(Två ögonblick.)
Vi hade ätit Ostendeostron och druckit var sin liter chablis; vi hade åkt på Skating-Rink nedanför Henri IV och emottagit applåder av den på Pont-Neuf församlade publiken så ofta vi hotade att bryta armar och ben på den glatta asfaltbanan; oktobersolen sken hett, och med hattarna i handen, som de andra parisarna, ställde vi färden till la Cité, passerade Palais de Justice, besågo S:te Chapelle, som alls icke är någon pärla i arkitekturväg, huru ren än stilen må vara, ty inuti verkar den som målning — ty den är alldeles bemålad — och utanpå verkar den icke alls och är liksom alla andra götiska kyrkor icke beräknad att ses utanpå. Vi marscherade vidare och stodo så på torget framför Notre-Dame. Är det Notre-Dame? — Ja! så är det! — Det är ju en mycket vacker kyrka! — Ja! Défense d’afficher! Défense d’... stod det på muren.
Utanför portalen upphandlade vi radband med Jesu heliga hjärta på och tilldelade två privilegierade blinda tiggare drickspengar. Vi voro inne! — Det är icke så högt; det är icke så långt; men det är ofantligt vackert!
Solen skiner fullt in genom alla de södra fönsterna och de praktfulla målningarna avtecknas på stengolvet — det är en kolossal Laterna Magica och in skjuta solstrålarna mellan de korta och tjocka pelarna liksom i en ekskog och upp ur kapitälernas murgrön sträcka sig lisenerna, fortsatta av gördlarna, vilkas väldiga grenar slingra sig samman och bilda det öppna, glada valvet! Men långt borta i skogen står en kvinna utanför S:t Josefs kapell, där hon tänt ett smalt vaxljus, icke större än en blyertspenna, vilket i den stora, förgyllda kandelabern fördunklas av sex tjocka ljus, dem den förnäma damen låtit tända, vilken nyss satt den stora blombuketten i den äkta Sèvrevasen därinne på altaret framför S:te Geneviève, därinne, där hon nyss biktat i den rikt skulpterade valnötsstolen för monseigneur själv, under det hennes ekipage väntade utanför på gatan och hennes negerpojkar gjorde narr av de blinda tiggarna.
Vad ber hon om denna gamla, mitt på ljusa onsdagsmiddagen, ensam hållande Gudstjänst i hela den förfärligt stora, glada Notre-Dame? För ett sjukt barn? En vägfarande, kanske förlorad ansedd son? För en man, skjuten som en hund 1871 mot en mur i buttes Montmartre?
Vi fördjupa oss in i skogens dunkel! I varje kapell blombuketter, tjugofrancsbuketter framför de vackra marmorbilderna av alla dessa fattiga lidande Sankt Den och Sankta Den; ljus, mitt i solskenet — huru enfaldigt, men huru rörande som enfalden!
Liksom i en mörk grotta i skogen välvde sig koromgången bakom altaret! En Suisse, en person i uniform hejdade oss. En franc i entré.
Vi fördes in i sakristian, där man höll på att visa dyrbarheterna för en hop förvånade lantbor. Den där mässhaken skänktes av kejsar Napoleon III, då hans son föddes; den där monstransen skänktes av kejsarinnan då o. s. v.; det där Ciborium skänktes av kejsar Napoleon III då o. s. v.; den där buglan på den där kalken gjordes av kommunarderna... det där antependiet bars av ärkebiskopen Darboy av Paris...
Vi lämnade seansen innan den var slut och vandrade ensamma i koret, bland de döda, bland de lidande. Vad han I mot dessa helgonbilder, dessa monument, resta åt de olyckliga, som lidit och kämpat för vad som, på deras tid åtminstone, var idéer; de söka icke sina platser på gator och torg för att gärna varda hälsade som världens officerare till häst och fots, vilka man så gärna tillber; tänd ljus för dessa arma, som levat i mörkret och som ännu i sin odödlighet gömma sig i kyrkans dunklaste vrå! Låt dem vara!
En präst gick oss förbi; vi hälsade såsom plägsed är och han besvarade vänligt vår hälsning.
Promenaden hade tröttat oss och vi lämnade med saknad den glada, ljusa byggnaden. Vid dörren räckte en gammal tjänare fram en vigvattensviska; vi mottogo hans artighet och lade en skärv i hans bössa. På pelaren ovanför mannens huvud stod ett anslag: Tariffe etc. Det var taxa på bönstolarna. Nå, varför icke, då man icke har några bänknycklar!
