Primus och Ultimus.
Östgötarnas trädgård var riktigt fin på eftermiddagen den andra juni det året, ty där skulle bli kransbindning till promotionen. Örtagårdsmästaren hade låtit kratta gångarna och rensa bort allt gammalt löv sen fjolåret; han hade med egen hand stöttat upp narcisserna och tulpanerna, som nu stodo i full blom, och halva nationen hade dagen förut grävt upp rabatterna. I en berså av blommande syrenbuskar var ett stort bord dukat med lätta förfriskningar för damerna; därbredvid ett annat med något solidare varor för kandidaterna och sångarna. Tvenne lagerträd hade blivit nedflyttade från Botanicum för att lämna sin tribut till den ungdomens fest, som dagen därefter skulle begås.
Av fruntimren voro somliga unga, andra äldre; de voro antingen systrar, fästmör eller mödrar; men i dag voro de alla vackra.
Det låg över det lilla sällskapet en sådan dämpad fridens stämning, som plägar infinna sig efter fullbordandet av ett långt, mödosamt arbete; all oro var borta; segern var vunnen, man väntade endast på belöningen.
Bland de unga männen var det två, som ådrogo 84 sig uppmärksamheten framför de andra: det var i själva verket primus och ultimus.
Primus var en smärt, högväxt ung man med ett yttre som var felfritt; bröstet var högvälvt och bar alls icke några intryck efter ett långvarigt lutande över skrivbordet; skuldrornas bredd ganska betydlig, de fina händerna, med phalangerna i fullt normal skönhetsproportion, vittnade om en ras, som ej under generationer haft kroppsarbete i något led; man kunde ha sagt med ögonmått att foten höll precis en huvudlängd i profil och dess höga valv hade icke sjunkit under trampandet på en nedgången skosula; det var med ett ord en fullständig, oförstörd idealgestalt och ändå hade han det största betygantalet. Och icke ett spår av rynkor mellan ansiktets muskler, som skyddades av ett tunt fettlager vilket aldrig behövt anlitas under det starka hjärnarbetet, ty ägaren var själv rik och tillhörde en mycket rik köpmanssläkt. Han hade dagarna förut på ett lysande sätt försvarat en utmärkt avhandling: Les differentes époques de la Poésie Provengale jusqu’ à la mort de Louis le Débonnaire.
Han bar sitt huvud högt och var glad och öppen, artig och chevaleresk mot damerna som en medeltidsriddare och när han nu föll på knä för sin trolovade för att prova lagerkransen, då var det en scen från en Cour d’amour; han hade icke köpt denna belöning; han hade arbetat sig fram därtill, ty han hade ju kunnat skaffa sig gård och hustru för fyra år sen, men det ville han ej, och emedan han var rik, hade han ställt högre fordringar på sig än på de andra; ty han hade sina kunskaper till bättre pris. Men fyra år äro långa och han hade gjort sin riddarevakt med ära.
Ultimus, caput för en fattig kommendörsätt, var en trettioåring med fina drag, blek hy och mörkt hår; han var enkelt klädd, men ytterst omsorgsfullt, nästan ängsligt, och hans kläder buro lätta antydningar om borstens alltför flitiga begagnande; han såg icke glad ut, icke lugn ens, ty tunga moln gingo då och då över hans panna. Han hade endast sin syster med sig, ty han ägde inga anhöriga eljest. Hon hade redan bundit hans krans, icke alltför omsorgsfullt, och var nu ivrigt upptagen av konversation med de andra oförlovade kandidaterna, bland vilka hon väckte ett visst uppseende genom sitt behagliga sätt och sin ytterst smakfulla och eleganta toalett.
Brodern kastade då och då en sorgsen blick på systern; han var tio år äldre än hon, han hade vaggat henne som litet barn och han hade varit hennes enda stöd — då kan man veta! Det hade varit en ganska mörk historia, icke så originell, tyvärr, men tyst hade den varit och därför fordrar den vördnad. Han hade sett resande köpmän tillhandla sig skogarna omkring hans hem, han hade sett huru samma köpmän inropat hans gamla fäderneboning, huru de rest upp torn i Nürnbergerstil i alla fyra hörnen på det gamla renaissanceslottet som de låtit vitstryka, och han hade satt sig ett mål före, ett mål för livet — att åter en gång träda i besittning av det gamla godset och återställa det i dess forna skick. Men som han var en klok man och insåg tidens strävan, fann han den enda möjliga utvägen bestå i att arbeta, underlätta arbetet genom teoretiska kunskaper och därigenom komma till kapital — och sedan! Han hade därför valt naturvetenskaperna och disputerade om »Fenyl-syrornas återförande på formeln C12 H5.»
