För konsten.
Det var en vårdag i början av 60:talet. — Jag gick ned i torget för att höra på gardesmusiken och visa en ny vårrock.
Man spelade just ouvertyren till Don Juan, och jag hade hyrt mig en femöresstol tätt invid musiken för att taga något reda på instrumenteringen, ty jag var musikus, d. v. s. jag var e. o. i stadens auktionsverk och gav lektioner å piano och violoncell.
Jag blev störd i min musikaliska njutning av några taktstampningar tätt invid min stol. Då jag skådade upp, fick jag syn på en gammal man, säkert 60 år, med gråa, toviga lockar och ett intelligent ansikte med duktiga drag. Han var klädd i en lång rock av rödbrunt tyg — kläde var det ej. Mannen var något lutad, men hade han sträckt på sig, skulle han bestämt hållit sex och en halv fot.
Hans ögon voro oavbrutet fastade på musikanterna; en underbar eld lyste i dessa ögon, och man såg på hans åtbörder, att han drömde sig anföra musiken.
Då musiken tystnat, hördes ett enstaka »bra!» Folket vände sig om; man såg på varandra och fnissade; barnen, som alltid äro hjärtlösa, skrattade högt och pekade finger åt den gamle mannen, ty 181 det var han som, nog barn att ej kunna lägga band på sina känslor, givit sitt högljudda bifall tillkänna. Det skar mig i hjärtat; vårsolen blev mörk och mina ögon; jag förargades över människornas ondska och ångrade att jag tagit den nya rocken för att lägga hyende under deras fåfänga. Det var naturligtvis för deras skull som jag tagit på det nya plagget. Ett vemodigt, ömkande löje svävade över den gamles läppar. Jag steg upp från min stol och erbjöd honom åt den gamle; han såg på mig så underligt genomträngande, tackade för mitt anbud, men föreslog i stället att vi skulle promenera tillsammans.
— Herrn är musikalisk? sade han.
— Jag älskar musiken, men hör ej till de utkorade.
— Vill herrn komma hem till mig, så ska vi göra musik? Vad spelar herrn?
— Piano.
— Dåligt instrument, men gör sig gott till en flöjt. Ser herrn, jag blåser flöjt. Jag har hållit på i femtio år, för nu är jag 67, och noter har jag för ett par tusen riksdaler, men kanske vi ska äta middag först ?
— Jag brukar äta på »Tennknappen».
Vi följdes åt till nedre Fredsgatan och åto en enkel middag. Vid bordet tog gubben upp ett parti klibröd ur bakfickan.
— Ser herrn, det är så hälsosamt, detta klibröd, och jag äter numera alltid på detta ställe, ty här tillåter man mig verkligen att äta vad slags bröd jag vill. På förra matstället skrattade man först åt mig, sedan nekade man ätt servera mig något, om jag fortfarande störde vissa herrars aptit med mitt 182 osmakliga bröd. Äro ej människorna galna? Och det säger jag herrn, att om vi ska bli vänner, vilket jag tror, så tala aldrig med mig om spritdrycker eller tobak. — — —
— Men nu ska vi gå hem, så herrn får se hur vågmästar L. har det.
Vi styrde av bort till Köpmangatan, fyra trappor upp i ett gammalt hus. Där hade gubben en dubblett, högst egendomligt möblerad. Ett dåligt fortepiano, några fioler, en violoncell och till sist en ganska försvarlig flöjt, jämte en hylla full med smutsiga och slitna noter. Här funnos från duetter och trios, ända till oktetter och orkestersaker, allt med flöjt.
Redan vid första försöket — en duett för piano och flöjt — märkte jag det tragiska underlaget i gubbens liv. Han var född musikalisk, vurmade för musik, men saknade det förnämsta av allt — öra och taktsinne.
Det ser verkligen ut som vår Herre skulle roat sig med att skämta med åtskilliga människor, och detta på ett ganska underligt sätt. Han ger dem en brinnande lust att frambringa något skönt eller åtminstone reproducera vad andra frambragt, men nekar dem på samma gång förmåga att utföra det. Till ersättning slår han däremot dessa olyckliga med blindhet, så att de ej märka sin fattigdom, utan leva nöjda i sin lilla drömda värld och skratta åt den skrattande hopen.
Men jag vill först i korthet tala om L :s föregående historia för att sedan kunna återge några drag ur vårt treåriga musikaliska samliv.
L. var ett i Stockholm känt original, och som Blanche redan under L:s livstid ej drog i 183 betänkande att kasta in några skämtord om honom i en roman, tvekar jag icke att med några drag teckna och om möjligt förklara denna egendomliga personlighet från en tid, då ännu ej den moderna nivelleringsprincipen gjort sig gällande, vilken vill sätta alla människor i en hyvelbänk och så draga till med hyveln efter vattenpass, att alla bli lika som ett par hyvlade bräder.
L. började sin bana i en hökarbod, men visade redan där så stora anlag för musiken, att han blev bortkörd. Principalen fann honom en dag sittande innanför disken, blåsande på sin flöjt, vilken han nyss smort med finaste nötolja, då en piga kommer in och begär ett halvt skålpund pottkäs. L. tittar upp från noterna om pottkäsen skulle befinna sig i grannskapet. Tyvärr stod den längst uppe vid taket.