Jag kastade en sista blick framåt mittelskeppet.
Nu vet jag varför hon är så glad!
Hon är 34 fot lägre än Kölner-Domen (14 fot högre än Uppsala domkyrka), men Kölner-Domen är blott 4 fot bredare.
Och de korta romanska kolonnerna! Ögat har pinnar att kliva på!
Vi voro ute på gatan igen; men den blåa himlen var ful; ögat var bortskämt av det färgade ljuset. Än en blick på fasaden.
Icke ser hon så förfärlig ut som Victor Hugo sagt!
Det är en fästning snarare! Horisontallinjen håller henne kvar vid jorden, likasom det grekiska templet! Det är ett vackert perspektiv å norra sidan, men icke oöverskådligt; strävpelarna äro indragna i kyrkan och man mäter sig så lätt uppför de fem avsatserna.
— Ser du något av Quasimodo?
— Nej!
— Vi få väl ta Schnaase och Kugler med oss i morgon, så få vi se.
— Och så låta vi bli att taga frukosten vid Châtelet!
Vi skildes med tårar från den beskedliga värden och hans fru på Rue de Douai, där vi varit i pension i tre veckor; han kysste oss på kinden då han lämnade räkningen, som började så här: A Monsieur 2 Amis. Huru oskuldsfullt! Han hade aldrig frågat efter våra namn, men givit oss husrum, choklad och tidning om morgnarna, små supéer om aftnarna och 175 frukt, vin, cigarrer och sifoner hela dagen; han hade oss ovetande betalat våra små skomakar-, skräddar- och tvättnotor, ja, han hade till och med likviderat en snickarräkning på 60 frcs; det är en mycket vacker plägsed, den där! Det var emellertid frågan om avsked; kamraten skulle flytta till sin nya ateljé och jag till Stockholm. Vädret var sådant det skall vara de sista dagarna i oktober och så svårt som det kan vara sista dagarna i Paris, så att det icke var med de gladaste känslor man satte sig i kupén kl. 4 e. m. för att i ett sträck åka till Köln och vara framme kl. 5 följande morgon.
Men det bar av; sova blev icke frågan om, ty man hade nog med att passa på vagnombytena. Vid 8-tiden talades en slags svenska som tyskarna kalla holländska; vinet upphörde i väntsalarna; i daggryningen voro vi i sejdlarnas land och kl. 5 i Köln.
Vid tillfrågan huru dags tåget skulle gå till Düsseldorf, försålde en järnvägstjänsteman till mig en kommunikationstabell för ett ganska högt pris; men han sålde icke hemligheten att begagna den; jag måste förfråga mig hos en annan tjänsteman, som lämnade en annan uppgift, och så en tredje, som jävade de förre och avlade högtidlig ed på att tåget skulle gå kl. 10 f. m. Det var en glad morgon! Fem timmar på en järnvägsstation; utfrusen, sönderbråkad till kroppen, följaktligen även till själen, hungrig, ledsen och eländig på alla sätt, smutsig så att ögonlocken knarrade på sina sotiga gångjärn; ensam i en främmande, sovande stad, där icke en restauration, ett kafé fanns, fruktande för att ta in på ett hotell, med en historia i minnet om en landsman, som fick betala 30 francs för att han tvättade sig i 176 Kiel; återstod blott att gå upp i staden och promenera i mörkret; ty det var mörkt ännu och lyktorna voro släckta.
Med filten, pläden och nattsäcken i handen började jag min vandring. Det var en gråkall, mulen, fuktig, förfärlig morgon och stengatorna voro dåliga. Jag kom till en bro, som gick över floden; där satt en man till häst på ett högt postament, jag tänkte icke på att erinra mig vad han månde vara för en; jag kunde för övrigt icke se mer än den suddiga silhuetten mot den mörka himlen. Då erinrade jag mig att det var Rhen som porlade under mina fötter; jag skänkte densamma en lång, ofördelaktig betraktelse; det var så långt jag kunde se ett smutsigt vatten mellan fula stränder — och ingenting vidare!
Jag började anställa självmordsdoftande reflexioner över min resa, som så vänt upp och ned på mina föreställningar om den synliga delen av världen, som så skakat mig och sållat mina illusioner att där icke fanns en kvar.