Systern hade aldrig förstått honom riktigt; hon ville att han skulle bli officer, som fadern hade varit, hon ville att han skulle leva efter sitt stånd, som en gammal moster hade lärt henne säga, men brodern svarade endast med en kyss på pannan och såg noga till att det intet fattades den älskade systern; han hade också dedicerat sin avhandling till henne, och det tyckte hon om, men hon kunde icke låta bli att skratta åt titeln, och det gjorde brodern ont; hon var avundsjuk på primus7 fästmö, som kunde läsa upp de fransyska verserna ur hans avhandling och få förtjusta åhörare. Det där C12 H5 C_12 H_5 tyckte hon var så roligt, och det sade hon nu högt, och det var därför brodern var ledsen, men det var nog för annat också.
Emellertid började stämningen antaga en muntrare karaktär; sånger och tal avlöste varandra, och ultimus blev anmodad att repetera sitt tal till kvinnan, som han i morgon skulle uppläsa i kyrkan. Som han aldrig skrivit vers, hade han måst anmoda primus, vars latinska tal till föräldrar, lärare och målsmän han i gengäld uppsatt. Han skulle just börja, då nationsvaktmästaren steg fram och viskade honom något i örat; han blev litet blekare än förut, bad om förlåtelse och gick ned åt porten till gatan. Där stod en karl och väntade honom; denne bad om ursäkt att han kom olägligt, men han hade bud från kamrern, att doktorns växel, som troligen blivit glömd, hade förfallit i dag, och att banken väntade den skulle bli reglerad innan morgon middag klockan tolv.
— Den förfaller icke förrän i övermorgon, då de fyra månaderna äro ute!
— Det står 120 dagar och de tvenne sista månaderna ha haft 31!
— Hälsa att jag skall komma!
Han återvände till sällskapet nästan paralyserad, men måste vara med i glädjen; och det blev även gemensam supé med förberedande dans, tills äntligen klockan blev elva och man skildes.
Klockan sex följande morgon var primus på benen, tog sitt bad, satt upp på sin häst och red ut åt Stockholmsvägen. Han var glad som en lärka och lät hästen emellanåt gå steg för steg, så att han fick repetera sitt tal, och han talade latin för tallarna så att det sjöng i skogen. När klockan slog sju började kanonerna på Slottsbacken att spela; då kastade han om hästen och red hem för att göra toalett.
Ultimus hade haft en svår natt. Han visste att han blott behövde räcka ut handen för att få en ny borgen av primus, ty han lånade aldrig pengar; han skulle gärna göra det i övermorgon, men icke i dag — för sin systers skull, och utställaren — var en fattig kamrat! Han skulle ha mördat primus, om han sett en enda misstänkt blick under aftonens bal kastad på hans systers eleganta klänning. Han befann sig i en situation sådan som endast en ond stormakt kan uppfinna; hela hans med så mycken skicklighet uppförda finansbyggnad hotade att störta just nu, då han stod vid ingången till en ny bana! Under hans funderingar gick tiden, och kl. 8 skulle han vara på samlingsplatsen. Han kom dit och han kom i kyrkan och befann sig på hedersplatsen bredvid primus.
Kantaten spelades upp; promotor talade om matematikens ställning till de övriga vetenskaperna i våra 88 dagar; han kastade en hastig blick på de nyaste forskningarnas resultat; han redogjorde med några ord för Cauchy’s skiljande av rötterna till synektiska funktioner av en variabel, kom in på plana kurvors envelopper och singulära solutioner samt förirrade sig in på vederläggningar av Clairvaults och Eulers föråldrade teoremer. Ultimus följde med en stund, men tankarna lupo upp med de smala trekvartskolonnerna och gingo ned på andra sidan bågen. Han såg ett ögonblick att läktaren mitt emot honom var klädd med unga damer; men då fick han ögonen på Prechtens våldsamma figurer på tabernaklet och han kände hur de trampade honom på bröstet; han försökte nya uttydningar på kragstenarna i koromgången, men tankarna lupo ändå runt om ett litet avlångt blått papper; han försökte se ut på församlingen, men tyckte han såg kamreraren och kassören. Slutligen måste han upp; promotor hade sagt: att nu voro de vid ingången till vetenskapens härliga tempel och gav han dem härmed fullmakt att inträda. Hans tankar rörde sig om en svavelsyrefabrik, när han kände en krans läggas på sitt huvud och ett skott small av; »Valepræclarissime Doctor» — han hörde endast ett val e, ett vale till allt som han hoppats på och strävat efter! Han fick ett papper i handen med namnteckningar under — han observerade att de voro obevittnade.