— Finns inte, svarade han, utan att märka principalen.
— Ja men jag ser att den står där uppe, återtog pigan.
— Säljs inte, svarade Lampa och skulle just taga ihop med en skala, då principalen stiger fram — rycker till sig flöjten och kastar den i en mjöltunna.
Här är en lucka i biografien, tills vi finna L. såsom sin egen hökare. Huru detta kunnat tillgå känner jag ej; förmodligen genom arv, ty icke hade han kunnat tjänt sig upp. Han hade emellertid nu bragt det så långt, att han kunde varje kväll hava musiksoaréer hemma hos sig. Traktering ansåg han nu ej behöva tryta, ty det var bara att taga ur boden, »så kostade det ingenting». Nog av, han måste 184 göra cession, och alltihop var som bortblåst. Därpå tog han sig för att arrangera baler, men det gick icke bättre, och slutet blev den fatala konserten på Börsen, där man blåste ut ljusen och ringde i klockan, när L. uppträdde som solist på flöjt.
Detta grep honom mycket djupt, men han gömde smärtan och talade aldrig om den saken för mig förrän sista kvällen han levde,
Oaktat han redan var till åren, gick han in som e. o. tjänsteman i vågen och blev snart ordinarie. Vid den tid jag gjorde hans bekantskap, uppbar han 1,000 rdr i lön, men en vikarie befriade honom från tjänstgöring mot det att vikarien fick sportlerna, och nu florerade gubbens musik ända till sista veckorna av hans levnad.
Vem helst han råkade, som kunde ett instrument, tog han hem med lock eller pock, helst så att de blevo fyra, ty då drog han alltid fram med en kvartett av en tysk, vid namn Aigner, där gubben hade en obligatflöjtstämma.
Man följde med honom hem, dels av nyfikenhet, dels av medlidande. Det hände till och med att utmärkta amatörer stötte tillsammans hos Lampa; ja, jag kommer ihåg en gång, då till och med några av kungliga teaterns artister gjorde honom den äran. Då var Lampa lycklig, men hans glädje blev ej ogrumlad, ty han fick hela kvällen uppbära förebråelser för att han ej kunde hålla takten. Gubben skyllde på att han i följd av snuva ej hade någon »ambichy». Då det led fram åt kvällen, blev sällskapet oroligt, ty man hade ej sett en skymt av vått eller torrt till förtäring, och då någon av de yngre var nog dristig att kasta fram något om en hungrig mage, 185 förklarade gubben, att han aldrig brukade äta om kvällarna, och att han för övrigt bjöd folk hem till sig för att göra musik och inte för att äta och supa.
Efter den förklaringen försvunno de flesta av de gamle, och nu återstod ej annat för honom än att samla unga omkring sig, i vilkas sällskap han förut ej just funnit behag, emedan de kritiserade hans gamla älsklingskompositioner. Snart såg han sig omgiven av en skara unga män, som voro roade av musiken, och som gubben fick kommendera dem och ingen vågade klandra hans takt eller »ambichy», blev han dem särdeles bevågen och bjöd dem som oftast på Piccardon och saffransflätor.
— Tag mera bakelser, gossar, brukade gubben då säga.
Den som höll längst ut av gamla gardet var en mycket besynnerlig figur. Han kallades magister Nyberg, var vikarierande lärare i en lägre apologistskola, hade förr varit student och spelt bort 11,000 rdr — på fiol.
Han var gubbens protegé, d. v. s. Nyberg måste dagligen spela duetter med gubben samt uppbära snubbor var gång det gick sönder i takten, vilket alltid var L:s eget fel. Till gengäld härför åtog sig L. att skaffa Nyberg en plats, vilket tillgick på det sättet, att L. varje morgon vid sitt choklad läste annonserna i Dagbladet.
Långa tider gingo om, utan att någonting ville låta höra av sig. Magistern svalt så han blev mager som en spik, men han tröstade sig med att fiolen dess bättre fick plats under den svarta bonjouren, vilken blev allt vidare och vidare.
— Herrn som tagit studentexamen skall bli 186 tjänsteman, för man lever inte på musiken, herre. Herrn kommer, ta mig tusan, att dö i en vedbod på en kista, om herrn fortfar att spela. Kom ihåg vedbo’n och kistan, herre!
Så brukade L. uppmuntrande tilltala den stackars magistern, vilken aldrig svarade, av fruktan att gå miste om det varma husrum, som han fick åtnjuta under de stunder, han var hos L. och spelade. Jag kan knappt påminna mig hava hört den mannen yttra ett ord, mer än en natt då vi gingo hem tillsammans och han berättade huru han hört Mozarts G:moll symfoni spelas på en konsert. Han talade då så att han darrade i hela kroppen och grät som ett barn.
Omsider lyckades L. en dag få tag uti något passande för den stackars magistern. Man annonserade efter en person, kunnig i att måla likkistplåtar — med vers på.
— Men inte kan jag göra vers, invände Nyberg, som helst ville bliva kvitt arbetet.
— Men jag kan, jag, ser herrn, svarade Lampa. Här finns härinne, tillade han och pekade på sin verkligen imponerande panna. Och dessutom ha vi psalmboken.
