Originalhandskriften.
Originalhandskriften till Röda rummet befinner sig i Riksbibliotekets ägo; enligt anteckning av överbibliotekarien Klemmings hand på första innehållssidan är den en ”Gåva till Kongl. biblioteket 29 maj 1888 av ett anonymt sällskap, som inlöst handskriften för att hjälpa författaren”. Den är en handskrift i foliopappersblad (Lessebo) med jämförelsevis få rättelser; texten är skriven på papperets bägge sidor. Något tidigare utkast torde icke existera, utan romanen är nerskriven med en gång. På titelbladet har Strindberg skrivit: ”Börjades den 15 februari 1879, slut den 15 augusti s. å., sista korr. lästes den 1 november”.
Under det från Voltaire hämtade mottot finnes på titelbladet ännu ett andra, övermålat med bläck; man kan dock ännu läsa: ”Här ha ni bitarne! Varför slog ni sönder min kruka? Saint-Preux”.
En längre avdelning i första kapitlet, skildrande Falks och Struves besök på La Croix’ kafé — 5 manuskriptsidor — är överstruken i handskriften och har ej kommit med. Likaså har ett helt kapitel, det tillämnade tjugutredje, avhandlande Borgs och den konservative redaktören av Gråkappans samvaro på ett kafé, varvid Falks nyutkomna dikter diskuteras, kasserats. Bägge skildringarna sakna en rätt balans och verka delvis något omogna, vadan det utan tvivel var en vinst att de försvunno ur romanen. Emellertid äro de naturligen ej utan intresse och jag har därför ansett mig böra i anmärkningarna återge hela det tjugutredje kapitlet och några karaktäristiska utdrag ur den strukna avdelningen i första kapitlet — den målande skildringen av La Croix’ kafé är som tidshistorisk interiör värd att läsa, och Napoleon Lagerströms, den senare i romanen blott anonymt förekommande Rödluvekorrespondentens redogörelse för Struves öden är kanske inte alldeles utan motstycken i den samtida journalistiska verkligheten. Dessutom ha några smärre stycken vid tryckningen uteslutits.
I nedanstående anmärkningar redogöres — med uteslutning av smärre stilistiska ändringar — för skiljaktigheterna mellan den tryckta texten och handskriften, alltså de förändringar författaren vidtagit i korrekturet. Anvisningarna på sida och rad syfta som eljes på den tryckta texten i nuvarande upplaga; efter angivande av dess läsart följer manuskriptets.
[Sid. 7], rad 9: — branterna åt sjön. Hskr.: branten ner åt sjön.
[Sid. 11], rad 14: — de hänsynslösa. Hskr.: de samvetslösa.
[Sid. 12], rad 26: — den sjätte var på gården. Hskr.: huset.
[Sid. 13], rad 5: — större eller mindre —. Hskr.: större och mindre.
[Sid. 19]: Noten under sidan saknas i hskr.
[Sid. 20], rad. 5-8: Falk och Struve vandrade tillsammans åt norr, samspråkande om handel, sjöfart, näringar och allt annat som icke intresserade dem, etc. Här slutar ursprungligen meningen i hskr., och i nästa stycke vidtager skildringen av besöket på La Croix’ kafé. Sedan denna strukits, har tillskrivits: , varpå de skildes med ömsesidig lättnad. Den uteslutna avdelningen begynner (omedelbart efter rad 7):
Kommen till Norrbro föreslog Struve att de skulle gå in till La Croix, där man kunde träffa litteratörer och artister efter deras sinne. Han sade deras så att Falk icke rätt förstod vad slags sällskap han skulle råka uti. Emellertid stego de in.