Primus hade hållit sitt tal. Nu steg ultimus upp darrande och blyg och läste upp verserna.
Han talade om kvinnan; huru hon i alla livets skiften är mannens stöd, som moder, som syster — härvid gick hans blick upp till läktaren mittöver och då han såg sin systers varma blickar blev han stark — 89 och som brud. Nu slog klockan tolv — det fatala klockslaget; hans tal var slut, kanonerna dundrade, orgeln spelade upp och klockorna ringde.
Den vackraste dagen i hans liv var förstörd; han som så väl behövde ett minne att värma och stärka sig vid, han fick det ej!
Åtta dagar senare, innan ännu lagerkransen vissnat, hade han inträtt i ett helt annat tempel än det som promotor öppnat för honom; han var anställd som kemist på en porslinsfabrik — han var arbetare. Första dagen kändes det något tungt att på slaget 7 vandra in genom den stora porten, som endast öppnades mot uppvisandet av ett märke, tillsammans med dessa tysta misstänksamma människor.
Men när han inträdde i laboratoriet och hörde drejskivors snurrande över sitt huvud, vagnars rullande, hissars gnällande och verkmästarns kommandoord, då kände han det fridfullare än på gamla Chemicum bland medikofilares lek och pojkstreck; han kände nu först vad arbetets andakt var. När han kom in i ateljéen, där unga flickor sutto vid långa bord och målade porslinet, och såg deras allvar, deras oavbrutna flit som icke stördes av prat eller skratt, föll en bit fördom ur hans föreställningar om världen; men i nästa ögonblick kände han sig nästan ängslig till mods, ty han var ju i paritet med dessa, endast att han var primus, vilket dock föreföll honom tvivelaktigt! Han skulle anordna tillredning av de färger, med vilka dessa skulle måla; de voro som artister mot honom; han skulle analysera kaolinet, innan arbetarn formade 90 det, han skulle undersöka smaltsens smältbarhet, innan godset sattes i ugnen — han var ju blott ett biträde åt arbetarna! Men han hade ett oerhört behov av att vara något mer, han erfor det som en skyldighet! Han läste då in sig på sitt laboratorium om nätterna och söndagarna för att göra sin upptäckt; han såg att det fanns något inom denna gren, som ännu icke var gjort här i landet och icke ute heller; det var detta han skulle göra. Han underkastade Sévres-porslinet de skarpaste analyser för att avlocka detsamma dess hemligheter; han måste upptäcka dessa lysande färger, som icke förändras i bränningen; en gång var han upptäckten på spår. Han visste noga chlorens inverkan på koboltföreningar; huru dessa under olika temperaturgrader förändra färg; återstod då att fixera dessa färger på olika stadier — att få en hel skala att röra sig med; dessa resultatlösa försök togo månader! De voro icke angenäma förövrigt.
Mycket folk kom han i beröring med, men där kunde aldrig bli något förhållande, ty man saknade varandras förutsättningar. Principalen var rik och obildad, därför kände han sig honom både underlägsen och överlägsen, men det kunde aldrig bli något deciderat.
Herrarna på kontoret voro gott folk nog, men de smickrade honom och beklagade honom, och det senare var förödmjukande. De undrade så ofta »hur f-n man kunde stå i en smutsig blus och koka smörja, när man var doktor och adelsman!» Och det var just detta han ej ville säga dem. Försökte han under sina rastpromenader på den instängda fabriksgården tala vid någon arbetare, möttes han alltid med 91 misstroende; var han ock klädd i sin blus, röjde de vita händerna duvan bland kajorna. Då kände han olyckan av att bära ett namn!
En gång hörde han ett par arbetare i portgången samtala om honom:
— Det är då — att våran adel ska gå på det där sättet!
— Å var du lugn, han gjorde’t inte, om inte en var nödd!
— Tror du det? återtog den förste och knep med ögonen.
— Var så säker; han var inte så gemen mot oss annars.
— Men han är en snäll man!
— Tacka honom den för det; men han har högfärden i sig, den fattiglappen, fast den inte syns!