Nordsjön var ju som en spegel i fyra dygn, och man hade sagt mig att den alltid var i uppror. När jag som barn reste över Björkfjärden hade man sagt: det är ingenting mot när man kommer ut på Östersjön; när jag rest på Östersjön sade man att jag skulle se Kattegatt bara; jag reste på Kattegatt i storm och skröt med att Kattegatt var ingenting! Jag hade bara en illusion kvar: Nordsjön! Den skulle dock vara värre än det värsta! Vi beforo den i oktober: midsommarsväder; vi spelade trekarl på storluckan och icke en lapp rörde på sig. Jag har dock 177 Atlantiska havet kvar, men det tänkte jag icke på när jag nu stod och såg på Rhen.
Nattsäcken blev allt tyngre, fingrarna stelare och sinnet svartare.
Under tiden började dagen gry.
Jag vände om på mina spår, gick upp åt staden och befann mig omsider framför ett högt fjäll som tycktes räcka upp i skyarna; det var beväxt med granskog ända upp åt ryggen, och i skogen sprungo vilda djur; förfärliga ansikten av människor och vargar grinade mellan stammarna; då gick en rysning genom märg och ben; jag ville fly, men då såg jag under baldakiner heliga män och kvinnor som trampade på onda människors huvuden och vilda djurs; och de sågo saliga, leende ut och pekade uppåt grantopparna, och där sutto korsblommor och rosor; och då hörde jag sång ur berget och såg ett svagt ljussken glimta mellan trädstammarna och en liten klocka väckte mig till besinning — jag stod utanför Kölner-Domen.
En gammal kvinna kom gående över torget och gick in i kyrkan; jag följde. (Jag hade icke varit i kyrka på åtta år.) Kommen inom dörrarna såg jag på en stund ingenting, ty det var mörkt; jag hörde ett hastigt uttalande av latinska ord av tre eller fyra röster, vilka, då de upphörde, besvarades av en enda djup basröst från ett annat håll. Jag befann mig i tvärskeppet och kunde icke se högaltaret eller de talande; jag ställde mina knyten från mig vid dörren och smög fram. Jag blev rädd då jag fick se vad jag såg; i den förfärligt stora kyrkan brunno två vaxljus vid högaltaret: där stodo tre präster och en korgosse; ljuslågorna kämpade med 178 mörkret och skenet klättrade uppför de höga pelarna, men nådde aldrig upp, ty dessas huvuden slutade i ett mörker, men ändå längre upp trängde den gryende dagern in genom de målade fönstren, och därovan sköto de spetsiga valven ännu högre upp; det var den högsta höjd jag sett; det var högre än himmelen! Jag har sett lampan tändas i Grönskärs fyr då en decembersol gick ner och Östersjön låg under mina fötter; jag har stått på Frognersætern och sett Kristiania stift i fågelperspektiv, men detta var större!
Framme i korets halvdunkel urskilde jag fyra kvinnogestalter; flera funnos icke i morgonbönen!
Mässan var slut; en av de officierande prästerna kom ner från högaltaret åtföljd av korgossen, som bar en lykta framför honom. De fyra gummorna föllo ner på bönpallarna — och jag också; jag var så trött! Prästen bar en monstrans; och när han gick fram pinglade små osynliga klockor, och skenet från gossens lykta irrade mellan pelarna.
När jag steg upp var jag ensam! Det kom en ängslan över mig; de mörka valven trängde sig tillhopa, och då jag såg uppåt hotade den spetsiga vinkeln att bli ändå spetsigare, pelarna sträckte på sig och syntes beredda att när som helst sluta lederna och krossa mig. Jag tog mitt bylte och gick hastigt ut.
Det var full dager. Jag kastade en blick på den maskstungna fasaden; den var ful, men den var överväldigande.
Jag lämnade Köln ganska uppskakad; ehuru jag försökte resonera bort min skrämsel med motiv sådana som en sömnlös natt, valvens 179 oproportionerligt ringa spännvidd i förhållande till den orimliga höjden, den oavbrutna vertikala linjen genomförd och tillämpad i allt, så var dock intrycket kvar lika livligt.
Alltså fick jag ändå behålla två illusioner på den resan: Kölner-Domen och Atlantiska havet.