La Croix’s café hade redan då, i slutet av 60-talet, upphört att vara det elegantaste caféet i Stockholm. Förgyllningen hade mörknat, den vitmålade boisseringen hade blivit brun af det myckna rökandet, möblerna voro icke nya och respekten för stället hade försvunnit, de gamla kunderna av första klassen hade givit sig av; man såg icke mera garnisonens officerare och högre ämbetsmän läsa sin Figaro eller Débats; icke heller syntes de Kongliga Teatrarnas premieraktörer, icke litteraturens kända storheter inne i schackrummet. Det var bara en stor samling av okända och missnöjda. Litteratörer som skriva inuti spalterna och aldrig fått sätta ut sina namn, författare som på jakt efter ärans kransar och band blivit kastade ur sadeln och sprattlande i sanden mottagit publikens hånande skrattsalvor, aktörer som blivit vägrade debut eller misslyckats, artistelever som brutit med akademien, medikofilare som buro cyankalium i fickan sedan de sett möjligheten till en kandidat försvinna med sista mankerade omsättningen. Redan vid inträdet kunde en fin näsa upptäcka att här röktes 6-öres-cigarrer, och sorlet som uppstod av de många gruppernas olika samtal liknade det hotande gnyet från en missnöjd folkhop; en och annan bredskyggig hatt hade glömt sig kvar på ett och annat huvud och en tämligen allmän frånvaro av galoscher gjorde att tobaksångorna blandades med lukten av vått läder.
Struve och Falk slå sig ner hos Napoleon Lagerström, riksdagsreferent för Rödluvan, och riksdagsmannen Pär Ilsson i Träskåla, vilka bägge förenats i sin egenskap av ”västmanlänningar”. Per Ilsson är ”en tjuguåtta års bondpojke med ett runt skinande ansikte”. Både Lagerström och han äro tämligen beskänkta. Lagerström hundsvotterar honom på skämtsamt sätt, slår honom i ryggen o. s. v. och tilltalar honom överlägset. Rödluvereferenten är för övrigt en rätt väl tecknad typ — om ock inte vidare aptitlig. Hans manerer påminna slående om ock berusad landsortstudents, han harangerar Falk med en bekännelse om sin misstänksamhet mot ”stockholmarens” stramhet etc. Struve sätter sig för sig själv och skriver i rykande fart sin korrespondens till Folkets Fana, byggd på Falks meddelanden på Mosebacke. Lagerström rycker till sig hans papper och får se vad han skriver:
Jaså, din kameleont, du fortsätter att skriva dina korrespondenser till Folkets Fana fastän du inträtt i Den Konservative. Jo, det här är också en skön pojke skall du tro, Falk. Det är ett snyggt sällskap du råkat i.
Förlåt, måste Falk taga ordet, är icke bror Struve i den liberala Rödluvan? Har jag tagit så vilse?
Nej, det är han inte, eftersom han i går inträdde i Den Konservative. Men inte ska du förvåna dig över sådant. Han började sin bana som redaktör — man börjar alltid den här banan som redaktör — och slutar den med tacksamhet som korrekturläsare — emellertid började han som redaktör för Det Röda Spöket som utgavs i någon ort nere vid Öresund; så dog den, varpå han tog transport till den konservative Bondplågaren i någon småstad vid Vänern; så flyttades tryckeriet och boktryckaren och tidningen med redaktör och inventarier till en annan stad, men där måste man byta om färg, såvida man ville ha prenumeranter och så klev han in i Bondevännen. Är det icke sant, Struve?
— Låt mig vara i fred, bad Struve, som med den största likgiltighet fortsatt att skriva och tycktes vara van vid att Lagerström berättade hans historia.
Falk känner vämjelse för sällskapet och vill fortast möjligt ge sig i väg. Vid avskedet utbryter Lagerström i ett sentimentalt hjärtligt anförande till Falk (som något faller ur den föregående skildringens ton). Detta stämmer Falk i någon mån mera till hans fördel, ehuru han samtidigt stötes tillbaka av denna öppenhjärtighet hos en alldeles ny bekantskap. Han säger sig dock att han i striden står på samma sida som han, och hans kärlek till folkets sak låter sig inte rubbas av att han träffat en så föga imponerande representant för det som Per Ilsson.
Härefter vidtar stycket: Under det att nya tankar grodde i hans huvud ([sid. 20], rad 9).
[Sid. 27], rad 3: — studier. Hskr.: studieår.
— rad. 22-23: Om någon hund varit närvarande, skulle han genast suttit. Hskr.: tagit åt sig kommandoordet.
[Sid. 35], rad 5: Hör en sådan filur. Hskr.: sate.
— Av den filosofiska uppläsningen har Strindberg strukit i hskr. en halv manuskriptsida.
— rad 16: Olle. Hskr.: Ola, vilken form i hskr. användes omväxlande med Olle.
[Sid. 38], rad 20: Quasimodo. Hskr.: en Quasimodo.