Och nu måste magistern under L:s överinseende måla likkistplåtar. Gubben dikterade och Nyberg skrev. Medan de vilade sig, gjordes duetter. Men snart ledsnade båda, och Lampa icke sist, ty han tyckte det vara alltför livliga påminnelser om sin förestående bortgång, vilken han önskade så avlägsen som möjligt. Innan han lät magistern gå till magasinet för sista gången, ville han ändå två sina 187 händer och gav honom därför en ytterligare påminnelse om vedboden och kistan.
En ny finansplan måste uppgöras för den fattiga Nyberg. Att giva honom några kontanter gjorde L. ej gärna, ty dels tyckte han det icke löna mödan, dels ansåg han arbete vara hälsosamt.
Han hade i sin ungdom hopsatt en »polacka» och låtit trycka densamma. Den var satt för piano, »men lämpade sig särdeles väl för flöjt», som det stod på titelbladet. Som nu ingen människa hade köpt densamma, återstod blott för L. att sprida sitt kompositörsnamn för intet. Emellertid hade han väl tjugo exemplar i behåll. Av dessa skulle Nyberg få tio att sälja för underpris åt bekanta, på det han av inkomsten skulle kunna leva tills han skaffat sig en plats, men ingen ville köpa, på grund därav, att Nyberg aldrig ville bjuda ut kompositionerna, vilka han var nog musikalisk att kunna värdera. Det blev alltså ingen inkomst av, och Nyberg fick leva ändå — på vad vete vår Herre. Magrare kunde han icke bliva och ej olyckligare heller, men han klagade aldrig. Det är troligt att L. kastade åt honom ett och annat ben från sitt magra bord.
Tålamod hade han som en ängel och ond var han blott en gång, som jag såg. Vi spelade en av Plegels trior. L. kom av sig, och trogen sin vana skrek han:
— Det är då själva fan att aldrig magistern kan hålla takt!
— Nej, si nu var det vågmästarn! var Nyberg nog djärv att svara, varpå han steg upp, tog fiolen och gick.
L. blev häpen över sådant mod hos den beskedliga Nyberg.
— Gemen karl att vara häftig också! ta humör för så litet — beskedlig stackare — men kan aldrig lära sig takt. Han skulle ta värvning på en tid och gå rekryt — hm! hm! förstöra nöjet med sitt retliga lynne. Vi få väl taga en duett, kära du.
Och nu togo vi en duett för flöjt och violoncell. Gubben hade noter för alla instrumenter.
På tre dagar syntes ej Nyberg till. L. blev orolig, men visste ej var magistern bodde eller om han bodde någonstädes, ty det talade aldrig Nyberg om. Fjärde dagen kom Nyberg tillbaka lika from som förr. Mat kunde han undvara, men ej musik.
När jag blev närmare bekant med L., vann jag hans synnerliga förtroende och blev honom oumbärlig. Jag var den skickligaste pianist i Stockholm, påstod gubben, och skälet var att jag aldrig tredskades, utan följde med hans flöjt, huru illa han än drog i väg.
Under vårt snart dagliga umgänge hade jag tillfälle att iakttaga åtskilliga egenheter hos honom. Han var mycket ohågad att dö, och för att förlänga sitt liv, åt han på sistone rått kött och klibröd, under det han fördjupade sig i studier av gamla läkareböcker. Om nätterna stod han i en vedkällare och sågade ved för att bli varm och sedan få sova desto bättre. Om dagarna tog han sig långa promenader och var vid sina 67 år vid full vigör.
Under allt detta hans sökande efter hälsans bibehållande gömde sig dock något, som jag snart fick klart för mig. Gubben var giftassjuk, icke av håg för äktenskapet, utan av lystnad efter ett rikt parti, 189 varigenom han skulle kunna komma i tillfälle att göra riktig musik. Har jag endast fullt upp med mat och dryck, tänkte han, så får jag nog dem som spela. Dessutom hade han i många år drömt om en dyrbar »Böhmflöjt». Får jag blott en rik hustru, så får jag nog en flöjt, och får jag en sådan flöjt, så skall ni, ta mig tusan, höra att Lampa har »am-bichy». Och gubben gick verkligen åstad att fria. Korgar fick han naturligtvis till höger och vänster, men lät ej modet falla.
Så hade han en gång fått spaning på ett gammalt ogift fruntimmer, en rik och musikalisk mö. Om hon hade föräldrar i livet visste han ej, och det bekymrade honom föga. Han hade emellertid aning om att hennes fader skulle leva i en mycket hög ålder. Nog av, L. klär sig svart med vit halsduk, skickar magistern att köpa en blombukett, inrullar sin polacka, omknuten med ett rött sidenband, dock så att kompositörens namn tydligen kunde läsas utanpå, tar sig en droska och åker till den gamla mamsellens bostad. Han kommer dock icke längre än i förstugan, där han emottages mycket kallt av den blivande makan. Han börjar med polackan. Mamsellen häpnar. Därpå rycker han fram med blombuketten och frieriet, men detta har till följd ett hysteriskt anfall, varvid fruntimret dock bibehåller nog besinning att öppna dörren, skjuta ut den åldrige friaren och kasta blommorna och polackan efter honom. Av hela det förfärliga ordsvallet kunde gubben ej uppfatta mer än att hennes fader hade dött samma dag på morgonen.
— Hin till otur också, att gubben skulle dö just 190 som jag kom att fria. Otur också att jag skulle komma att fria, just som gubben dog.