Han återvände till sitt tysta rum och eldade på i reverberugnen för hundrade gången. Han såg hur smaltsen i digeln antog den ljusröda färgen, så rosenröd som hans vackraste drömmar; han såg hur den blev blå som en vårhimmel — han ville fixera den, men då bleknade den och blev gråblå som en drinkares öga.
En dag fann han några kristaller anskjutna på ett filter, som stått över några dagar. Han betraktade dem genom mikroskopet och kände dem ej; han visste vilka reagentier han begagnat; dessa måste alltså ha varit orena. Han underkastade sina kristaller den skarpaste analys; han förnyade den flera gånger, men kom ej till något resultat. Då slog det som en blixt för hans ögon; han stod vid odödlighetens tröskel, han hade upptäckt ett nytt enkelt ämne! Han 92 sprang ut i ateljéen och ville tala om det för flickorna, men han vände om i dörren och gick in till svarvarna och frågade vad klockan var, och så ned i magasinet och såg på priskuranterna och så tillbaka till sitt rum, där han andlös kastade sig på soffan och var galen i fem minuter!
I fjorton dagar levde han i ett febrilt tillstånd, men sen hade han sin avhandling färdig, och med prov av den nya kroppen, som han givit namnet Ptyren, insände han densamma till vetenskapsakademien.
Primus hade uppskjutit sitt bröllop till hösten, emedan han först ville göra en studieresa till Italien för att lägga sista handen vid sin bildning. Mången hade funnit uppskovet omotiverat, och fästmön icke minst, som gärna velat vara med; men han var bestämd. De funnos dock, som starkt tillrådde resan, ty man hade trott sig märka att den unge doktorn efter promotionsdagen undergått en märklig förändring; man sade till och med att han var litet vurmig efter det myckna läsandet, och trodde man att en utrikesresa skulle göra honom gott.
Han reste — ensam. Icke såg han mycket på museerna, ty dem hade han tenterat förut, och han ville gärna behålla sina vackra tankar om de erkända stora snilleverken, men han företog ensliga resor upp åt Apenninerna och levde herdeliv i naturen; och allt var nytt för honom. Han fann träden så stora och så vackra i teckningen, att han kunde ligga och beundra dem en hel förmiddag, ty hans öga hade sett 93 sig trött på boktryckarens små, små likformiga vassa typer.
Under dessa vandringar gjorde han en ny och som han tyckte ganska intressant bekantskap med sin egen personlighet. Så länge hade han umgåtts med andras tankar och meningar att han alldeles glömt sina egna. Han fann en viss ursprunglighet i dem och tyckte att de kändes mycket varmare än de andras. Så tänkte han över sitt förflutna liv och fann det så solljust det kunde vara, för solljust. Allt vad han hemligast önskat hade han fått, allt vad han företagit hade lyckats; alltid hade han fått sin vilja fram, ingen sorg hade han haft. Han kände sig ofri härvid; lyckan tyranniserade honom — lyckan förföljde honom! Han erfor ett ödes hand över sig och han trodde sig vara den förste, som förstod att Polykrates kunde vara olycklig. Dessutom ägde livet ingenting att ge honom mera; han visste sitt öde; han visste att han kunde vid 45 års ålder äga ett vetenskapligt rykte, han visste att han därigenom kunde nå äreställen; han hade redan den skönaste och bästa kvinna — om ett år kunde hon visserligen vara ful, sjuklig, kanske icke så god mer. Det hade han icke mod att bära, ty han kände att han icke övat sina krafter att bära något sådant, och å andra sidan: om så ej bleve förhållandet, så stod han åter på den gamla punkten med sin evinnerliga lycka, sin dödande lycka! Han förundrade sig dessemellan över att han icke kände någon hemlängtan.
När dessa tankar gjorde honom oro, reste han ner till Rom och umgicks med konstnärer och unga utlänningar vid beskickningarna. Här fördes då ett lustigt liv, och det roade honom stundom.
Den överenskomna tidpunkten för hans hemresa var förbi och han hade redan fått ett påminnelsebrev. Han begärde fjorton dagars uppskov. Han låg nu i Neapel.
En afton var han utbjuden till en rysk attaché, som ägde en villa vid golfen, en knapp mil söder om Vesuven.