[Sid. 41], rad 8: — modellen sov. Hskr.: baronen sov. Samma rättelse har gjorts på flera ställen.
[Sid. 64], rad. 14-15: Hör på när tag talar. Hskr., Hör då etc.
[Sid. 71]: Femte kapitlet har Strindberg ursprungligen kallat ”Första steget” men med blyerts sedan tillskrivit Hos förläggaren. Det första stycket i kapitlet är överstruket, sedan i marg. skrivet ”kvarstår”, som sedermera också överstrukits. Stycket lyder:
Dagen efter den stora scenen med brodern hade Arvid Falk på morgonen vaknat borta på sin vindskammare på Grevmagnigatan och med muntert sinne klätt sig framför det öppna fönstret som bildade ram till en utsikt över Djurgårdsbrunnsviken och Ladugårdsgärdet ända bort till Värtan. Han kände sig för första gången fri och han hade ända hittills levat i beroende av andra, det nya ansvar han kände då han nu skulle skaffa sig sitt bröd själv gjorde honom modig och han erfor en spänstighet i sinnet som han aldrig avvetat, då den ej ännu blivit tagen i anspråk. Han hade tillbragt den föregående aftonen i Röda rummet, det lilla schackrummet hos Berns, innanför södra läktaren, och han hade där träffat artister och andra missnöjda, men där var ungdom och talang på flera händer, några hade redan ett litet namn och de gingo blott och väntade på att de gamle skulle vika för påtryckningen och giva dem det berättigande de visserligen redan ägde men ännu icke fått fullmakt på, men vilken när som helst kunde komma. Som han funnit sig väl i sällskapet hade man dröjt länge, och resultatet var att hans kassa nu på morgonen befann sig i ett ganska tröstlöst skick. Detta missförhållande bidrog endast att försätta honom i ändå bättre lynne, ty han skulle ut och söka arbete.
Därefter som i den tryckta texten: Arvid Falk (Han) skulle börja sina försök etc.
[Sid. 71], rad. 14-15: — den mäktiga Smith. I hskr. ursprungligen den mäktige Moses såsom på övriga ställen. Strindberg har sedermera ändrat namnet till Smith och här i hskr. tillfogat den inskjutna satsen: namnet hade denne av en överdriven beundran för allt amerikanskt tagit sig, då han en gång i sin ungdom gjort en liten utflykt till det stora landet.
[Sid. 74], rad 27: Gott! Hskr.: Well.
[Sid. 76], rad 28: Nå! Hskr.: Well!
[Sid. 78], rad 9: Sa’ jag inte det. Hskr.: Well, sir, sa jag inte det!
[Sid. 79], rad 3: Nå, Adjö, Adjö. Hskr.: Well! Good by, Sir!
[Sid. 83]: Efter kapitlets nuvarande slut finns i hskr. dessa icke överstrukna rader:
Och där låg han tills bloden flydde hans lemmar och hjärnan upphörde att arbeta, men han dog icke som han trott ett ögonblick utan fortsatte att leva, mången till förargelse och sig själv till föga nöje.
[Sid. 83]: Sjätte kapitlet hette först Oåterkalleligt, men har sedan av författaren i hskr. ändrats till Röda rummet. Rörande de första styckena i kap. har han haft någon tveksamhet; de äro överstrukna men sedan har tillskrivits: kvarstår.
[Sid. 84], rad 5: — sin halsduk. Hskr.: väst.
[Sid. 86], rad 7: Jag har inte ätit middag på två år. Hskr. ett år.
[Sid. 92], rad 32: — — så överdådig —. Hskr.: så oförståndig.
[Sid. 99], rad 7: Två tankar surrade genom Falks hjärna. Hskr.: Falks feberaktiga hjärna.
— rad 12: Skål, herr Lundell. Härefter har Strindberg i hskr. överstrukit ett mindre stycke, berättande att Falk gick ut i tidningsrummet och slog upp Gråkappan, där han fann följande:
Subskriptionsanmälan. I alla rikets boklådor. Ett länge känt religiöst behov ... göra sig gällande ... den religiösa känslan ... representanter ... fariséer ... Försoningsfacklan. Tidskrift för det christliga hemmet. Utgiven av Arvid Falk, (den unge lovande författaren, vars dikter vunnit lovord av Vitterhetsakademien). Första häftena komma bland annat att innehålla Håkan Spegels Herrliga Versstycke Guds werk och hvila, om vilket vi icke behöva yttra oss långt, då det kan sägas självt vara den religiösa känslan i dess herrligaste uttryck.»