Sedan friade L. aldrig mer.
Hans levnads slut nalkades, och symptomerna voro nog kraftiga att övertyga honom själv därom, han som likväl aldrig trott att han skulle dö, förrän åtminstone framåt sitt hundrade år.
Han blev retlig till lynnet, och alla övergåvo honom, till och med de unga. Blott Nyberg och jag höllo ut.
En kväll hade vi gjort kvartetter tillsammans, och L. hade uppfångat en ung notarie som spelte altfiol. Gubben var den kvällen alldeles omöjlig — ingen takt, ingen ton i flöjten; det gick sönder oupphörligt.
Notarien, som brukade spela med i Mazérska kvartetten, blev ursinnig och gav L. hårda ord hela kvällen. Till slut utbrast han med den mest överlägsna ton:
— Hör nu, vågmästare! stoppa herrn sin pipa i säcken och knyt väl igen. Herrn skulle aldrig ha kommit sina läppar vid en flöjt, ty herrn har ju varken öra eller begrepp om takt!
L. satt mållös. Ännu hade ingen haft hjärta att säga honom sanningen, och nu kom hon som ett åskslag över honom. Han förlorade det enda han hade att stödja sig vid — tron på sin musikaliska begåvning. Hela hans förflutna liv låg som ett moln bakom honom, och nu förstod han med ens alla de lömska skratten, som han förut ej aktat på.
Nyberg, den ädla själen, som alltid trott på L. och nu såg honom krossad och förödmjukad, blev upprörd i sitt innersta av harm och sprang upp från 191 stolen med ovanlig livlighet för att säga notarien en hel hop obehagligheter. Läpparna darrade och ögonen voro fuktiga. Orden trängdes om varandra, och det enda han fick ordentligt fram var ett ljungande:
— Skäms, lymmel!
Notarien tog sin hatt och gick, i det han ytterligare kastade några glåpord åt L. och hans musik.
— Magistern skall vara lugn. Det anstår en filosof, sade L. åt Nyberg, då denne ämnade skicka några avskedsord åt den bortgående.
— Vill ni gå ut och gå, gossar? fortfor han. Och då jag föreslog en trio, skakade han blott på huvudet och lade bort sin flöjt.
Då vi kommit ut på gatan gingo vi helt tysta bredvid varandra, till dess L. först tog till ordet och till vår stora häpnad frågade om vi ville röka en cigarr. Vi tackade och gubben gick själv in i en cigarrbod och köpte två cigarrer.
Medan vi väntade utanför, mumlade Nyberg för sig själv: Stackars L., han lever icke länge.
Under vägen växlades icke många ord, och ej ett enda om musiken.
Följande eftermiddag gick jag upp till L., som jag fann sängliggande och sjuk. Han hade stått uppe halva natten och klistrat ihop gamla noter, som skulle bindas, när han blev gift. Uttröttad därav hade han lagt sig fram emot morgonen och vaknat mycket sent, oförmögen att lämna sängen. Hans ansikte var betydligt förändrat och hans röst matt. Bredvid sängen stod ett skärbräde med hackat rått kött och en karaffin vatten.
— Det var snällt att du kom, så att jag fick säga adjö — det bär av snart! hälsade mig gubben.
Jag sökte övertyga honom, att det ej var så farligt, men det lönade ej mödan.
— Vill du göra eld i kakelugnen? Det börjar bli svalt, avbröt han mig, och nu förstod jag huru det stod till.
— Behöver du näver, så tag i notskåpet. Det räcker nog till, fortfor han.
Jag svarade ej, utan skar några trästickor, och snart hade vi en duktig brasa.
— Öppna nu chiffonjéklaffen — tredje lådan till vänster uppifrån — tag hit den!
Och nu gick han igenom en bunt papper och brev, som jag anmodades att kasta på elden. Sist återstod blott ett konvolut. Han stirrade på det och lade det under huvudgärden. Efter en stund tycktes han ångra sig och tog fram detsamma, öppnade det och lämnade det åt mig att lägga på elden. Papperet brann först, så att jag genom röken kunde se en flik av en fordom rosenröd klänning. Om ett ögonblick var den svart som den andra askan.
— Hör du, Gustav, började han ånyo efter en stunds tystnad, tror du på ett liv efter detta?
— Visst gör jag det, farbror.
— Ja, det gör jag allt med! Man kan således räkna på att få leva igen ett nytt liv, ett bättre ä,n detta, som bara för mig varit ett stort misstag... Vårföre blev jag född? Var det bara för att spela narr åt människorna? Jag vet att man skrattat åt mig, jag vet det; men jag levde ändå, ty jag trodde på min kallelse. Nu tror jag inte längre. Därför är det slut... Men vem gav mig den där tron? Vår 193 Herre kanske? Då hade han väl någon mening med det? — Giv mig min flöjt! — — Kasta honom i elden.
Jag hade ingenting att svara men dröjde likväl.
— I elden med den boven! skrek gubben, och nu reste han sig på båda armarna, för att se hur det sprakade om buxbomen.
— Hör du hur det visslar i honom? Nu kan han spela. Se bara hur klaffarna smälta hela skalan uppåt... Så där, nu kommer C-klaffen. Hör du så han piper? Jag tror han gråter. Ja, gråt du! Det är ingen som skrattar åt dig, om det blir falskt.
