev kritisk och han beslöt att bryta dess spets; han tar albumet själv, slår upp på en slump och utbrister: »Det var allt en satans karl, den Luther! Var det inte, brukspatron?»
Lånet utföll icke.
Affärerna blevo allt sämre och han kände redan under sina fötter den gungfly, som kunde bli hans grav.
Upp till posten varje morgon för att spana efter rekommenderade brev, och så ut att låna och så ut att betala. Hela dagen gick utan att tid blev att läsa. Fjärde terminen gick ut och han ansåg sig böra slå graden ur hågen.
Kamrater gjorde upp hans skulder; själv sökte han en prediko-kondition och började läsa på prästen.