Han hade lärt och förstått. Smith tänkte göra honom till redaktör av Haqvin Spegel vilket han ju i morgon kunde kontramandera. Det obehagliga samtal etc. som i texten rad 13.
Falks upptäckt av subskriptionsanmälan har förf. senare förlagt till följande kap. ([sid. 109])
[Sid. 105], rad. 1-2: Ojäst vin (Math. 19:32) finnes att köpa hos Portvakten à 75 öre kannan, utan kärl. ”Utan kärl” saknas i hskr.
— rad 12: — lockande. Hskr.: retande.
— rad 17: — — flydd ungdom. Härefter är följande överstruket med blåkrita i hskr.:
Där föreställdes under rubriken Oskuld tvenne halvnakna, halvvuxna barn med retande former vilka badade. Där syntes under rubriken Föd mina Lamm en ung flicka stående på en stätta med klänningen upplyftad över en charmant engelsk vad, en hög växt och en nätt fot, räckande gräs åt ett lamm på andra sidan stättan. Under Hemmets frid föreställdes en ung flicka spelande piano, sjungande Sankey och visande ett par formfulländade engelska ben. Bönen förrättades av en halvvuxen flicka i blotta linnet, med runda axlar och ben. Missionsplanscherna voro ännu oskyldigare. Där var oskulden så ren som den gått ur skaparens händer. Falk fattades o. s. v. som i texten.
Av denna bjärta skildring förstår man — tydligt nog — den nu något dunkla allusionen i uttrycket: Falk fattades ett ögonblick av en gudlös tanke etc.
[Sid. 109], rad 4 och följ. Här fortgår ursprungligen i hskr. dialogen under förutsättningen att Falk redan känner till ”Försoningsfacklan”. Sedermera ”Subskriptionsanmälan” inskjuten och övriga samhöriga ändringar gjorda.
[Sid. 111]: Åttonde kapitlet har först haft till rubrik: ”Stora Rikskollegiet för allmänt väl”, som sedan i hskr. ändrats till den nuvarande ”Arma Fosterland”.
[Sid. 112], rad. 23-24; — — då dörrarna i bakgrunden slås upp etc. Hskr.: i bakgrunden underåhörarläktaren.
[Sid. 114], rad. 22-23: — de ha vindarna fulla med skrivare och de ska snart ha skrivare i källarn. Hskr.: tryckeri i källarn.
— rad 24: Nu kryllar det etc. Hskr.: Nu myllrar det.
[Sid. 115], rad 8: Rödluvan. Hskr.: Lagerström och likaså på flera ställen i kap.
[Sid. 116], rad 16: Denna kärnfulla vältalighet etc. Hskr.: Detta slags vältalighet och tillskrivet i marg.: med en torka som skall föreställa eld.
[Sid. 117], rad 7: — Nej det rör oss inte vad han säger. Hskr.: Nej: det där rör inte oss.
[Sid. 118], rad 5: — eftersom Olle var mycket hemlighetsfull. I hskr. därefter: ”och därför var Falk rysligt nyfiken”.
[Sid. 120], rad 16: När de ätit: och blivit något druckna. ”Något” finns ej i hskr.
[Sid. 135], rad 17: — fosterländskhetens ord. Hskr.: sedlighetens ord.
— rad 20: — fosterländskhet. Hskr.: sedlighet, och härefter i marg. tillskrivet: under det hans hustru och barn sutto hemma och väntade.
[Sid. 136], rad 18: — som de kallade orättvis. Hskr.: orättvis naturligtvis.
[Sid. 138], rad. 29-30: — gjort sina dramatiska studier på budningskontor i X:köping, Hskr.: på en telegrafbyrå i X:köping.
[Sid. 139], rad 20: — missöde i kulisserna, I kulisserna saknas i hskr.
— rad 33: — på en halv spalt. Hskr.: på en enda spalt.
Sid, 140, rad 30. Tag bort den, eller jag dör. Hskr.: Åh, jag dör.
[Sid. 144], rad. 5-6: Därpå hade Struve blivit såld till Rödluvan. Hskr.: flyttad över till etc.