Gubben föll tillbaka på sin bädd och grät.
Under tiden hade Nyberg kommit in och stannat vid dörren. Han förstod genast vad det var frågan om och därför brydde han sig ej om att fråga hur det stod till.
Då L. fick se honom, räckte han honom handen. Nyberg såg förtvivlat sorgsen ut och teg. Därpå satte han sig vid brasan.
— Är inte fiolen med? frågade L. Nyberg gick efter sin gamla vän.
— Spela för mig, herr Nyberg!
Och Nyberg stämde och stämde; till sist kom han sig i gång. Han spelade utan noter, men stirrade oavlåtligt in i kakelugnen på de ramlande bränderna. Han måtte hava sett underbara syner, ty så hade jag aldrig hört honom spela. Det var hela hans förflutna liv, som rullade upp sig för mina blickar. Först flöt ett adagio fram stilla och fridfullt, som barndomens dagar. Ljusa gestalter stego fram, ty tonerna togo form, och bland dem en kvinna, mild och helig, som minnet av en moder. Tempot ökade 194 sig, och en virvlande vals hoppade fram över strängarna, så att det kvittrade om fiolen. Det var ynglingalust och stormen av vaknande lidelser. Stråken tröttnade vid flänget, och med en sista ansats gjorde han en djärv övergång. Då började ett ihållande allegro agitato i de mest sönderslitande modulationer. — Svikna förhoppningar, bruten tro, allt vad av sorg och elände som kan innebo i ett människohjärta fick nu ej längre rum i den trånga granlådan. Där hade sorgerna legat gömda i långa, långa år, som i en likkista. Nu stego de döda minnena upp. Förtrollningen var löst. Nu fick den olycklige äntligen fram vad han så länge förgäves sökt. Han fick gjuta ut sitt överfyllda hjärta, men ej i sönderslitna suckar och brutna rop, dem ingen förstod, utan i fulla toner och rena harmonier. Varje sorgens mask, som frätt hans bröst, kröp fram och var en skön fjäril. Mörkret blev vårsol och suckarna fågelsång. Det var ej en ynglings hejdlösa förtvivlan; det var en manlig sorg. Själv satt han hänryckt och förvånad över sin musik, ty sådant hade han aldrig hört förr, och när han tystnat och låtit fiolen sjunka mot knät, vaknade L.
— Kom hit, gossar? viskade den gamle och tog våra händer; god natt med er och tack för i dag; ni har aldrig skrattat åt mig. Låt bara bli den fördömda musiken!
Nyberg satte sig på golvet bredvid sängen och höll gubbens hand. Han såg på honom så sorgset. Det var också den enda människa som hyllat honom på hela jorden.
Jag gick fram till sängen. Efter en stund var L. död, och Nyberg sov.
Han såg så lycklig ut, att jag tyckte det vara synd att väcka honom.
När han vaknat och såg att L. var död, föll han på knä och kysste gubbens hand utan att säga ett ord eller fälla en tår.
Sedan vi Jämnat nycklarna åt städerskan, gingo vi ut. Jag bjöd Nyberg att äta kväll på Freden. Då vi suttit till bords en stund, kom en herre in och såg särdeles nyter ut.
— En nyhet, L. har slocknat! skrek han åt källarmästaren.
— Vad säger herrn?
— Jo, L., den där galna musikvurmen, har kolat av i kväll.
— Å fan! Nå ja, det var inte för tidigt! Det var en snål kanalje och lär väl i alla fall ej lämnat mycket efter sig.
— Det är visserligen bara möblemanget, och det köpte han på stadsauktion för 50 år sen; men tror herrn inte ändå, att han hade dem som friade till det gamla skräpet?
— Å nej!
— Jo, det var två besynnerliga figurer, som slogo för gubben på sistone, men han lär inte ha gjort något testamente, så de ha allt spelt en dålig fiol.
— Hade icke herrn också fått något löfte, vill jag minnas?
— Jo bevars, men det trodde jag aldrig på och därför gav jag tusan att spela med gubben.
Efter den kvällen såg jag aldrig Nyberg mer, icke en gång på L:s begravning.
Men av en släkting till honom har jag sedan fått höra hans ganska romantiska lidanden och död, 196 vilka bevittna hur trogen ända in i döden han blev sin första kärlek, musiken.
Det var en nyårsafton, ett par år efter L:s död, då Nyberg, som under denna tid fött sig på vikariat i apologistskolan, omsider tröttnade på ett arbete, som, med undantag av psalmsånger vid morgonbönerna, berövade honom allt tillfälle till musikaliska sysselsättningar, tog sin Matts ur skolan och började spela fiol igen.
Detta gav intet bröd, och snart måste Nyberg för första gången i sitt liv gå ifrån sin fiol, för att betäcka en del av hyran. Förut hade han alltid haft sin tillflykt hos L., hos vilken han fick gömma sin skatt. Nu var det slut med glädjen för den stackars magistern. Vad skulle han numera leva för? Ingenting, naturligtvis, och då tyckte magistern det vore bättre om hans tillvaro upphörde. Återstod alltså blott att dö. Han vandrade ut till Djurgården, där han åtminstone kunde få räkna på att vara ensam. Det var en klar månskenskväll och så kallt, att själva månen tycktes blekna. Träden voro betäckta med rimfrostkristaller, vilka bröto det klara månljuset, så att luften syntes uppfylld av ett ofantligt antal små ljusflingor, vilka hoppade från kvist till kvist. Stjärnorna sköto blixtar. Marken gnistrade. Hela naturen spred ljus, men ljus utan värme.