Det var en lysande fest; där voro eldiga viner och svarta ögon; han dansade mycket och var särdeles upprymd. Tillsammans med några intima lämnade han salongen och gick att promenera i parken. De togo vägen utåt en hög klippudde, som sköt rätt ut i havet och på vilken var en belvedere. Solen hade gått ner och kvällshimlen var redan svart, så att stjärnorna brunno röda och stora genom den uppvärmda luften. Utsikten var så fri och storartad man ville se; rätt ut mellan Capri och Ischia låg havet öppet; i norr bakom Vesuv syntes blott ännu alpha av Stora Björnen, men i zenith hade de Perseus, Cepheus, Andromeda och Cassiopea. De gingo så långt ut på klippornas spets, att de hade under sig hela vattenytan, vilken, lugn som en spegel, återgav hela den del av stjärnkartan som låg i zenith.
Detta gjorde ett livligt intryck på honom att se himlen under sina fötter och han började svärma. Han lutade sig fram över barriären och stirrade ned i djupet.
— Sen I, så nära ha väl aldrig syndare haft att komma in i himmelen; men det är sant, jag är rik, och förr skall en kamel genom ett nålsöga... Nej, det är icke så! Vad har jag brutit att jag skulle bli så rik, så lycklig, att jag ej får gå ditin; jag ärvde den synden, det finns då arvsynd och det trodde 95 jag ej! Men Perseus föddes av Danae och ett guldregn, och jag ser ändå honom med därnere; därnere, ja! Men himlen är ju däruppe; då måtte det här vara det andra!
I detsamma kom ett stjärnfall i synbar riktning från zenith; han såg endast reflexen i vattnet och blev skrämd av den ljusa punkten, som tycktes komma underifrån rätt upp emot honom. Med ett anskri var han uppe på barriären.
— Jag kommer! utropade han och kastade sig med huvudet före ned i den mörka spegeln, som spräcktes och förvandlades i en gnistrande kaskad. Han syntes snart över ytan och lade sig lugn på rygg betraktande stjärnorna, tills båt kom och tog honom.
— Jag är så lycklig, var hans enda yttrande, när han fördes in till hospitalet för sinnessjuka i Neapel.
Ultimus hade återfått sin avhandling jämte upplysning att samma »upptäckt» var gjord ett par år förut och att den obestämbara kroppen under spektroskopet visat sig vara oxalsyra.
Denna underrättelse skulle säkerligen ha förkortat hans liv om icke samtidigt han fått veta, att systern blivit förlovad med en väl bärgad person och att han därigenom befriades från varje ängslande omsorg för henne.
Då han nu befann sig ensam och fristående, kunde han icke underlåta att känna sig till en viss grad lugn och på samma gång en smula lycklig. Han 96 eftertänkte om icke detta lugn skulle kunna fixeras; vad som oroade honom och jagade honom var det löfte han givit sig om återupprättandet av familjens namn och glans. Men det fanns ingen, som hört detta löfte, som han endast givit sig själv; han fann att hans olyckor härledde sig av den enkla omständigheten att han satt nollpunkten på sin skala över lycka och olycka för högt; återstod endast att flytta ner den och han skulle bli lycklig. Personligen var han icke äregirig, alltså skulle detta ganska lätt gå för sig.
Han började i lugn betrakta sin belägenhet i livet och fann den bra. Han hade tre nätta rum att bebo, ordentligt bord, så stora inkomster att han ej behövde neka sig något, och i det lilla samhälle han tillhörde åtnjöt han högsta rang.
Han hade beslutat att icke göra några upptäckter vidare och övade sig dagligen i resignationen. Härigenom inträffade, att han numera arbetade utan feber, och se, han såg klarare igenom hela serier av fakta, vilka han förut under oron gyttrat ihop; nu fann han med lätthet den ena nya förbättringen efter den andra i arbetsmetoden och lyckades till och med göra en »upptäckt», som gjorde fabrikens varor begärligare i marknaden. Han hade förut levat i futurum, och därför blev allt imperfectum, nu levde han fullt i den närvarande tiden, och därför hade han alltid en fast trampad mark att gå ut ifrån, innan han tog ett steg framåt. Det erövrade lugnet förlänade hela hans person och uppträdande denna säkerhet som inger förtroende, vilket gjorde att han ofta togs till rådgivare i bolagets viktigare frågor.
Inom året hade han köpt två aktier i fabriken 97 och vid sista bolagsstämman blev han vald till revisorssuppleant.
— Den mannen kommer att gå långt, sade någon vid tillfället.
Själv trodde han ingenting, ty han visste av erfarenhet huru litet eget arbete förmår.