[Sid. 145], rad. 6-7: Han har hög hatt som han inte haft sedan han gick fram. Hskr.: sedan han gick fram i världen.
[Sid. 147], rad 25: Fy tusan, så’na människor. Hskr.: fy fan, så’na etc.
[Sid. 149], rad 7: — Å andra sidan åter igen taget. Hskr.: åter igen, relativt taget.
[Sid. 155], rad 7: — hans (Lundells) religiösa känslor. Hskr.: sedliga känslor.
— rad 31: — så länge jag minns. Hskr.: så länge människotungan rör sig.
[Sid. 189], rad. 14-15: Tror ni att en odödlig själ är nöjd med att lyckas. Hskr.: — — mättas med handklappningar.
[Sid. 191], rad 21: — Är det inte märkvärdigt (Antonii liktal hos Shakespeare)? Hskr.: mästerligt.
[Sid. 197], rad. 8-10: — knäpper hon upp klänningslivet lika sorglöst som när en herre öppnar på västen efter en stark middag. Hskr.: lika oskuldsfullt.
[Sid. 203], rad 32: — — på Vadstena möte. Hskr.: på Vadstena slott.
[Sid. 216], rad. 10-11: En djävul, för detta vagnmakaregesäll, numera teaterdirektör etc. Hskr.: regissör (?)
[Sid. 217], rad. 11-12: Då jag invände mot detta etc, Hskr.: förnekade.
[Sid. 218], rad. 11-12: Hon är den enda kvinnan med levande ande. Hskr.: med själ.
[Sid. 219], rad 4: Efter stycket som slutar med ”icke sant” förekommer i hskr. följande uteslutna stycke:
Det är synd om Lundell. Den där Marie har varit här och sökt opp honom; hon är bestämt en beräknande kvinna, hon vill binda honom till giftermål. Det vore en verklig olycka som vi skola söka förekomma.
Därpå som i texten: Nu måste jag avbryta etc.
— rad 7: — alla onda makter skola fly etc. Hskr.: tankar.
[Sid. 221], rad 20: Drag åt skogen med barnen. Hskr.: åt helvete.
[Sid. 223], rad 9: — — med dov röst. Hskr.: med douce röst.
— rad. 10-12: Visst är det rätt! Den som är liderlig, skall ha straff; och man ska väl inte få mörda barn heller. Hskr.: Visst fan är det rätt! Den som är liderlig han ska ha sitt straff; och man ska väl inte få mörda sina barn heller!
[Sid. 233], rad 6: O, du djävul! Saknas i hskr.
[Sid. 235], rad. 21-22. Efter: Jag kan dina fraser! fortsätter hskr.: ”Vet du att jag är försvarslös? Vet du att alla fria litteratörer äro försvarslösa. Tala icke om lagen, hycklare!” Därefter som i texten: Vilka skrevo etc.
En del av de i detta stycke först angivna personerna ha först haft andra mindre expressiva namn som sedan överstrukits.
Sid, 246: Nittonde kapitlet har först haft till rubrik ”En begravning”, som sedermera i hskr. ändrats till den nuvarande: Från Nya kyrkogården till Norrbacka.
[Sid. 248], rad. 9-10: I stället för svar gav han ifrån sig en okänd melodi, som visslades på ett särskilt sätt Hskr.: — i en särskild förklenande takt.
[Sid. 250], rad 1: — en fintvätterska. Hskr.: Falks gamla tvätterska.
[Sid. 251], rad 5: — en kokosmatta. Hskr.: en utsliten kokosmatta.
[Sid. 253], rad. 22-25: Janne — — började med lyfta ögon granska skorstenarna som om han väntade regn. Hskr.: granska skyarna som om han väntade regn.
[Sid. 260], rad. 22-23: Ska vi göra upp nu, sade Struve och fick ett ärende ut. Sista satsen saknas i hskr.
Sid, 262: Tjugonde kapitlet har först hetat Offret; titeln sedan i hskr. ändrad till den nuvarande.
[Sid. 285]: Här skulle efter tjuguandra kapitlet det uteslutna kapitlet ”Människors öden” inflyta. Med blyerts är följande antecknat i marginalen vid kapitelrubriken: ”Synes mig utan saknad kunna utgå” J. Sn (Seligmann, tillskrivet av Klemmings hand). Kapitlet må här meddelas:
Tjugutredje kapitlet.