Han satte sig i en driva vid en stor alm, men när han suttit en stund, tyckte han det blev kallt och måste upp för att gå sig varm. Han var för mörk i hågen att kunna njuta av det magiska landskapet. Plötsligt stannade han.
Någon hade ritat med en käpp i snön underliga tecken. Nyberg tänkte och sökte minnas. Han hade 197 sett dessa figurer förut. Var visste han ännu ej, men han blev så varm om hjärtat. H,an kände huru dunkla föreställningar stego upp och blevo allt bestämdare. Han var tillbaka i sin första barndom. Det var en julotta i Clara kyrka. Barnen sjöngo från orgelläktaren, och han trodde det var orgeln som sjöng. De många ljusen brunno så vackert till en början, men snart blevo de rökiga, ty han hade förut med rädsla sett de stora spetsiga fönsterna stå där svarta som spöken. Nu började det dagas, och de blevo mörkblåa, men fönstret över altaret blev ljusblått, och då såg han ett öga av guld, och i detta öga stod just detta underliga tecken — נחוֹח — ögat såg så skarpt på honom, mindes han, men ju högre solen steg, dess mindre blev dess blick. Snart stod fönstret i guld och purpur, och man sjöng julpsalmen: se natten flyr för dagens fröjd, och han gick hem för att se på sina julklappar, som han ej sett sen gårdagen, och så glömde han bort ögat med de underliga tecknen. Sedan dess hade han visserligen lärt vad de betydde, men han hade aldrig känt dem så djupt som just nu.
Nyberg hade kommit mitt för Fjällstugan och gick framåt, stirrande på marken.
Då hörde Nyberg psalmsång ovanför sitt huvud. Han skådade upp och fick se Fjällstugan uppe i backen, strålande av ljus. O, det såg så varmt ut, det ljuset. Och han gick uppför backen och kom in i en förstuga och där satte han sig och glömde att det var kallt. Sången vaggade honom in i ljuvliga drömmar, och snart föll han i sömn, matt av hunger och köld.
Ett litet sällskap andligt sinnade brukade hålla gudstjänst i Fjällstugan och när de församlade nu slutat det gamla året med bön och lovsång och kommo ut, fingo de se den halvt förfrusna mannen, som satt med händerna hopknäppta över bröstet. De prisade Gud, som skickat dem en medbröder, på vilken de kunde offra sin kärlek, och de togo in honom i stugan och skötte om honom.
Åtta dagar levde Nyberg efter denna nyårsnatt. Därpå dog han i en varm säng, omgiven av bedjande systrar och bröder i Kristo. Om han blev »omvänd», innan han dog, vet jag ej, men nog var han lycklig som fick dö, tacksam mot människorna, vilka alldeles oförskyllt vårdade honom, och stolt i medvetandet att vågmästarn en gång åtminstone fick orätt, då han spått honom att han skulle draga sista andedraget i en vedbod.
Början av
Ån Bogsveigs saga.
Björn hette en man och hans hustru Thorgerd. De hade två söner, Thore och Ån. Thore var hirdman hos kungen, men Ån låg hemma i kokhuset och var kolbitare.
Nu var Ån fjorton vintrar, men ville ej göra gagn, utan satt med ena handen i huvudet och rev i bränderna med den andra. Detta tyckte trälarna mycket illa om.
Björn kom in: Nu, frände, bör du vara verkför. Det mildrar i luften, och kälen har gått ur jorden. Stig upp och hjälp oss bryta torv på tunet!
— När jag hinner till märket, skall jag komma; nu rår jag inte.
— Fånyttig är du, son, och litet hugn lär du giva mig. Broder din är en frack karl, men du blir en odåga.
Björn sparkade åt honom och gick.
Ån hade skurit ett märke i golvet, sju fotlängder från elden, och trälarna hade givit honom in, att han inte var karl, förrän han hunnit märket.
Ån hade ett hiskligt utseende. Trälarna hade genom att beständigt kliva över honom nött ut hans benkläder, så att knäna voro bara. Armbågarna stucko ut genom ärmarna. Röken hade färgat hans hår rött och svärtat hans ansikte. Därför logo 200 alla åt honom. Modern ville ge honom en ny klänning till julen, men Björn sade, att han ingen skulle få.
Grisar sprungo omkring i stugan och gjorde ofog; men det var en, som var beskedligare än de andra, ty han smutsade ej Åns sänghalm och han var Åns vän. Ån kallade honom Grotte. Var gång fadern sparkade Ån, gjorde denne en visa för Grotte; ty det var ingen ann’ som förstod vad Ån sjöng, och därför sa’ de att han var dåre. Men Grotte kom alltid luffande, satte sig på bakbenen och klippte med öronen: det är bra. —
Dagvården var färdig.
— Lyft av kitteln! sade en träl till Ån.
— Inte, sa’ Ån.
Trälen tog med sleven i sådet och kastade på Ån. Ån torkade sig i ansiktet och teg.
— Lägg till honom, du Ån! skrek en annan träl.
— Jag rår inte, sa’ Ån och lade sig i halmen. —
Det började dagmejna och isen smalt från jöklarna. Då blev Grotte orolig, ty en gylta hade kommit in i stugan. Han ledsnade på Åns visor och blev borta en natt. Ån kunde inte sova. På morgonen kom Grotte in och tittade i dörren. Ån lockade honom, men då kröp han bakom mjöllåren.
Då kvad Ån:
| »Gångekarl, | |
| För goemånad | |
| Akta dig! | |
| Isen är hal, | |
| Skaren är lömsk, | |
| Skredet går, | |
| Bäcken går, | |
| Böljan går.» |
Grotte kröp fram, och Ån torkade honom i ögonen med rockärmen.
Nästa morgon låg gyltan död.
När marken blev grön, gick Ån ut i dalen.
Grannens dotter låg vid bäcken och tvättade lärft. Ån satte sig på en sten, lade händerna på knäna och såg på.
— Fryser du om knäna? sade Drifva.
Ån blev blodröd i ansiktet.
— Hjälp mig rulla hit bunken, goda Ån!
Ån steg upp och tog bunken på huvudet.
Då log Drifva.
— Varför ler du åt mig?
— Stackars Ån, som ska vara dåre!
Ån tog sig på huvet och tänkte.
Då skrattade Drifva, så att barmen spratt under linet.
Thore kom tillstädes och satte Drifva på sitt knä. Ån blev vit under ögonen och tog upp en sten. Då kom Grotte och rock honom i rocken, så att bakstycket gick. Ån lät stenen falla och vände sig om. Då skrattade Thore och Drifva igen. Men Ån stack fingerna i öronen och sprang hem.
Då solen steg på himlen och första havsvaken syntes, skulle Thores bröllop stå. Därför var nu mycket bång i kokhuset.
Grotte kom en morgon gnällande och gömde sig bakom Ån, ty trälarna voro hack i häl efter honom. Ån tog eldtången och slog omkring sig, så att Grotte fick frid den dagen.
Nästa morgon var Grotte borta. Ån sprang upp. Största grytan var påsatt, och Grottes huvud grinade mot Ån.
Då kvad Ån:
| »Sjung ej så sorgligt, gryta du! | |
| Grotte min vän, han sover nu. | |
| Röken stiger mot himmelen blå, | |
| Men jag ligger kvar på mitt smutsiga strå. | |
| Grotte, Grotte, ditt liv man tog. | |
| Gyltan, din vän, var det jag som slog. | |
| Grotte, Grotte, grina ej så! | |
| Aldrig skall jag din gylta slå.» |
Ån kastade sig på golvet och öste halm över huvudet.
Björn kom in och ruskade i honom.
— Vak upp, son, och hjälp bror din! Ån teg.
— Är du karl, du, och ligger som en illdöing i lorten?
Ån teg.
Björn tog ett spett och slog honom över halsen.
Ån vände på sig.
Björn slog.
Ån reste sig på armbågarna och såg fadern i ögonen.
Björn höll upp.
— Res på dig!
Ån satt still.
Björn slog av spettet.
— Nu är det slut, far! sa Ån och satte fadern i en fållbänk, så att gaveln gick ut.
— Du är stark, du! sa’ Björn.
— Inte ännu, sa? Ån.
— Varför gör du ej gagn?
— Jag är inte vid märket än.
— Dit kommer du aldrig.
— Gör jag inte?
Ån tog sig på huvet och tänkte.
Björn gick.
Ån satt till kvällen och såg på märket. Sedan blev han borta i tre dygn.
På tredje dagen, då Thores bröllop skulle stå, kom Ån uppifrån fjället med en stol på ryggen.
Först gick han till grannens gård och smög sig till vindögat på frustugan, därpå sprang han i fläng hem till modern.
— Här ska du ha, mor! sa Ån och ställde ned stolen.
— Vad skall jag med honom?
— Du skall vila dig.
— Fötterna äro ju för höga, kära son, så jag aldrig kommer i honom.
Ån tänkte.
Björn kom in.
— Var har du varit?
— Tyst, far! sa’ Ån.
— Vem har givit dig eken?
— Tyst, far, när jag talar vid mor!
— Skäms du inte, pojke! Du har stulit mitt virke.
— Det ljög du, Björn!
Björn slog Ån på kinden.
— Det gick något sönder, sa’ Ån och tog sig på huvet. Björn blev än vredare och slog stolen mot golvet, så att han föll i spillror.
— Kan du laga den? sa’ Ån.
Då Björn gått, sade modern till Ån:
— Var har du varit, son?
— Jag har suttit vid stranden.
— Vad gjorde du där?
— Jag väntade.
— Väntade?
— Ja, det brukar komma virke med vinden.
— Du har inte stulit fars ek?
— Fars?
— Björns!
— Stulit?
Ån kastade sig på golvet. Modern lade hans huvud i sitt knä. Då stönade han och pustade, så att det rock i hela kroppen.
Modern gav Ån en kappa för att skyla sig, när bröllopsfolket skulle komma.
Ån låg i kokhuset, ty Björn hade förbjudit honom att visa sig.