Människors öden.
Vid femtiden på eftermiddagen satt Borg rödflammig och däst inne på Lagergrens vid ett bord överfyllt med buteljer av alla färger. Vid hans sida syntes redaktören av Gråkappan, litet mindre blek än vanligt, men mycket mera moralisk och fast i principerna efter den starka måltid Borg hade bestått. Han tummade sitt långa ljusa helskägg och tycktes nedslagen.
— Vad grubblar du på? sade Borg för att säga något, ty han hade för gott förstånd för att kunna vara intresserad av den andres tomma tankar.
— Ah, vet du, bror, jag sitter och tänker över all usel jullitteratur jag fått kämpa mig igenom de här dagarna ...
— Och nu sitter du och sörjer över litteraturens usla tillstånd! Det bör ju isa dig att det är dåligt då du själv är en misslyckad! Jag trodde du satt och grubbla på ditt förfallna lån.
— Medge ändå att de här unga, de här som kommit upp efter oss, sedan vi lämnade Uppsala, äro bra tunna! fortfor redaktör Modigh, som hade en underbar förmåga att låta allt man slog över honom rinna av sig.
— Det är därför att de måste söka imitera er uselhet för att kunna hoppas på erkännande.
— Ah, du pratar!
— Pratar? Vad menar du med det?
Struve inträdde med detsamma i rummet, utdelande hälsningar till höger och vänster åt artister och litteratörer, vilka med sin personliga närvaro sökte åtminstone förmildra de domar som därinne dömdes av de stränga herrarna. Därpå framträdde han till Gråkappans bord, slog sig ner och tog fram en alldeles ny bok i vackert omslag och lade den framför Modigh.
Dennes ögon blixtrade till i det han fattade boken och lästs omslaget:
— Dikter — hm — av Arvid Falk! Hå! Jaså! Den där humbugen i Rödluvan! Den ska jag väl knäppa!
Och han skrapade med ena foten på golvet som om han dödat en mask.
— Dåligt naturligtvis! Låt oss se!
Han skar upp ett blad mitt inuti boken och läste.
— Hm, hör på ska ni få höra.
Han tog upp en blåpenna och vätte den på tungan.
»Och hans anlets unga blomstervår!» — Blomstervår! Vad är det för slag? Anletets blomstervår! Duger inte! Fosfor! — — Ett sådant gnäll! Läs bara innehållsförteckningen! Rosen, Liljan, Nässlan, Gråsparven, Hämplingen, Näckrosen; bara zoologi och botanik! Och så koketterar han med modesti, den äregiriga skurken! Han »kvittrar ödmjukt utan prakt och snille». Och så angriper han religiositeten: »Fritt må bleka bönesystrar, himla sig vid psalmers ljud.» Himla sig! Jag ska lära honom att behandla heliga saker med vanvördnad! Och här! Vilken lögnaktighet. Sjömannens maka! Tror någon kristen människa att en sjömans hustru, en f. d. köksa, sjunger så här: »Till sömns jag kysser ditt ögonpar, två strålar från lyckliga solskensdar.» Det är opoetiskt därför att det är lögn; sanningen är poesiens skönaste smycke; vart skulle vi komma utan sanningen, mina herrar!
— Får jag se på omslaget ett ryck, sade Borg och tog åt sig boken.