Mot natten voro alla gästerna druckna. Ån hade tömt en bytta öl, som trälarna givit honom. Därav blev han så lustig att han bara skrattade. Då samlade han ihop bitarna av stolen i ett knyte, sotade sig i ansiktet, tog kappan på och gick in i salen. När han kommit mitt på golvet, släppte han knytet och slog upp ett skratt, så högljutt att gästerna sågo på varann och hundarna började tjuta på tomten.
— En dåre, en dåre! ropade de. Det var en dråplig skämtan du skaffat oss, Björn.
— Kan du göra visor? frågade Ivar Bjesse.
— Jag har bara gjort en stol.
— Har du inte gjort visor förr?
— Jo, men det har gått sönder nu.
— Vad har du i knytet? frågade Guse.
— Där har jag en brudstol, men han är också sönder.
Ån slog upp ett skratt igen, än högljuddare.
— Tag av dig kappan, när du kommer in till folk! sade Guse.
Ån teg.
Då sprang en dörrsven bakifrån och drog av honom kappan.
Då logo gästerna.
— Vad heter du? frågade Gisle.
— Dåre!
— Det är du, men vad heter du?
— Tjuv kallade min far mig, men nu har jag ingen far.
— Vad fick du i namnfäste?
— Fråga Björn!
— Vad har du fått fatt den där dåren? sade Gisle till Björn.
— Jag känner honom inte, sa’ Björn. Ån såg på modern.
— Det är min yngre son, sade modern.
— Du känner inte din hustrus barn, du? sa’ Gisle.
Björn såg ned på golvet.
Ån tittade på fadern, löste upp knytet och tog fram den största stolsfoten.
— Du är en storkarl att göra pojkar, du! sa’ Gisle.
Ån spottade på stolsfoten och slungade honom mot huvet på Gisle, så att han föll sanslös under bordet.
Gästerna sprungo emot Ån, men Björn gick emellan; då blev det tyst i salen.
Trälarna buro in grisen och ställde honom framför bruden. Ån kände igen Grotte, gick fram och kysste honom mellan ögonen.
Då log folket.
— Känner du igen honom? sa’ Drifva.
— Skulle jag inte känna min vän? Ty det var han ändå tills han sov hos gyltan; men jag drap gyltan, och då dog Grotte.
— Han sörjde sig till döden, tror du?
— Det tror jag inte. Det var för din skull han dog, och det gjorde han gärna.
— Jag har gjort dig ont, Ån?
— Det blir väl värre.
— Varför slog du gyltan?
— Det minns jag inte, men jag fick inte sova.
— Du skall bli en klok man en gång.
— Tror du, tror du? sa’ Ån och tog sig på huvet.
— Bär inte något agg till mig, Ån! sade Drifva.
Ån spratt till, tog Grotte under armen och sprang ut i backen. Där grov han ner honom och kastade en jordhög över. Sedan låg han där fram emot morgonen. Då gick han och lade sig på tröskeln utanför Drifvas sovkammare.
När solen steg, gick han till bäcken och tvådde sig från huvud till fot. Därefter tog han på en ny klänning och en båge, som han gömt på ett loft.
Thore skulle den dagen fara till kungen. När han kom till stranden, satt Ån på en sten.
— Bor kungen därborta? sa’ Ån och pekade utåt havet.
— Det gör han.
— Är det långt dit?
— Du ser röken från hans ärnar, sade Thore och visade på en morgonsky, som låg i havsbrynet.
— Jag har lust att följa med, sa’ Ån.
— Det tror jag, men det får du inte.
Ån gick ombord och satte sig i lyftingen.
Då gick en av Thores män fram och slog ikull Ån,
— Du är inte så stark, du, som du tror.
— Man vet inte vad man ska tro, sa’ Ån och kastade mannen i sjön.
Ån blev övermannad och bunden vid en fura på stranden. När ankaret lyftes, sprang Ån ombord med furan på ryggen.
— Får jag bli din skosven? sa’ Ån till Thore.
— Du skall bli kungens hirdman.
— Jag är inte vid märket än.
— Dit kommer du aldrig.
— Tror du det också?
— Du slöt ju upp att växa för tu år sen.
— Jag blir aldrig längre?
— Längst är lång nog.
— Längst?
— Ja, du är längst.
Ån tog sig på huvet.
— Du är den starkaste också.
— Varför har du inte sagt det förr?
— Jag visste det inte.
— Nej — inte jag heller.
Draken blev rodd ut ur fjorden för att komma till väder.
— Sa’ du farväl åt mor? frågade Thore.
— Det glömde jag. — Är kungen mycket lång?
— Kungen är mycket stor.
En vit duk fladdrade från en klippa på stranden. Thore steg upp i bakstammen och viftade med sin sköld. Ån blev mörk, lade sig i förstäven och stirrade fram åt den ljusa skyn.
— Vill du inte säga farväl åt mor? sade Thore.
— Mor! sade Ån och sprang tillbaka till brodern.
Solen gick ned. Landet låg som en ljusblå rand bakom dem. Då hördes ett dån i luften.
— Vad är det? sa’ Ån och sprang upp.
— Det är vädret, som kommer.
— Ha vi långt kvar?
— Vi ska börja nu, sa’ Thore och lät hissa på.
— — — — — — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — — — — — —
— — — — — — — — — — — — — — — —
Här finnas barn på 10 år, vilka aldrig hava sett en häst! Man har varit betänkt på kamelavel, men kommunalstyrelsen har avslagit.