Han grinade ett brett grin och sade:
— Ja, det är ett gnällande som är alldeles förtvivlat, stora, långa karlarna låta som kattor i Mars! Och de där vilja väcka världens intresse, när de inte kunna det på annat sätt, med bleksot och polyper; lungsot törs de inte komma med, ty det är för gammalt. Och då gå de och äro breda i ryggen som bryggarhästar och röda i ansiktet som vindragare. Där jämrar den där sig över kvinnans otro, han som aldrig prövat annat än skökans tro på betalningen; och den där som skriver om att han »ej har guld, men blott sin lyra» — en sådan lögnare; han har fem tusen i räntor och fideikommissrätt till en stol i Svenska Akademien! Och den där otrogna, cyniska ricaneuren, som icke kan öppna sin mun utan att stinka fram en oren ande, han jolmar gudlighet. Deras poesier äro inte en smul bättre än de som för trettio år se’n lades under guitarrnoter av prästgårdsmamseller; de skulle skriva åt sockerbagarn för tolv öre tummen och inte gå och besvära förläggare, tryckare och recensenter med att göra dem till skalder! Vad skriva de om? Om ingenting, d. v. s. om sig själva! Det är opassande att tala om sig själv, men det passar att skriva! Vad jämra de sig över? Över sin oförmåga att kunna lyckas! Lyckas! Det är ordet! Ha de givit luft åt en enda tanke som skulle kunna röras hos några andra, hos tiden, samhället; hade de fört de eländas talan en enda gång, skulle deras synder varda dem förlåtna, men det ha de icke; därför äro de som en ljudande malm — nej som ett skrällande järnskräp och en sprucken narrbjällra — ty de hade icke kärleken till annat än till nästa upplaga av Bjurstens litteraturhistoria, Svenska Akademien och sig själva!»[2]
Borg var flammig i ansiktet av ansträngningen och svalkade sig med en konjak. Struve och Modigh klingade med varandra och skrattade.
Fram mellan borden kom nu slingrande en liten rund person med utseende av en sockenskräddare. Hans ansikte låg inbäddat i en krans av fett; hans ögon voro ljusblå, taljiga, stupida: munnen överskuggades ännu icke av några mustascher, men mellan näsan och överläppens undre kant växte några hårstrån vilka dragits åt sidorna och enats i spetsar i avsikt att ge ett elegant utseende åt den otympliga personen, håret som på morgonen blivit lagt i några elegiska Lamartinelockar hade under skoltjänstgöringen på förmiddagen återtagit sin naturliga form och stod åt alla kanter som en kanonviska. Toiletten som skulle förete spridda drag av artistiskt självsvåld var helt enkelt slarvig och uppslagen på rocken voro rent av osnygga.
— God dag, skald, sade Borg; har du några sorger i dag? Du ser så tärd ut som stug-grisen.
Skalden hälsade däst och elegiskt på Modigh och Struve först såsom varande tidningsskrivare.
— Kommer inte din recension snart? Jag har verkligen väntar bra länge! sade han till Modigh.
— Jo, jag har den färdig och den är redan lämnad till sättning, vill du ha korrektur?
— Ja tack, det kanske är bäst!
— Du behöver inte vara rädd för den, inföll Borg. Jag har läst den och där står både »tårdränkta metrar» och »genialiskt offertorium» som du begärde.
— Gör det det?
— Ja, det gör det verkligen, svarade Modigh.
— Således är det bäst att vi göra oss i ordning att mottaga din supé, sade Borg. Nå, har du läst det här? fortfor han och sköt fram Falks dikter. Vad tycker du om det?
— Jag har bara tittat i dem! Åhja! Inte så värst dåligt! svarade skalden med ett medlidsamt löje. Det är ganska talangfullt, men jag kan inte gilla alla hans anapester.
— Jag ska rappa honom så att han skall låta bli sådant där en annan gång, sade Modigh. Hela karlen, att döma efter hans otidigheter i Rödluvan, förefaller mig vara en humbug!
— Tycker du det! sade skalden och spetsade sina feta öron. Vet du jag tror att jag delar din åsikt. Struve du, som känner honom från Rödluvan, vet väl vad han går för?
— Jag? sade Struve och flög upp som om han satt sig på en stoppnål! Jag känner honom högst obetydligt. Det är visserligen en ganska hygglig karl, men han är allt lite inbilsk; för övrigt ska nybörjare alltid höra sanningen annars bli de så lätt förstörda!
— Ja, det är rätt, sade skalden.
— Du tänker således rappa honom ordentligt? frågade Borg utmanande.
— Ja, det kan du lita på!
— Men om du inte har läst boken och inte tänker läsa den, så måste du åtminstone läsa omslaget! Se där, läs!
Modigh tog emot boken, läste och gjorde en grimas: — Det är ju Moses[3] förlag! Fy fan! Och ni tror att jag tänker att ta och berömma den där. Det får du göra, Struve!
— Nej, det gör jag visst inte, det är aldrig någon som har berömt mig!
— Men, invände skalden, man kan ju alltid berömma på ett sådant sätt — —.
— Nej du, inte när Moses skall läsa det! Han kan nog vår språklära han, försäkrade Modigh.
— Se, där kommer en yngling som kan recensera vackert, sade Borg och visade på unga Levi, som kom framslingrande till bordet! Kom hit, Isaac, så ska du få recensera en bok, som farbror Moses har givit ut!
— Skall jag? Jag har ju aldrig skrivit? svarade Levi blygsamt.
— Nå, vad gör det, någon gång ska bli den första, sade Modigh. Här i julbrådskan ha våra korrekturläsare fått recensera böcker, så att det har sjungit om det och en dag fick vi lov att skicka polisreferenten på en konsert, men det höll på att gå illa, för han råkade av okunnighet att berömma ett fruntimmer, som hade nekat att sjunga på en middag hos Moses. Nå, Levi? Är du hågad att debutera?
— Ja bevars! Jag ska göra mitt bästa!
— Men, invände skalden, du ska inte glömma att omnämna den typografiska utstyrseln; det smickrar alltid förläggaren och grämer författaren.
— Nå, varför ska jag gräma författaren, om jag tycker om vad han har skrivit, eller om det är bra vad han har skrivit, ty det förstår jag inte att bedöma — — —
Ett högljutt skratt avbröt den barnsliga bekännelsen och saken var avgjord!
[Sid. 294]: Tjugufjärde kapitlet har först hetat ”Arbetarrörelse”, men rubriken har sedan ändrats till den nuvarande: Om Sverge.
[Sid. 325], rad. 21-22: — intendenten Trälund. Hskr.: Fälund.
[Sid. 332], rad 22: Efter meningens slut står i hskr.: ”Gå på nu, gossar!” och därefter som i tryckta texten: Tag ner den där sista pjäsen.
[Sid. 336]: Tjugusjätte kapitlet har först hetat ”Correspondence inédite”; senare har den nuvarande rubriken Brevväxling tillskrivits.
[Sid. 341], rad 11: H. B. I hskr. namnet Borg utskrivet.
[Sid. 347]: Tjugusjunde kapitlet först rubricerat Konvalescens, som strukits och ersatts med Tillfrisknande.
[Sid. 352]: Tjuguåttonde kapitlet har först rubricerats Befrielse, så Från andra sidan, tills den nuvarande titeln Från andra sidan graven fastställts.
[Sid. 360], rad 5: — artisteriet — Hskr.: artisteriet och konstdyrkan.
[Sid. 361], rad 20: — om han levat i våra dagar. I hskr. tillagt: och bott i Talånga.
[Sid. 364]: Tjugunionde kapitlet först rubricerat Défilé, därpå med blyerts den nuvarande titeln Revue inskriven.
[Sid. 368], rad 8: — ritarakademien. Hskr.: Målarakademien här och på resp, ställen.
— rad 20: — på Gröna Jägarn. Hskr.: på Nacka.
[Sid. 375], rad. 2-3: Farväl alltså för den här gången! Du skall snart höra av mig igen! Hskr.: Far nu väl och lår mig höra om dig.
Tillsammans med handskriften ligger ett andra korrektur på de sista sidorna, vari ett postskriptum på Borgs brev är tillagt, som tydligen inskrivits i första korr. På det bevarade korr. har Strindberg skrivit: ”Önskas tredje korr. för att få se det slutets udd icke blir avbruten genom felaktig sättning. Sg.” (I korr. är slutordet Bosch! skrivet i ett stycke med det föregående.) Först i tredje korrekturet har slutet alltså fått sin nuvarande form. I korr. 2 lyder det på följande sätt (under brevslutet):
P. S. Jag hörde, till min ledsnad, att du genom dryckenskap och oordentligt leverne kommit att tänka över tillvarons ändamål. På din något omotiverade fråga: Vad är livet? som du ställer på mig, kan jag endast svara: Hur skall jag veta det? — Jag tror icke man kan komma sanningen närmare.
Att jag, som icke är författare, lånat svaret av Sverges störste och djupaste skald lär du väl märka, och för att angiva källan citerar jag passagen ordagrant:
»Vad är politiken? Du svarar: det lär vara statskunskapen. Vad är statskunskapen? Du dricker din granne till, slår locket igen på stopet och svarar ingenting därpå.»
Om du icke förstår detta, så skall jag uttrycka mig tydligare på ett mera känt kulturspråk, till exempel det turkiska, och svara dig som så:
— Bosch!
John Landquist.